Etikettarkiv: marknad

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft”[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Inte vilken ”karamatti” som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk

Publicerat av

Av Maren Jonasson

De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.

Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.

Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]

Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879

Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.

Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]

Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]

Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.

I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]

[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.

[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.

[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.

[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.

[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.

[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.

[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.

[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.

[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.

[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).

[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).

[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).

[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.

[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.

[15] Se http://www.museogliorsanti.it.

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

”Här mötte jag Österlandet”*

Publicerat av

”Här mötte jag Österlandet!”[1]*

Rubrikens citat var enligt en beskrivning som ingår i Einar Holmbergs memoarer med titeln När livet log (1954) en berest svenskas primära reaktion när hon i början av 1900-talet för första gången besökte det ryska riket. Hon hade inte kommit till Moskva, Sibirien eller Kaukasus, utan stod på Salutorget i Åbo – vid den tiden officiellt kallat Alexanderstorget efter den ryske kejsaren Alexander I.

Åbo kring sekelskiftet 1900 kunde av många anledningar framstå som en ”österländsk” stad i en utomstående betraktares ögon. Namn på gator och torg antydde att man befann sig i det ryska riket, om än i en av dess västligaste utposter. På Ryska kyrkogatan – nuvarande Universitetsgatan – stod en ortodox kyrka vars silhuett dominerade stadens viktigaste samlingsplats. Rysk militär var stationerad i staden, och med den multietniska arméns närvaro kunde bashkirer, kosacker, tatarer och judar skymtas på stadens gator.

Salutorget i Åbo 1896. I slutet av 1800-talet var torgets officiella namn Alexanderstorget, vilket anspelade på att Finland utgjorde en del av det multietniska ryska riket. Handelsplatserna erbjöd arenor för möten mellan handelsidkande minoritetsgrupper och majoritetsbefolkningen.
Källa: Wikimedia Commons

Inslaget av etnisk och språklig mångfald blev särskilt framträdande inom den delvis rörliga småhandel som spelade en viktig roll i stadens vardag. Etniska minoriteter har ofta förpassats till samhällets marginal genom att statsmakten reglerat deras rätt att idka näring. Regleringarna har tvingat in minoriteterna i en smal nisch, som i många fall utgjorts av småskalig handel. Detta har samtidigt bidragit till att minoriteter har haft en synlighet i gatubilden som överskrider deras proportionella andel av befolkningen. Handelsutbytet äger rum där folk samlas och förutsätter ett personligt möte mellan köpare och försäljare, vilka även måste kommunicera i någon form.

I Åbo stärktes de handlande minoriteternas synlighet i stadsbilden särskilt efter 1858, när soldater som slutfört sin tjänstgöring i ryska armén fick rätt att stanna kvar i Finland och idka småhandel. Så småningom vande sig Åboborna vid att handla frukt av ”fruktryssen” och grönsaker av ”grönsaksryssen”, torgförsäljare som odlade sina täppor längs den nuvarande Kuppisgatan. Som ett säkert vårtecken tolkade man att ”glassryssen” – ackompanjerad av den kringresande italienska positivspelaren – dök upp på stadens gator.

Bland de soldater som stannade kvar fanns även ett antal judar. För första gången fanns ett judiskt samfund i Åbo – och som på så många håll i Europa etablerades i staden handelsplatser som specifikt förknippades med judisk småhandel. Den lokala ”narinken” fanns från 1876 på Olycksbacken – idag Trätorget – och här försåg judiska handlande stadens lägre samhällsskikt med framför allt begagnade kläder. Med narinken berördes även Åbo av de transnationella vindar som genom tiderna har påverkat de judiska samfundens vardag. År 1883 – vid samma tid som pogromer pågick i Ryssland – rapporterar Åbo Tidning att en grupp berusade bönder häktats efter att ha kastat sten på försäljningsstånden i narinken. De befriades efter förhör på poliskammaren, där man enligt rapporten hade sett det som en förmildrande omständighet att judarna själva hade okvädat bönderna som antastat dem.

Den etniska mångfald som präglade handelsplatserna förstärktes ytterligare under marknaderna. Romer som idkade hästhandel, fjärrkarelska gårdfarihandlare som vanligtvis vandrade omkring på landsbygden med sina varubylten och kringresande muslimska tatarer anlände då till staden. De sistnämnda dök upp som kringresande handlande i Finland på 1880-talet och väckte uppmärksamhet med sitt exotiska utseende, sina främmande seder, sitt främmande språk, sin främmande religion – och inte minst med sitt påträngade sätt att idka handel med pälsverk och mattor och sitt aggressiva prutande.

Det är vanligt att individer och grupper som tar ställning till nutid och framtid hänvisar till det förflutna för att understryka sin ståndpunkt. Ofta avspeglar den typen av argument en historiesyn där tiden linjärt uppfattas röra sig i en bestämd riktning. Från stagnation mot ökad mobilitet, från enhet mot ökad diversitet. Bättre överensstämmande med verkligheten vore dock att betrakta det förflutna som en pendelrörelse. Man bör inte ta för givet att samhället blir etniskt och språkligt mera enhetligt ju längre bakåt vi riktar våra blickar. Tvärtom är föreställningen om den etniskt och språkligt enhetliga nationen en relativt modern tankekonstruktion, som kulminerade i mellankrigstidens slutna samhälle som präglades av en renlärig exkluderande nationalistisk ideologi. I jämförelse med mellankrigstidens finländska nationalstat framstår det ryska storfurstendömet Finland före 1917 på många sätt som ett öppnare och mera mångkulturellt samhälle.

Det är talande att den svenska ”globetrottern” som i början av 1900-talet stod på salutorget Åbo ingalunda beskrev en etniskt homogen finsk stad. Inte heller uppfattade hon sig i första hand ha kommit till en stad som präglades av det svenska arv som mani Finlands äldsta stad Åbo gärna lyfter fram. Tvärtom fångades hennes uppmärksamhet främst av en etnisk och språklig mångfald ”vartill hon inte sett motstycke tidigare i västra Europa”.

[1] Einar Holmberg, När livet log. Barndoms- och ungdomsminnen från det Åbo som var (Helsingfors 1954), s. 165.

* Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 7.4.2016.

Med marknaden kom koleran*

Publicerat av

I oktober 1893 omtalar en notis i Åbo Underrättelser att skepparen Johannes Mickelsson från Gullkrona i Nagu har avlidit under strömmingsmarknaden i Helsingfors. Fallet hade orsakat kaos när man misstänkt att Mickelsson drabbats av kolera och den bassäng vid Salutorget som hans sump ”Igratj” stått i hastigt hade utrymts och isolerats. Minnet av den åboländska fiskarens öde lever kvar i det egentligen absurda faktum att denna plats i hjärtat av landets huvudstad ännu i dag bär det föga tilltalande namnet Kolerabassängen.

Europa plågades från 1830-talet fram till tidigt 1900-tal av återkommande koleraepidemier. De nådde även Finland och Åbo, som första gången drabbades hösten 1831 och tog över 200 stadsbors liv. Av rädsla för att koleran skulle sprida sig begravdes offren utanför staden. Om detta minner koleragravgårdarna på Österås och i Kakolabacken – den senare upptäckt så sent som 2011 i samband med arkeologiska utgrävningar.

Rädslan för kolera var ständigt närvarande i 1800-talets samhälle. Ända till slutet av 1800-talet levde man i okunskap om hur smittan spreds, men det var uppenbart att sjukdomen vanligast förekom på platser med stor rörlighet och på folkrika platser där människor från olika regioner möttes. Koleran spreds längs pilgrims- och handelsrutter och där arméer drog fram – samt i större städer där särskilt marknaderna som lockade folk från alla håll ansågs utgöra en risk. Eftersom inget botemedel mot koleran var känt kunde i första hand endast preventiva åtgärder vidtas; med andra ord försökte myndigheterna tidvis stävja rörlighet och hindra stora folksamlingar.

Strömmingsmarknad vid ”kolerabassängen” i Helsingfors ca 1919 Foto: Ivan Timiriasew, Helsingfors stadsmuseum

Konsekvenser för marknadslivet i Finland fick framför allt de omfattande epidemier som på 1890-talet drabbade Ryssland. Eftersom marknaderna i storfurstendömet besöktes av en betydande mängd handelsmän från Ryssland försökte myndigheterna i finska städer under en rad år begränsa eller helt förbjuda marknaderna. Motiveringen var att man fruktade att de handelsvaror som fördes in i städerna österifrån – skinnplagg, tyger, frukt och annat – lätt skulle kunna ”transportera smittämnet”.

Särskilt allvarlig var situationen 1892, då höstmarknaderna i många städer i Finland indrogs. Även hälsovårdsnämnden i Åbo anhöll hos senaten om att stadens höstmarknad skulle inhiberas, eftersom ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, der koleran som bäst grasserar” som vanligt förväntades komma för att sälja sina varor. I de lokala tidningarna publicerade hälsovårdsnämnden annonser som uppmanade stadsborna att undvika ”all onödig beröring med främlingar”. Särskilt varnades för att släppa de ”med sina krampackor vandrande tatariske köpmännen” in i hemmen.

Diskursen kring den konkreta faran för kolerans spridning stärkte en redan existerande misstänksamhet mot de rörliga handlandena som myndigheter och lokala handelsmän ofta anklagade för att lura naiva köpare från de lägre samhällsklasserna att till överpris köpa varor av dålig kvalitet. Rörligheten kopplades även till andra potentiella faror som spridning av sjukdomar och samhällsomstörtande idéer – de sistnämnda för övrigt ofta metaforiskt beskrivna som just ”farsoter”. Beskrivningarna av kolerafaran fick rasifierade drag och kopplades till negativa föreställningar om ”östern” varifrån sjukdomen ansågs härstamma. I skildringar dras ofta likhetstecken mellan den rörliga handeln som ett fenomen och den bristande hygien som påstås karaktärisera de grupper som bedriver den. På 1890-talet varnades Åboborna i pressen för att handla med ”snuskiga tatarer” som säljer sina ”snuskiga tyger och kläder på hvilka hundrade smutsiga händer känna förrän den hundra första köper ett stycke”. Och för att köpa ”dåliga, af besmittade händer plockade frukter och smutsiga konfekter” som handlande ”utifrån” fört in i staden.

Å andra sidan frikänns inte heller köparen från ansvar. I t.ex. Kotka som geografiskt låg närmare ryska gränsen och där lokala handelsmän redan på 1880-talet slagit sig samman för att stävja den tatariska handeln som de ansåg vara olaglig, skuldbelades även köparna för att bidra till kolerans spridning. En artikel i tidningen Kotka hävdar år 1895 att en person som handlade med tatarer försummar sitt ansvar och med skäl kan anklagas för att sakna ”tilbörligt sinne för snygghet och renlighet”.

Koleraepidemierna i Europa började ebba ut i början av 1900-talet – främst tack vare att avloppssystem i städerna byggdes ut och gjorde vattnet renare. Nästan ett sekel av rädsla för sjukdomen hade dock bidragit till att på ett bestående sätt stärka negativa attityder gentemot såväl marknadshandeln som sådan som negativa stereotypier gentemot de etniska minoriteter som idkade rörlig handel. Den rädsloretorik som odlades kring koleran i slutet av 1800-talet kan inte förstås som sådan. Den måste betraktas mot bakgrund av det finska nationsbygge som vid samma tider var upptaget med att kategorisera vilka grupper som skulle inkluderas i nationen och vilka som var ”främmande” för den.

*Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 20.10.2016.

Att leta efter och hitta material

Citat

Publicerat av

Om material i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Kulturvetenskapliga arkiv kan vara skojiga. De innehåller för det mesta väldigt breda materialsamlingar och ibland är det inte så lätt att få en överblick över hela omfattningen. Här görs några plock i ett traditionsarkiv för att ge exempel på vilka material det går att hitta om man söker information gällande konsumtion och kulturmöten. En stor del av samlingarna är sökbara i portalen spegeln.abo.fi, och med vissa restriktioner också i ALMA. Fullständiga sökningar kan dock inte göras utan hjälp av personalen.

Inte sällan har svårigheten att överblicka hela materialet att göra med arkivens tillkomsthistoria. De kan vara inriktade för enskilda forskares specialintressen, men lika ofta kan det vara fråga om en bred satsning för att rädda en snabbt försvinnande del av uppfattade kulturtraditioner. Inte sällan har slumpmässiga donationer och depositioner också bidragit till arkivens brokiga innehåll.

Genom årens lopp har också enskilda forskares intressen sammankopplat med personalbrist gjort att man ser distinkta satsningar som kortvarigt blossar upp, men sedan kapslas in och för en tynande tillvaro. Samarbete med andra arkiv kan resultera i att visst material dubblerats (som t.ex. mellan Åbo Akademis kulturvetenskapliga samlingar och Svenska Litteratursällskapets f.d. Folkkultursarkiv), men då är det i allmänhet väl dokumenterat. Det är t.ex. vanligt att riktigt gamla fotografier återfinns i flera arkiv.

Frågelistor

I centrum av många traditionsarkiv ligger de koncentrerade insamlingar av material som gjorts genom frågebrev (som de ibland också kallas) och fältarbeten. Projektet Kommunicerande Konsumtion koncentrerar sig på handel och kulturmöten som skett i handelssammanhang. Det naturliga intresset inriktas då t.ex. i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi på de monolitiska insamlingar som har med temat att göra.

Handel och kommers intresserade i allmänhet forskarna och redan på 1950-talet gjordes flera frågebrevsinsamlingar till exempel om kringvandrande försäljare (Nr 9), men också om de fasta butikerna (Nr 4), bondeseglation på Estland (Nr 15a) och smörhandeln (Nr 29a). Alla insamlingarna riktade sig till ett informantnätverk där man försökte nå personer som ännu kunde minnas äldre tider. Många av de insamlingarna präglades av ett nordisk samarbete mellan olika traditionsarkiv. (Förteckning över äldre frågelistor vid Cultura: Etnologi och Folkloristik)

Vid Åbo Akademi finns det egna insamlade materialet tillgängligt i original, men också i arbetskopior som inbundna samlingar eller i form av ”digitaliserade” texter. Materialet är koncentrerat och man vet att man hittar vad man söker efter.

De här medvetet insamlade och tematiserade frågelistmaterialen är ju redan i användning av projektet Kommunicerande Konsumtion, och det är en verkligt positiv sak att nya forskare tar sig an ett äldre material med nya frågeställningar. Men det finns arkivmaterial som inte lika uttalat är insamlat för ett syfte. Redan frågelistsvaren till helt andra frågelistor innehåller naturligtvis information om handel och kulturmöten, men där temat inte explicit varit huvudintresset för undersökningarna.

Bilder och intervjuer

Utanför de medvetna insamlingarnas planeter cirklar hundratals mindre satelliter av information omkring och de måste infångas med hjälp av tid, erfarenhet, strukturerade sökningar eller i sista hand av slumpen. Här följer några exempel. Intervjuexemplen kan vara flera minuter långa, så de finns också transkriberade.

Det mesta hittas av sökningar i arkivets databaser, men det kan också löna sig att leta ”i närheten” av de stora insamlingsrycken. I liggare och kataloger kan man se att intresset för en företeelse tenderar att återkomma i olika register under en tidsperiod där en insamling företagits.

På det sättet hittar vi t.ex. genast det etnologiska arkivets första spolbandsinspelning (KIVÅ L1a-b) som en direkt följd av frågelistan Nr 9 ”Kringvandrande ryska handelsmän” från 1957. År 1958 har en okänd intervjuare på finska frågat ut två gamla husbönder i Satakunta om de kringvandrande handelsmännen, och sedan sänt in bandet. Arkivet hade ingen egen bandspelare då ännu. Ljudkvaliteten är rätt bra men intervjutekniken något outvecklad så att intervjuaren oftast verkar föreslå den information som informanten sedan bejakar. Man får en bild av ett lugnare tempo i livet och en påminnelse om att intervjuer alltid är låånga. Bilden av ”påsaryssarna” är väl lite delad men mest positiv. ”Korgmakarna” nämns också som som en kringvandrande grupp, tydligen med lite lägre status.

Ljudexempel KIVÅ L1b 1958 (Satakunta)

Transkribering av ljudexemplet KIVÅ L1b 1958

Det är naturligtvis svårare att hitta sådan information i intervjuer som gjorts med helt andra teman. Men om accessionsprocessen har gjorts med omsorg borde stickordssökningar fånga upp även dessa. Om det finns fullständiga trankriberingar är det ännu mer sannolikt. I en intervjuserie gällande statarmiljöer i Västra Nyland som gjordes under ett fältarbete 1974 hittar vi också en f.d. statkarl som talar om ”påsaryssar”. Också här tycks bilden vara övervägande positiv även om nog får en klar uppfattning om att de ansågs vara annorlunda. Han nämner också de estländska potatishandlarna.
Ljudexempel KIVÅ L320 1974 (Västra Nyland)
Transkribering av ljudexemplet KIVÅ L320 1974
Fiskförsäljare från Åland

Fiskförsäljare från Åland i Helsingfors hamn ca 1927. Foto: Sverre Boucht. Kivå B376

Estländska potatisförsäljare

Estniska potatisförsäljare i Helsingfors hamn ca 1927. Ljus vadmal med mörka kantband var typisk för den estlandssvenska kustbefolkningen. Ett av de tidigaste sätten att ”brända” sig var att som försäljare uniformera sig i likartad klädsel. Klädseln borgade för kvalitet och motsvarades i städerna av olika yrkesgruppers ”uniformer”.. Foto: Sverre Boucht. Kivå B309.

Främmande fiskköpare på Nötö i Nagu 1914. Foto: Torsten Nybergh. Källa: John Gardberg ”Samfundslivet i Nagu och Korpo utskär” Pro gradu-avhandling, 1923 ÅA.

En visa jag inte kan visa
Samma stickord ”påsaryss” fångar också upp en helt annan kategori av material. I A.P. Svenssons ryktbara vissamling i de folkloristiska samlingarna finns en speciell avdelning för ”skabrösa” visor som han upptecknat bland sjömän och prostituerade i Helsingfors hamnkvarter kring sekelskiftet 1900. Här återfinns en visa ”En resande kom in på vår gård (påsaryss)” (IF 110:11, s. 32) som i sex verser beskriver en övernattande handelsresande affärsmans äventyr. Den börjar:

En resande kom in på vår gård
han spord om han nattlogi kan få
en kont han hade på ryggen
så en påsarysse det vara må
…

Jag är inte speciellt luttrad i sammanhanget med den fortsatta visan måste nog betraktas som tillhörande bottenskrapet i A.P. Svenssons samling, både vad gäller rim och fyndighet. Hur som helst visar det att påsaryssarna som en synlig grupp inträtt i tidens populärkultur.

De andra

Påsaryssarnas och även tatarernas roll som nyhetsspridare tangeras i ett frågelistsvar om de första bilarna. Johan Mannerheim försökte som delägare i Jockis gård AB förbjuda gårdsförsäljningen, som ovannämnda grupper sysslade med, genom uppsatta förbudsplakat på minsta backstuga. Orsaken angavs vara att de spred socialism bland befolkningen. Mannerheim råkade bl.a. på grund av detta i svårigheter, sålde sin andel av gården till Alfred Kordelin, och flyttade till Sverige. År 1913 hyrde fabrikören Karl Fazer gårdens marker för jaktsyften och förde då dit den första automobilen, vilket svaret egentligen berättar om. (Frågelisvar ur Nr 60 ”Bilen” KIVÅ FM6612)

En annan grupp handelsresande dyker upp lite senare än påsaryssarna och blir också en grupp som kanske inte alltid åtnjuter de ”vanliga” människornas fulla förtroende. Det var de så kallade ”provryttarna”. En informant berättar om sin barndom på 1910-talet:

Ljudexempel IF mgt 1993/003 (Österbotten)

Transkribering av av ljudexemplet IF mgt 1993/003

I en intervju från Åbolands skärgård stöter vi på än mer intressanta uppgifter om hur man kunde förhålla sig till kringresande försäljare i agrar miljö. Intervjun som är gjord 1974 skulle knappast ha setts i det här sammanhanget om det inte var för ren slump. I samband med att en arkivkund sökte efter spökhistorier och historier om det övernaturliga från Åboland fastnade blicken på följande citat om hur man reagerade efter att någon dött i en gård.

Ljudexempel IF mgt 1974/006 (Åboland)

Transkribering av ljudexempel IF mgt 1974/006

Man känner sig lite betänksam när man funderar över hur ortens stora gästvänlighet beskrivs. Vi får således en föreställning av hur ”strykarna” ändå behandlades som inte riktigt jämlika.

Marknader

I en databassökning med stickord som ”marknad” hittar man lätt mycket material, men å andra sidan kan det bli för mycket information. Bland de etnologiska intervjuerna får man fram hela 111 termer innehållande marknad i 172 olika intervjuer. I praktiken får man sedan för hand gallra ut termer som ”äktenskapsmarknad”. Bland fotografierna hittar man snabbt en bild från Kristinestads Mikaelimarknad som klart avbildar en välbesökt sådan, tagen av samma John Mikael Rosengren som vinjettbilden till den här bloggen. Marknadsbilder finns det relativt gott om i arkiven, men regelrätta dokumentationsprojekt kommer först på 1960-talet.

Mikaelimarknad i Kristinestad vid slutet av 1890-talet. Foto: John Mikael Rosengren. KIVÅ B887 (Valo-foto, Kristinestad).

Ett mer lakoniskt ”fårmarknad” visar sig föreställa en situation där man skämtsamt använt ordet marknad för en mer lokal tillställning för upphittade får. Bilden är inte sämre för det. Fårmarknad kallades nog ganska allmänt den avslutning av fårskallet före Mikaeli, då man samlades för att få sina egna får.

Fårmarknad i Övermark

”Fårmarknad” vid Övermark kyrka. Okänt årtal. Foto: Anders Franzén, Övermark. Kivå B594. ”Ända in på 1900-talet, då fåren fingo beta fritt i skogarna och längs vägarna, hände det ofta att en del får inte kunde igenfinnas. Då samlades man varje måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med sig de främmande fåren man funnit och sökte egna, som man saknade. De saknade kunde då ofta igenfinnas, och man betalade till ´upphittaren´ en liten ersättning.”

Det finns således rätt mycket material om marknader i allmänhet och även då utgående från de specialintressen som berördes i början av texten. Märkbart är kanske att romerna som grupp utmålas som särskilt fattiga och eländiga, men ändå inte förekommer i särskilt många omnämnanden. Tatarer (således de muslimska köpmännen som funnits i landet sedan 1800-talet) omnämns nästan inte alls i arkivets äldre material. Judar omnäms sparsamt i t.ex. marknadsminnen. Det visar ju klart också vad som av arkivbildarna uppfattats vara den kultur som ska dokumenteras och studeras. Den här bilden förändras fr.o.m. 1950-talet, först av den ”arktiska” intressevågen och senare av intresse för industri, arbetarkultur och olika minoritetsgrupper. I sammanhanget kan man ändå nämna att redan frågelistan Nr 1 från 1952; ”Om dödandet av hästar, hundar och katter”, intresserade sig för en yrkesgrupp som på många håll betraktades som ”paria”. Och frågelistan om ”Påsaryssarna” kom ju inte så långt senare.

 

Källor och litteratur:

Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Etnologiska samlingarna (KIVÅ) och Folkloristiska samlingarna (IF)

Gardberg, John. Samfundslivet I Nagu Och Korpo Utskär. Åbo, 1923. Åbo Akademis bibliotek. Pro gradu-avhandling

Tre små gummor skulle gå en gång

Publicerat av

De är på väg till marknaden i Nora, gummorna i ringleken. Väl framme ska de äta godis, åka karusell och roa sig hela dagen.

En del av de frågor inom projektet som intresserar mig rör kunderna. Vem var de egentligen och vad betydde det för dem att få köpa varor av kringvandrande handelsmän och på marknader?  Vilken betydelse tillskrev kunderna de varor som de köpte? En klar fördel med att handla av en kringresande handelsman var det praktiska, det var lättare att göra affärer hemma på gården än att resa lång väg till närmaste butik. Men sen då?

Liksom många somrar tidigare tillbringade jag nyligen några veckor på Åland. Vädret var inte det bästa, så ett par dagar kombinerade jag nytta med nöje och besökte Ålands landskapsarkiv i jakt på kunder till de rörliga handelsmän som vi studerar inom projektet. Ett källmaterial som jag bekantade mig var en samling med brev som skickats från en dotter till en mor under flera år under senare delen av 1800-talet. Breven var skrivna av Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvist (född Thulé, 1846–1902) som var gift med prästen Karl Alfred Ludvig Tallqvist. Tillsammans kom paret att få sju barn. Familjen bodde först i Åbo, varifrån de flyttade till Ekenäs och senare vidare till Åland. Breven i samlingen är alltså skickade från flera olika platser inom vårt undersökningsområde, dvs. det svenskspråkiga Finland.

Mimmi skickade många brev till sin mamma i Kangasala i Birkaland. Hon rapporterade bland annat om sin vardag, redogjorde för konflikter med tjänstefolket och förhörde sig om sin mors hälsa. Breven innehåller också en del omnämnanden om konsumtion. Mimmi beställde varor, berättade om sin försäljning av odlade grönsaker och nämnde olika inköp som hon gjort eller ville göra. I en del av breven nämns också marknader och försäljningen där.

Efter sin flytt till Åbo år 1875 gav sig Mimmi iväg till torget för att göra olika inköp till hushållet. Ett av de första breven i samlingen vittnar om hennes  besvikelse över utbudet, bland annat skrev hon  till sin mamma: ”[…] aldrig kunde jag föreställa mig att en marknad i Åbo kunde vara så usel”.  På torget såldes vispar och andra saker av trä, inte så mycket sådant som Mimmi kunde ha nytta av för att inreda hemmet på Biskopsgatan.  Något år senare flyttade familjen, som då hade utökats med barn, till Ekenäs. Också där var torget en viktig plats för handel. I Ekenäs såldes bland annat mycket grönsaker och fisk, men det gällde att vara på plats i god tid eftersom kampen om varorna var hård. Efter en tid i Ekenäs gick flyttlasset till Åland där familjen bosatte sig i Jomala prästgård.  Även från Åland skrev Mimmi till sin mamma om sådant som berörde handel och marknader. Bland annat berättade hon om hur marknaden blev inställd pga. rädsla för att sjukdomen kolera skulle sprida sig i folksamlingen. Koleran var en fruktad sjukdom och eftersom det saknades några egentliga botemedel fram till slutet av 1800-talet var karantän ett av de få sätt på vilket man kunde skydda befolkningen.

Från Åland rapporterade Mimmi också att det dåliga vädret skrämde bort marknadsfolket. Det var bara ett fåtal som ”kommo såsom vanligt att slumpa av ryssarna och åka karusell”. I regnet varade kanske inte fröjden på marknaden hela dagen, men å andra sidan kan man utgå ifrån att köerna till karusellen inte var så långa för den som ville åka med.

 

Källa: Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvists brevsamling,  Ålands landskapsarkiv.