Månadsarkiv: februari 2018

Kom ihåg varma underkläder i kylan!

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Nu, då termometern hållit sig rejält under nollstrecket i flera dagar, har de flesta säkert hunnit plocka fram varmare kläder ur garderoben. Fenomenet med att ha olika kläder under olika årstider är enligt Maija-Liisa Heikinmäki i boken Mitä hameiden alla ganska nytt och under 1800-talet var skillnaderna mellan över- och underkläder inte så stark som idag. Både män och kvinnor hade t.ex. långa skjortor som, ifall vädret tillät, kunde användas som enda plagg. Specifika underkläder så som vi uppfattar dem idag användes inte allmänt.

Inom mitt KoKo-delprojekt ligger fokus på de rörliga handelsmän från ryska Karelen som vandrade omkring på den finländska landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. En stor del av deras utbud av varor bestod av textilier. Eftersom handelsmännen ofta bar sina varor i stora läderväskor på ryggen, valde de gärna sådana produkter som var lätta att bära med sig och som gav god vinst. Tyger i olika färger och kvaliteter lockade många kunder. Det gjorde också de färdigsydda kläderna, som blev en allt större del av utbudet från och med slutet på 1800-talet. Till dessa hörde t.ex. kjolar och förkläden för kvinnor, kostymer för män och underkläder för män, kvinnor och barn.

Jag är intresserad av att granska de känslor som de rörliga handelsmännens varor väckte hos kunderna på den finländska landsbygden. Vad betydde det t.ex. för en piga på en gård någonstans i Österbotten att en rörlig handelsman hälsade på i gården. Vilka varor var hon intresserad av och varför? Just underkläderna har visat sig vara klädesplagg som väckte mycket känslor.

Betydelsen av att klä på sig ordentligt förändrades under 1800-talet. Heikinmäki har skrivit om hur kvinnor på den finländska landsbygden vid denna tid följde modets svängningar och började använda underbyxor. Enligt henne finns det första omnämnandet av ett par damunderbyxor i en bouppteckning från år 1817. Efter hand som 1800-talet framskred blev bruket av underbyxor långsamt allt vanligare bland kvinnorna på landsbygden.  De som inte hade råd eller intresse för denna nymodighet lånade vid behov byxor av sina män, eller hade flera lager av underkjolar för att hålla sig varma. Vid kallt väder undvek man också i mån av möjlighet att gå ut. Inspirationen till att börja använda underbyxor kom från flera olika håll. Informationen och modellerna spred sig från högreståndspersoner till deras pigor och från städerna till landsbygden. Folkskolan, där eleverna bland annat fick lära sig att sy, var också en viktig kanal. Samtidigt var användandet av underbyxor ofta kopplat till känslor av skam, och det var länge otänkbart att synligt hänga upp dessa på tork efter tvätt. Kritikerna tyckte också att de kvinnor som fallit till föga för modets svängningar och använde underbyxor var fåfänga och försökte framställa sig som finare än vad de i själva verket var. Detta resonemang känns igen från debatten om den ökade konsumtionen under 1700- och 1800-talet över lag. Många av de kvinnor som köpte vackra klänningstyger eller blommiga silkessjalar av de rörliga handelsmännen kritiserades av sin omgivning för att vara just fåfänga och slösaktiga.

Åbo Underrättelser, 7.6 1881 no. 151, s. 4.

I det minnesmaterial som jag studerar nämns underbyxor för damer och kalsonger för herrar ofta  i uppräkningarna av de rörliga handelsmännens varor. De fabrikstillverkade underkläderna var vanligen av flanell, linne eller av bomull, ett material som blev allt allmännare i Finland under 1800-talet.  Olika slags bomullstyger var över lag omtyckta eftersom de var ganska billiga, lätta och luftiga och torkade snabbt. Dessutom kunde de vara tryckta med fina lockande mönster. Underbyxor av flanell var däremot varmare och därför lämpade för den kallare årstiden.  För de kvinnor som tillverkade sina kläder själva sålde handelsmännen också olika tillbehör som sytråd och nålar, spetsar, band, knäppen och hyskor. Genom att köpa tyg och tråd av handelsmannen kunde den som så önskade alltså själv sy sig ett par värmande underbyxor för att slippa frysa.

Källa: Maija-Liisa Heikinmäki, Mitä hameiden alla. Naisten alushousujen käyttöön tulo Suomessa, Helsinki: SKS, 1967.

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.