Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Säg det med ett vetebröd

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Idag är det romernas dag

Av Jutta Ahlbeck

Den romska flaggan.

Idag, den 8 april, firas romernas internationella dag till minne av den första romska kongressen i London 1971. Metaforiskt sett har romerna inget ”eget” land, de är splittrade och bor i alla världens kontinenter. Det finns dock gemensamma symboler som romer enas kring. En av dessa är den romska nationaldagen som idag firas världen över. I Finland finns det omkring 10 000 romer och ungefär 3000 finländska romer är bosatta i Sverige.

Igår bjöd staden Jakobstad in till fest för att fira den romska nationaldagen. I Jakobstad finns också en arbetsgrupp för frågor som rör romer. Särskild fokus ligger på boende, skola och utbildning. Dessa frågor har varit på agendan sedan den ”romska socialpolitiken” initierades på 1960-talet. Tidigare försvårades romska barns skolgång, eller var rentutav omöjlig, p.g.a. att romerna sällan var fast bosatta utan flyttade runt. Många äldre romer är fortfarande analfabeter.

I vårt projekt där vi studerar etniska, språkliga och religiösa minoriteters försörjning under sent 1800- och tidigt 1900-tal, utgör romer den grupp som av majoritetsbefolkningen skildras i de mest nedsättande termer. ”Zigenaren” (som arketyp) är lat, oförmögen till regelrätt arbete, han luras, stjäl och är allmänt förkastlig. Trots att det sena 1800-talets ”zigenarfråga” ebbade ut, förblev den rasistiska diskursen kvar. Upplevelser av diskriminering är något som förenar romer än idag. Camilla Nordberg, som studerat finska romska aktivister, visar hur romer skildrar och förstår sitt medborgarskap underifrån (from below). Även om situationen för romer har förbättrats avsevärt sedan tidigt 1900-tal, visar Nordbergs forskning att det finns en beständighet i upplevelsen av underordning. Många romer ser sig själva som det finländska samhällets underklass, särskilt i förhållande till utbildnings- och arbetsmöjligheter.

I Yles intervju berättar Harri Svart att det ofta är svårt för romska barn och unga att finna sig till rätta och bli accepterade i samhället. Svart själv är skolgångsbiträde och arbetar också som koordinator för att stöda och hjälpa romska barn och unga i frågor som rör skola, utbildning och arbete. Harri Svart säger att han fick kämpa för sin utbildning och menar att romer ”får jobba dubbelt så hårt.” Staden Jakobstad har tagit sitt ansvar i att förbättra situationen för romer, och jag önskar flera städer skulle följa Jakobstads exempel.

Sedan 1933 har romerna en egen flagga, men vid mötet 1971 lade man till ett hjul på flaggan för att understryka romernas historiska koppling till Indien. Det röda hjulet symboliserar resande och utveckling, men också romernas ursprungsland Indien. I Indiens flagga finns ett liknande hjul. År 2000 utropade International Romani Union Romanistan som romernas transnationella hemland, utan krav på territorium, skriver Minoritet.se.

I dag flaggar flera finländska städer med den romska flaggan, skriver Yle.

Mera om dagen kan du läsa här på svenska YLE:s sidor:

”Vi har kommit långt, men det finns mycket kvar att göra.”

 

 

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Lurendrejare och ”falska varor”

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Inte vilken ”karamatti” som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk

Av Maren Jonasson

De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.

Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.

Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]

Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879

Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.

Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]

Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]

Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.

I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]

[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.

[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.

[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.

[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.

[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.

[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.

[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.

[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.

[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.

[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).

[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).

[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).

[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.

[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.

[15] Se http://www.museogliorsanti.it.

Bad hair day? Human hair trade as a means of consumption, livelihood and survival

By Anna Sundelin & Johanna Wassholm

Venezuela crisis: Desperate citizens ‘selling hair on border’ as thousands flee poverty-stricken country. This article, published in The Independent on February 9th, 2019, illuminates how the deteriorating Venezuelan economy leads women to sell their hair in desperation. The trend surfaced shortly after the crisis began. In 2016, the Guardian published an article with the title Venezuelan women sell their hair in order to buy food for the family and other basic necessities – with “other necessities” referring to items such as diapers and life-saving medicines.

Trade in human hair has existed for centuries and taken various forms in different times and contexts, as for instance Helen Sheumaker and Emma Tarlo show in their recent books on the history of hairwork and the global hair trade of today.

In an article published in Swedish in 2018, we studied human hair trade in Finland in the late 19th century. We unexpectedly stumbled upon the topic while working on other subjects in our research project ”Dealing with Difference”: Peddlers, Consumers and Trading Encounters in Finland, 1840–1940. We became fascinated by the finding, as we had never even heard that human hair trade existed in 19th century Finland. In the study that followed, we identified a veritable “boom” in hair trade in the Nordic countries in the 1870s. In Finland, itinerant peddlers from Russian Karelia, female hair crafters from the region of Dalecarlia in Sweden and Finnish and Swedish Jews, among others, roamed the countryside and town fairs in search of hair to purchase.

The sudden rise in hair trade was partly influenced by a new hair fashion, the chignon. A proper chignon required so much hair that few women had enough of their own. In response to the growing demand for added hair, itinerant peddlers procured hairdressers and wig makers in urban centres with hair that they exchanged for goods in rural Finland. The hair also found its way to transnational flows of goods; we found that Finnish hair was exported both eastward, to Saint Petersburg, and westward, to Sweden and England.

The sources we studied, primarily newspapers and ethnographic questionnaires, alluded that Finnish women rarely sold their hair out of sheer economic deprivation. Rather, hair was a potential resource for consumption in general – and a renewable one at that. Women of the lower classes in society, who lacked monetary resources, could exchange their hair braids for consumer goods such as pieces of clothing, brooches, hairpins and silk ribbons. This pattern is well in accordance with previous research that maintains that the possibility to sell hair has been an economic resource throughout history. In times when the demand for hair has been exceptional, such as during the last decades of the nineteenth century, being a “hair grower” has even been considered a possible occupation.

However, in public debate human hair trade was described in derogatory terms. Already the Bible established that women should have long hair. This religious argument was intertwined with a general contempt for female consumption, which alluded that women could not withstand the alluring sweet talk of the salesmen and were prone to glittery goods, luxury and excess. Thus, newspaper articles depicted women who sorted to selling their hair as being morally suspect. This applied to those women who exchanged their hair for consumer goods, as well as to those who desired items made of the hair.

Research on human hair trade has shown that improved economy swiftly reduces the readiness to sell one’s hair. Thus, the hair boom of the 1870s faded relatively quickly in Finland, which in the last decades of the 19th century saw an economic boom. However, hair sales can become a widespread option even in well-doing societies when an acute economic crisis occurs. In our study, a local crisis in the town of Joensuu in Eastern Finland exemplified such a case. In 1872, the local trading house T. Tihanov & Sons – a major employer in the region – went bankrupt. A newspaper article reporting on the crisis stated that almost all local women, except for the grey-haired, had sold their hair to peddling Jews almost for free.

For poor women in Venezuela today selling hair represents a struggle for survival in a severe economic and humanitarian crisis – rather than a means of consumption. To others, hair trade offers a source of livelihood. A news feature on Swedish national television on February 18th, 2019, showed an interview with a Venezuelan woman on the border crossing between Venezuela and Colombia, calling out that she buys “gold, silver, mobile phones and hair”. She is one of dozens of intermediaries for large hair companies offering to buy hair at border crossings between the two countries. Those who sell – if the quality is accepted – receive 10–20 USD, a sum considerably lower than would be paid in the Colombian capital Bogotá. The intermediaries in their turn sell the hair to multinational hair companies, which make fortunes on their business by transforming the raw material into hair extensions sold on the global market.

Links and sources

News media on human hair trade and the Venezuelan crisis:

Venezuela crisis: Desperate citizens ‘selling hair on border’ as thousands flee poverty-stricken country (The Independent)

In Colombia Border Town, Desperate Venezuelans Sell Hair to Survive (New York Times)

Venezuelan women sell their hair in order to buy basic necessities (The Guardian)

Venezuelan women flock to Colombia border to sell their hair (Reuters)

The bridge of desperation (BBC News)

Literature on human hair trade and hairwork:

Tarlo, Emma, Entanglement. The Secret Lives of Hair (London 2016).

Sheumaker, Helen, Love Entwined. The Curious History of Hairwork in America (Philadelphia 2007).

Tiedemann, Nicole, Haar-Kunst. Zur Geschichte und Bedeutung eines menschlichen Schmuckstücks (Wien 2007).

Wassholm, Johanna & Sundelin, Anna, ’”Det hänger på ett hår”: praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’ [”It’s all about the hair”: practices, morals and in human hair trade in Finland, 1870–1900’ . Historisk Tidskrift för Finland [Historical Review of Finland] 103:2 (2018). Pp. 231–261.

Previous blogs on the project site dealing with human hair trade (in Swedish):

Det hängde på håret (Johanna Wassholm & Anna Sundelin 8.12.2017)

”Ett nytt slags röfweri”. Handel med hår i Finland under slutet av 1800-talet (Johanna Wassholm & Anna Sundelin 18.10.2017)

Ur i var mans ficka. Om klockor, byteshandel och platser

Av Anna Sundelin

Walléns köpmanshus till vänster i bild, okänd upphovsman, 1900-1920. Källa: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Plötsligt händer det. Jag hittar handel på en oväntad plats.  Till vänster i bilden ovan ses Walléns köpmanshus i Vasa, uppkallat efter handelsmannen Gustav Adolf Wallén som drev en handelsbod i gården.  I det sk. Wallenska hörnet utanför huset, i det som idag är korsningen av Handelsesplanaden och Vasaesplanaden, samlades i marknadstider mycket folk. Medan karusellen snurrade och försäljningen av varor såsom möbler, ull och rökt kött pågick på torget, lockades män och unga pojkar i slutet av 1800-talet till gathörnet för att byta klockor med varandra. Enligt samtida tidningsnotiser var platsen ”en gammal klockbytesplats” fylld med ”byteslystna bondgubbar” (Björneborgs tidning 1.2.1895),  en plats där det hela dagen fanns ”en kompakt folkmassa” som ”idkade en storartad byteshandel” (Vasabladet 26.1.1895).

Wallenska hörnet låg nära salutorget i Vasa, vilket kanske förklarar varför männen samlades just där. Att byta klockor, eller ta del av det spektakel som omgav klockbytet, blev där en naturlig del av marknadsnöjet. En annan, mera oväntad plats där klockbyte också förekom, var kyrkbacken. Om söndagarna och på helgdagar samlades stora mängder människor på kyrkbackarna runt om i landet. Många av besökarna kom till kyrkbacken för att delta i gudstjänsten, men en stor del lockades till platsen av andra orsaker, åtminstone om man får tro samtida tidningar. På kyrkbacken  träffade man vänner och bekanta, fick höra nyheter om vad som hände i nejden och så idkades där en utbredd småhandel.  I tidningarna klagade upprörda kyrkobesökare att handeln och samvaron på kyrkbacken var så populär att ”prästen fick predika för tomma väggar” (Wasa Framåt, 27.8.1881). Bland männen på kyrkbacken var klockbytet ett vanligt förekommande nöje (Suometar 30.3.1852, Mikkelin Sanomat 28.7.1903, Suomi 2.11.1889, Mikkelin Sanomat 1.9.1898).

Vasa torg i December 2018. Foto: Anna Sundelin

Under tidigmodern tid styrde de sk.  överflödsförordningarna  hur personer från olika skikt i samhället förväntades klä sig. Enligt en förordning från år 1766 var bland annat soldater, drängar och deras gelikar förbjudna att använda manschetter och ha fickur. Med tiden föll dessa förordningar i glömska och då 1800-talet framskred blev klockor allt vanligare. Mot slutet av århundradet hade de blivit så vanliga och billiga att man hittar dem också bland arbetares tillhörigheter. Fickuret var dock fortfarande en statussymbol.  Genom att äga en klocka visade man att man var medveten om tidens gång, och villig att följa den. För den fattige, var klockbytet ett sätt att komma över en ny bättre klocka.  Det gällde dock att vara listig då bytet genomfördes. Tidningen Vasabladet publicerade år 1905 följande beskrivning av ett klockbyte två unga män emellan: ”Hvill du byyt- spörjer den första med överlägsen ton, medveten om att hans klocka är bättre. Hva jevä du imillan svarar den andra, om möjligt ännu högdragnare” (Vasabladet 14.5.1905).

Utdrag ur ”Marknadsreflexioner”, Wasa Posten 31.1.1899.

I samtida tidningsnotiser är byteshandeln med klockor ofta förknippad med svordomar, oljud och fylla. Likaså sammankopplas det också med lurendrejeri. Detta framgår till exempel av en berättelse om en ung bondpojke som i februari 1905 bytte till sig en klocka i Wallenska hörnet. Vid en närmare undersökning av fickuret visade den sig bestå endast av boetterna,  dvs. själva urverket saknades. Trots pojkens ilskna protester måste han ändå finna sig i situationen (Björneborgs tidning 1.2.1895). Bytt är bytt osv.

Idag finns Wallenska hörnet inte mera kvar, inte heller är byteshandel med klockor vanligt förekommande. Däremot har platsens roll betonats inom historievetenskaplig forskning under senare tid. I konsumtionshistoriska studier har platser som varuhus, saluhallar och loppmarknader (bara för att ta några exempel) lyfts fram.  På dessa platser möts kunder och försäljare, men de är också platser där kunderna kan demonstrera sina kunskaper om olika varor för varandra och fatta beslut om eventuella inköp. Enligt min mening kunde kyrkbacken och Wallénska hörnet gott läggas till denna lista på platser.

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

Vad smakade ett besök i kyrkan?

Av Anna Sundelin

Att vara forskare i vårt projekt är att ha många järn i elden. Bristen på källmaterial om småhandeln och den rörliga handeln i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet har gjort att vi får gräva på många olika håll för att hitta det vi söker. Som bäst arbetar jag på två texter, en artikel om lump och lumpsamling och en om småhandel på kyrkbacken i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Båda kommer att finnas med i en antologi som vi har under arbete.

För att beskriva småhandeln på kyrkbacken har jag på senare tid bland annat bekantat mig med svaren på en frågelista om livet på kyrkbacken och kyrkfärder. Frågelistan sändes ut av Etnologiska  institutionen vid Åbo Akademi på 1960-talet. De inkomna svaren har gett mig en intressant inblick i vardagsliv och konsumtion i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet.  Bland annat nämns en mängd olika kolonialvaror och deras användning, vilket gav upphov till frågan i rubriken.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kom folk till kyrkan av många olika orsaker, inte bara för att åhöra predikan, utan också för att umgås med sina vänner och bekanta, få reda på nyheter och roa sig på olika sätt. Småhandeln var också en del av livet på kyrkbacken.  En del av kyrkobesökarna kom sig, de goda intentionerna till trots, aldrig längre än till kyrkbacken och stannade sedan där under hela gudstjänsten, till förtret för både präster och mera samvetsgranna kyrkobesökare.

 

Robert Wilhelm Ekman: Kirkkoon kävijät / Churchgoers
Touko Palojoen kokoelma / Touko Palojoki Collection
Porin kaupungin taidekokoelma / City of Pori Art Collection
Porin taidemuseo / Pori Art Museum

En söndagsgudstjänst kunde ta flera timmar och efterföljdes av att prästen läste upp en mängd kungörelser och meddelanden till församlingen. Dessa handlade om vitt skilda ämnen såsom ändrade lagar, bortsprungna djur och vem som hade post att hämta i kyrkans sakristia. För att hållas på alerten och göra besöket lite trevligare för sig, var det därför vanligt att kyrkobesökarna hade tagit med sig något smått att tugga på.

Svaren på frågelistan visar att kvinnorna hade med sig välsmakande kryddor såsom nejlika, ingefära, lakrits och gräslök. En del satte en sockerbit i munnen och lät den långsamt smälta, ibland med några droppar kamferolja på för en extra uppiggande effekt.  Karameller var också vanliga. De som hade råd köpte godsakerna på vägen till kyrkan, andra tillverkade egna karameller hemma, ofta med en smak av mint. Männen använde snus, på vissa håll tog de en sup eller två, inte bara utanför kyrkan utan också inne i den under pågående gudstjänst.  Hoffmans droppar, en blandning av alkohol och eter,  var vanligt förekommande. Dessa såldes som en medicin på apotek men också av kringvandrande rörliga handelsmän från ryska Karelen och av en del lumpsamlare.

Ett kyrkobesök kunde alltså smaka på olika sätt, men ofta sött och gott, ibland beskt och bittert. Flera av respondenterna påpekar att man gärna skulle bjuda på karamellerna och kryddorna till grannarna i kyrkbänken, det hörde till god sed.

Källa: Frågelista nr. 14. Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken. Frågelista utarbetad av Helmer Tegengren. Cultura. Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi.