Ur i var mans ficka. Om klockor, byteshandel och platser

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Walléns köpmanshus till vänster i bild, okänd upphovsman, 1900-1920. Källa: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Plötsligt händer det. Jag hittar handel på en oväntad plats.  Till vänster i bilden ovan ses Walléns köpmanshus i Vasa, uppkallat efter handelsmannen Gustav Adolf Wallén som drev en handelsbod i gården.  I det sk. Wallenska hörnet utanför huset, i det som idag är korsningen av Handelsesplanaden och Vasaesplanaden, samlades i marknadstider mycket folk. Medan karusellen snurrade och försäljningen av varor såsom möbler, ull och rökt kött pågick på torget, lockades män och unga pojkar i slutet av 1800-talet till gathörnet för att byta klockor med varandra. Enligt samtida tidningsnotiser var platsen ”en gammal klockbytesplats” fylld med ”byteslystna bondgubbar” (Björneborgs tidning 1.2.1895),  en plats där det hela dagen fanns ”en kompakt folkmassa” som ”idkade en storartad byteshandel” (Vasabladet 26.1.1895).

Wallenska hörnet låg nära salutorget i Vasa, vilket kanske förklarar varför männen samlades just där. Att byta klockor, eller ta del av det spektakel som omgav klockbytet, blev där en naturlig del av marknadsnöjet. En annan, mera oväntad plats där klockbyte också förekom, var kyrkbacken. Om söndagarna och på helgdagar samlades stora mängder människor på kyrkbackarna runt om i landet. Många av besökarna kom till kyrkbacken för att delta i gudstjänsten, men en stor del lockades till platsen av andra orsaker, åtminstone om man får tro samtida tidningar. På kyrkbacken  träffade man vänner och bekanta, fick höra nyheter om vad som hände i nejden och så idkades där en utbredd småhandel.  I tidningarna klagade upprörda kyrkobesökare att handeln och samvaron på kyrkbacken var så populär att ”prästen fick predika för tomma väggar” (Wasa Framåt, 27.8.1881). Bland männen på kyrkbacken var klockbytet ett vanligt förekommande nöje (Suometar 30.3.1852, Mikkelin Sanomat 28.7.1903, Suomi 2.11.1889, Mikkelin Sanomat 1.9.1898).

Vasa torg i December 2018. Foto: Anna Sundelin

Under tidigmodern tid styrde de sk.  överflödsförordningarna  hur personer från olika skikt i samhället förväntades klä sig. Enligt en förordning från år 1766 var bland annat soldater, drängar och deras gelikar förbjudna att använda manschetter och ha fickur. Med tiden föll dessa förordningar i glömska och då 1800-talet framskred blev klockor allt vanligare. Mot slutet av århundradet hade de blivit så vanliga och billiga att man hittar dem också bland arbetares tillhörigheter. Fickuret var dock fortfarande en statussymbol.  Genom att äga en klocka visade man att man var medveten om tidens gång, och villig att följa den. För den fattige, var klockbytet ett sätt att komma över en ny bättre klocka.  Det gällde dock att vara listig då bytet genomfördes. Tidningen Vasabladet publicerade år 1905 följande beskrivning av ett klockbyte två unga män emellan: ”Hvill du byyt- spörjer den första med överlägsen ton, medveten om att hans klocka är bättre. Hva jevä du imillan svarar den andra, om möjligt ännu högdragnare” (Vasabladet 14.5.1905).

Utdrag ur ”Marknadsreflexioner”, Wasa Posten 31.1.1899.

I samtida tidningsnotiser är byteshandeln med klockor ofta förknippad med svordomar, oljud och fylla. Likaså sammankopplas det också med lurendrejeri. Detta framgår till exempel av en berättelse om en ung bondpojke som i februari 1905 bytte till sig en klocka i Wallenska hörnet. Vid en närmare undersökning av fickuret visade den sig bestå endast av boetterna,  dvs. själva urverket saknades. Trots pojkens ilskna protester måste han ändå finna sig i situationen (Björneborgs tidning 1.2.1895). Bytt är bytt osv.

Idag finns Wallenska hörnet inte mera kvar, inte heller är byteshandel med klockor vanligt förekommande. Däremot har platsens roll betonats inom historievetenskaplig forskning under senare tid. I konsumtionshistoriska studier har platser som varuhus, saluhallar och loppmarknader (bara för att ta några exempel) lyfts fram.  På dessa platser möts kunder och försäljare, men de är också platser där kunderna kan demonstrera sina kunskaper om olika varor för varandra och fatta beslut om eventuella inköp. Enligt min mening kunde kyrkbacken och Wallénska hörnet gott läggas till denna lista på platser.

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

Vad smakade ett besök i kyrkan?

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Att vara forskare i vårt projekt är att ha många järn i elden. Bristen på källmaterial om småhandeln och den rörliga handeln i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet har gjort att vi får gräva på många olika håll för att hitta det vi söker. Som bäst arbetar jag på två texter, en artikel om lump och lumpsamling och en om småhandel på kyrkbacken i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Båda kommer att finnas med i en antologi som vi har under arbete.

För att beskriva småhandeln på kyrkbacken har jag på senare tid bland annat bekantat mig med svaren på en frågelista om livet på kyrkbacken och kyrkfärder. Frågelistan sändes ut av Etnologiska  institutionen vid Åbo Akademi på 1960-talet. De inkomna svaren har gett mig en intressant inblick i vardagsliv och konsumtion i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet.  Bland annat nämns en mängd olika kolonialvaror och deras användning, vilket gav upphov till frågan i rubriken.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kom folk till kyrkan av många olika orsaker, inte bara för att åhöra predikan, utan också för att umgås med sina vänner och bekanta, få reda på nyheter och roa sig på olika sätt. Småhandeln var också en del av livet på kyrkbacken.  En del av kyrkobesökarna kom sig, de goda intentionerna till trots, aldrig längre än till kyrkbacken och stannade sedan där under hela gudstjänsten, till förtret för både präster och mera samvetsgranna kyrkobesökare.

 

Robert Wilhelm Ekman: Kirkkoon kävijät / Churchgoers
Touko Palojoen kokoelma / Touko Palojoki Collection
Porin kaupungin taidekokoelma / City of Pori Art Collection
Porin taidemuseo / Pori Art Museum

En söndagsgudstjänst kunde ta flera timmar och efterföljdes av att prästen läste upp en mängd kungörelser och meddelanden till församlingen. Dessa handlade om vitt skilda ämnen såsom ändrade lagar, bortsprungna djur och vem som hade post att hämta i kyrkans sakristia. För att hållas på alerten och göra besöket lite trevligare för sig, var det därför vanligt att kyrkobesökarna hade tagit med sig något smått att tugga på.

Svaren på frågelistan visar att kvinnorna hade med sig välsmakande kryddor såsom nejlika, ingefära, lakrits och gräslök. En del satte en sockerbit i munnen och lät den långsamt smälta, ibland med några droppar kamferolja på för en extra uppiggande effekt.  Karameller var också vanliga. De som hade råd köpte godsakerna på vägen till kyrkan, andra tillverkade egna karameller hemma, ofta med en smak av mint. Männen använde snus, på vissa håll tog de en sup eller två, inte bara utanför kyrkan utan också inne i den under pågående gudstjänst.  Hoffmans droppar, en blandning av alkohol och eter,  var vanligt förekommande. Dessa såldes som en medicin på apotek men också av kringvandrande rörliga handelsmän från ryska Karelen och av en del lumpsamlare.

Ett kyrkobesök kunde alltså smaka på olika sätt, men ofta sött och gott, ibland beskt och bittert. Flera av respondenterna påpekar att man gärna skulle bjuda på karamellerna och kryddorna till grannarna i kyrkbänken, det hörde till god sed.

Källa: Frågelista nr. 14. Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken. Frågelista utarbetad av Helmer Tegengren. Cultura. Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi.

Ond bråd död

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin 

… rusade bakifrån på arkangeliten, ryckte i hans väska och begynte bulta honom med en käpp i hufvudet (Morgonbladet 19.10.1882)

Så beskriver tidningen Morgonbladet en misshandel av en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Tenala 1882. Handelsmannen hade besökt ett torp där han sålt sina varor, och en av de närvarande hade följt efter honom då han fortsatte sin färd till nästa hus. Denne person försökte råna gårdfarihandlaren, som försvarade sig. I det slagsmål som följde skadades handelsmannen så allvarligt att han avled. Gärningsmannen blev fast då han vid jultiden frikostigt delade ut presenter åt  flickorna i Tenala, något som väckte ortsbornas misstänksamhet eftersom han var medellös. (Morgonbladet 19.1.1882)

Inom vårt projekt undersöker vi möten mellan rörliga handelsmän och deras kunder i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. I artiklar och tidigare blogginlägg har vi i första hand skildrat dessa möten ur kundens synvinkel. Befolkningen på den finländska landsbygden såg ofta med förväntan fram emot den rörliga handelsmannens ankomst. Hos kunderna väckte mötet nyfikenhet, glädje och ha-begär, ibland också missnöje och ilska över en dålig affär. Mer om dessa känslor kan du läsa i vår artikel Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland (Scandinavian Economic History Review 2018:2).

De källor vi studerar visar dock också att alla möten inte var fredliga. Förra veckan besökte vi Riksarkivet i Åbo, den här gången på jakt efter rättegångsmaterial om ett uppmärksammat mord på en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Järvikylä by i Sagu 1907. Enligt en notis i Åbo Underrättelser hade liket av handelsmannen hittats gömt i skogen och en familj bestående av mor, far och son stod åtalade för mordet. (Åbo Underrättelser 20.10.1907) Dessa dömdes till fängelse, och några år senare dök fallet på nytt upp i tidningsspalterna då den dömda sonen tillsammans med en medfånge hade lyckades rymma från Kakola-fängelset. (Hufvudstadsbladet 15.11.1911)

Att forska i våldsbrott och mord aktualiserar en mängd etiska frågor. Här kan den 2017 utkomna antologin Historiantutkimuksen etiikka (red. Satu Lidman, Anu Koskivirta, Jari Eilola) fungera som värdefull handledning. I en av antologins artiklar skriver Kirsi Vainio-Korhonen om historikerns ansvar inför sina forskningssubjekt och om hur man kan närma sig källor av känslig art, exempelvis rättegångsmaterial.  Vainio-Korhonen betonar att man som historiker inte ska fokusera på enskilda händelser och sensationer, utan i stället försöka placera in händelserna i en samhällelig kontext.

Notis i Åbo Tidning 27.7.1894.

Inom vårt projekt kan vi studera rättegångsmaterial för att bredda bilden av mötet mellan de rörliga handelsmännen och deras kunder. De källor vi hittade på arkivet avslöjer bland annat att den rörliga handelsmannen som mördades i Sagu var en regelbundet återkommande besökare och därmed känd för många i trakten. Vi får också veta hur ofta han brukade återkomma, hur handeln brukade gå till samt vilka varor han sålde. Akten med papper som berör mordutredningen omfattar över 150 sidor, bland annat anteckningar över förhör med olika vittnen, obduktionsprotokoll, pass, en karta och ritningar av förövarnas hem.

Rättegångsmaterialet kompletterar också den information som tidningarna förmedlar. Det ger exempelvis djup åt den notis i Åbo Underrättelser (5.3.1908), i vilken man kan läsa att den rörliga handelsmannen i samband med mordet berövats en mängd handelsvaror, ett fickur och 140 mark. I källorna beskrivs detaljerat det stora varulager som gårdfarihandlaren bar med sig: tyg av olika slag, som flanell, sherting och ylletyg samt färdiga kläder, bland annat skjortor, svarta strumpor,  hängslen och huvuddukar. En del av handelsvarorna hade förövarna efter mordet själva tagit i bruk,  bland annat hade de överlåtit en del av tyget till en skräddare för att få nya kläder. Resten hade de gömt. Den stora väska i vilken handelsmannen transporterade sina varor hittades senare i ett dike i samband med brottsutredningen.

Vilket är då det bredare sammanhang som det enskilda mordfallet i Sagu 1907 bör placeras in i? Svaret är att rörliga handelsmän, liksom många andra rörliga grupper, på många sätt levde ett utsatt liv. De rörde sig ofta ensamma och bar sina pengar och sin egendom med sig, vilket gjorde dem till lockande byten för rånare. Utsattheten stärktes ytterligare av att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt. Därför tenderade de att undvika huvudlederna för att minimera risken att stöta ihop med länsmannen som hotade med att konfiskera deras olagliga varor. Också förörvarnas fattighdom och utsatthet stiger ofta fram i brottsutredningarnat. Livet på landsbygden var hårt och fattigt och då den rörlige handelsmannens affärer verkade gå bra antogs  han allmänt vara rik. För en del personer verkar frestelsen i sådana situationer ha blivit övermäktig.

 

Bilder av ras

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck & Maren Jonasson

Vårt forskningsprojekt om etniska minoriteter som bedriver rörlig handel i Finland under perioden 1840–1940 anknyter till ett flertal forskningsfält och deltar därför samtidigt i många forskningsdiskussioner. En av dem är diskussionen om rasistiska stereotypier där frågor kring ras, etnicitet och annanhet är centrala i förståelsen av hur världen är organiserad. I Sverige uppmärksammades temat för en vecka sedan av Kungl. Vitterhetsakademien och Bernadotte-programmet med symposiet Bilder av ras i svensk visuell kultur, musik och litteratur.

Tillsammans med ett tjugotal andra inbjudna forskare deltog vi i symposiet för att samtala kring rasism och dess representationer. Talarna företrädde olika discipliner, men med betoning på konst- och litteraturvetenskap. Initiativtagare var konstvetaren och Bernadotte-stipendiaten Åsa Bharathi Larsson som disputerade på avhandlingen Colonizing Fever: Race and Media Cultures in Late Nineteenth-Century Sweden vid Uppsala universitet 2016.

Av symposiets åtta föredrag har vi valt att närmare beskriva innehållet i de som tematiskt sett ligger närmast våra egna forskningsintressen.

Joanna Rubin Dranger, professor i illustration, och litteraturvetaren Moa Matthis, båda knutna till Konstfack, presenterade Kunskapsbanken Bilders Makt som är ett projekt som tagit avstamp i den affekterade debatten om rasistiska bilder i Sverige som fördes för några år sedan. Syftet med Bilders Makt är att ”folkbilda” den breda allmänheten om rasistiska och antisemitiska stereotyper (av bl.a. asiater, afrikaner, judar, muslimer, samer och romer). Där forskningen måste vara komplex, både vad gäller begrepp och språk, bör den publika framställningen göras förståelig. Genom att berätta om bildernas historia, tradition, funktion och teman erbjuder projektet ”verktyg för fördjupad visuell läskunnighet om rasistiska stereotyper.” Inspirerade av Bhabha Homi (2001) och hans tanke om ”the force of ambivalence” i det rasistiska bildspråket, diskuterade Dranger och Matthis hur rasistiska stereotyper ständigt måste repeteras, upprepas, för att upprätthålla och förstärka rasifierade mönster. Genom att dekonstruera; kategorisera artiklarna på Bilders Makt på ett annat sätt än genom benämnda kategorier (asiater, afrikaner, muslimer etc.) vill upphovspersonerna komma bort från de låsta kategorierna som snarare förstärker än motarbetar rasstereotyper.

Filmen har sedan det tidiga 1900-talet varit ett av de viktigaste redskapen i kulturella rasifieringsprocesser, i att skapa ”en icke-europeisk andre” som en motbild till en idealiserad, vit europé, visade Johan Höglund, docent i engelsk litteratur vid Linnéuniversitetet. Höglund diskuterade hur svensk film i hundra års tid har producerat en bild av samerna som svenskarnas ”primitiva andra”. Höglund demonstrerade hur svensk film visualiserar, rasifierar, samer genom ett specifikt bildspråk och genom en svensk version av ”blackface cinema”, där samiska rollfigurer alltid spelas av svenska skådespelare. Samerna i dessa filmer saknar egentlig agens, deras repliker på samiska (förutsatt att de har några) översätts inte eller täcks in av en berättarröst eller av musik. Höglund menar att man i samefilmernas fall kan tala om ett slags ”same-face” på samma sätt som man talar om yellowface och blackface. Det sker dock även motstånd och nyare filmer som Sameblod (2016) tar medvetet avstånd den rasifierade traditionen bl.a. genom att ha samer som skådespelare och genom att konsekvent bryta med den traditionella bild- och scenografikonventionen.

Under 1800-talet användes fotografier som viktiga vetenskapliga belägg i ett flertal discipliner, däribland den s.k. rasvetenskapen. Ulrika Kjellman, docent i bibliotek- och informationskunskap vid Uppsala universitet, granskade bildens roll som verktyg i det rasvetenskaliga arbetet i Sverige åren 1850–1950. Statens institut för rasbiologi (1922–1958) samlade in 12 000 fotografier i Sverige, huvudsakligen av de ”rastyper” man ansåg befolkade Sverige. Kjellman diskuterade hur Herman Lundborgs Svensk raskunskap 1927 nyttjade fotografier av nakna människokroppar för att bevisa att en ras, den rena nordiska, var den mest överlägsna, den mest ”utvecklade”. Det är påfallande hur bilderna av det man menade utgjorde den rena nordiska rasen var kopplade till en profession, till ungdom och välmående (bilder av läkare, unga officerare, samhällsbärare etc.), medan de övriga, lägrestående raserna avbildades som kriminella, sinnesslöa, arbetare och äldre. Kjellman kunde även påvisa att regelrätt bildmanipulation förekommit.

Ett starkt berörande och personligt framträdande hölls av Katarina Pirak Sikku, verksam som konstnärlig ledare vid genusvetenskapen i Uppsala. Pirak Sikku är same och presenterade sitt konstnärliga projekt som var en personlig exkursion in i de övergrepp hennes egen folkgrupp utsatts för, något som satt sina spår även i henne. År 2004 började hon leta efter fotografier och dokument av samer på Institutet för rasbiologi. I en rad konstnärliga projekt återskapade Pirak Sikku situationer som liknade de som rasbiologerna utsatte samerna för i tiderna: hon mätte sin skalle med de ursprungliga mätinstrumenten och hon fotograferade sig naken i naturen. Hon designade även underkläder där mönstren hämtade inspiration från två olika samekulturer. Det hela blev ett identitetspussel med vars bitar hon försökte besvara sina frågor om samisk kultur, vad den är och inte är, om rasbiologernas övergrepp och sitt eget folks erfarenheter av dessa traumatiserande upplevelser.

De övriga föredragshållarna var Tobias Hübinette som talade om textuella, (audio)visuella, materiella, performativa och digitala rasstereotypier av asiater i Sverige, Therese Svensson om kolonialitet och dekolonialitet i skildringen av samiskhet hos författaren Ludvig Nordström, Ryan Skinner om afroamerikansk närvaro i Sverige under 1960- och 1970-talen och Jeff Werner om (ned)laddade bilder som väcker starka känslor. Werner lyfte fram bland annat den intressanta frågan om den eventuella reaktiveringen av rasistiskt bildmaterial som en följd av minnesorganisationernas stora digitaliseringsprojekt.

Symposiet visade hur rasistiska bilder, filmer, fotografier och texter cirkulerar och korsar geografiska, kulturella, kontextuella och kronologiska gränser. Rasistiska representationer är sega och långlivade; de bär på kolonialismens arv. Även de nordiska länderna är inbegripna i ett långvarigt kolonisationsprojekt (t.ex. Keskinen et al. 2009; Hervik 2018). Ras och etnicitet är kopplat till andra maktordningar och sociala kategorier såsom t.ex. genus, samhällsklass, religion och ålder. Postkolonialistisk feministisk forskning visar hur ras och genus är sammanlänkande; att genus inte kan förstås utan att ta i betraktande ras och vice versa (hooks 1981; Ahmed 1998, etc.). Denna diskussion var emellertid inte närvarande på seminariet, åtminstone inte uttalat. Också vårt projekt bör reflektera över hur genus och etnicitet opererar i att skapa den Andre. En annan viktig aspekt handlar om relationen mellan bild och text; vilka skillnader och likheter som kan tänkas finnas mellan visuella och textuella representationer.

En av de starkast kvardröjande tankarna efter symposiet är Tobias Hübinettes tes om att det skulle finnas ett specifikt svenskt sätt att relatera till ”asiater” och att rasstereotyper av ”asiater” överlevt, fortfarande används och till med frodas inom t.ex. reklam och företags logotyper trots att rasstereotypa visuella representationer av andra utomeuropeiska etniciteter märkbart minskat efter de debatter som uppmärksammat saken. Kan det samma gälla Finland? Att just ”asiater” fortfarande används och avbildas stereotypt inom t.ex. reklam på ett sätt som andra etniska minoriteter aldrig numera skulle avbildas?

 

 

Männen från Mola – att försörja sig på skräp

Publicerat av

Av Anna Sundelin & Johanna Wassholm

Usein kuullaan puhuttawan ”roskawäestä”, ”roskakirjallisuudesta”, j.n.e. tätä woitaisiin hywin hywästi kutsua ”roskaelinkeinoksi” (Ilmarinen 11.6.1881, s.1)

En notis i tidningen Ilmarinen 1881, som handlar om näringarna i Viborgs län, lyfter fram insamlandet av lump som en försörjningsform som under senare tid blivit allt vanligare. Enligt notisen kunde man numera förutom om ”skräpfolk” och ”skräplitteratur” börja tala om en ”skräpnäring”.

I en 1868 utfärdad förordning om handel och näringar i storfurstendömet Finland gjordes handeln med lump, det vill säga tygavfall, fri för alla landets invånare. Fram till dess hade lumphandeln varit förbehållen en grupp personer, som försedda med särskilda tillstånd reste runt i landet på jakt efter linne- och bomullsbitar, senare även ylle. Bland lumpsamlarna i Finland utmärkte sig framför allt män från Mola (fi. Muolaa) socken i Viborgs län, vilka enligt ovan nämnda notis – till skillnad från män i andra delar Finland – inte lät sig avskräckas av det smutsiga arbete som lumpsamlandet var. I stället begav sig männen från Mola varje vinter i långa karavaner iväg från hemtrakten till Finlands inre delar för att fylla sina slädar med lump.

Lumphandeln var i regel en form av byteshandel; landsbygdsbefolkningen bytte tygavfall som de kunde undvara mot keramikföremål som männen från Mola hade med sig. Keramikföremålen – tallrikar, fat och lergökar – var tillverkade av ryska hantverkare som bodde i byn Kyyrölä i Mola socken. I de svar på en frågelista om ryska (karelska) rörliga handelsmän i Finland som vi studerar, finns flera beskrivningar av dessa keramikföremål som verkar ha varit omtyckta bland kunderna. Enligt tidningarna hade lumpsamlarna ofta också med sig andra varor, ”krimskrams” som till ett billigt pris hade införskaffats i Sankt Petersburg och ämnen som användes både som mediciner och i berusande syfte. Framför allt hade så kallade Hofmanns droppar stor åtgång bland kunderna. I en artikel i tidningen Tapio påtalas dropparnas popularitet och att de lokala kvinnorna gärna använde dem mot både ”huvudvärk” och  ”magont” (Tapio 25.2. 1888, s. 2).

En liten keramikskål, odaterad, från Kyyrölä i Mola socken. Åbo Museicentral, (CC BY-ND 4.0).

Yllelumpen kunde omvandlas till nytt ylletyg medan bomull- och linneavfall var en nödvändig råvara för pappersindustrin. Först mot slutet av 1800-talet hade den kemisk-teknologiska utvecklingen nått så långt att cellulosa av träd kunde ersätta lumpen som den viktigaste råvaran i papperstillverkningen, vilket gjorde att tygavfallet länge var en viktig nationalekonomisk och industriell resurs. 1800-talets ständigt ökande efterfrågan på papper bidrog till att hålla efterfrågan på lump hög. Papper behövdes på många håll i samhället, inte minst för tidningar, böcker, brev, almanackor och bokföring. Därtill efterfrågades papper för tillverkning av bland annat tapeter, hattar och omslagspapper. Lumpen rörde sig också över de nationella gränserna. En del av den lump som samlades in i Finlands exporterades, medan den kända lantdagskvinnan och yrkesinspektören Vera Hjelt i en grundlig undersökning av lumparbeterskors yrkessjukdomar från 1909 pekar på att ”söndertrasade, nersölade, ihopskrynklade plagg av alla slag och färger” importerades till Finland från Ryssland, Tyskland och England (Hjelt, s. 218).

När lumpen anlände till pappersbruken avlägsnades knappar och andra föremål från plaggen, varefter lumpen sorterades i högar av olika kvalitet. Därefter följde en lång process av beredning, formning och torkning, som förädlade råvaran till pappersprodukter. Vera Hjelt lyfter i sin undersökning fram att lump kunde innehålla uppemot 40 % damm. Således betraktades inte enbart själva råvaran, utan även det arbete som ingick i förädlingsprocessen som en smutsig syssla (Hjelt, s. 218–219). Handeln med lump associerades vanligt med en rädsla för smitta av olika sjukdomar, bland annat kolera. Här finns en likhet med de diskussioner gällande handel med en annan handelsvara som vi tidigare skrivit om, nämligen människohåret. En annan likhet finns i rörligheten – för både håruppköparen och lumpsamlaren var rörligheten en förutsättning för att komma i kontakt med nya kunder. De gemensamma dragen gör att vi, genom att studera denna ”skräpnäring”, ytterligare kan bredda bilden av den rörliga småhandeln i Finland under slutet av 1800-talet.

Är man än så fin och rar/I sin ungdoms tider/Vet man ej på gamla dar/Hvad man blir omsider/Mången präktig grannlåtsstump/Blir på slutet bara lump/Men finns gry uti den/Blir det bra med tiden (Zacharias Topelius, ”Pennans samtal med pappret” Trollsländan 5.11.1870, s. 4)

 

Källor och litteratur:

Ilmarinen 11.6.1881.
Tapio 25.2.1888.
Trollsländan 5.11.1870.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, Frågelista 9, ”Kringvandrande ryska handelsmän/Venäläisiä kulkukauppiaita”.
Åbo Museicentral.
Vera Hjelt, Yrkessjukdomsstatistik I. Lumparbeterskorna i Finland, Arbetsstatistisk tidskrift, 1.1.1909.
Gabriel Nikander & Ingwald Sourander, Lumppapersbruken i Finland (Helsingfors 1955).
Jaakko Sarkanen & Kaino Repo (red.), Muolaa ja Äyräpää vv. 1870–1944 (Helsingfors 1952).

Om gränser, rörlighet och rasism

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Förbättringar har man sökt komma åstad på de mest olika områden, men tills vidare har man i zigenarfrågan icke kommit till något resultat, som kunde anses lyckligt. Fortfarande ser man den ena zigenarhopen efter den andra ströfva kring landet, tiggande sitt bröd i gårdarna. Oftast är zigenaren i sitt tiggeri ytterst närgången och ej sällan brukar han våld, då han finner sig i fysiskt hänseende öfverlägsen och ej behöfver frukta att hans tiggarrenommé för framtiden skall taga någon nämnvärd skada.

(Vasabladet, 18.4.1896, no. 47)

Ovanstående skildring av tiggande och kringströvande ”zigenare” var ett återkommande tema i de finländska dagstidningarna under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Från och med 1860-talet handlade den s.k. ”zigenarfrågan” om lantdagens försök att ”lösa problemet” med romerna, men frågan engagerade även gemene man. Mot slutet av 1800-talet publicerades över hundra tidningsartiklar per år om romerna, vilka oftast handlade om lösdriveri, tiggeri brottslighet och omoral. Det stora problemet gällde rörligheten och synen på ”zigenaren” som ovillig eller rentav oförmögen att utföra regelrätt (jordbruks)arbete. ”Zigenaren kerakteriseras av […] ett fritt kringsträvande liv, sin slughet och sin oövervinnerliga avsky för fast, ordnat arbete”, fastslog tidningen Hangö (21.09.1911, no 110).

Idag står nationsgränser, särskilt korsandet av statliga gränser i fokus i samband med flyktingsituationen. Stängsel och murar både planeras och byggs, förordningar och lagar författas för att hålla de Andra åtskilda från Oss – vi som antas höra hemma på andra sidan gränsen. Vem får komma över gränsen, vem vill vi ha och vem är ovälkommen? Vissa individer anses med självklarhet höra till den nationella gemenskap som garanterar medborgaren en uppsättning rättigheter, medan andra inte ses som tillhörande: de Andra, de som inte gör, talar, tänker eller ser ut som vi. Gränser handlar således också om att skapa och upprätthålla skillnader mellan människor på basis av sociala kategorier såsom etnicitet, genus, samhällsklass, ras, ålder, språk, religion, men också utgående från människors beteende, hälsa, arbetskapacitet, mm.. Benedict Anderson (1983) myntade begreppet föreställda gemenskaper (imagined communities) med vilket han avsåg en antagen grupptillhörighet som till stora delar grundar sig på abstrakta/socialt konstruerade eller föreställda kollektiv. I de europeiska politiserade diskurserna om flyktingar ställs frågan om vem som får ingå samhällsgemenskapen på sin spets. Postkoloniala teoretiker som Stuart Hall (1996) har pekat på en indelning av världen i ”the West and the Rest”, i vitt och svart, i kultur och natur, i upplysning och barbari, synliga tänkesätt i globaliseringens och migrationens tidevarv, inte minst i bemötandet av migranter från olika delar av världen.

Även det sena 1800-talet upplevde en stor rörlighet och migration både inom och utanför storfurstendömets gränser, där såväl nationella, symboliska som kulturella gränser korsades. I vårt projekt granskar vi kringresande handelsmän (ja, de var oftast män) ur etniska och språkliga minoriteter (judar, tatarer, rysk-karelare, romer) som med sina varor och tjänster väckte såväl förtjusning som förakt bland majoritetsbefolkningen. Där de rysk-karelska gårdfarihandlarna ofta togs emot med öppna armar, stängdes dörrarna och grannarna förvarades när det romska följet närmade sig bondgården. Av de etniska minoriteterna befann sig romerna, ”dessa mörka figurer med sitt smutsiga och hemska utseende” (Åbo Underrättelser, 27.12.1882), lägst ner i hierarkin. I de källor jag undersöker (tidnings- och minnesmaterial) skildras romerna i extremt nedsättande ordalag: som lata, opålitliga, smutsiga och benägna till kriminalitet och omoral.

Här kunde man knyta an till antropologen Mary Douglas (1966) tankar om symboliska, kulturella regler om smuts och förorening. Douglas visar hur olika kulturers föreställningar om vad som är rent/orent återspeglar samhällets fundamentala föreställningar om den sociala ordningen. Enligt Mary Douglas (1966, 4) kan ett sken av ordning skapas endast då ”skillnaden mellan innanför och utanför, ovanför och under, man och kvinna, för och emot” överdrivs. Det som betraktas som smuts i ett samhälle is ”any matter considered out of place.” Betraktat ur detta perspektiv var romerna ”matters out of place”; de ”passade inte in”.

Den rådande negativa synen synen på romer som en särskilt problematisk etnisk grupp (”folkstam”), medförde att varken myndigheter eller lekmän betraktade romernas försörjningsverksamhet (huvudsakligen gårdfarihandel med häst- och handarbetsförsäljning) som ”riktigt” arbete. Gårdfarihandeln framställdes i termer av tiggeri och lurendrejeri, inte som legitim försörjning. Det ständiga vandrandet från socken till socken i stora familjeenheter bröt även mot ståndssamhällets idé om människans fixerade plats i ett socialt system, i all synnerhet om man inte ägde jord eller övrig egendom, och om man inte kunde uppvisa ett lagligt yrke. Därmed bröt romerna mot vedertagna sociala normer och ideal enligt vilka arbete fungerade inte bara som dygd utan som ett tecken på normativt medborgarskap. Romernas rörlighet var något skrämmande, som inte bara var kriminellt (under lösdrivarförordningen med sina ”zigenarparagrafer”) utan också rubbade den sociala ordningen. I den tilltagande nationalismens tidevarv, där individens tillhörighet i samhällsgemenskapen definierades utgående från tanken om enhetlighet med idealet: ett folk, ett territorium, en kultur, en religion och ett språk, kom romerna att konstrueras som de Andra, och som ett hot mot samhällsordningen.

Genom att visa hur gränser mellan olika sociala grupper uppgjordes kan vårt projekt, utöver det konsumtionshistoriska bidraget, delta i det forskningsområde som visar hur kategorier som etnicitet, ras och nation har en avgörande roll i hur medborgarskap föreställs, formuleras och institutionaliseras. Detta innebär att vi även bidrar till studiet av den finländska rasismens historia.

 

Itinerant Trade and Cultural Encounter: What do ‘Rucksack Russians’ in Finland and Jewish pedlars in the United States have in common?

Publicerat av

By Johanna Wassholm & Anna Sundelin

What do ‘Rucksack Russians’ in Finland and Jewish pedlars in the United States have in common? The question occurred to us when we came across Hasia Diner’s book Roads Taken: The Great Jewish Migrations to the New World and the Peddlers Who Forged the Way (2015), while working on a manuscript for an article on itinerant trade in 19th century Finland. We noticed that many topics in Diner’s book are strikingly similar to those that we had noted in our sources, primarily consisting of ethnographic material and newspapers.

The ‘Rucksack Russians’ (Swe. laukku-ryss, arkangelit; Fin. laukku-ryssä), mostly men from Russian Carelia, engaged widely in itinerant trade in 19th century rural Finland. While Finland was incorporated into the Russian Empire in 1809, it was an autonomous Grand Duchy and its inhabitants had a separate citizenship right within the Empire. Thus, traders from Russia were treated as ‘foreigners’ in Finland, and their trade was formally illicit.

Our point of departure is that itinerant trade was not merely an economic phenomenon. As ethnologists pointed out in the 1980’s, the trade could also be studied from the perspective of cultural encounter. The ‘Rucksack Russians’ differed from their local customers in Finland through their Orthodox faith and some cultural attributes, such as language and clothing. At the same time, they played an important role in providing rural Finland with consumer goods. The late 19th century was a period of strong economic growth, which resulted in a constantly growing demand of new goods among the lower strata of society. The itinerant traders were received as regular visitors in many homes, often forming long-lasting relationships with the local communities, and sometimes settling down permanently.

Among the similarities we have found between the ‘Rucksack Russians’ and the Jewish pedlars in Diner’s book, we can mention but a few. Firstly, we share Diner’s view that the itinerant traders seem to have filled an obvious niche in the trading landscape. They provided specific groups of consumers with goods in a manner that other trade forms failed to do. We argue that the existence of this demand explains why the local communities, usually even the authorities, were unbothered by the fact that the ’Ruck-sack Russians’ engaged in an illicit trade. The profession was undoubtedly exhausting and unglamorous, and could even be perilous. Like the Jewish pedlars in the United States, ‘Ruck-sack Russians’ were occasionally robbed and even murdered. On the other hand, peddling was for many a temporary phase on the road to the middle class. Many pedlars did manage to save money and would later become successful shopkeepers.

Secondly, we agree with Diner, as well as with recent historians of consumption, that itinerant trade played an exceptionally important role for the consumption patterns of women. Women were the itinerant traders’ primary customer base, which our material also clearly illustrates. We see the peddlers’ trading practices as a form of ’spectacle’, which included an entertaining demonstration of the goods and haggling. This spectacle offered women an opportunity to practice trading and negotiating in their own household and in the absence of men. At the same time, the general suspicions directed against the traders often focused on the fear of them ‘seducing’ local women. These kinds of negative emotions were typically evoked when mobile people from the ‘outside’ were described as a threat to the local community. Despite the caution and a certain moral condemnation, romantic relations did form between the traders and local women. We have found numerous examples of relations between pedlars and local women that ended in marriage.

The article on the ‘Rucksack Russians’ forms part of the multidisciplinary research project Dealing with Difference; Peddlers, Consumers and Trading Encounters in Finland (Åbo Akademi University, 2017–2020). The project aims to broaden the understanding of the role that petty and itinerant trade played for the growing consumption of the lower strata of society and for cultural encounter in late 19th and early 20th century Finland. As the parallel between the ’Ruck-sack Russians’ in Finland and the Jewish pedlars in the United States illustrates, itinerant trade seems to have had similar functions and evoked similar emotions in different geopolitical settings. Thus, one major aim of our research project is to contribute to future comparative research on itinerant trade and cultural contact. Such comparative studies would further deepen the theoretical understandings of various aspects of mobile trans-national trade and retailer-consumer relations.

PhD Johanna Wassholm (johanna.wassholm@abo.fi) is a researcher in history at ÅAU. In the project, she studies the relationship between ethnicity and trade, with special focus on traders in Finland originating in the multi-ethnic Russian Empire (Russians, Carelians, Jews and Tatars).

PhD Anna Sundelin (anna.sundelin@abo.fi) is a researcher in history at ÅAU. Within this project, she studies the ‘Ruck-sack Russians’ and their trade, focusing on the traded goods and their use and meaning for the local customers in Finland.

”Här mötte jag Österlandet”*

Publicerat av

”Här mötte jag Österlandet!”[1]*

Rubrikens citat var enligt en beskrivning som ingår i Einar Holmbergs memoarer med titeln När livet log (1954) en berest svenskas primära reaktion när hon i början av 1900-talet för första gången besökte det ryska riket. Hon hade inte kommit till Moskva, Sibirien eller Kaukasus, utan stod på Salutorget i Åbo – vid den tiden officiellt kallat Alexanderstorget efter den ryske kejsaren Alexander I.

Åbo kring sekelskiftet 1900 kunde av många anledningar framstå som en ”österländsk” stad i en utomstående betraktares ögon. Namn på gator och torg antydde att man befann sig i det ryska riket, om än i en av dess västligaste utposter. På Ryska kyrkogatan – nuvarande Universitetsgatan – stod en ortodox kyrka vars silhuett dominerade stadens viktigaste samlingsplats. Rysk militär var stationerad i staden, och med den multietniska arméns närvaro kunde bashkirer, kosacker, tatarer och judar skymtas på stadens gator.

Salutorget i Åbo 1896. I slutet av 1800-talet var torgets officiella namn Alexanderstorget, vilket anspelade på att Finland utgjorde en del av det multietniska ryska riket. Handelsplatserna erbjöd arenor för möten mellan handelsidkande minoritetsgrupper och majoritetsbefolkningen.
Källa: Wikimedia Commons

Inslaget av etnisk och språklig mångfald blev särskilt framträdande inom den delvis rörliga småhandel som spelade en viktig roll i stadens vardag. Etniska minoriteter har ofta förpassats till samhällets marginal genom att statsmakten reglerat deras rätt att idka näring. Regleringarna har tvingat in minoriteterna i en smal nisch, som i många fall utgjorts av småskalig handel. Detta har samtidigt bidragit till att minoriteter har haft en synlighet i gatubilden som överskrider deras proportionella andel av befolkningen. Handelsutbytet äger rum där folk samlas och förutsätter ett personligt möte mellan köpare och försäljare, vilka även måste kommunicera i någon form.

I Åbo stärktes de handlande minoriteternas synlighet i stadsbilden särskilt efter 1858, när soldater som slutfört sin tjänstgöring i ryska armén fick rätt att stanna kvar i Finland och idka småhandel. Så småningom vande sig Åboborna vid att handla frukt av ”fruktryssen” och grönsaker av ”grönsaksryssen”, torgförsäljare som odlade sina täppor längs den nuvarande Kuppisgatan. Som ett säkert vårtecken tolkade man att ”glassryssen” – ackompanjerad av den kringresande italienska positivspelaren – dök upp på stadens gator.

Bland de soldater som stannade kvar fanns även ett antal judar. För första gången fanns ett judiskt samfund i Åbo – och som på så många håll i Europa etablerades i staden handelsplatser som specifikt förknippades med judisk småhandel. Den lokala ”narinken” fanns från 1876 på Olycksbacken – idag Trätorget – och här försåg judiska handlande stadens lägre samhällsskikt med framför allt begagnade kläder. Med narinken berördes även Åbo av de transnationella vindar som genom tiderna har påverkat de judiska samfundens vardag. År 1883 – vid samma tid som pogromer pågick i Ryssland – rapporterar Åbo Tidning att en grupp berusade bönder häktats efter att ha kastat sten på försäljningsstånden i narinken. De befriades efter förhör på poliskammaren, där man enligt rapporten hade sett det som en förmildrande omständighet att judarna själva hade okvädat bönderna som antastat dem.

Den etniska mångfald som präglade handelsplatserna förstärktes ytterligare under marknaderna. Romer som idkade hästhandel, fjärrkarelska gårdfarihandlare som vanligtvis vandrade omkring på landsbygden med sina varubylten och kringresande muslimska tatarer anlände då till staden. De sistnämnda dök upp som kringresande handlande i Finland på 1880-talet och väckte uppmärksamhet med sitt exotiska utseende, sina främmande seder, sitt främmande språk, sin främmande religion – och inte minst med sitt påträngade sätt att idka handel med pälsverk och mattor och sitt aggressiva prutande.

Det är vanligt att individer och grupper som tar ställning till nutid och framtid hänvisar till det förflutna för att understryka sin ståndpunkt. Ofta avspeglar den typen av argument en historiesyn där tiden linjärt uppfattas röra sig i en bestämd riktning. Från stagnation mot ökad mobilitet, från enhet mot ökad diversitet. Bättre överensstämmande med verkligheten vore dock att betrakta det förflutna som en pendelrörelse. Man bör inte ta för givet att samhället blir etniskt och språkligt mera enhetligt ju längre bakåt vi riktar våra blickar. Tvärtom är föreställningen om den etniskt och språkligt enhetliga nationen en relativt modern tankekonstruktion, som kulminerade i mellankrigstidens slutna samhälle som präglades av en renlärig exkluderande nationalistisk ideologi. I jämförelse med mellankrigstidens finländska nationalstat framstår det ryska storfurstendömet Finland före 1917 på många sätt som ett öppnare och mera mångkulturellt samhälle.

Det är talande att den svenska ”globetrottern” som i början av 1900-talet stod på salutorget Åbo ingalunda beskrev en etniskt homogen finsk stad. Inte heller uppfattade hon sig i första hand ha kommit till en stad som präglades av det svenska arv som mani Finlands äldsta stad Åbo gärna lyfter fram. Tvärtom fångades hennes uppmärksamhet främst av en etnisk och språklig mångfald ”vartill hon inte sett motstycke tidigare i västra Europa”.

[1] Einar Holmberg, När livet log. Barndoms- och ungdomsminnen från det Åbo som var (Helsingfors 1954), s. 165.

* Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 7.4.2016.

”Finland som ofinskast” – om disciplinära osynligheter och om höstkurs

Publicerat av

Av Ann-Catrin Östman

Småskalig handel var viktig under 1800-talet. Försäljning av skiftande slag  gav många människor inkomster, pengar som gav tillskott till andra födkrokar eller som utgjorde en huvudsaklig försörjning. Dessa människor har getts olika benämningar: bland annat har de kallats för månglare, schackrare eller krämare. Länge kallades de kvinnor som rörde sig i stadsrummet för månglerskor, medan de första gårdfarihandlarna som i stor omfattning kom från det ryska imperiet har benämnts ”arkangeliter”, ”laukku-ryssar”, ”påsaryssar” och ”kontryssar”. I slutet av 1800-talet användes ofta orden krämare och månglare när judar och andra grupper som kunde uppfattas som annorlunda stod och sålde på torg och marknader. I många fall var epiteten nedsättande och i finskans finns exempelvis ordet ”kaupustelijat”.

En ganska stor del av försäljarna tillhörde minoriteter av olika slag – det Finland som ingick i det ryska imperiet öppnades bland annat för karelare, judar, ryssar och tatarer. Dessutom hade romer länge försörjt sig på rörlig och småskalig  handel.

Hur syns dessa grupper i historisk och annan forskning? Eller: hur syns mångfald – etnisk, religiös eller annan – i representationer av historia?

Den här varucirkulationen var viktig – för kunderna, för försäljarna och för de samhällen som man levde i.  Den ägde rum på torgen, i ett öppet  stadsrum eller i hemmen.  Det var ofta på det sättet som nya, spännande ting och de saker som behövdes i vardagen förmedlades till olika kunderna.

Dessa grupper är osynliga eller nästan helt förbigångna i flera forskningstraditioner, exempelvis i etnologin som har fokuserat på folkliv och vardagsliv, i tidig folkminnesforskning, i lokalhistoria och i socialhistoria av varierande slag liksom i studier som har berört det svenska i Finland. Varför är det så? Det handlar kanske om själva verksamheten – den småskaliga handeln – men också om grupper som inte  på ett självskrivet sätt gavs plats i den nation som utmejslades kring sekelskiftet 1900.

I lokalhistoriska verk från tidigt 1900-tal kan vi möta både marknadsmyller och gårdfarihandlare. Men också i lokalhistoria osynliggörs vanligtvis den här typen av handel, mest betydelsefull under förra halvan av 1800-talet. I nyare verk kan bilder på marknader ingå men själva marknadshandeln omnämns vanligen kortfattat och gårdfarihandel är så gott som osynlig i historisk forskning. I Finland är den lokalhistoriska traditionen stark och ofta har verk som berör lokalsamhällen skrivits av professionella historiker. Intressant nog tycks konsumtion och försäljning av det slag som vi intresserar oss för oftare ges plats i lokalhistoria som har skrivits av amatörer.

När etnologin och folkloristiken etablerades var uppdraget givet: inom dessa vetenskaper skulle bondesamhället – folkminne och folkkultur – studeras. Till en början var det viktigt att skildra det ursprungliga eller det äkta och därför intresserade sig forskarna för de grupper som ansågs utgöra folkets kärna, de finsk- och svenskspråkiga bönderna. Dessutom sågs forskningen som ett räddningsarbete. Ännu, så såg man på det hela, fanns en möjlighet att få kunskap om de traditioner som smulades sönder av modernisering. Detta innebar att man inte intresserade sig för företeelser som förknippades med modernitet,  som exempelvis nya former av konsumtion och handel. I synnerhet under mellankrigstiden skildrades arbete och försörjningsformer, men främst de aktiviteter som anknöt till jordbruket och självhushållningen.

På finska och på svenska i Finland kallades dessa discipliner i likhet med historia och arkeologi för nationella vetenskaper.  På olika sätt skulle dessa vetenskaper vara till nytta vid bygget av nationer.

Inom socialhistoria, ett brett fält som på ett genomgripande sätt förändrade historisk forskning på 1970-talet, har arbete och försörjning studerats på många olika sätt. Sociala klyftor och utsatthet har ofta stått i fokus. Men ändå har dessa försäljare ofta fallit under radarn. Varför? En del socialhistoriska studier har uppmärksammat marknads- och torghandel, men främst ur kundernas perspektiv och utifrån analyser om moralekonomiska föreställningar. Det handlar således om normer rörande ärlig handel och om prissättning skälig för fattigare kunder. Dessa studier har huvudsakligen fokuserat på köparna, i mindre omfattning har försäljarnas position undersökts. Denna heterogena grupps utsatthet har därför inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning.

Tidig historieforskning gav ett visst utrymme åt kulturell mångfald, men under förra delen av 1900-talet betonades det enhetliga på ett allt tydligare sätt. Det här kom, så hävdar historikern Miika Tervonen, att accentueras under tidig efterkrigstid.  ”Finland som finskast” – med den rubriken skildras efterkrigstiden i boken Nationalstaten, ett översiktsverk som skrivits av Henrik Meinander och som tar fasta på det svenska i Finland. Med detta val vill författaren visa på det föränderliga i uppfattningar om det finländska och olika gruppers identifikation med Finland.

Historieforskare har bland annat påtalat att den ryska tiden var bra för det finländska samhället i många avseenden, inte minst ekonomiskt. Rent konkret syns det ryska  bland annat i de kyrkobyggnader som finns i de större städerna. Men ingår det ryska i de övergripande tolkningarna av och i de ingrodda berättelserna om Finland?

I vårt projekt synliggörs grupper som kom österifrån, som tog sig över gränsen till storfurstendömet och som i många fall kom att slå sig ned här. Den här inflyttningen har i likhet med den verksamhet som vi studerar förändrat och utvecklat våra samhällen – men i liten omfattning skildrats på ett sammantaget sätt i forskning.  I Norge, det nordiska systerlandet, utgavs under 00-talet ett fembandsverk om invandring. I Sverige, som gjorde en snabb omsvängning från ut- till invandringsland i tidig efterkrigstid, har det skrivits flera översiktliga böcker om invandring.

År 2016 utgavs en liten men innehållsrik antologi, Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Boken är den första finländska studie som på ett mera sammantaget sätt behandlar frågor av det slaget. Varför så sent? Den frågan ställer jag till historikern Mats Wickström, en av bokens redaktörer. Enligt Wickström har två stora nationsbyggen, det kring det svenska språket och det kring det finska,  tagit stor plats. Den här tudelningen har med andra ord skymt den mångfald som kan hittas i det förgångna.

I höst kommer en del av projektets forskare att erbjuda kursen ”Nation och minoriteter” tillsammans med Mats Wickström. När var Finland som ”ofinskast”? Under kursen kommer vi bland att dryfta den frågan.