Av Ann-Catrin Östman
Småskalig handel var viktig under 1800-talet. Försäljning av skiftande slag gav många människor inkomster, pengar som gav tillskott till andra födkrokar eller som utgjorde en huvudsaklig försörjning. Dessa människor har getts olika benämningar: bland annat har de kallats för månglare, schackrare eller krämare. Länge kallades de kvinnor som rörde sig i stadsrummet för månglerskor, medan de första gårdfarihandlarna som i stor omfattning kom från det ryska imperiet har benämnts ”arkangeliter”, ”laukku-ryssar”, ”påsaryssar” och ”kontryssar”. I slutet av 1800-talet användes ofta orden krämare och månglare när judar och andra grupper som kunde uppfattas som annorlunda stod och sålde på torg och marknader. I många fall var epiteten nedsättande och i finskans finns exempelvis ordet ”kaupustelijat”.
En ganska stor del av försäljarna tillhörde minoriteter av olika slag – det Finland som ingick i det ryska imperiet öppnades bland annat för karelare, judar, ryssar och tatarer. Dessutom hade romer länge försörjt sig på rörlig och småskalig handel.
Hur syns dessa grupper i historisk och annan forskning? Eller: hur syns mångfald – etnisk, religiös eller annan – i representationer av historia?
Den här varucirkulationen var viktig – för kunderna, för försäljarna och för de samhällen som man levde i. Den ägde rum på torgen, i ett öppet stadsrum eller i hemmen. Det var ofta på det sättet som nya, spännande ting och de saker som behövdes i vardagen förmedlades till olika kunderna.
Dessa grupper är osynliga eller nästan helt förbigångna i flera forskningstraditioner, exempelvis i etnologin som har fokuserat på folkliv och vardagsliv, i tidig folkminnesforskning, i lokalhistoria och i socialhistoria av varierande slag liksom i studier som har berört det svenska i Finland. Varför är det så? Det handlar kanske om själva verksamheten – den småskaliga handeln – men också om grupper som inte på ett självskrivet sätt gavs plats i den nation som utmejslades kring sekelskiftet 1900.
I lokalhistoriska verk från tidigt 1900-tal kan vi möta både marknadsmyller och gårdfarihandlare. Men också i lokalhistoria osynliggörs vanligtvis den här typen av handel, mest betydelsefull under förra halvan av 1800-talet. I nyare verk kan bilder på marknader ingå men själva marknadshandeln omnämns vanligen kortfattat och gårdfarihandel är så gott som osynlig i historisk forskning. I Finland är den lokalhistoriska traditionen stark och ofta har verk som berör lokalsamhällen skrivits av professionella historiker. Intressant nog tycks konsumtion och försäljning av det slag som vi intresserar oss för oftare ges plats i lokalhistoria som har skrivits av amatörer.
När etnologin och folkloristiken etablerades var uppdraget givet: inom dessa vetenskaper skulle bondesamhället – folkminne och folkkultur – studeras. Till en början var det viktigt att skildra det ursprungliga eller det äkta och därför intresserade sig forskarna för de grupper som ansågs utgöra folkets kärna, de finsk- och svenskspråkiga bönderna. Dessutom sågs forskningen som ett räddningsarbete. Ännu, så såg man på det hela, fanns en möjlighet att få kunskap om de traditioner som smulades sönder av modernisering. Detta innebar att man inte intresserade sig för företeelser som förknippades med modernitet, som exempelvis nya former av konsumtion och handel. I synnerhet under mellankrigstiden skildrades arbete och försörjningsformer, men främst de aktiviteter som anknöt till jordbruket och självhushållningen.
På finska och på svenska i Finland kallades dessa discipliner i likhet med historia och arkeologi för nationella vetenskaper. På olika sätt skulle dessa vetenskaper vara till nytta vid bygget av nationer.
Inom socialhistoria, ett brett fält som på ett genomgripande sätt förändrade historisk forskning på 1970-talet, har arbete och försörjning studerats på många olika sätt. Sociala klyftor och utsatthet har ofta stått i fokus. Men ändå har dessa försäljare ofta fallit under radarn. Varför? En del socialhistoriska studier har uppmärksammat marknads- och torghandel, men främst ur kundernas perspektiv och utifrån analyser om moralekonomiska föreställningar. Det handlar således om normer rörande ärlig handel och om prissättning skälig för fattigare kunder. Dessa studier har huvudsakligen fokuserat på köparna, i mindre omfattning har försäljarnas position undersökts. Denna heterogena grupps utsatthet har därför inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning.
Tidig historieforskning gav ett visst utrymme åt kulturell mångfald, men under förra delen av 1900-talet betonades det enhetliga på ett allt tydligare sätt. Det här kom, så hävdar historikern Miika Tervonen, att accentueras under tidig efterkrigstid. ”Finland som finskast” – med den rubriken skildras efterkrigstiden i boken Nationalstaten, ett översiktsverk som skrivits av Henrik Meinander och som tar fasta på det svenska i Finland. Med detta val vill författaren visa på det föränderliga i uppfattningar om det finländska och olika gruppers identifikation med Finland.
Historieforskare har bland annat påtalat att den ryska tiden var bra för det finländska samhället i många avseenden, inte minst ekonomiskt. Rent konkret syns det ryska bland annat i de kyrkobyggnader som finns i de större städerna. Men ingår det ryska i de övergripande tolkningarna av och i de ingrodda berättelserna om Finland?
I vårt projekt synliggörs grupper som kom österifrån, som tog sig över gränsen till storfurstendömet och som i många fall kom att slå sig ned här. Den här inflyttningen har i likhet med den verksamhet som vi studerar förändrat och utvecklat våra samhällen – men i liten omfattning skildrats på ett sammantaget sätt i forskning. I Norge, det nordiska systerlandet, utgavs under 00-talet ett fembandsverk om invandring. I Sverige, som gjorde en snabb omsvängning från ut- till invandringsland i tidig efterkrigstid, har det skrivits flera översiktliga böcker om invandring.
År 2016 utgavs en liten men innehållsrik antologi, Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Boken är den första finländska studie som på ett mera sammantaget sätt behandlar frågor av det slaget. Varför så sent? Den frågan ställer jag till historikern Mats Wickström, en av bokens redaktörer. Enligt Wickström har två stora nationsbyggen, det kring det svenska språket och det kring det finska, tagit stor plats. Den här tudelningen har med andra ord skymt den mångfald som kan hittas i det förgångna.
I höst kommer en del av projektets forskare att erbjuda kursen ”Nation och minoriteter” tillsammans med Mats Wickström. När var Finland som ”ofinskast”? Under kursen kommer vi bland att dryfta den frågan.