Tomasmarknader och basarer för de obotligt sjuka

Av Maren Jonasson

I vårt forskningsprojekt har vi vridit och vänt på småhandeln, de kringresande handelsmännen, marknaderna och marknadsartisterna, och synat dem ur alla vinklar. Mitt i värsta julstressen kom vi ändå på att vi ju helt glömt bort att skriva till jultomten … nej, om julmarknaderna!

Vad avsåg man med ”julmarknad” i slutet av 1800-talet och vilken typ av tillställningar var det frågan om? Vad var en Tomasmarknad och motsvarar den dagens julmarknader? Eller fanns det olika typer av julmarknader riktade till olika besökare? Här några frågor man kan fundera på medan morotslådan är i ugnen.

Tomasmäss, Tomasdagen den 21 december, var förr en helgdag och en marknadsdag. I Sverige kallades dagen också Tomas fylletunna, vilket hänger ihop med att julölet skulle avsmakas då. I Finland var man knappast sämre, vilket talesättet ”Tuomas tuleepi tuoppi kainalossa” vittnar om.(1)

Tomasdagen var också årets kortaste dag och efter den dagen inträdde julfriden som skulle vara fram till Knutsmäss, den 13 januari. På Tomasmarknaden hade besökarna möjlighet att införskaffa det sista de behövde för sitt julfirande, men också fylla på t.ex. saltförråden för vintern.

I Finland är Tomasmarknad eller Tuomaan markkinatfortfarande en levande tradition och ett viktigt evenemang på många håll. I Helsingfors satsar staden stort på att marknadsföra sin jul- eller Tomasmarknad som pågår från självständighetsdagen fram till den 22 december på Senatstorget. Turister och besökare från när och fjärran men också Helsingforsborna själva får ta del av ett brett sortiment av virkat, stickat, vävt och tovat samt glögg, honung, senap och andra matvaror tillverkade i huvudsak i mindre skala. Det självklara blickfånget är den stora karusellen, upplyst och i gammal stil.(2)

I Tavastehus firade man i år Tuomaan markkinat på Tavastehus slott med ljusshow, musikprogram, pysselverkstad, gudstjänst och ett femtiotal försäljare. Silversmycken, honung, hantverk, nepalesiska handarbeten och tiotals andra produkter frestade besökarna. Också produkter som fångarna i Vånå (fi. Vanaja) fängelse hade tillverkat kunde köpas under Tomasmarknaden i Tavastehus.(3)

Som vi inom projektet sett när vi undersökt höst- och vintermarknaderna spelade vädret en avgörande roll för kommersen och tillströmningen av marknadsbesökare. Senhösten och vintern är vädermässigt utmanande. Från Tomasmarknaden i Åbo 1851 rapporterade tidningarna att vädret ställt till det för marknadsbesökarna. De mer långväga försäljarna hade tvingats utebli helt, vilket naturligtvis påverkat omsättningen. Rågmjöl, korn, kalvkött och smör hade trots detta funnits till salu. Eftersom det var osäkert om fartyget Åland som var på väg mot Finland med salt skulle hinna fram innan vintern kom, steg saltpriset på marknaden relativt högt.(4)

Överdriven nitiskhet kunde också leda till att julmarknaden inte förlöpte på önskat sätt. Signaturen Notabenius riktar svidande kritik mot ordningsmyndigheternas agerande i Björneborg under den lokala Tomasmarknaden i december 1885. Marknaden var mycket välbesökt, vädret vackert och kommersen av allt att döma fortfarande livlig när stadens ordningsmakter ryckte ut och körde bort alla försäljare från torget. Enligt stadens ordningsstadga fick ingen torghandel förekomma efter klockan tolv och ”wederbörande myndighet” som gett order om ”avhysningen” hade enligt Notabenius inte visat någon förståelse vare sig för försäljare som fortfarande hade osålda varor eller köpare som inte ännu hunnit skaffa det de oundgängligt behövde.(5)

Under senare hälften av 1800-talet börjar det vid sidan av de ovan beskrivna Tomasmarknaderna där i huvudsak traditionella allmogevaror såldes och köptes även förekomma en helt annat typ av marknader som också gick under benämningen ”julmarknad” i tidningspressen.

Initiativet att grunda en anstalt eller ett sjukhem för obotligt sjuka i Helsingfors togs senhösten 1864.(6) Pengarna för verksamheten skulle samlas in genom donationer och julmarknader.(7) De produkter, främst handarbeten, som såldes under dessa julmarknader var tillverkade och donerade för ändamålet av stadens ”fruntimmer”; i det här sammanhanget var de ofta professorskor, prostinnor och adelsfröknar, crème de la crème bland damerna i det dåtida Helsingfors. Vinsten från försäljningen gick oavkortad till sjukhemmets verksamhet. Som Alexandra Ramsay visat i sin avhandling Huvudstadens hjärta: Filantropi och social förändring i Helsingfors – två fruntimmersföreningar 1848–1865 var välgörenhet, insamlingar och olika typer av fruntimmersföreningar på tapeten i Finland precis vid den här tiden.

Sjukhemmet för obotligt sjuka öppnade på Wladimirsgatan 54, det vill säga nuvarande Kalevagatan. Verksamheten och välgörenhetsarbetet leddes av kvinnor med släktnamn som Langenskiöld, von Born, von Becker, Pipping, af Brunér, Borgström, Estlander, Lagus och så vidare.(8) En middag som man hållit för biskop Schauman hade inbringat 1575 mark för sjukhemmet och den första julmarknaden som arrangerades i Societetshusets stora salong inbringade ca 2000 mark.(9)

Redan platsen i sig, Societetshuset, gav den här typen av julmarknader – julbasarer skulle vi kanske säga i dag – en viss prägel och berättar något om vilka besökare man förväntade sig. Försäljningen av värdefulla föremål donerade av grevinnan Adlerberg, generalguvernörens fru, bidrog på ett märkbart sätt till att julmarknaden 1870 inbringade över 3000 mark, eller nästan hälften av sjukhemmets årsbudget. Musik i någon form var en oskiljaktig del av alla marknader och Finska gardets musikkår spelade många år på julmarknaderna till förmån för sjukhemmet för obotligt sjuka.(10)

År 1890 bedömde sjukhemmets styrelse att verksamheten kunde bedrivas utan allmänhetens bistånd och valde därför att inkomsterna från julmarknaden och allegrilotteriet i stället skulle tillfalla ett nybyggt ålderdomshem i staden, ”De gamlas hem”, och den förening som stod bakom hemmet.(11)Allegrilotterierna var omåttligt populära snabblotterier vid den här tiden. De var vanliga på alla typer av marknader och när lottköparen rullade upp papperslotten kunde hen genast se om lotten var en nit eller om den utfallit med vinst. Ordet allegrilotteri kommer från ryskans allegri med samma betydelse, och förleden självfallet ytterst från italienskans allegria och allegro.(12)

När The Times listade de elva mesta och bästa julmarknaderna i Europa 2019 toppas listan av Salzburg, Berlin och Budapest.(13) När man i dag tänker på stora europeiska julmarknader med tiotusentals besökare är det ändå lätt att bli lite allvarlig och dyster till sinnes. Många kommer kanske att tänka på julmarknaden på Breitscheidplatz i västra Berlin som utsattes för ett terrordåd i december 2016, och i år utrymde polisen samma marknad efter att det kommit in uppgifter om ett misstänkt, potentiellt farligt föremål. Något farligt föremål hittades ändå inte och polisen kunde ta bort avspärrningarna. Beredskapen kring de europeiska julmarknaderna har varit och är förhöjd efter händelserna i Berlin 2016 då tolv personer dog och tiotals skadades i en lastbilsattack.(14)

Nu var det inte meningen att lägga sordin på julstämningen genom att skriva om terrorattacker så här på slutet. Morotslådan är färdig men köttbullarna behöver ännu rullas. Det mesta börjar vara klart för julfirandet och julbordet. Jag lämnar er med tanken att ”julbord” under 1800-talet ofta var liktydigt med bokhandlarnas och boklådornas bokbord där man dukat med julens bokläckerheter till förmånliga priser.(15)

Noter:

(1) Tuomaan päivä, http://www.taivaannaula.org/perinne/kansanperinteen-pyhat/tuomaan-paiva/ (hämtad 23/12 2019).

(2) Tomasmarknaden på Senatstorget i Helsingfors, https://tuomaanmarkkinat.fi/sv/ (hämtad 23/12 2019).

(3) Tomasmarknaden på Tavastehus slott, https://www.kansallismuseo.fi/sv/evenemang/tuomaan-markkinat-haemeen-linnassa (hämtad 23/12 2019).

(4) Suometar 7/1 1852.

(5) Björneborgs Tidning 2/1 1886.

(6) Lasaretten vårdade i regel inte de som var obotligt sjuka.

(7) Helsingfors Dagblad 9/11 1864.

(8) Suomen Julkisia Sanomia 23/11 1865. Fler namn uppräknas i Suomalainen Wirallinen Lehti 24/11 1866.

(9) Finlands Allmänna Tidning 20/12 1864.

(10) Se t.ex. Nya Pressen 6/12 1888.

(11) Uusi Suometar 23/11 1890.

(12) Svenska Akademiens ordbok, uppslagsordet allegrilotteri, fliken för ordets etymologi, https://svenska.se/saob/?id=A_0979-0019.RnL6&pz=5 (hämtad 23/12 2019).

(13) Eleven of the best Christmas markets in Europe for 2019, https://www.thetimes.co.uk/expert-traveller/destinations/europe/best-christmas-markets-holidays(hämtad 23/12 2019).

(14) Attentatet i Berlin 2016, https://sv.wikipedia.org/wiki/Attentatet_i_Berlin_2016(hämtad 23/12 2019).

(15) Se t.ex. Helsingfors Tidningar 20/12 1854.

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Inte vilken ”karamatti” som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk

Av Maren Jonasson

De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.

Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.

Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]

Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879

Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.

Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]

Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]

Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.

I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]

[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.

[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.

[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.

[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.

[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.

[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.

[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.

[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.

[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.

[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).

[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).

[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).

[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.

[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.

[15] Se http://www.museogliorsanti.it.

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

Itinerant Trade and Cultural Encounter: What do ‘Rucksack Russians’ in Finland and Jewish pedlars in the United States have in common?

By Johanna Wassholm & Anna Sundelin

What do ‘Rucksack Russians’ in Finland and Jewish pedlars in the United States have in common? The question occurred to us when we came across Hasia Diner’s book Roads Taken: The Great Jewish Migrations to the New World and the Peddlers Who Forged the Way (2015), while working on a manuscript for an article on itinerant trade in 19th century Finland. We noticed that many topics in Diner’s book are strikingly similar to those that we had noted in our sources, primarily consisting of ethnographic material and newspapers.

The ‘Rucksack Russians’ (Swe. laukku-ryss, arkangelit; Fin. laukku-ryssä), mostly men from Russian Carelia, engaged widely in itinerant trade in 19th century rural Finland. While Finland was incorporated into the Russian Empire in 1809, it was an autonomous Grand Duchy and its inhabitants had a separate citizenship right within the Empire. Thus, traders from Russia were treated as ‘foreigners’ in Finland, and their trade was formally illicit.

Our point of departure is that itinerant trade was not merely an economic phenomenon. As ethnologists pointed out in the 1980’s, the trade could also be studied from the perspective of cultural encounter. The ‘Rucksack Russians’ differed from their local customers in Finland through their Orthodox faith and some cultural attributes, such as language and clothing. At the same time, they played an important role in providing rural Finland with consumer goods. The late 19th century was a period of strong economic growth, which resulted in a constantly growing demand of new goods among the lower strata of society. The itinerant traders were received as regular visitors in many homes, often forming long-lasting relationships with the local communities, and sometimes settling down permanently.

Among the similarities we have found between the ‘Rucksack Russians’ and the Jewish pedlars in Diner’s book, we can mention but a few. Firstly, we share Diner’s view that the itinerant traders seem to have filled an obvious niche in the trading landscape. They provided specific groups of consumers with goods in a manner that other trade forms failed to do. We argue that the existence of this demand explains why the local communities, usually even the authorities, were unbothered by the fact that the ’Ruck-sack Russians’ engaged in an illicit trade. The profession was undoubtedly exhausting and unglamorous, and could even be perilous. Like the Jewish pedlars in the United States, ‘Ruck-sack Russians’ were occasionally robbed and even murdered. On the other hand, peddling was for many a temporary phase on the road to the middle class. Many pedlars did manage to save money and would later become successful shopkeepers.

Secondly, we agree with Diner, as well as with recent historians of consumption, that itinerant trade played an exceptionally important role for the consumption patterns of women. Women were the itinerant traders’ primary customer base, which our material also clearly illustrates. We see the peddlers’ trading practices as a form of ’spectacle’, which included an entertaining demonstration of the goods and haggling. This spectacle offered women an opportunity to practice trading and negotiating in their own household and in the absence of men. At the same time, the general suspicions directed against the traders often focused on the fear of them ‘seducing’ local women. These kinds of negative emotions were typically evoked when mobile people from the ‘outside’ were described as a threat to the local community. Despite the caution and a certain moral condemnation, romantic relations did form between the traders and local women. We have found numerous examples of relations between pedlars and local women that ended in marriage.

The article on the ‘Rucksack Russians’ forms part of the multidisciplinary research project Dealing with Difference; Peddlers, Consumers and Trading Encounters in Finland (Åbo Akademi University, 2017–2020). The project aims to broaden the understanding of the role that petty and itinerant trade played for the growing consumption of the lower strata of society and for cultural encounter in late 19th and early 20th century Finland. As the parallel between the ’Ruck-sack Russians’ in Finland and the Jewish pedlars in the United States illustrates, itinerant trade seems to have had similar functions and evoked similar emotions in different geopolitical settings. Thus, one major aim of our research project is to contribute to future comparative research on itinerant trade and cultural contact. Such comparative studies would further deepen the theoretical understandings of various aspects of mobile trans-national trade and retailer-consumer relations.

PhD Johanna Wassholm (johanna.wassholm@abo.fi) is a researcher in history at ÅAU. In the project, she studies the relationship between ethnicity and trade, with special focus on traders in Finland originating in the multi-ethnic Russian Empire (Russians, Carelians, Jews and Tatars).

PhD Anna Sundelin (anna.sundelin@abo.fi) is a researcher in history at ÅAU. Within this project, she studies the ‘Ruck-sack Russians’ and their trade, focusing on the traded goods and their use and meaning for the local customers in Finland.

”Här mötte jag Österlandet”*

”Här mötte jag Österlandet!”[1]*

Rubrikens citat var enligt en beskrivning som ingår i Einar Holmbergs memoarer med titeln När livet log (1954) en berest svenskas primära reaktion när hon i början av 1900-talet för första gången besökte det ryska riket. Hon hade inte kommit till Moskva, Sibirien eller Kaukasus, utan stod på Salutorget i Åbo – vid den tiden officiellt kallat Alexanderstorget efter den ryske kejsaren Alexander I.

Åbo kring sekelskiftet 1900 kunde av många anledningar framstå som en ”österländsk” stad i en utomstående betraktares ögon. Namn på gator och torg antydde att man befann sig i det ryska riket, om än i en av dess västligaste utposter. På Ryska kyrkogatan – nuvarande Universitetsgatan – stod en ortodox kyrka vars silhuett dominerade stadens viktigaste samlingsplats. Rysk militär var stationerad i staden, och med den multietniska arméns närvaro kunde bashkirer, kosacker, tatarer och judar skymtas på stadens gator.

Salutorget i Åbo 1896. I slutet av 1800-talet var torgets officiella namn Alexanderstorget, vilket anspelade på att Finland utgjorde en del av det multietniska ryska riket. Handelsplatserna erbjöd arenor för möten mellan handelsidkande minoritetsgrupper och majoritetsbefolkningen.
Källa: Wikimedia Commons

Inslaget av etnisk och språklig mångfald blev särskilt framträdande inom den delvis rörliga småhandel som spelade en viktig roll i stadens vardag. Etniska minoriteter har ofta förpassats till samhällets marginal genom att statsmakten reglerat deras rätt att idka näring. Regleringarna har tvingat in minoriteterna i en smal nisch, som i många fall utgjorts av småskalig handel. Detta har samtidigt bidragit till att minoriteter har haft en synlighet i gatubilden som överskrider deras proportionella andel av befolkningen. Handelsutbytet äger rum där folk samlas och förutsätter ett personligt möte mellan köpare och försäljare, vilka även måste kommunicera i någon form.

I Åbo stärktes de handlande minoriteternas synlighet i stadsbilden särskilt efter 1858, när soldater som slutfört sin tjänstgöring i ryska armén fick rätt att stanna kvar i Finland och idka småhandel. Så småningom vande sig Åboborna vid att handla frukt av ”fruktryssen” och grönsaker av ”grönsaksryssen”, torgförsäljare som odlade sina täppor längs den nuvarande Kuppisgatan. Som ett säkert vårtecken tolkade man att ”glassryssen” – ackompanjerad av den kringresande italienska positivspelaren – dök upp på stadens gator.

Bland de soldater som stannade kvar fanns även ett antal judar. För första gången fanns ett judiskt samfund i Åbo – och som på så många håll i Europa etablerades i staden handelsplatser som specifikt förknippades med judisk småhandel. Den lokala ”narinken” fanns från 1876 på Olycksbacken – idag Trätorget – och här försåg judiska handlande stadens lägre samhällsskikt med framför allt begagnade kläder. Med narinken berördes även Åbo av de transnationella vindar som genom tiderna har påverkat de judiska samfundens vardag. År 1883 – vid samma tid som pogromer pågick i Ryssland – rapporterar Åbo Tidning att en grupp berusade bönder häktats efter att ha kastat sten på försäljningsstånden i narinken. De befriades efter förhör på poliskammaren, där man enligt rapporten hade sett det som en förmildrande omständighet att judarna själva hade okvädat bönderna som antastat dem.

Den etniska mångfald som präglade handelsplatserna förstärktes ytterligare under marknaderna. Romer som idkade hästhandel, fjärrkarelska gårdfarihandlare som vanligtvis vandrade omkring på landsbygden med sina varubylten och kringresande muslimska tatarer anlände då till staden. De sistnämnda dök upp som kringresande handlande i Finland på 1880-talet och väckte uppmärksamhet med sitt exotiska utseende, sina främmande seder, sitt främmande språk, sin främmande religion – och inte minst med sitt påträngade sätt att idka handel med pälsverk och mattor och sitt aggressiva prutande.

Det är vanligt att individer och grupper som tar ställning till nutid och framtid hänvisar till det förflutna för att understryka sin ståndpunkt. Ofta avspeglar den typen av argument en historiesyn där tiden linjärt uppfattas röra sig i en bestämd riktning. Från stagnation mot ökad mobilitet, från enhet mot ökad diversitet. Bättre överensstämmande med verkligheten vore dock att betrakta det förflutna som en pendelrörelse. Man bör inte ta för givet att samhället blir etniskt och språkligt mera enhetligt ju längre bakåt vi riktar våra blickar. Tvärtom är föreställningen om den etniskt och språkligt enhetliga nationen en relativt modern tankekonstruktion, som kulminerade i mellankrigstidens slutna samhälle som präglades av en renlärig exkluderande nationalistisk ideologi. I jämförelse med mellankrigstidens finländska nationalstat framstår det ryska storfurstendömet Finland före 1917 på många sätt som ett öppnare och mera mångkulturellt samhälle.

Det är talande att den svenska ”globetrottern” som i början av 1900-talet stod på salutorget Åbo ingalunda beskrev en etniskt homogen finsk stad. Inte heller uppfattade hon sig i första hand ha kommit till en stad som präglades av det svenska arv som mani Finlands äldsta stad Åbo gärna lyfter fram. Tvärtom fångades hennes uppmärksamhet främst av en etnisk och språklig mångfald ”vartill hon inte sett motstycke tidigare i västra Europa”.

[1] Einar Holmberg, När livet log. Barndoms- och ungdomsminnen från det Åbo som var (Helsingfors 1954), s. 165.

* Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 7.4.2016.

”Finland som ofinskast” – om disciplinära osynligheter och om höstkurs

Av Ann-Catrin Östman

Småskalig handel var viktig under 1800-talet. Försäljning av skiftande slag  gav många människor inkomster, pengar som gav tillskott till andra födkrokar eller som utgjorde en huvudsaklig försörjning. Dessa människor har getts olika benämningar: bland annat har de kallats för månglare, schackrare eller krämare. Länge kallades de kvinnor som rörde sig i stadsrummet för månglerskor, medan de första gårdfarihandlarna som i stor omfattning kom från det ryska imperiet har benämnts ”arkangeliter”, ”laukku-ryssar”, ”påsaryssar” och ”kontryssar”. I slutet av 1800-talet användes ofta orden krämare och månglare när judar och andra grupper som kunde uppfattas som annorlunda stod och sålde på torg och marknader. I många fall var epiteten nedsättande och i finskans finns exempelvis ordet ”kaupustelijat”.

En ganska stor del av försäljarna tillhörde minoriteter av olika slag – det Finland som ingick i det ryska imperiet öppnades bland annat för karelare, judar, ryssar och tatarer. Dessutom hade romer länge försörjt sig på rörlig och småskalig  handel.

Hur syns dessa grupper i historisk och annan forskning? Eller: hur syns mångfald – etnisk, religiös eller annan – i representationer av historia?

Den här varucirkulationen var viktig – för kunderna, för försäljarna och för de samhällen som man levde i.  Den ägde rum på torgen, i ett öppet  stadsrum eller i hemmen.  Det var ofta på det sättet som nya, spännande ting och de saker som behövdes i vardagen förmedlades till olika kunderna.

Dessa grupper är osynliga eller nästan helt förbigångna i flera forskningstraditioner, exempelvis i etnologin som har fokuserat på folkliv och vardagsliv, i tidig folkminnesforskning, i lokalhistoria och i socialhistoria av varierande slag liksom i studier som har berört det svenska i Finland. Varför är det så? Det handlar kanske om själva verksamheten – den småskaliga handeln – men också om grupper som inte  på ett självskrivet sätt gavs plats i den nation som utmejslades kring sekelskiftet 1900.

I lokalhistoriska verk från tidigt 1900-tal kan vi möta både marknadsmyller och gårdfarihandlare. Men också i lokalhistoria osynliggörs vanligtvis den här typen av handel, mest betydelsefull under förra halvan av 1800-talet. I nyare verk kan bilder på marknader ingå men själva marknadshandeln omnämns vanligen kortfattat och gårdfarihandel är så gott som osynlig i historisk forskning. I Finland är den lokalhistoriska traditionen stark och ofta har verk som berör lokalsamhällen skrivits av professionella historiker. Intressant nog tycks konsumtion och försäljning av det slag som vi intresserar oss för oftare ges plats i lokalhistoria som har skrivits av amatörer.

När etnologin och folkloristiken etablerades var uppdraget givet: inom dessa vetenskaper skulle bondesamhället – folkminne och folkkultur – studeras. Till en början var det viktigt att skildra det ursprungliga eller det äkta och därför intresserade sig forskarna för de grupper som ansågs utgöra folkets kärna, de finsk- och svenskspråkiga bönderna. Dessutom sågs forskningen som ett räddningsarbete. Ännu, så såg man på det hela, fanns en möjlighet att få kunskap om de traditioner som smulades sönder av modernisering. Detta innebar att man inte intresserade sig för företeelser som förknippades med modernitet,  som exempelvis nya former av konsumtion och handel. I synnerhet under mellankrigstiden skildrades arbete och försörjningsformer, men främst de aktiviteter som anknöt till jordbruket och självhushållningen.

På finska och på svenska i Finland kallades dessa discipliner i likhet med historia och arkeologi för nationella vetenskaper.  På olika sätt skulle dessa vetenskaper vara till nytta vid bygget av nationer.

Inom socialhistoria, ett brett fält som på ett genomgripande sätt förändrade historisk forskning på 1970-talet, har arbete och försörjning studerats på många olika sätt. Sociala klyftor och utsatthet har ofta stått i fokus. Men ändå har dessa försäljare ofta fallit under radarn. Varför? En del socialhistoriska studier har uppmärksammat marknads- och torghandel, men främst ur kundernas perspektiv och utifrån analyser om moralekonomiska föreställningar. Det handlar således om normer rörande ärlig handel och om prissättning skälig för fattigare kunder. Dessa studier har huvudsakligen fokuserat på köparna, i mindre omfattning har försäljarnas position undersökts. Denna heterogena grupps utsatthet har därför inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning.

Tidig historieforskning gav ett visst utrymme åt kulturell mångfald, men under förra delen av 1900-talet betonades det enhetliga på ett allt tydligare sätt. Det här kom, så hävdar historikern Miika Tervonen, att accentueras under tidig efterkrigstid.  ”Finland som finskast” – med den rubriken skildras efterkrigstiden i boken Nationalstaten, ett översiktsverk som skrivits av Henrik Meinander och som tar fasta på det svenska i Finland. Med detta val vill författaren visa på det föränderliga i uppfattningar om det finländska och olika gruppers identifikation med Finland.

Historieforskare har bland annat påtalat att den ryska tiden var bra för det finländska samhället i många avseenden, inte minst ekonomiskt. Rent konkret syns det ryska  bland annat i de kyrkobyggnader som finns i de större städerna. Men ingår det ryska i de övergripande tolkningarna av och i de ingrodda berättelserna om Finland?

I vårt projekt synliggörs grupper som kom österifrån, som tog sig över gränsen till storfurstendömet och som i många fall kom att slå sig ned här. Den här inflyttningen har i likhet med den verksamhet som vi studerar förändrat och utvecklat våra samhällen – men i liten omfattning skildrats på ett sammantaget sätt i forskning.  I Norge, det nordiska systerlandet, utgavs under 00-talet ett fembandsverk om invandring. I Sverige, som gjorde en snabb omsvängning från ut- till invandringsland i tidig efterkrigstid, har det skrivits flera översiktliga böcker om invandring.

År 2016 utgavs en liten men innehållsrik antologi, Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Boken är den första finländska studie som på ett mera sammantaget sätt behandlar frågor av det slaget. Varför så sent? Den frågan ställer jag till historikern Mats Wickström, en av bokens redaktörer. Enligt Wickström har två stora nationsbyggen, det kring det svenska språket och det kring det finska,  tagit stor plats. Den här tudelningen har med andra ord skymt den mångfald som kan hittas i det förgångna.

I höst kommer en del av projektets forskare att erbjuda kursen ”Nation och minoriteter” tillsammans med Mats Wickström. När var Finland som ”ofinskast”? Under kursen kommer vi bland att dryfta den frågan.

 

Med marknaden kom koleran*

I oktober 1893 omtalar en notis i Åbo Underrättelser att skepparen Johannes Mickelsson från Gullkrona i Nagu har avlidit under strömmingsmarknaden i Helsingfors. Fallet hade orsakat kaos när man misstänkt att Mickelsson drabbats av kolera och den bassäng vid Salutorget som hans sump ”Igratj” stått i hastigt hade utrymts och isolerats. Minnet av den åboländska fiskarens öde lever kvar i det egentligen absurda faktum att denna plats i hjärtat av landets huvudstad ännu i dag bär det föga tilltalande namnet Kolerabassängen.

Europa plågades från 1830-talet fram till tidigt 1900-tal av återkommande koleraepidemier. De nådde även Finland och Åbo, som första gången drabbades hösten 1831 och tog över 200 stadsbors liv. Av rädsla för att koleran skulle sprida sig begravdes offren utanför staden. Om detta minner koleragravgårdarna på Österås och i Kakolabacken – den senare upptäckt så sent som 2011 i samband med arkeologiska utgrävningar.

Rädslan för kolera var ständigt närvarande i 1800-talets samhälle. Ända till slutet av 1800-talet levde man i okunskap om hur smittan spreds, men det var uppenbart att sjukdomen vanligast förekom på platser med stor rörlighet och på folkrika platser där människor från olika regioner möttes. Koleran spreds längs pilgrims- och handelsrutter och där arméer drog fram – samt i större städer där särskilt marknaderna som lockade folk från alla håll ansågs utgöra en risk. Eftersom inget botemedel mot koleran var känt kunde i första hand endast preventiva åtgärder vidtas; med andra ord försökte myndigheterna tidvis stävja rörlighet och hindra stora folksamlingar.

Strömmingsmarknad vid ”kolerabassängen” i Helsingfors ca 1919 Foto: Ivan Timiriasew, Helsingfors stadsmuseum

Konsekvenser för marknadslivet i Finland fick framför allt de omfattande epidemier som på 1890-talet drabbade Ryssland. Eftersom marknaderna i storfurstendömet besöktes av en betydande mängd handelsmän från Ryssland försökte myndigheterna i finska städer under en rad år begränsa eller helt förbjuda marknaderna. Motiveringen var att man fruktade att de handelsvaror som fördes in i städerna österifrån – skinnplagg, tyger, frukt och annat – lätt skulle kunna ”transportera smittämnet”.

Särskilt allvarlig var situationen 1892, då höstmarknaderna i många städer i Finland indrogs. Även hälsovårdsnämnden i Åbo anhöll hos senaten om att stadens höstmarknad skulle inhiberas, eftersom ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, der koleran som bäst grasserar” som vanligt förväntades komma för att sälja sina varor. I de lokala tidningarna publicerade hälsovårdsnämnden annonser som uppmanade stadsborna att undvika ”all onödig beröring med främlingar”. Särskilt varnades för att släppa de ”med sina krampackor vandrande tatariske köpmännen” in i hemmen.

Diskursen kring den konkreta faran för kolerans spridning stärkte en redan existerande misstänksamhet mot de rörliga handlandena som myndigheter och lokala handelsmän ofta anklagade för att lura naiva köpare från de lägre samhällsklasserna att till överpris köpa varor av dålig kvalitet. Rörligheten kopplades även till andra potentiella faror som spridning av sjukdomar och samhällsomstörtande idéer – de sistnämnda för övrigt ofta metaforiskt beskrivna som just ”farsoter”. Beskrivningarna av kolerafaran fick rasifierade drag och kopplades till negativa föreställningar om ”östern” varifrån sjukdomen ansågs härstamma. I skildringar dras ofta likhetstecken mellan den rörliga handeln som ett fenomen och den bristande hygien som påstås karaktärisera de grupper som bedriver den. På 1890-talet varnades Åboborna i pressen för att handla med ”snuskiga tatarer” som säljer sina ”snuskiga tyger och kläder på hvilka hundrade smutsiga händer känna förrän den hundra första köper ett stycke”. Och för att köpa ”dåliga, af besmittade händer plockade frukter och smutsiga konfekter” som handlande ”utifrån” fört in i staden.

Å andra sidan frikänns inte heller köparen från ansvar. I t.ex. Kotka som geografiskt låg närmare ryska gränsen och där lokala handelsmän redan på 1880-talet slagit sig samman för att stävja den tatariska handeln som de ansåg vara olaglig, skuldbelades även köparna för att bidra till kolerans spridning. En artikel i tidningen Kotka hävdar år 1895 att en person som handlade med tatarer försummar sitt ansvar och med skäl kan anklagas för att sakna ”tilbörligt sinne för snygghet och renlighet”.

Koleraepidemierna i Europa började ebba ut i början av 1900-talet – främst tack vare att avloppssystem i städerna byggdes ut och gjorde vattnet renare. Nästan ett sekel av rädsla för sjukdomen hade dock bidragit till att på ett bestående sätt stärka negativa attityder gentemot såväl marknadshandeln som sådan som negativa stereotypier gentemot de etniska minoriteter som idkade rörlig handel. Den rädsloretorik som odlades kring koleran i slutet av 1800-talet kan inte förstås som sådan. Den måste betraktas mot bakgrund av det finska nationsbygge som vid samma tider var upptaget med att kategorisera vilka grupper som skulle inkluderas i nationen och vilka som var ”främmande” för den.

*Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 20.10.2016.

Narinkhandel*

Av Johanna Wassholm

”Resande hafva äfwen småningom börjat anse judenarinken, som platsen i dagligt tal nämnes, för en af sewärdheterna i wår äfwen annars på minnen rika stad”.

Detta nämner en 1884 publicerad artikel i Åbo Underrättelser som handlar om platser i Åbo som lockar till sig besökare. Detaljen sticker ut i ett sammanhang som i övrigt radar upp besöksmål som förefaller självskrivna också i vår tid. Den som reser till Åbo – vare sig det sker 1884 eller 2018 – blir sannolikt uppmanad att besöka slottet, domkyrkan, salutorget och Runsala. Men var låg ”judenarinken” – och vad fanns där som lockade till sig tillfälliga besökare i staden?

Den narink som på 1880-talet lyfts fram som en sevärdhet i Åbo har lämnat häpnadsväckande få spår i den kollektiva berättelsen om stadens förflutna. På denna punkt skiljer sig Åbo-narinken från sin större motsvarighet i Helsingfors, som starkare lever kvar i det lokala minnet. Detta gör den dels tack vare Signe Branders ikoniska fotografier, dels tack vare namnet Narinktorget, som i samband med ombyggnaden av Kampen 2005 gavs åt den plats där narinken stod fram till 1929. Benämningen narinken kommer från ryskans rynok (torg) och formen na rynke (på torget). Att ett så ryskklingande namn etablerades i finländskt språkbruk på 1800-talet pekar på den betydelse som människor med rötter i Ryssland hade inom småhandeln under den tid som Finland var en del av det mångnationella ryska riket.

I Åbo fanns narinken – alternativt ”judebasaren”, ”judestånden” eller enbart ”stånden” – från 1869 på en obebyggd tomt invid ortodoxa kyrkan. Denna hade stadens myndigheter pekat ut som den plats där f.d. soldater i ryska armén hade rätt att idka småskalig handel. Många av månglarna var judar, och platsen kom så småningom att i första hand att kopplas samman med just judisk handel. Judar saknade enligt det judereglemente från svenska tiden som förblivit i kraft i Finland efter inkorporeringen i Ryssland 1809 rätt att bosätta sig i Finland, men detta ändrades när en rysk förordning 1858 gav soldater som fullgjort sin tjänstgöring i den ryska armén rätt att stanna kvar på den ort där de varit stationerade. Eftersom Åbo var en garnisonsort uppstod i staden under 1800-talets sista årtionden ett civilt judiskt samfund. En annan förordning från 1869 tvingade judarna in i en smal nisch genom att stadga att judar endast hade rätt att försörja sig på handel med ”bröd och andra bageritillwerkningar, bär och frukter, cigarrer, papyrosser, tändstickor, nyttjade kläder och skoplagg samt hwarjehanda begagnade persedlar”.

År 1876 byggdes hotell Phoenix på tomten invid ortodoxa kyrkan, och narinken flyttades till trakten av det nuvarande Trätorget. Platsen var vid den här tiden backig och bergig, men hade ett fördelaktigt läge i närheten av arbetarstadsdelen Raunistula. Den ekonomiska tillväxten hade gett arbetarna ökade inkomster som möjliggjorde en ökad konsumtion. Efterfrågan på begagnade kläder av god kvalitet, den vara som blev judarnas huvudsakliga försörjningskälla, var stor. Idag skulle sådan handel som utgår från återvinning kanhända beskrivas som trendigt ekologisk, men i det sena 1800-talet beskrev tidningarna narinkhandeln i nedlåtande termer. Platsen där handeln ägde rum skildras som stökig och bråkig, och judarnas handelsmetoder som avvek från dem stadens befolkning vara vana vid som påtvingande och högljudda. Ändå fyllde handeln en uppenbar funktion; den försåg de lägre samhällsskikten med kläder som de inte skulle ha haft råd att köpa som nya.

På 1890-talet hade narinken fjorton försäljningsplatser, som handlande kunde reservera på en årlig auktion ordnad av stadens drätselkammare. Källa: Åbo Underrättelser 14.1.1896.

Antalet judar i Åbo översteg under ryska tiden aldrig tre hundra. Trots att de i både absoluta och proportionella tal var få, kom majoritetsbefolkningen tack vare den vardagliga handeln i kontakt med den – liksom den i andra handelssituationer kom i kontakt med ryssar, rysk-karelare, tatarer, ester och polacker. Utbyte av varor förutsätter någon form av kommunikation, och det är rimligt att anta att blandspråk av finska, svenska och ryska – och i judarnas fall jiddisch – i varierande former hördes på torg och marknader. I detta avseende följde småhandeln i Finland och Åbo i slutet av 1800-talet ett typiskt mönster; Laurence Fontaine lyfter i sin bok History of Pedlars in Europe fram att just etniska minoriteter på många håll typiskt har intagit en central roll inom småhandeln. Samtidigt har majoritetssamhället gärna hållit minoriteterna i samhällets marginal genom att införa olika former av restriktioner för deras handelsidkande.

Handelsidkande minoriteter, i det här fallet judarna i Åbo, har i sin tur eftersträvat att bryta sig ut ur den smala nisch till vilken majoritetsbefolkningen har förpassat dem. För många judar i Åbo var narinkhandeln en övergångsfas till mera storskaligt affärsidkande. Etablerade affärer ersatte så småningom den exotiserade narinkhandeln, och tack vare sina erfarenheter och sina nätverk som sträckte sig till mellan Åbo och Ryssland kom affärer ägda att judar att ha en central position i stadens beklädnadsbransch långt in på 1900-talet.

*Texten har publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 30.1.2018.

Källlor:

Jacob Seela, ’Juutalaisia kaupustelijoita ja kauppiaita 1800-luvun Turussa’, Hakehila 2005:2, 9–12.

Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Den judiska småhandeln och lokalsamhället i Åbo i slutet av 1800-talet’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4, 661–689.

 

”Orientens ros” – den tatariska gårdfarihandlaren som stereotyp

Av Johanna Wassholm

Drasti, drasti, allihopa!
Ni ska’ komma, då jag ropa;
”tääl’ on hyvä tavaraa.”
Jag ska’ runt i husen löpa,
om ni riktigt micke köpa,
kovin paljonkin, av Haidulla.

Den här versen inleder kupletten Gårdfarihandlaren (”Orientens ros”), som på 1910- och 1920-talen framfördes på revy- och varietéscener i Finland. Muslimska tatarer från trakten av den viktiga ryska marknadsstaden Nizhnij Novgorod hade från 1880-talet börjat idka gårdfarihandel i Finland. Många vistades till en början i landet säsongsvis, och upprätthöll täta kontakter till hemtrakten. Sången skildrar en av dessa tatarer, ’Haidulla’, som tilltalar sina presumtiva kunder. Det populära numret skrevs 1913 av äventyraren, skådespelaren och revyartisten Felix Jungell. Han uppträdde bland annat med kupletter, en populär tidstypisk underhållningsform, där artister framförde humoristiska visor, ofta till tonerna av kända folkmelodier. Kuplettens popularitet byggde dels på satir av överheten, dels på artisternas förmåga att skildra dagsaktuella händelser och föreställa karaktärer som publiken lätt kunde känna igen. Ett annat centralt tema var folk av olika etnicitet. I USA parodierade kuplettsångare ofta mörkhyade och judar, medan denna roll i Finland ofta tillskrevs människor det mångkulturella Ryssland, vilka genom sin närvaro i storfurstendömet var närvarande i åskådarnas vardag. Ett annat populärt tema var folk som i likhet med artisterna själva hade en rörlig livsstil, exempelvis vagabonder, posetivhalare och gårdfarihandlare. I sången representerar således ’Haidulla’ både den ’etniska andra’ och en rörlig karaktär:

Minä luffannut, så trägen,
pitkä matka, långa vägen;
Peterburg – Moskva – Kasan.
Stara, vanha, klok Haidulla
inte låtsa om förtulla.

’Haidulla’ och hans handel framställs anekdotiskt och stereotypt, och sången tangerar flera teman som finländsk press i början av 1900-talet kopplade samman med den handel som i Ryssland härstammande grupper idkade i Finland. Formuleringen ’inte låtsa om förtulla’ syftar exempelvis på den ofta framförda anklagelsen att gårdfarihandlare från Ryssland handlade med olagliga varor, vilket gjorde att de ogillades av lokala köpmän. I sången lockar ’Haidulla’ också unga flickor att köpa sina billiga varor och skryter med att han förtjänar bra i Finland genom att ”röra på bena” och saluföra sina varor till ett pris med rejäl prutmån – alla element som framställdes som typiska för etnifierad rörlig handel.

Talande är också att sången framförs på en blandning av svenska och finska, kryddad med enstaka ryska ord. Jungell avslutade sin artistkarriär i början av 1910-talet, men numret övertogs i något modifierad form av tidens största kuplettstjärna J. Alfred Tanner. Tanner framförde den första gången 1914 under titeln Drasdi drasdi, medan den i de inspelningar han gjorde senare är känd som Tattari (drasdi drasdi). Drasdi drasdi (alt. Drasti drasti) är en förfinskad/försvenskad form av ryskans hälsningsfras goddag (zdravstvuj), som sannolikt var bekant för många finländare från möten med handelsmän för Ryssland. I sången förekommer också flera andra ryska handelsrelaterade ord och fraser, som karascho (sv. bra), paschaluista (sv. varsågod), djengi (sv. pengar) och njeto osta, tvui-ti (ung. ”var förbannad om du inte köper”). Alla tre språken finns också representerade i refrängen:

I da’, i da’
pitäs osta av Haidulla! –
Kaikki, allt är karaschå.
Njeto parempi ni få,
så bra, så bra.

Det brutna språket och den språkliga mångfald som präglade mötet mellan handelsmän från Ryssland och deras kunder i Finland är typisk, och framställs sällan som ett problem. Liknande skildringar förekommer också i det minnematerial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar inom projektet, där respondenter ofta nämner att man kommunicerade på en blandning av finska (el. karelska), svenska och ryska. Utifrån kommande handelsmän lärde sig ofta snabbt den centrala handelsterminologin, och ett ofullständigt språk rentav kan ha setts som en fördel. Antti Häkkinen hävdar i artikeln ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’ att det brutna språket försåg handelsmöten med  ett ökat underhållningsvärde – ett värde som handeln utan tvivel också hade för konsumenterna.

J. Alfred Tanner uppträdde från 1914 med Jungells kuplett i något modifierad form under titeln Drasdi drasdi. Källa: Aamulehti 7.5.1914.

En tatarisk gårdfarihandlare förekommer också i Edith Unnerstads ungdomsbok Mormorsesan (1959). I boken följer pojken Anders från Våmhus socken i Dalarna i början av 1900-talet med sin mormor och moster på en försäljningsresa till S:t Petersburg. Kvinnorna försörjer sig på att tillverka och sälja hårarbeten, och under färden gör följet uppehåll i Helsingfors där de möter en mängd för staden typiska karaktärer. Vid en gård på  Sjömansgatan i Rödbergen griper en snyftande flicka – ”vit i ansiktet av förskräckelse” – krampaktigt tag i mormoderns kjol i ett försök att gömma sig. På frågan vem hon vill gömma sig svarar flickan: ”Tattarn! Han vill stoppa mig i påsen. Låt honom inte ta mig!” Det visar sig att flickan fått höra att tatariska gårdfarihandlare rövade bort stygga barn i sin påse, och flickan som varit stygg fruktade nu att bli bortförd till ”tattarlandet”. Att skrämma barn med att bli ”bortrövade” av främlingar är också det en vanlig retorisk bild, som även skymtar fram i det minnesmaterial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar i projektet. Allmänt förmedlar minnesmaterialet dock en positiv inställning till handelsmännen, och även i Unnerstads bok övergår flickans initiala rädsla i glädje. Anders och hans mormor följer flickan till hemmet, där de möter en ”främling med smala ögon och bakåtsluttande panna, lång mandarinmustasch och på huvudet en svart kalott”. Tataren själv inser genast varför flickan hade blivit rädd: ”Jak ferstå. Flicka tror tatarer tar barn”. Historien får ett lyckligt slut och rädslorna skingras när det visar sig att flickan i själva verket ska få ett nytt klänningstyg. Den avslutas med en replik av gårdfarihandlaren, som avspeglar den begreppsliga förvirring som likheten mellan benämningen ”tatarer” och ”tattare” i bemärkelsen romer tidvis rimligtvis måste ha skapat: ”Jak ingen tattare, jak tatar. Dy säga alla barn tatarer inte farlig”.

Antalet tatarer som idkade gårdfarihandel i Finland var betydligt lägre än antalet rysk-karelska handelsmän. Det är därför föga överraskande att de sistnämnda har lämnat ett tydligare avtryck i det finländska allmänna medvetandet än tatarerna. Gårdfarihandlare från ryska Karelen figurerar bland annat i flera verk som ingår i finländskt litteraturkanon, från J. L. Runebergs Älgskyttarne (1832) till Juhani Ahos Juha (1911) och Väinö Linnas Här under polstjärnan (1959). De två exemplen som här presenteras visar ändå att också den tatariska gårdfarihandlaren är en karaktär som har haft en viss plats i det finländska allmänna medvetandet.

Källor:

Antti Häkkinen, ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’, Antti Häkkinen, Panu Pulma & Miika Tervonen (eds.), Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa (Helsinki 2005).

Felix Jungell, Färder och irrfärder. Minnen från ett äfventyrarlif (Helsingfors 1909).

Felix Jungell, Visor och kupletter (Helsingfors 1913).

Mikko-Olavi Seppälä, Hauska poika. Kuplettilaulaja J. Alfred Tanner (Helsinki 2009).

Edith Unnerstad, Mormorsresan (Stockholm 1959).

J. Alfred Tanner, Kuolemattomat kupletit. Sata ja kolme humoristista ja muutakin laulua (Lahti 1947).

Kupletten ’Tattari’ framförd av Heikki Tuominen i en inspelning från 1929: