Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *