Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).