Med världen i väskan*

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Gårdfarihandlarens ankomst till gården var ett välkommet avbrott i en eljest enformig tillvaro, en fläkt från en annan och händelserikare värld (KIVÅ, M 2075:2)

En fråga som vi ofta får när vi presenterar vårt projekt gäller varornas ursprung: varifrån fick de rörliga handelsmännen från ryska Karelen som rörde sig på den finländska landsbygden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet de varor som de sålde? Frågan om varorna geografiska ursprung  är något komplicerad, men klart är att de rysk-karelska handlandena hade tillgång till olika typer av transnationella nätverk och varuflöden. Dessa sträckte sig från Vitahavskarelen till stora ryska handelsstäder som Archangelsk, S:t Petersburg, Moskva och Nizhnij Novgorod, och till de stora textilfabrikerna i trakten av Łodz i Polen. För tillfället försöker vi genom att kombinera uppgifter i forskningslitteraturen med våra primärkällor skapa oss en överblick över dessa varuflöden, och vi kommer att återkomma till temat i projektbloggen när vi har kommit längre i processen.

De rörliga handelsmännen Yrjö Bogdanoff och Mikko Lesonen i början av 1900-talet, Heikki Hartikainen 1959, Museiverket, CC BY 4.0.

De varor som gårdfarihandlarna saluförde i Finland var i regel lätta och tog inte mycket utrymme. Eftersom handelsmännen oftast rörde sig till fots var orsaken till detta rent praktisk. Varorna packades i stora läderväskor som handlandena bar på ryggen, mera sällan i stora knyten. De handelsmän som sålde småsaker använde sig av stora trälådor på ryggen, som var indelade i mindre fack där småsakerna kunde sorteras. Den vanligaste handelsvaran var textilier av olika slag, tyger för vardag och fest, färdigsydda kläder, underkläder, borddukar och andra textilier till hemmet. Dessutom nämns i frågeslistorna en mängd andra varor: knappar, synålar, trådar, band, smycken, klockor, pennor, brevpapper, bilder av kungligheter och lättklädda damer, lergökar och andra leksaker, smågodis, kringlor, tvålar, alkohol och gifter/mediciner. Tobak, kaffe och te hade handelsmännen med sig för eget bruk, men ibland sålde de också dessa varor.

Konfirmationsklädda flickor i Tjöck, Ina Roos, 1907. Museiverket. CC BY 4.0

Största delen av varorna var nya. I de frågelistor som vi studerar nämner respondenter ofta att de rörliga handelsmännen hade ett bredare utbud på varor än de lokala lanthandlarna. Textiliernas kvalitet varierade, men många bedömer att den var lika bra eller bättre än på de textilier som salufördes i dessa. En informant från Sideby beskriver handelsmannens utbud på följande sätt:

Som handelsvaror forslade dessa handlare huvudsakligen textilvaror, såsom klänningstyger, blommiga huvuddukar och axelschalar, samt som specialite svarta sidendukar. Den tiden var det vanligt att flickor till konfirmationen hade svarta klänningar med svart sidenduk på huvudet, som köptes av laukkugubbarna. Samma klädsel begagnades sedan alltid vid nattvardsgång.  Sidendukarna  och även andra huvuddukar voro mycket uppskattade i bygden men funnes icke att tillgå i ortens lanthandlar (KIVÅ M 680)

Kunderna betalade i regel för varorna i reda pengar, men eftersom det ibland var ont om kontanter förekom även andra betalningsmetoder. En del handelsmän erbjöd kunderna kredit, vilket dock alltid var en risktagning eftersom det inte fanns någon garanti för att han skulle få pengarna tillbaka på nästa resa – eller för den delen för att nästa resa ens skulle bli av. Ett annat sätt att betala för varorna var att byta  dem mot föremål som gårdfarihandlaren kunde sälja vidare till andra kunder eller återförsäljare. I frågelistorna nämns bland annat att en handelsman tog möbler i utbyte, medan andra accepterade mindre föremål som var lätta att transportera såsom fickur. Om den form av byteshandel där kvinnor sålde sitt hår till de rörliga handelsmännen har vi skrivit i två tidigare blogginlägg: ”Ett nytt slags röfweri” och Det hängde på håret. Det vanligaste varan som lokala kunder bytte mot varor var dock skinn och pälsar, som var lätta att transportera och hade ett högt återförsäljningsvärde på marknaden i Ryssland.

De rörliga handelsmännen hade olika rutter, en del av dem återkom varje månad, medan andra besökte en plats 1-2 gånger i året. Eftersom mängden varor de kunde bära med sig var begränsad var de i behov av upplagsplatser där de kunde lagra större varumängder på en säker plats. Eftersom en del av handelsmännen återkom till samma ort år efter år, blev de så bekanta med lokalbefolkningen att de kunde ha sitt lager på deras gårdar. Efter hand som gårdfarihandlare från ryska Karelen började etablera fasta lanthandlar i Finland började de i sin tur anlita ”drängar” som reste runt i bygden och sålde varor från deras bod. I sådana fall togs varorna lokalt från lanthandlarna, som i sin tur skaffade dem genom sina nätverk som ibland sträckte sig till Ryssland.

Rubriken då, världen i väskan? Även om varorna inte kom från alla delar av världen, och även om kunderna sällan kände till deras ursprung, hämtade såväl handelsmännen som varorna en fläkt från en värld utanför Finlands gränser till lokalsamhället. Ofta var varorna sådana som inte fanns tillgängliga i närmaste lanthandel, kanske inte heller i närmaste stad, vilket delvis förklarar varför gårdfarihandeln behöll sin popularitet långt efter lanthandelns legalisering 1859. Många respondenter i frågelistorna lyfter fram just detta; då handelsmannen öppnade sin väska fick man ta del av mycket nytt och spännande som låg utanför det vardagliga. På så sätt gläntade den rörliga handeln åtminstone ibland på en dörr till den stora världen.

*Texten baserar sig på följande artikel: Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers  in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland. Scandinavian Economic History Review 2018:2.

 

 

Med marknaden kom koleran*

Publicerat av

I oktober 1893 omtalar en notis i Åbo Underrättelser att skepparen Johannes Mickelsson från Gullkrona i Nagu har avlidit under strömmingsmarknaden i Helsingfors. Fallet hade orsakat kaos när man misstänkt att Mickelsson drabbats av kolera och den bassäng vid Salutorget som hans sump ”Igratj” stått i hastigt hade utrymts och isolerats. Minnet av den åboländska fiskarens öde lever kvar i det egentligen absurda faktum att denna plats i hjärtat av landets huvudstad ännu i dag bär det föga tilltalande namnet Kolerabassängen.

Europa plågades från 1830-talet fram till tidigt 1900-tal av återkommande koleraepidemier. De nådde även Finland och Åbo, som första gången drabbades hösten 1831 och tog över 200 stadsbors liv. Av rädsla för att koleran skulle sprida sig begravdes offren utanför staden. Om detta minner koleragravgårdarna på Österås och i Kakolabacken – den senare upptäckt så sent som 2011 i samband med arkeologiska utgrävningar.

Rädslan för kolera var ständigt närvarande i 1800-talets samhälle. Ända till slutet av 1800-talet levde man i okunskap om hur smittan spreds, men det var uppenbart att sjukdomen vanligast förekom på platser med stor rörlighet och på folkrika platser där människor från olika regioner möttes. Koleran spreds längs pilgrims- och handelsrutter och där arméer drog fram – samt i större städer där särskilt marknaderna som lockade folk från alla håll ansågs utgöra en risk. Eftersom inget botemedel mot koleran var känt kunde i första hand endast preventiva åtgärder vidtas; med andra ord försökte myndigheterna tidvis stävja rörlighet och hindra stora folksamlingar.

Strömmingsmarknad vid ”kolerabassängen” i Helsingfors ca 1919 Foto: Ivan Timiriasew, Helsingfors stadsmuseum

Konsekvenser för marknadslivet i Finland fick framför allt de omfattande epidemier som på 1890-talet drabbade Ryssland. Eftersom marknaderna i storfurstendömet besöktes av en betydande mängd handelsmän från Ryssland försökte myndigheterna i finska städer under en rad år begränsa eller helt förbjuda marknaderna. Motiveringen var att man fruktade att de handelsvaror som fördes in i städerna österifrån – skinnplagg, tyger, frukt och annat – lätt skulle kunna ”transportera smittämnet”.

Särskilt allvarlig var situationen 1892, då höstmarknaderna i många städer i Finland indrogs. Även hälsovårdsnämnden i Åbo anhöll hos senaten om att stadens höstmarknad skulle inhiberas, eftersom ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, der koleran som bäst grasserar” som vanligt förväntades komma för att sälja sina varor. I de lokala tidningarna publicerade hälsovårdsnämnden annonser som uppmanade stadsborna att undvika ”all onödig beröring med främlingar”. Särskilt varnades för att släppa de ”med sina krampackor vandrande tatariske köpmännen” in i hemmen.

Diskursen kring den konkreta faran för kolerans spridning stärkte en redan existerande misstänksamhet mot de rörliga handlandena som myndigheter och lokala handelsmän ofta anklagade för att lura naiva köpare från de lägre samhällsklasserna att till överpris köpa varor av dålig kvalitet. Rörligheten kopplades även till andra potentiella faror som spridning av sjukdomar och samhällsomstörtande idéer – de sistnämnda för övrigt ofta metaforiskt beskrivna som just ”farsoter”. Beskrivningarna av kolerafaran fick rasifierade drag och kopplades till negativa föreställningar om ”östern” varifrån sjukdomen ansågs härstamma. I skildringar dras ofta likhetstecken mellan den rörliga handeln som ett fenomen och den bristande hygien som påstås karaktärisera de grupper som bedriver den. På 1890-talet varnades Åboborna i pressen för att handla med ”snuskiga tatarer” som säljer sina ”snuskiga tyger och kläder på hvilka hundrade smutsiga händer känna förrän den hundra första köper ett stycke”. Och för att köpa ”dåliga, af besmittade händer plockade frukter och smutsiga konfekter” som handlande ”utifrån” fört in i staden.

Å andra sidan frikänns inte heller köparen från ansvar. I t.ex. Kotka som geografiskt låg närmare ryska gränsen och där lokala handelsmän redan på 1880-talet slagit sig samman för att stävja den tatariska handeln som de ansåg vara olaglig, skuldbelades även köparna för att bidra till kolerans spridning. En artikel i tidningen Kotka hävdar år 1895 att en person som handlade med tatarer försummar sitt ansvar och med skäl kan anklagas för att sakna ”tilbörligt sinne för snygghet och renlighet”.

Koleraepidemierna i Europa började ebba ut i början av 1900-talet – främst tack vare att avloppssystem i städerna byggdes ut och gjorde vattnet renare. Nästan ett sekel av rädsla för sjukdomen hade dock bidragit till att på ett bestående sätt stärka negativa attityder gentemot såväl marknadshandeln som sådan som negativa stereotypier gentemot de etniska minoriteter som idkade rörlig handel. Den rädsloretorik som odlades kring koleran i slutet av 1800-talet kan inte förstås som sådan. Den måste betraktas mot bakgrund av det finska nationsbygge som vid samma tider var upptaget med att kategorisera vilka grupper som skulle inkluderas i nationen och vilka som var ”främmande” för den.

*Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 20.10.2016.

”Ordna Edert hem smakfullt”. Annonser som källa för konsumtionsforskning

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

KoKo är den förkortning som vi i vardagstal använder om vårt projekt Kommunicerande Konsumtion. Koko var också namnet på ett ”undermedel” för hår som såldes i England i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Annonser som marknadsförde preparatet ställde fast att ett spektakulärt hår kräver uthållighet, intelligens och en burk Koko. Annonsen nedan, som antagligen varit instucken i ett magasin av något slag, påtalar att flertalet europeiska kungligheter självfallet använder medlet. Några kungliga namn nämns inte, men liksom idag var ett vanligt marknadsföringsknep att lyfta fram att kända personer använde en viss produkt.

’Advertisement for ’Koko for the Hair”. Källa: Wellcome Collection. CC BY

 

Den delvis rörliga småhandel som vi studerar har efterlämnat relativt få och spridda skriftliga källor. Handeln var ofta småskalig och informell, i vissa fall även olaglig. Därtill var de människor som bedrev handeln inte alltid läs- och skrivkunniga, vilket innebär att de inte heller bokförde verksamheten. Flera av våra arkivbesök, som inletts med höga förväntningar, har därför slutat med att vi tvingats konstatera att den handel som vi intresserar oss för har lämnat få eller inga spår i de dokument vi beställt fram. Av denna orsak är källpluralismen en viktig utgångspunkt för projektet; för att kunna besvara de frågor vi ställer måste vi studera flera olika typer av källmaterial. Genom att kombinera spridda omnämnanden i olika källor kan vi skapa bredd och underlag för analys. Som hjälp i att lägga pusslet har vi olika databaser, av vilka Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv är en av de mest centrala. Genom att studera insändare, nyheter och sedelärande historier på tidningarnas sidor har vi lärt oss mycket om de värderingar – dock närmast framställt ur ett uppifrånperspektiv – som kopplades till småhandeln i Finland i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Tidningsmaterialet är en närmast oändlig källa såtillvida att man ofta stöter på annat intressant än det man egentligen letar efter. Timmarna flyger förbi när man dyker ner i de gamla tidningarna och tidskrifterna. Ett både roligt och givande källmaterial, inte minst för den som intresserar sig för konsumtionshistoria, är annonser. Under 1800-talet ökade konsumtionen i Finland kraftigt, samtidigt som industrialiseringen bidrog till att allt fler varor kom ut på marknaden. Det blev också allt vanligare att handelsmän och olika serviceproducenter förde in annonser i tidningarna. Ju längre 1800-talet framskrider, desto större andel av tidningarnas sidor fyller annonserna. Till en början är de enbart är förteckningar över vilka varor som finns till salu i en viss affär, men efter hand börjar de innehålla många av de effekter som vi känner igen från dagens reklamer. I dessa beskrivs produkternas kvaliteter, färger, former, moderiktighet och pris. Många av annonserna börjar även utlova något utöver en bra produkt och använda sig av värderingar texten. Ett exempel på detta är annonsen för tvålen Sunlight nedan, där man antyder att man genom att använda tvålen kan uppnå de vid tiden rådande idealen för hemmet. Mot slutet av 1800-talet börjar bildmaterial därtill i allt högre grad förekomma i annonserna.

 

01.11.1929 Husmodern : organ för Föreningen Martha no 11 s. 33

 

Annonserna erbjuder en möjlighet för forskaren att studera hur utbudet av handelsvaror såg ut under olika tider och med vilka strategier försäljaren försökte övertyga den presumtiva kunden att hen hade behov av varan i fråga. Historikerna Jon Stobart, Andrew Hann och Victoria Morgan kallar därför annonserna för en virtuell plats för konsumtion (Routledge, 2007).  Annonser är också tacksamma som underlag för undervisning om konsumtion och handel, och därför har vi ibland använt oss av tidningsdatabasen i olika kurser. Genom att t.ex. be de studerande jämföra tidningarnas annonssidor under olika tider kan de lätt skapa sig en överblick över bland annat den tekniska utvecklingen, förändringar i vardagslivet, hur kontakterna mellan olika delar av världen förändrats och en mängd andra teman. Inom forskningen har bland annat språkvetaren Marika Tandefelt i boken Prima vara! (SLS 2013)  intresserat sig för hur annonseringen i finländska tidningar sett ut och förändrats under de senaste 100 åren.

Wasa-Posten 11.11. 1922 no. 133B s. 2.

Förutom att tidningsmaterialet bjuder på illustrativa och ofta roande annonser, möjliggör det också en rad andra analyser av för projektet relevanta teman. En del av de rysk-karelska gårdfarihandlarna som vi studerar slog sig t.ex. ner i Finland och försörjde sig som handelsmän. För att locka kunder annonserade de i tidningarna. Genom att studera annonserna får vi information om var dessa handelsbodar låg, vilka kontakter handelsmännen hade, hur utbudet såg ut samt till vilken kundkrets de i första hand riktade sig. Detta vittnar i sin tur om hur väl den tidigare rörliga handelsmannen blev mottagen i samhället, samt om vilka strategier hen använde sig av för att säkra sin försörjning. Ett exempel på en framgångssaga som också blir synlig genom annonserna är historien om Kirill Lipkin, som enligt en nekrolog som ingick i Vasabladet den 12 november 1927 hade kommit till Finland som 12-åring för att tillsammans med sin far bedriva gårdfarihandel. Åren gick, och år 1884 kunde Kirill lägga undan den stora ryggsäcken, och i stället ställa sig bakom disken i en egen handelsbod i Vörå i Österbotten. En diversehandel som för övrigt var den äldsta i Vörå, åtminstone om man får tro annonsen.

Litteratur:

Jon Stobart, Andrew Hann & Victoria Morgan, Spaces of Consumption. Leisure and Shopping in the English Town, c. 1680-1830, London: Routledge, 2007.

Marika Tandefelt, Prima vara! Språk- och stilhistoriska studier i finlandssvenska och svenska varuhusannonser under 1900-talet, Helsingfors, SLS, 2013.

Narinkhandel*

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

”Resande hafva äfwen småningom börjat anse judenarinken, som platsen i dagligt tal nämnes, för en af sewärdheterna i wår äfwen annars på minnen rika stad”.

Detta nämner en 1884 publicerad artikel i Åbo Underrättelser som handlar om platser i Åbo som lockar till sig besökare. Detaljen sticker ut i ett sammanhang som i övrigt radar upp besöksmål som förefaller självskrivna också i vår tid. Den som reser till Åbo – vare sig det sker 1884 eller 2018 – blir sannolikt uppmanad att besöka slottet, domkyrkan, salutorget och Runsala. Men var låg ”judenarinken” – och vad fanns där som lockade till sig tillfälliga besökare i staden?

Den narink som på 1880-talet lyfts fram som en sevärdhet i Åbo har lämnat häpnadsväckande få spår i den kollektiva berättelsen om stadens förflutna. På denna punkt skiljer sig Åbo-narinken från sin större motsvarighet i Helsingfors, som starkare lever kvar i det lokala minnet. Detta gör den dels tack vare Signe Branders ikoniska fotografier, dels tack vare namnet Narinktorget, som i samband med ombyggnaden av Kampen 2005 gavs åt den plats där narinken stod fram till 1929. Benämningen narinken kommer från ryskans rynok (torg) och formen na rynke (på torget). Att ett så ryskklingande namn etablerades i finländskt språkbruk på 1800-talet pekar på den betydelse som människor med rötter i Ryssland hade inom småhandeln under den tid som Finland var en del av det mångnationella ryska riket.

I Åbo fanns narinken – alternativt ”judebasaren”, ”judestånden” eller enbart ”stånden” – från 1869 på en obebyggd tomt invid ortodoxa kyrkan. Denna hade stadens myndigheter pekat ut som den plats där f.d. soldater i ryska armén hade rätt att idka småskalig handel. Många av månglarna var judar, och platsen kom så småningom att i första hand att kopplas samman med just judisk handel. Judar saknade enligt det judereglemente från svenska tiden som förblivit i kraft i Finland efter inkorporeringen i Ryssland 1809 rätt att bosätta sig i Finland, men detta ändrades när en rysk förordning 1858 gav soldater som fullgjort sin tjänstgöring i den ryska armén rätt att stanna kvar på den ort där de varit stationerade. Eftersom Åbo var en garnisonsort uppstod i staden under 1800-talets sista årtionden ett civilt judiskt samfund. En annan förordning från 1869 tvingade judarna in i en smal nisch genom att stadga att judar endast hade rätt att försörja sig på handel med ”bröd och andra bageritillwerkningar, bär och frukter, cigarrer, papyrosser, tändstickor, nyttjade kläder och skoplagg samt hwarjehanda begagnade persedlar”.

År 1876 byggdes hotell Phoenix på tomten invid ortodoxa kyrkan, och narinken flyttades till trakten av det nuvarande Trätorget. Platsen var vid den här tiden backig och bergig, men hade ett fördelaktigt läge i närheten av arbetarstadsdelen Raunistula. Den ekonomiska tillväxten hade gett arbetarna ökade inkomster som möjliggjorde en ökad konsumtion. Efterfrågan på begagnade kläder av god kvalitet, den vara som blev judarnas huvudsakliga försörjningskälla, var stor. Idag skulle sådan handel som utgår från återvinning kanhända beskrivas som trendigt ekologisk, men i det sena 1800-talet beskrev tidningarna narinkhandeln i nedlåtande termer. Platsen där handeln ägde rum skildras som stökig och bråkig, och judarnas handelsmetoder som avvek från dem stadens befolkning vara vana vid som påtvingande och högljudda. Ändå fyllde handeln en uppenbar funktion; den försåg de lägre samhällsskikten med kläder som de inte skulle ha haft råd att köpa som nya.

På 1890-talet hade narinken fjorton försäljningsplatser, som handlande kunde reservera på en årlig auktion ordnad av stadens drätselkammare. Källa: Åbo Underrättelser 14.1.1896.

Antalet judar i Åbo översteg under ryska tiden aldrig tre hundra. Trots att de i både absoluta och proportionella tal var få, kom majoritetsbefolkningen tack vare den vardagliga handeln i kontakt med den – liksom den i andra handelssituationer kom i kontakt med ryssar, rysk-karelare, tatarer, ester och polacker. Utbyte av varor förutsätter någon form av kommunikation, och det är rimligt att anta att blandspråk av finska, svenska och ryska – och i judarnas fall jiddisch – i varierande former hördes på torg och marknader. I detta avseende följde småhandeln i Finland och Åbo i slutet av 1800-talet ett typiskt mönster; Laurence Fontaine lyfter i sin bok History of Pedlars in Europe fram att just etniska minoriteter på många håll typiskt har intagit en central roll inom småhandeln. Samtidigt har majoritetssamhället gärna hållit minoriteterna i samhällets marginal genom att införa olika former av restriktioner för deras handelsidkande.

Handelsidkande minoriteter, i det här fallet judarna i Åbo, har i sin tur eftersträvat att bryta sig ut ur den smala nisch till vilken majoritetsbefolkningen har förpassat dem. För många judar i Åbo var narinkhandeln en övergångsfas till mera storskaligt affärsidkande. Etablerade affärer ersatte så småningom den exotiserade narinkhandeln, och tack vare sina erfarenheter och sina nätverk som sträckte sig till mellan Åbo och Ryssland kom affärer ägda att judar att ha en central position i stadens beklädnadsbransch långt in på 1900-talet.

*Texten har publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 30.1.2018.

Källlor:

Jacob Seela, ’Juutalaisia kaupustelijoita ja kauppiaita 1800-luvun Turussa’, Hakehila 2005:2, 9–12.

Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Den judiska småhandeln och lokalsamhället i Åbo i slutet av 1800-talet’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4, 661–689.

 

”Orientens ros” – den tatariska gårdfarihandlaren som stereotyp

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Drasti, drasti, allihopa!
Ni ska’ komma, då jag ropa;
”tääl’ on hyvä tavaraa.”
Jag ska’ runt i husen löpa,
om ni riktigt micke köpa,
kovin paljonkin, av Haidulla.

Den här versen inleder kupletten Gårdfarihandlaren (”Orientens ros”), som på 1910- och 1920-talen framfördes på revy- och varietéscener i Finland. Muslimska tatarer från trakten av den viktiga ryska marknadsstaden Nizhnij Novgorod hade från 1880-talet börjat idka gårdfarihandel i Finland. Många vistades till en början i landet säsongsvis, och upprätthöll täta kontakter till hemtrakten. Sången skildrar en av dessa tatarer, ’Haidulla’, som tilltalar sina presumtiva kunder. Det populära numret skrevs 1913 av äventyraren, skådespelaren och revyartisten Felix Jungell. Han uppträdde bland annat med kupletter, en populär tidstypisk underhållningsform, där artister framförde humoristiska visor, ofta till tonerna av kända folkmelodier. Kuplettens popularitet byggde dels på satir av överheten, dels på artisternas förmåga att skildra dagsaktuella händelser och föreställa karaktärer som publiken lätt kunde känna igen. Ett annat centralt tema var folk av olika etnicitet. I USA parodierade kuplettsångare ofta mörkhyade och judar, medan denna roll i Finland ofta tillskrevs människor det mångkulturella Ryssland, vilka genom sin närvaro i storfurstendömet var närvarande i åskådarnas vardag. Ett annat populärt tema var folk som i likhet med artisterna själva hade en rörlig livsstil, exempelvis vagabonder, posetivhalare och gårdfarihandlare. I sången representerar således ’Haidulla’ både den ’etniska andra’ och en rörlig karaktär:

Minä luffannut, så trägen,
pitkä matka, långa vägen;
Peterburg – Moskva – Kasan.
Stara, vanha, klok Haidulla
inte låtsa om förtulla.

’Haidulla’ och hans handel framställs anekdotiskt och stereotypt, och sången tangerar flera teman som finländsk press i början av 1900-talet kopplade samman med den handel som i Ryssland härstammande grupper idkade i Finland. Formuleringen ’inte låtsa om förtulla’ syftar exempelvis på den ofta framförda anklagelsen att gårdfarihandlare från Ryssland handlade med olagliga varor, vilket gjorde att de ogillades av lokala köpmän. I sången lockar ’Haidulla’ också unga flickor att köpa sina billiga varor och skryter med att han förtjänar bra i Finland genom att ”röra på bena” och saluföra sina varor till ett pris med rejäl prutmån – alla element som framställdes som typiska för etnifierad rörlig handel.

Talande är också att sången framförs på en blandning av svenska och finska, kryddad med enstaka ryska ord. Jungell avslutade sin artistkarriär i början av 1910-talet, men numret övertogs i något modifierad form av tidens största kuplettstjärna J. Alfred Tanner. Tanner framförde den första gången 1914 under titeln Drasdi drasdi, medan den i de inspelningar han gjorde senare är känd som Tattari (drasdi drasdi). Drasdi drasdi (alt. Drasti drasti) är en förfinskad/försvenskad form av ryskans hälsningsfras goddag (zdravstvuj), som sannolikt var bekant för många finländare från möten med handelsmän för Ryssland. I sången förekommer också flera andra ryska handelsrelaterade ord och fraser, som karascho (sv. bra), paschaluista (sv. varsågod), djengi (sv. pengar) och njeto osta, tvui-ti (ung. ”var förbannad om du inte köper”). Alla tre språken finns också representerade i refrängen:

I da’, i da’
pitäs osta av Haidulla! –
Kaikki, allt är karaschå.
Njeto parempi ni få,
så bra, så bra.

Det brutna språket och den språkliga mångfald som präglade mötet mellan handelsmän från Ryssland och deras kunder i Finland är typisk, och framställs sällan som ett problem. Liknande skildringar förekommer också i det minnematerial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar inom projektet, där respondenter ofta nämner att man kommunicerade på en blandning av finska (el. karelska), svenska och ryska. Utifrån kommande handelsmän lärde sig ofta snabbt den centrala handelsterminologin, och ett ofullständigt språk rentav kan ha setts som en fördel. Antti Häkkinen hävdar i artikeln ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’ att det brutna språket försåg handelsmöten med  ett ökat underhållningsvärde – ett värde som handeln utan tvivel också hade för konsumenterna.

J. Alfred Tanner uppträdde från 1914 med Jungells kuplett i något modifierad form under titeln Drasdi drasdi. Källa: Aamulehti 7.5.1914.

En tatarisk gårdfarihandlare förekommer också i Edith Unnerstads ungdomsbok Mormorsesan (1959). I boken följer pojken Anders från Våmhus socken i Dalarna i början av 1900-talet med sin mormor och moster på en försäljningsresa till S:t Petersburg. Kvinnorna försörjer sig på att tillverka och sälja hårarbeten, och under färden gör följet uppehåll i Helsingfors där de möter en mängd för staden typiska karaktärer. Vid en gård på  Sjömansgatan i Rödbergen griper en snyftande flicka – ”vit i ansiktet av förskräckelse” – krampaktigt tag i mormoderns kjol i ett försök att gömma sig. På frågan vem hon vill gömma sig svarar flickan: ”Tattarn! Han vill stoppa mig i påsen. Låt honom inte ta mig!” Det visar sig att flickan fått höra att tatariska gårdfarihandlare rövade bort stygga barn i sin påse, och flickan som varit stygg fruktade nu att bli bortförd till ”tattarlandet”. Att skrämma barn med att bli ”bortrövade” av främlingar är också det en vanlig retorisk bild, som även skymtar fram i det minnesmaterial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar i projektet. Allmänt förmedlar minnesmaterialet dock en positiv inställning till handelsmännen, och även i Unnerstads bok övergår flickans initiala rädsla i glädje. Anders och hans mormor följer flickan till hemmet, där de möter en ”främling med smala ögon och bakåtsluttande panna, lång mandarinmustasch och på huvudet en svart kalott”. Tataren själv inser genast varför flickan hade blivit rädd: ”Jak ferstå. Flicka tror tatarer tar barn”. Historien får ett lyckligt slut och rädslorna skingras när det visar sig att flickan i själva verket ska få ett nytt klänningstyg. Den avslutas med en replik av gårdfarihandlaren, som avspeglar den begreppsliga förvirring som likheten mellan benämningen ”tatarer” och ”tattare” i bemärkelsen romer tidvis rimligtvis måste ha skapat: ”Jak ingen tattare, jak tatar. Dy säga alla barn tatarer inte farlig”.

Antalet tatarer som idkade gårdfarihandel i Finland var betydligt lägre än antalet rysk-karelska handelsmän. Det är därför föga överraskande att de sistnämnda har lämnat ett tydligare avtryck i det finländska allmänna medvetandet än tatarerna. Gårdfarihandlare från ryska Karelen figurerar bland annat i flera verk som ingår i finländskt litteraturkanon, från J. L. Runebergs Älgskyttarne (1832) till Juhani Ahos Juha (1911) och Väinö Linnas Här under polstjärnan (1959). De två exemplen som här presenteras visar ändå att också den tatariska gårdfarihandlaren är en karaktär som har haft en viss plats i det finländska allmänna medvetandet.

Källor:

Antti Häkkinen, ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’, Antti Häkkinen, Panu Pulma & Miika Tervonen (eds.), Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa (Helsinki 2005).

Felix Jungell, Färder och irrfärder. Minnen från ett äfventyrarlif (Helsingfors 1909).

Felix Jungell, Visor och kupletter (Helsingfors 1913).

Mikko-Olavi Seppälä, Hauska poika. Kuplettilaulaja J. Alfred Tanner (Helsinki 2009).

Edith Unnerstad, Mormorsresan (Stockholm 1959).

J. Alfred Tanner, Kuolemattomat kupletit. Sata ja kolme humoristista ja muutakin laulua (Lahti 1947).

Kupletten ’Tattari’ framförd av Heikki Tuominen i en inspelning från 1929:

 

Kom ihåg varma underkläder i kylan!

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Nu, då termometern hållit sig rejält under nollstrecket i flera dagar, har de flesta säkert hunnit plocka fram varmare kläder ur garderoben. Fenomenet med att ha olika kläder under olika årstider är enligt Maija-Liisa Heikinmäki i boken Mitä hameiden alla ganska nytt och under 1800-talet var skillnaderna mellan över- och underkläder inte så stark som idag. Både män och kvinnor hade t.ex. långa skjortor som, ifall vädret tillät, kunde användas som enda plagg. Specifika underkläder så som vi uppfattar dem idag användes inte allmänt.

Inom mitt KoKo-delprojekt ligger fokus på de rörliga handelsmän från ryska Karelen som vandrade omkring på den finländska landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. En stor del av deras utbud av varor bestod av textilier. Eftersom handelsmännen ofta bar sina varor i stora läderväskor på ryggen, valde de gärna sådana produkter som var lätta att bära med sig och som gav god vinst. Tyger i olika färger och kvaliteter lockade många kunder. Det gjorde också de färdigsydda kläderna, som blev en allt större del av utbudet från och med slutet på 1800-talet. Till dessa hörde t.ex. kjolar och förkläden för kvinnor, kostymer för män och underkläder för män, kvinnor och barn.

Jag är intresserad av att granska de känslor som de rörliga handelsmännens varor väckte hos kunderna på den finländska landsbygden. Vad betydde det t.ex. för en piga på en gård någonstans i Österbotten att en rörlig handelsman hälsade på i gården. Vilka varor var hon intresserad av och varför? Just underkläderna har visat sig vara klädesplagg som väckte mycket känslor.

Betydelsen av att klä på sig ordentligt förändrades under 1800-talet. Heikinmäki har skrivit om hur kvinnor på den finländska landsbygden vid denna tid följde modets svängningar och började använda underbyxor. Enligt henne finns det första omnämnandet av ett par damunderbyxor i en bouppteckning från år 1817. Efter hand som 1800-talet framskred blev bruket av underbyxor långsamt allt vanligare bland kvinnorna på landsbygden.  De som inte hade råd eller intresse för denna nymodighet lånade vid behov byxor av sina män, eller hade flera lager av underkjolar för att hålla sig varma. Vid kallt väder undvek man också i mån av möjlighet att gå ut. Inspirationen till att börja använda underbyxor kom från flera olika håll. Informationen och modellerna spred sig från högreståndspersoner till deras pigor och från städerna till landsbygden. Folkskolan, där eleverna bland annat fick lära sig att sy, var också en viktig kanal. Samtidigt var användandet av underbyxor ofta kopplat till känslor av skam, och det var länge otänkbart att synligt hänga upp dessa på tork efter tvätt. Kritikerna tyckte också att de kvinnor som fallit till föga för modets svängningar och använde underbyxor var fåfänga och försökte framställa sig som finare än vad de i själva verket var. Detta resonemang känns igen från debatten om den ökade konsumtionen under 1700- och 1800-talet över lag. Många av de kvinnor som köpte vackra klänningstyger eller blommiga silkessjalar av de rörliga handelsmännen kritiserades av sin omgivning för att vara just fåfänga och slösaktiga.

Åbo Underrättelser, 7.6 1881 no. 151, s. 4.

I det minnesmaterial som jag studerar nämns underbyxor för damer och kalsonger för herrar ofta  i uppräkningarna av de rörliga handelsmännens varor. De fabrikstillverkade underkläderna var vanligen av flanell, linne eller av bomull, ett material som blev allt allmännare i Finland under 1800-talet.  Olika slags bomullstyger var över lag omtyckta eftersom de var ganska billiga, lätta och luftiga och torkade snabbt. Dessutom kunde de vara tryckta med fina lockande mönster. Underbyxor av flanell var däremot varmare och därför lämpade för den kallare årstiden.  För de kvinnor som tillverkade sina kläder själva sålde handelsmännen också olika tillbehör som sytråd och nålar, spetsar, band, knäppen och hyskor. Genom att köpa tyg och tråd av handelsmannen kunde den som så önskade alltså själv sy sig ett par värmande underbyxor för att slippa frysa.

Källa: Maija-Liisa Heikinmäki, Mitä hameiden alla. Naisten alushousujen käyttöön tulo Suomessa, Helsinki: SKS, 1967.

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.

 

Till hög, till låg – om öl och utskänkning

Publicerat av

Av Ann-Catrin Östman

I den kvartersaffär som jag vanligen besöker finns ett mycket stort utbud av öl. På hyllorna hittas lokalt producerade ölsorter från små bryggerier och ölsorter av skiftande kvalitet tillverkade av de stora inhemska koncernerna. Dessutom erbjuds europeiska ölsorter vid sidan av brand från andra kontinenter. Några av flaskorna pryds av lättklädda kvinnor – ett marknadsföringstrick som dock inte ökar min törst och iver att köpa.

Såväl öltillverkning som ölförsäljning var länge ett gebit för kvinnor. Själva framställningen var ett arbete som krävde både kunskap och erfarenhet, och i ett mera avlägset förflutet var detta ett värv som i stor utsträckning utfördes av kvinnor, i städerna såväl som på landsbygden. Det här gällde både för bryggningen av det öl som skulle förtäras i hemmet och det som skulle saluföras. Genom ölet, mera tjockflytande än det som vi kan hitta på dagens butikshyllor, fick många en ansenlig del av det nödiga näringsintaget.

Också då en ny dryck, brännvinet, intog den finländska marknaden under 1600-talet var det vanligen kvinnor som stod för tillverkningen – som kunde knepen och konsten och som stod för yrkesskickligheten. Ganska tidigt reglerades brännvinsbrännandet, det infördes begränsningar under nödåren på 1690-talet och senare utfärdades med jämna mellanrum regler om husbehovsbränning och statliga monopol.

Just ölförsäljning var en födkrok för många i de tidigmoderna städerna, också i Finland. Utskänkning skedde delvis på de krogar som hade fått tillstånd till detta. Utskänkningsställena drevs av ett krögarpar eller av krögerskor, så kallades de gifta kvinnor som ansvarade för en krog och som idkade krögeri. En del av de personer som sökte och fick rätt till försäljning av starka drycker var fattiga eller äldre – bakom de suppliker, de skriftliga önskemål som riktades till myndigheter, stod rätt många fattiga kvinnor som framhävde sin utsatthet och sitt behov av levebröd. Detta visar Sofia Ling i en studie över hur kvinnor försörjde sig i 1700-talets Stockholm. Bland annat soldatänkor kunde få rättigheter att saluföra starka drycker, och i tidigmoderna samhällen utformades försäljning av det här slaget således också till en form av socialhjälp.

Även andra personer sålde flytande produkter. Under en söndagseftermiddag kunde det stå många törstiga på kyrkbacken och då var det ju behändigt om klockarhustrur, apotekare eller kyrkvärdar kunde hålla krog. Det var således inte bara samhällets fattiga som ägnade sig åt försäljning av detta slag: det här var ett geschäft som gav en extra skärv till såväl hög som låg.

En del av försäljningen försiggick i en gråzon: under lång tid var detta något som förefaller att ha accepterats om handeln inte inbegrep andra tvivelaktiga förehavanden. I en stor studie över alkoholens betydelse i Finland framhåller historikern Kustaa Vilkuna att geschäftet fick försiggå så länge den inte i allt för hög grad inkräktade på krogverksamhet som var sanktionerad av de lokala myndigheterna.

Under den senare delen av 1700-talet blev utskänkningen av de starkare dryckerna mera specialiserad och i ännu större omfattning något som var förbehållet för utskänkningsplatser som fått tillstånd. Men när det gällde den form av ölförsäljning som kunde hålla kvinnorna från fattighuset förefaller man fortsättningsvis att ha varit benägen att se genom fingrarna. Under projektarbetet har vi också hittat korta dombokscitat som tyder på att de fattiga såg småhandel av detta slag som sin rättighet.

Under 1800-talets marknader, en tematik  som vårt projekt studerar, var utskänkningsställena och ölförsäljarna många. Det kunde finnas  många tillfälliga öl- och nöjeshak i städerna under marknadsterminerna.

Ölbryggning kom så småningom också att intressera män – detta skedde som ni förstår när gebitet blev mera omfattande och pengainbringande. Under 1800-talet blev de bryggerier som drevs av män allt flera, också i vårt perifera land. Inte sällan var bryggmästarna yrkesskickliga män som hade flyttat in från andra länder. De nya och trendiga bryggerierna som idag förser oss med välsmakande öl förefaller i stor omfattning att drivas av män.

Under 1800-talet ställdes hårdare krav på försäljarna, på krögarna och krögerskorna. Det förefaller emellertid som om kraven på sedlighet och gott leverne främst berörde de kvinnliga näringsidkarna. I början av december studerade projektets arkivpatrull suppliker riktade till guvernören i Nylands län. Bland dessa dokument hittade vi ansökningar om rätt att driva lanthandel och gästgiverier skrivna av både kvinnor och män. Flera av supplikanterna var krögerskor vars näringstillstånd inte förnyats  eller beviljats –  ett exempel kom från Borgå där magistrat ansåg att näringsidkaren i fråga inte uppfyllde alla  moraliska krav som kunde ställas på värdshusinnehavare.

Idag, den 15 december, har riksdagen behandlat försäljningen av öl. Och jag hoppas att försäljarnas och producenternas ekonomi inte i för stor utsträckning har beaktats när beslutet träffades. Men gärna kunde frågor om kapitalism och moralekonomi ha ventilerats.

 

Balansgången mellan universitet och ämneslärare

Publicerat av

Av Carl-Erik Strandberg

Som blivande lärare har jag mig mer än en gång ställt mig frågan, precis som alla andra: ”Vad har jag för nytta av det här?” En fråga som mänskligheten säkerligen ställt sig sedan vi började vandra på två ben. Att finna den balansgång mellan det avancerade, fördjupande och näst intill exotiska djungeln av akademisk litteratur och ”vad för nytta vill jag att eleverna tar med sig från det här” är kanske den svåraste uppgiften jag som lärare har erfarit hittills. Självklart kan jag lyfta upp en diskursanalys, eller utmana eleverna med en uppgift som tar ett mikrohistoriskt perspektiv, men att göra något sådant kräver en väsentlig tid, arbete och finess, både från mig som lärare och från eleverna. Att bygga upp den väsentlighet eller att bygga upp denna övertygelse hos en elev i att ” det här är något som jag har nytta av” är en utmaning, men som är menad för att lösas, och jag vill påstå att alla goda lärare vill det.

En av de första gångerna jag vikarerade i ett högstadium ställdes jag inför den frågan. ”varför måste vi läsa in oss på första världskriget?” Många icke-pedagogiska responser kretsade i mitt huvud då. Men istället ställde jag en motfråga åt klassen: ”Kan ni förklara andra världskriget utan det första?”. Klassen blev tyst. ”Kan ni förklara det som hände/händer i Afrika, Asien, Mellanöstern de senaste 10, 20, 100 åren utan att se på första världskriget?” Jag spann vidare, ”Kan ni förklara Soldiers of Odin eller extremhögerrörelser utan att se på varifrån de idéerna härstammar och utvecklats?” Stämningen i klassen skiftade direkt efter dessa frågor. Att förstå kausalitet är inte svårt, men att finna väsentligheten i kausaliteten är den sanna utmaningen i vårt ämne.

Vilket för mig tillbaka till den akademiska världen jämfört med den ”praktiska” eller den ”allmäna” världen, i brist på annat uttryck. Att ta med sig sådana uttryck som ”spatial turn” eller en djupdykning i transnationalitet, språkliga vändningar och intersektionalitet till ett klassrum känns väldigt svårt, om inte omöjligt. Men jag vill argumentera för att den goda läraren gör det. Exempelvis kan jag ta eleverna ut på en promenad eller be dem titta ut genom fönstret. Därefter be dem fundera över vad de ser. Därefter fundera lite längre tillbaka. Vad har stått där för 10 år sedan? 20, 50, 100 eller 200 år sedan? Hur har platsen förändrats och vem har den haft betydelse för? Med en sådan simpel uppgift börjar eleverna uppfatta en ”spatial turn”, där vi faktiskt analyserar, funderar och går i dialog med det som vi ser nu och idag och det som en gång varit. Uppgifter i den här stilen gör att vi som ämneslärare bryter med det sedvanliga ”läs sidorna x och y, prov nästa vecka” och ger oss möjligheten att balansera det akademiska med det ”allmänna”. För balansgången krävs inte mycket mer än en lärare som brinner för sitt ämne och sina elever. Likaså är den ”goda läraren” i mina ögon den lärare som kan klara av balansgången, att ge eleverna förståelsen för att de har nytta av ämnet historia och att det i sin tur utvecklar oss till individer.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Det hängde på håret

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Varje år kring den 6 december fylls kvällstidningarna i Finland av artiklar om självständighetsbalen på presidentslottet i Helsingfors. Vem är inbjuden? Hur ser kvällens program ut? Vilken mat kommer presidenten att bjuda på? Sidorna fylls också med rapporter om gästernas förberedelser, hur de kommer att klä sig, vilka designers som anlitats och hurudana smycken och frisyrer de kommer att bära. En del av gästerna delar frikostigt med sig av denna information, medan andra håller klädseln hemlig fram till dess att en stor del av Finlands befolkning bänkat sig framför tv:apparaterna för att skrutinera gästernas klädsel och frisyrer.

Inför självständighetsdagen 2017 skrev kvällstidningen Iltasanomat om bloggaren och författaren Sari Helin, som levde i spänning dagarna inför slottsbalen. Hennes plan var att förutom en vacker klänning också ha en fin frisyr på festen. För denna skickades löshår till henne från Singapore, men det fastnade i tullen och det var in i det sista oklart om det skulle nå fram till henne i tid. Man kan läsa mera om dramat via denna länk.

Eftersom vi som bäst arbetar på en artikel om handeln med hår i Finland under slutet på 1800 och början av 1900-talet, fick notisen i Iltasanomat oss att associera till vårt eget projekt. I våra källor har vi hittat flera exempel på att löshår skickades långa vägar för att sedan omvandlas till fantasifulla frisyrer för högtidliga tillfällen. Håret gick från stad till landsbygd och från fattigare regioner till rikare. Under 1800-talet exporterades hår även från Finland ut till den europeiska hårmarknaden. Marja-Liisa Lehto och Marja Pehkonen noterar i en artikel med rubriken ’Kaipuun kiharat ja surun suortuvat’ att 140 kg kvinnohår såldes från Finland till Sverige åren 1871–1872. Enbart år 1872 sändes därtill 170 kg hår från Helsingfors till S:t Petersburg, där det i huvudsak användes för att tillverka peruker, valkar och lösflätor för de avancerade frisyrer som var på modet i slutet av 1800-talet. Vi har även hittat omnämnanden om att hår från Finland transporterades till Hull i England. En orsak sägs vara att de brittiska kvinnorna var mycket ovilliga att skiljas från sitt hår.

I slutet av 1800-talet existerade alltså en handel med hår som sträckte sig utöver Finlands gränser. Tidigare forskning och källorna visar att kvinnor tenderade att sälja sitt hår i första hand av ekonomiskt nödtvång. Då levnadsstandarden i Europa steg, blev det därför allt svårare för tillverkare av löshår och peruker att få tag på hår på den europeiska marknaden. Då efterfrågan ändå kvarstod, var resultatet att man från 1880-talet i stället började importera billigt hår från Asien, framför allt från Kina. Detta är ett mönster som gäller ännu idag. Som Emma Tarlo visar i sin bok Entanglement. The Secrets Lives of Hair (2016), har en stor del av det löshår som idag konsumeras i västvärlden sitt ursprung i asiatiska länder.