”Orientens ros” – den tatariska gårdfarihandlaren som stereotyp

Av Johanna Wassholm

Drasti, drasti, allihopa!
Ni ska’ komma, då jag ropa;
”tääl’ on hyvä tavaraa.”
Jag ska’ runt i husen löpa,
om ni riktigt micke köpa,
kovin paljonkin, av Haidulla.

Den här versen inleder kupletten Gårdfarihandlaren (”Orientens ros”), som på 1910- och 1920-talen framfördes på revy- och varietéscener i Finland. Muslimska tatarer från trakten av den viktiga ryska marknadsstaden Nizhnij Novgorod hade från 1880-talet börjat idka gårdfarihandel i Finland. Många vistades till en början i landet säsongsvis, och upprätthöll täta kontakter till hemtrakten. Sången skildrar en av dessa tatarer, ’Haidulla’, som tilltalar sina presumtiva kunder. Det populära numret skrevs 1913 av äventyraren, skådespelaren och revyartisten Felix Jungell. Han uppträdde bland annat med kupletter, en populär tidstypisk underhållningsform, där artister framförde humoristiska visor, ofta till tonerna av kända folkmelodier. Kuplettens popularitet byggde dels på satir av överheten, dels på artisternas förmåga att skildra dagsaktuella händelser och föreställa karaktärer som publiken lätt kunde känna igen. Ett annat centralt tema var folk av olika etnicitet. I USA parodierade kuplettsångare ofta mörkhyade och judar, medan denna roll i Finland ofta tillskrevs människor det mångkulturella Ryssland, vilka genom sin närvaro i storfurstendömet var närvarande i åskådarnas vardag. Ett annat populärt tema var folk som i likhet med artisterna själva hade en rörlig livsstil, exempelvis vagabonder, posetivhalare och gårdfarihandlare. I sången representerar således ’Haidulla’ både den ’etniska andra’ och en rörlig karaktär:

Minä luffannut, så trägen,
pitkä matka, långa vägen;
Peterburg – Moskva – Kasan.
Stara, vanha, klok Haidulla
inte låtsa om förtulla.

’Haidulla’ och hans handel framställs anekdotiskt och stereotypt, och sången tangerar flera teman som finländsk press i början av 1900-talet kopplade samman med den handel som i Ryssland härstammande grupper idkade i Finland. Formuleringen ’inte låtsa om förtulla’ syftar exempelvis på den ofta framförda anklagelsen att gårdfarihandlare från Ryssland handlade med olagliga varor, vilket gjorde att de ogillades av lokala köpmän. I sången lockar ’Haidulla’ också unga flickor att köpa sina billiga varor och skryter med att han förtjänar bra i Finland genom att ”röra på bena” och saluföra sina varor till ett pris med rejäl prutmån – alla element som framställdes som typiska för etnifierad rörlig handel.

Talande är också att sången framförs på en blandning av svenska och finska, kryddad med enstaka ryska ord. Jungell avslutade sin artistkarriär i början av 1910-talet, men numret övertogs i något modifierad form av tidens största kuplettstjärna J. Alfred Tanner. Tanner framförde den första gången 1914 under titeln Drasdi drasdi, medan den i de inspelningar han gjorde senare är känd som Tattari (drasdi drasdi). Drasdi drasdi (alt. Drasti drasti) är en förfinskad/försvenskad form av ryskans hälsningsfras goddag (zdravstvuj), som sannolikt var bekant för många finländare från möten med handelsmän för Ryssland. I sången förekommer också flera andra ryska handelsrelaterade ord och fraser, som karascho (sv. bra), paschaluista (sv. varsågod), djengi (sv. pengar) och njeto osta, tvui-ti (ung. ”var förbannad om du inte köper”). Alla tre språken finns också representerade i refrängen:

I da’, i da’
pitäs osta av Haidulla! –
Kaikki, allt är karaschå.
Njeto parempi ni få,
så bra, så bra.

Det brutna språket och den språkliga mångfald som präglade mötet mellan handelsmän från Ryssland och deras kunder i Finland är typisk, och framställs sällan som ett problem. Liknande skildringar förekommer också i det minnematerial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar inom projektet, där respondenter ofta nämner att man kommunicerade på en blandning av finska (el. karelska), svenska och ryska. Utifrån kommande handelsmän lärde sig ofta snabbt den centrala handelsterminologin, och ett ofullständigt språk rentav kan ha setts som en fördel. Antti Häkkinen hävdar i artikeln ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’ att det brutna språket försåg handelsmöten med  ett ökat underhållningsvärde – ett värde som handeln utan tvivel också hade för konsumenterna.

J. Alfred Tanner uppträdde från 1914 med Jungells kuplett i något modifierad form under titeln Drasdi drasdi. Källa: Aamulehti 7.5.1914.

En tatarisk gårdfarihandlare förekommer också i Edith Unnerstads ungdomsbok Mormorsesan (1959). I boken följer pojken Anders från Våmhus socken i Dalarna i början av 1900-talet med sin mormor och moster på en försäljningsresa till S:t Petersburg. Kvinnorna försörjer sig på att tillverka och sälja hårarbeten, och under färden gör följet uppehåll i Helsingfors där de möter en mängd för staden typiska karaktärer. Vid en gård på  Sjömansgatan i Rödbergen griper en snyftande flicka – ”vit i ansiktet av förskräckelse” – krampaktigt tag i mormoderns kjol i ett försök att gömma sig. På frågan vem hon vill gömma sig svarar flickan: ”Tattarn! Han vill stoppa mig i påsen. Låt honom inte ta mig!” Det visar sig att flickan fått höra att tatariska gårdfarihandlare rövade bort stygga barn i sin påse, och flickan som varit stygg fruktade nu att bli bortförd till ”tattarlandet”. Att skrämma barn med att bli ”bortrövade” av främlingar är också det en vanlig retorisk bild, som även skymtar fram i det minnesmaterial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar i projektet. Allmänt förmedlar minnesmaterialet dock en positiv inställning till handelsmännen, och även i Unnerstads bok övergår flickans initiala rädsla i glädje. Anders och hans mormor följer flickan till hemmet, där de möter en ”främling med smala ögon och bakåtsluttande panna, lång mandarinmustasch och på huvudet en svart kalott”. Tataren själv inser genast varför flickan hade blivit rädd: ”Jak ferstå. Flicka tror tatarer tar barn”. Historien får ett lyckligt slut och rädslorna skingras när det visar sig att flickan i själva verket ska få ett nytt klänningstyg. Den avslutas med en replik av gårdfarihandlaren, som avspeglar den begreppsliga förvirring som likheten mellan benämningen ”tatarer” och ”tattare” i bemärkelsen romer tidvis rimligtvis måste ha skapat: ”Jak ingen tattare, jak tatar. Dy säga alla barn tatarer inte farlig”.

Antalet tatarer som idkade gårdfarihandel i Finland var betydligt lägre än antalet rysk-karelska handelsmän. Det är därför föga överraskande att de sistnämnda har lämnat ett tydligare avtryck i det finländska allmänna medvetandet än tatarerna. Gårdfarihandlare från ryska Karelen figurerar bland annat i flera verk som ingår i finländskt litteraturkanon, från J. L. Runebergs Älgskyttarne (1832) till Juhani Ahos Juha (1911) och Väinö Linnas Här under polstjärnan (1959). De två exemplen som här presenteras visar ändå att också den tatariska gårdfarihandlaren är en karaktär som har haft en viss plats i det finländska allmänna medvetandet.

Källor:

Antti Häkkinen, ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’, Antti Häkkinen, Panu Pulma & Miika Tervonen (eds.), Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa (Helsinki 2005).

Felix Jungell, Färder och irrfärder. Minnen från ett äfventyrarlif (Helsingfors 1909).

Felix Jungell, Visor och kupletter (Helsingfors 1913).

Mikko-Olavi Seppälä, Hauska poika. Kuplettilaulaja J. Alfred Tanner (Helsinki 2009).

Edith Unnerstad, Mormorsresan (Stockholm 1959).

J. Alfred Tanner, Kuolemattomat kupletit. Sata ja kolme humoristista ja muutakin laulua (Lahti 1947).

Kupletten ’Tattari’ framförd av Heikki Tuominen i en inspelning från 1929: