Kom ihåg varma underkläder i kylan!

Av Anna Sundelin

Nu, då termometern hållit sig rejält under nollstrecket i flera dagar, har de flesta säkert hunnit plocka fram varmare kläder ur garderoben. Fenomenet med att ha olika kläder under olika årstider är enligt Maija-Liisa Heikinmäki i boken Mitä hameiden alla ganska nytt och under 1800-talet var skillnaderna mellan över- och underkläder inte så stark som idag. Både män och kvinnor hade t.ex. långa skjortor som, ifall vädret tillät, kunde användas som enda plagg. Specifika underkläder så som vi uppfattar dem idag användes inte allmänt.

Inom mitt KoKo-delprojekt ligger fokus på de rörliga handelsmän från ryska Karelen som vandrade omkring på den finländska landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. En stor del av deras utbud av varor bestod av textilier. Eftersom handelsmännen ofta bar sina varor i stora läderväskor på ryggen, valde de gärna sådana produkter som var lätta att bära med sig och som gav god vinst. Tyger i olika färger och kvaliteter lockade många kunder. Det gjorde också de färdigsydda kläderna, som blev en allt större del av utbudet från och med slutet på 1800-talet. Till dessa hörde t.ex. kjolar och förkläden för kvinnor, kostymer för män och underkläder för män, kvinnor och barn.

Jag är intresserad av att granska de känslor som de rörliga handelsmännens varor väckte hos kunderna på den finländska landsbygden. Vad betydde det t.ex. för en piga på en gård någonstans i Österbotten att en rörlig handelsman hälsade på i gården. Vilka varor var hon intresserad av och varför? Just underkläderna har visat sig vara klädesplagg som väckte mycket känslor.

Betydelsen av att klä på sig ordentligt förändrades under 1800-talet. Heikinmäki har skrivit om hur kvinnor på den finländska landsbygden vid denna tid följde modets svängningar och började använda underbyxor. Enligt henne finns det första omnämnandet av ett par damunderbyxor i en bouppteckning från år 1817. Efter hand som 1800-talet framskred blev bruket av underbyxor långsamt allt vanligare bland kvinnorna på landsbygden.  De som inte hade råd eller intresse för denna nymodighet lånade vid behov byxor av sina män, eller hade flera lager av underkjolar för att hålla sig varma. Vid kallt väder undvek man också i mån av möjlighet att gå ut. Inspirationen till att börja använda underbyxor kom från flera olika håll. Informationen och modellerna spred sig från högreståndspersoner till deras pigor och från städerna till landsbygden. Folkskolan, där eleverna bland annat fick lära sig att sy, var också en viktig kanal. Samtidigt var användandet av underbyxor ofta kopplat till känslor av skam, och det var länge otänkbart att synligt hänga upp dessa på tork efter tvätt. Kritikerna tyckte också att de kvinnor som fallit till föga för modets svängningar och använde underbyxor var fåfänga och försökte framställa sig som finare än vad de i själva verket var. Detta resonemang känns igen från debatten om den ökade konsumtionen under 1700- och 1800-talet över lag. Många av de kvinnor som köpte vackra klänningstyger eller blommiga silkessjalar av de rörliga handelsmännen kritiserades av sin omgivning för att vara just fåfänga och slösaktiga.

Åbo Underrättelser, 7.6 1881 no. 151, s. 4.

I det minnesmaterial som jag studerar nämns underbyxor för damer och kalsonger för herrar ofta  i uppräkningarna av de rörliga handelsmännens varor. De fabrikstillverkade underkläderna var vanligen av flanell, linne eller av bomull, ett material som blev allt allmännare i Finland under 1800-talet.  Olika slags bomullstyger var över lag omtyckta eftersom de var ganska billiga, lätta och luftiga och torkade snabbt. Dessutom kunde de vara tryckta med fina lockande mönster. Underbyxor av flanell var däremot varmare och därför lämpade för den kallare årstiden.  För de kvinnor som tillverkade sina kläder själva sålde handelsmännen också olika tillbehör som sytråd och nålar, spetsar, band, knäppen och hyskor. Genom att köpa tyg och tråd av handelsmannen kunde den som så önskade alltså själv sy sig ett par värmande underbyxor för att slippa frysa.

Källa: Maija-Liisa Heikinmäki, Mitä hameiden alla. Naisten alushousujen käyttöön tulo Suomessa, Helsinki: SKS, 1967.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *