Männen från Mola – att försörja sig på skräp

Av Anna Sundelin & Johanna Wassholm

Usein kuullaan puhuttawan ”roskawäestä”, ”roskakirjallisuudesta”, j.n.e. tätä woitaisiin hywin hywästi kutsua ”roskaelinkeinoksi” (Ilmarinen 11.6.1881, s.1)

En notis i tidningen Ilmarinen 1881, som handlar om näringarna i Viborgs län, lyfter fram insamlandet av lump som en försörjningsform som under senare tid blivit allt vanligare. Enligt notisen kunde man numera förutom om ”skräpfolk” och ”skräplitteratur” börja tala om en ”skräpnäring”.

I en 1868 utfärdad förordning om handel och näringar i storfurstendömet Finland gjordes handeln med lump, det vill säga tygavfall, fri för alla landets invånare. Fram till dess hade lumphandeln varit förbehållen en grupp personer, som försedda med särskilda tillstånd reste runt i landet på jakt efter linne- och bomullsbitar, senare även ylle. Bland lumpsamlarna i Finland utmärkte sig framför allt män från Mola (fi. Muolaa) socken i Viborgs län, vilka enligt ovan nämnda notis – till skillnad från män i andra delar Finland – inte lät sig avskräckas av det smutsiga arbete som lumpsamlandet var. I stället begav sig männen från Mola varje vinter i långa karavaner iväg från hemtrakten till Finlands inre delar för att fylla sina slädar med lump.

Lumphandeln var i regel en form av byteshandel; landsbygdsbefolkningen bytte tygavfall som de kunde undvara mot keramikföremål som männen från Mola hade med sig. Keramikföremålen – tallrikar, fat och lergökar – var tillverkade av ryska hantverkare som bodde i byn Kyyrölä i Mola socken. I de svar på en frågelista om ryska (karelska) rörliga handelsmän i Finland som vi studerar, finns flera beskrivningar av dessa keramikföremål som verkar ha varit omtyckta bland kunderna. Enligt tidningarna hade lumpsamlarna ofta också med sig andra varor, ”krimskrams” som till ett billigt pris hade införskaffats i Sankt Petersburg och ämnen som användes både som mediciner och i berusande syfte. Framför allt hade så kallade Hofmanns droppar stor åtgång bland kunderna. I en artikel i tidningen Tapio påtalas dropparnas popularitet och att de lokala kvinnorna gärna använde dem mot både ”huvudvärk” och  ”magont” (Tapio 25.2. 1888, s. 2).

En liten keramikskål, odaterad, från Kyyrölä i Mola socken. Åbo Museicentral, (CC BY-ND 4.0).

Yllelumpen kunde omvandlas till nytt ylletyg medan bomull- och linneavfall var en nödvändig råvara för pappersindustrin. Först mot slutet av 1800-talet hade den kemisk-teknologiska utvecklingen nått så långt att cellulosa av träd kunde ersätta lumpen som den viktigaste råvaran i papperstillverkningen, vilket gjorde att tygavfallet länge var en viktig nationalekonomisk och industriell resurs. 1800-talets ständigt ökande efterfrågan på papper bidrog till att hålla efterfrågan på lump hög. Papper behövdes på många håll i samhället, inte minst för tidningar, böcker, brev, almanackor och bokföring. Därtill efterfrågades papper för tillverkning av bland annat tapeter, hattar och omslagspapper. Lumpen rörde sig också över de nationella gränserna. En del av den lump som samlades in i Finlands exporterades, medan den kända lantdagskvinnan och yrkesinspektören Vera Hjelt i en grundlig undersökning av lumparbeterskors yrkessjukdomar från 1909 pekar på att ”söndertrasade, nersölade, ihopskrynklade plagg av alla slag och färger” importerades till Finland från Ryssland, Tyskland och England (Hjelt, s. 218).

När lumpen anlände till pappersbruken avlägsnades knappar och andra föremål från plaggen, varefter lumpen sorterades i högar av olika kvalitet. Därefter följde en lång process av beredning, formning och torkning, som förädlade råvaran till pappersprodukter. Vera Hjelt lyfter i sin undersökning fram att lump kunde innehålla uppemot 40 % damm. Således betraktades inte enbart själva råvaran, utan även det arbete som ingick i förädlingsprocessen som en smutsig syssla (Hjelt, s. 218–219). Handeln med lump associerades vanligt med en rädsla för smitta av olika sjukdomar, bland annat kolera. Här finns en likhet med de diskussioner gällande handel med en annan handelsvara som vi tidigare skrivit om, nämligen människohåret. En annan likhet finns i rörligheten – för både håruppköparen och lumpsamlaren var rörligheten en förutsättning för att komma i kontakt med nya kunder. De gemensamma dragen gör att vi, genom att studera denna ”skräpnäring”, ytterligare kan bredda bilden av den rörliga småhandeln i Finland under slutet av 1800-talet.

Är man än så fin och rar/I sin ungdoms tider/Vet man ej på gamla dar/Hvad man blir omsider/Mången präktig grannlåtsstump/Blir på slutet bara lump/Men finns gry uti den/Blir det bra med tiden (Zacharias Topelius, ”Pennans samtal med pappret” Trollsländan 5.11.1870, s. 4)

 

Källor och litteratur:

Ilmarinen 11.6.1881.
Tapio 25.2.1888.
Trollsländan 5.11.1870.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, Frågelista 9, ”Kringvandrande ryska handelsmän/Venäläisiä kulkukauppiaita”.
Åbo Museicentral.
Vera Hjelt, Yrkessjukdomsstatistik I. Lumparbeterskorna i Finland, Arbetsstatistisk tidskrift, 1.1.1909.
Gabriel Nikander & Ingwald Sourander, Lumppapersbruken i Finland (Helsingfors 1955).
Jaakko Sarkanen & Kaino Repo (red.), Muolaa ja Äyräpää vv. 1870–1944 (Helsingfors 1952).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *