Judiska klädesaffärer i Åbo i början av 1900-talet

Publicerat av

På 1920-talet drev judiska handelsidkare tyg- och beklädnadsaffärer på ett trettiotal adresser i Åbo centrum. Med beaktande av att stadens judiska samfund uppgick till omkring 200 personer, av vilka en stor del var minderåriga, kan antalet ses som häpnadsväckande stort.

I en annons från 1924 informerar 29 judiskägda affärer i Åbo kunderna om att affärerna håller stängt under sabbaten och judiska högtider. Källa: Åbo Underrättelser 24.10.1924

De flesta judiska affärsägare var före detta soldater i den ryska armén eller deras familjemedlemmar. Där judar enligt svensk reglering som förblivit i kraft i Finland efter 1809 inte haft rätt att bosätta sig i storfurstendömet, gav en 1858 utfärdad rysk förordning soldater som slutfört sin militärtjänstgöring rätt att stanna kvar på sin stationeringsort. Detta ledde i slutet av 1800-talet till att judiska civila samfund för första gången uppstod i Finlands garnisonsstäder, i första hand i Åbo, Helsingfors och Viborg.

En finländsk förordning från 1869 begränsade kraftigt de före detta soldaternas möjligheter att försörja sig – enligt denna hade de endast rätt att idka handel med ”bröd och andra bageritillwerkningar, bär och frukter, cigarrer, papyrosser, tändstickor, nyttjade kläder och skoplagg samt hwarjehanda begagnade persedlar”. Handeln med begagnade kläder kom att bli kärnan i den judiska småhandeln, som fick äga rum endast på särskilda platser som kom att kallas ”narinker” (efter ryskans na rynke som betyder ”på torget”). I Åbo fanns denna handelsplats till en början invid ortodoxa kyrkan, men 1876 flyttades den till kvarteren kring nuvarande Trätorget.

Redan på 1880-talet började enstaka judiska narinkhandlare anhålla om näringsrätt hos stadens myndigheter för att öppna skrädderier eller tygaffärer, något som en del trots den något oklara regleringen beviljades. Från början av 1900-talet började antalet judiskägda affärer år för år att växa. Flera av de affärer som då grundades, till exempel W. Nemeschansky, Grand Magasin D. Gumpler och P & A Feinik, skulle långt in på seklet vara betydande aktörer inom beklädnadshandeln i Åbo.

Josef Kjisik grundade 1907 Åbo Tyg- och Beklädnadsaffär, en av stadens mest långlivade judiska affärer. Den fanns till en början på Ryska kyrkogatan 25 (nuvarande Universitetsgatan) men flyttade senare till Eriksgatan 8. Källa: Åbo museicentral (fotograf okänd)

De judiska köpmännen utnyttjade skickligt nätverk som gav dem tillgång till tyger och färdigsydda kläder och de färdigheter som många judar hade förvärvat som skräddare inom ryska armén. Antalet judiskägda affärer fortsatte att öka på 1920-talet – grundandet av företag underlättades av att judar efter att Finland hade blivit självständigt kunde anhålla om finskt medborgarskap.

Samtidigt avspeglas i tidningsspalterna en växande motsättning mellan judiska affärsidkare och den ”inhemska” beklädnadsindustrin. Icke-judiska köpmän och representanter för finsk beklädnadsindustri diskrediterade med antisemitiskt färgad retorik judiska affärsidkare, som de anklagade för att i sina affärer tillämpa oärliga metoder. År 1928 vände sig Åbos judiska handelsmän i en kollektiv insändare mot ägaren av beklädnadsfabriken Kestilä, som kollektivt hade anklagat judiska affärsmän för att upprätthålla ett vilseledande prutningssystem. I insändaren (Åbo Underrättelser 28.11.1928) intygade de läsarna om att deras affärer var grundade ”på sund bas” och att varorna ”tala för sig själva och behöva icke locka köpare med speciella förmåner”. I ett motangrepp anklagade de i stället Kestilä för sådana metoder, då företaget i sina annonser utlovade kunderna ”gratis pressning m.m.” på köpet

I stadsrummet fanns de judiska beklädnads- och tygaffärerna i huvudsak i stadens centrum, där man kan urskilja koncentrationer särskilt i kvarteren kring Salutorget samt längs Kristinegatan. Ett flertal affärer fanns även i korsningen av Mariegatan och Brahegatan.

Trianglarna visar adresserna för affärer ägda av judiska köpmän i Åbo under 1920-talets andra hälft. De har märkts ut utgående från de namn som listas i annonser som judiska handelsmän tillsammans publicerade i lokaltidningarna. Källa: Åbo Underrättelser 24.10.1924; Turun Sanomat 18.11.1928

Mätt i antalet företag nådde den judiska tyg- och klädeshandeln i Åbo sin kulmen på 1920-talet. På 1930-talet började antalet företag efter hand minska, bland annat som en följd av ekonomisk lågkonjunktur och genom att mindre affärer slogs samman eller köptes upp av större aktörer. Flera affärer levde ändå vidare i årtionden, några in på 2000-talet, och utgör ett givet inslag i det kollektiva minnet om tyg- och beklädnadshandeln i Åbo.

Lästips:

Laura Ekholm. Heikinkadun juutalaiset vaatekauppiaat. Juutalaiset tekstiilialan yrittäjät 1900-luvun alun Helsingissä. Antti Häkkinen, Panu Pulma & Miika Tervonen (toim.), Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa. SKS Helsinki 2005. 167–194.

Jacob Seela. Juutalaisia kaupustelijoita ja kauppiaita 1800-luvun Turussa. Hakehila 2/2005. 9–12.

Johanna Wassholm. Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900. Historisk Tidskrift för Finland 102:4, 2017. 589–617.

 

 

Tomasmarknader och basarer för de obotligt sjuka

Publicerat av

Av Maren Jonasson

I vårt forskningsprojekt har vi vridit och vänt på småhandeln, de kringresande handelsmännen, marknaderna och marknadsartisterna, och synat dem ur alla vinklar. Mitt i värsta julstressen kom vi ändå på att vi ju helt glömt bort att skriva till jultomten … nej, om julmarknaderna!

Vad avsåg man med ”julmarknad” i slutet av 1800-talet och vilken typ av tillställningar var det frågan om? Vad var en Tomasmarknad och motsvarar den dagens julmarknader? Eller fanns det olika typer av julmarknader riktade till olika besökare? Här några frågor man kan fundera på medan morotslådan är i ugnen.

Tomasmäss, Tomasdagen den 21 december, var förr en helgdag och en marknadsdag. I Sverige kallades dagen också Tomas fylletunna, vilket hänger ihop med att julölet skulle avsmakas då. I Finland var man knappast sämre, vilket talesättet ”Tuomas tuleepi tuoppi kainalossa” vittnar om.(1)

Tomasdagen var också årets kortaste dag och efter den dagen inträdde julfriden som skulle vara fram till Knutsmäss, den 13 januari. På Tomasmarknaden hade besökarna möjlighet att införskaffa det sista de behövde för sitt julfirande, men också fylla på t.ex. saltförråden för vintern.

I Finland är Tomasmarknad eller Tuomaan markkinatfortfarande en levande tradition och ett viktigt evenemang på många håll. I Helsingfors satsar staden stort på att marknadsföra sin jul- eller Tomasmarknad som pågår från självständighetsdagen fram till den 22 december på Senatstorget. Turister och besökare från när och fjärran men också Helsingforsborna själva får ta del av ett brett sortiment av virkat, stickat, vävt och tovat samt glögg, honung, senap och andra matvaror tillverkade i huvudsak i mindre skala. Det självklara blickfånget är den stora karusellen, upplyst och i gammal stil.(2)

I Tavastehus firade man i år Tuomaan markkinat på Tavastehus slott med ljusshow, musikprogram, pysselverkstad, gudstjänst och ett femtiotal försäljare. Silversmycken, honung, hantverk, nepalesiska handarbeten och tiotals andra produkter frestade besökarna. Också produkter som fångarna i Vånå (fi. Vanaja) fängelse hade tillverkat kunde köpas under Tomasmarknaden i Tavastehus.(3)

Som vi inom projektet sett när vi undersökt höst- och vintermarknaderna spelade vädret en avgörande roll för kommersen och tillströmningen av marknadsbesökare. Senhösten och vintern är vädermässigt utmanande. Från Tomasmarknaden i Åbo 1851 rapporterade tidningarna att vädret ställt till det för marknadsbesökarna. De mer långväga försäljarna hade tvingats utebli helt, vilket naturligtvis påverkat omsättningen. Rågmjöl, korn, kalvkött och smör hade trots detta funnits till salu. Eftersom det var osäkert om fartyget Åland som var på väg mot Finland med salt skulle hinna fram innan vintern kom, steg saltpriset på marknaden relativt högt.(4)

Överdriven nitiskhet kunde också leda till att julmarknaden inte förlöpte på önskat sätt. Signaturen Notabenius riktar svidande kritik mot ordningsmyndigheternas agerande i Björneborg under den lokala Tomasmarknaden i december 1885. Marknaden var mycket välbesökt, vädret vackert och kommersen av allt att döma fortfarande livlig när stadens ordningsmakter ryckte ut och körde bort alla försäljare från torget. Enligt stadens ordningsstadga fick ingen torghandel förekomma efter klockan tolv och ”wederbörande myndighet” som gett order om ”avhysningen” hade enligt Notabenius inte visat någon förståelse vare sig för försäljare som fortfarande hade osålda varor eller köpare som inte ännu hunnit skaffa det de oundgängligt behövde.(5)

Under senare hälften av 1800-talet börjar det vid sidan av de ovan beskrivna Tomasmarknaderna där i huvudsak traditionella allmogevaror såldes och köptes även förekomma en helt annat typ av marknader som också gick under benämningen ”julmarknad” i tidningspressen.

Initiativet att grunda en anstalt eller ett sjukhem för obotligt sjuka i Helsingfors togs senhösten 1864.(6) Pengarna för verksamheten skulle samlas in genom donationer och julmarknader.(7) De produkter, främst handarbeten, som såldes under dessa julmarknader var tillverkade och donerade för ändamålet av stadens ”fruntimmer”; i det här sammanhanget var de ofta professorskor, prostinnor och adelsfröknar, crème de la crème bland damerna i det dåtida Helsingfors. Vinsten från försäljningen gick oavkortad till sjukhemmets verksamhet. Som Alexandra Ramsay visat i sin avhandling Huvudstadens hjärta: Filantropi och social förändring i Helsingfors – två fruntimmersföreningar 1848–1865 var välgörenhet, insamlingar och olika typer av fruntimmersföreningar på tapeten i Finland precis vid den här tiden.

Sjukhemmet för obotligt sjuka öppnade på Wladimirsgatan 54, det vill säga nuvarande Kalevagatan. Verksamheten och välgörenhetsarbetet leddes av kvinnor med släktnamn som Langenskiöld, von Born, von Becker, Pipping, af Brunér, Borgström, Estlander, Lagus och så vidare.(8) En middag som man hållit för biskop Schauman hade inbringat 1575 mark för sjukhemmet och den första julmarknaden som arrangerades i Societetshusets stora salong inbringade ca 2000 mark.(9)

Redan platsen i sig, Societetshuset, gav den här typen av julmarknader – julbasarer skulle vi kanske säga i dag – en viss prägel och berättar något om vilka besökare man förväntade sig. Försäljningen av värdefulla föremål donerade av grevinnan Adlerberg, generalguvernörens fru, bidrog på ett märkbart sätt till att julmarknaden 1870 inbringade över 3000 mark, eller nästan hälften av sjukhemmets årsbudget. Musik i någon form var en oskiljaktig del av alla marknader och Finska gardets musikkår spelade många år på julmarknaderna till förmån för sjukhemmet för obotligt sjuka.(10)

År 1890 bedömde sjukhemmets styrelse att verksamheten kunde bedrivas utan allmänhetens bistånd och valde därför att inkomsterna från julmarknaden och allegrilotteriet i stället skulle tillfalla ett nybyggt ålderdomshem i staden, ”De gamlas hem”, och den förening som stod bakom hemmet.(11)Allegrilotterierna var omåttligt populära snabblotterier vid den här tiden. De var vanliga på alla typer av marknader och när lottköparen rullade upp papperslotten kunde hen genast se om lotten var en nit eller om den utfallit med vinst. Ordet allegrilotteri kommer från ryskans allegri med samma betydelse, och förleden självfallet ytterst från italienskans allegria och allegro.(12)

När The Times listade de elva mesta och bästa julmarknaderna i Europa 2019 toppas listan av Salzburg, Berlin och Budapest.(13) När man i dag tänker på stora europeiska julmarknader med tiotusentals besökare är det ändå lätt att bli lite allvarlig och dyster till sinnes. Många kommer kanske att tänka på julmarknaden på Breitscheidplatz i västra Berlin som utsattes för ett terrordåd i december 2016, och i år utrymde polisen samma marknad efter att det kommit in uppgifter om ett misstänkt, potentiellt farligt föremål. Något farligt föremål hittades ändå inte och polisen kunde ta bort avspärrningarna. Beredskapen kring de europeiska julmarknaderna har varit och är förhöjd efter händelserna i Berlin 2016 då tolv personer dog och tiotals skadades i en lastbilsattack.(14)

Nu var det inte meningen att lägga sordin på julstämningen genom att skriva om terrorattacker så här på slutet. Morotslådan är färdig men köttbullarna behöver ännu rullas. Det mesta börjar vara klart för julfirandet och julbordet. Jag lämnar er med tanken att ”julbord” under 1800-talet ofta var liktydigt med bokhandlarnas och boklådornas bokbord där man dukat med julens bokläckerheter till förmånliga priser.(15)

Noter:

(1) Tuomaan päivä, http://www.taivaannaula.org/perinne/kansanperinteen-pyhat/tuomaan-paiva/ (hämtad 23/12 2019).

(2) Tomasmarknaden på Senatstorget i Helsingfors, https://tuomaanmarkkinat.fi/sv/ (hämtad 23/12 2019).

(3) Tomasmarknaden på Tavastehus slott, https://www.kansallismuseo.fi/sv/evenemang/tuomaan-markkinat-haemeen-linnassa (hämtad 23/12 2019).

(4) Suometar 7/1 1852.

(5) Björneborgs Tidning 2/1 1886.

(6) Lasaretten vårdade i regel inte de som var obotligt sjuka.

(7) Helsingfors Dagblad 9/11 1864.

(8) Suomen Julkisia Sanomia 23/11 1865. Fler namn uppräknas i Suomalainen Wirallinen Lehti 24/11 1866.

(9) Finlands Allmänna Tidning 20/12 1864.

(10) Se t.ex. Nya Pressen 6/12 1888.

(11) Uusi Suometar 23/11 1890.

(12) Svenska Akademiens ordbok, uppslagsordet allegrilotteri, fliken för ordets etymologi, https://svenska.se/saob/?id=A_0979-0019.RnL6&pz=5 (hämtad 23/12 2019).

(13) Eleven of the best Christmas markets in Europe for 2019, https://www.thetimes.co.uk/expert-traveller/destinations/europe/best-christmas-markets-holidays(hämtad 23/12 2019).

(14) Attentatet i Berlin 2016, https://sv.wikipedia.org/wiki/Attentatet_i_Berlin_2016(hämtad 23/12 2019).

(15) Se t.ex. Helsingfors Tidningar 20/12 1854.

Berättelser om ”Ryss-Alfred”

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Historikern Peter Olausson skriver i antologin Biografiska betydelser om hur vi genom att foga samman minnen och fakta till en berättelse skapar oss en bild av ett livsöde. Enligt Olausson kan minnen som bevarats i folks sinnen vara bättre än inristningar i en sten på en gravgård, eftersom de senare med tiden förlorar sin betydelse för dem som råkar passera.[1] På Larsmo församlings gravgård i Larsmo, Österbotten, finns ett namn och några datum inristade i en liten metallplatta fäst vid ett kors. Själva korset avslöjar inte så mycket mer, men andra källor, däribland nedtecknade minnen, avslöjar en intressant historia om ett spännande livsöde. Det här är berättelsen om ”Ryss-Alfred”.

Foto: Fredrik Björkskog, Larsmo lokalhistoriska arkiv.

 

Ursprungligen kom den rörlige handelsmannen Alfred Lesojeff (f.1856), av sina kunder allmänt kallad ”Ryss-Alfred”,  från Vuokkiniemi i Vitahavskarelen.  Enligt historikern Pekka Nevalainen gav sig 300-400 personer från detta område årligen ut på handelsresor till Finland i slutet av 1800-talet.[2]  Till skillnad från många andra av de rörliga handelsmän som omnämns, är bilden av Alfred rätt så tydlig i svaren på de etnografiska frågelistor vi undersöker i vårt projekt. En orsak till detta kan vara att han besökte samma område i Österbotten från år till år under en väldigt lång period.  Enligt minnesberättelserna rörde sig Alfred till fots, bärande på en stor väska med varor på ryggen. Hans vandringsväg gick från Jakobstad till Larsmo, därifrån fortsatte han till Öja och Gamlakarleby och vidare genom Kronoby och Pedersöre tillbaka till Jakobstad igen. Den tunga packningen gjorde att han rörde sig långsamt, och ofta tog stöd av en vandringsstav.

Alfred Lesjeff rörde sig i närheten av Jakobstad, Larsmo, Öja, Gamlakarleby och Pedersöre. Karta över Österbotten. Uppslagsverket Finland (1985).

Berättelserna om Alfred skrevs ner årtionden efter de händelser de beskriver, och kan därför vara färgade av nostalgi och förenkling. I en del av svaren är det också klart att minnena inte är respondentens egna, utan baserar sig på intervjuer gjorda med andra människor. I dessa fall  har skribenten ofta sett sig som talesman för en hel by eller ett samhälle.[3] I materialet beskrivs Alfred som en kortväxt man med långa mustascher. Han var ofta mera ledsen än glad och hade lätt för att bli arg. Då han fick övernatta hemma hos någon familj höll han sig mest för sig själv om kvällarna.  Han tyckte mycket om starkt kaffe som han själv hade kokat.

Illustration ur barnboken Ihmeitten maa av Alfr. Saukkonen (1919)

Alfred bjöd ut sina handelsvaror i lågmäld ton på bruten svenska. Han uppfattades ändå som påstridig, han frågade inte om de människor han mötte var intresserade av varorna, utan öppnade genast upp sin väska för att förevisa utbudet. Varorna, av vilka en stor del var av god kvalitet, sades vara från Viborg. Alfred sålde mest tyger av olika slag men också en del färdiga kläder. En respondent minns att han köpte ett tyg av Alfred som senare blev till den bästa kostym mannen någonsin ägt.

Enligt historikern Christina Florin ger ett biografiskt grepp forskaren möjlighet att analysera en människas liv som en process, och individen som en människa med sociala kontakter, arbete och familj, i stället för enbart som en abstrakt individ.[4] Trots sitt ilskna humör verkar Alfred ha varit en omtyckt besökare, han hade vissa hus som han återkom till under sina vandringar och ibland kunde han stanna en vecka eller två på en plats. Under de första handelsresorna vandrade han tillsammans med sin pappa, som vuxen hade han en gång med sig sin fru och sitt barn men för det mesta rörde han sig ensam. I och med att han sov över i olika hus längs med vandringsvägen, och rörde sig under så många år i området, fick han många bekanta i Österbotten.  År 1935, under en av sina vandringar, drabbades han av slaganfall och den lokala vårdnämnden ordnade så att han blev omhändertagen av en familj i Eugmo.

Nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning 15.1.1938.

 

Alfred dog den 2 januari 1938 och begravdes på begravningsplatsen i Larsmo.  Jordfästningen i Larsmo kyrka förrättades av en ortodox präst som tillkallats från Vasa. I en nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning  den 15.1.1938 berättas att begravningen hade lockat en stor mängd åskådare.

 

Källor och litteratur

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Jakobstads Tidning

Fellman, Håkan, Karlsson, Gösta och  Fagerudd, Karl-Johan 2006.  Larsmo – från istid till nutid.

 Florin, Christina, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Hagström, Charlotte & Marander-Eklund, Lena. (red.) 2005. Frågelistan som källa och metod. Lund: Studentlitteratur.

Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria 2016. Kirjoittamalla kerrottua. Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria (red.), Kirjoittamalla kerrotut. Kansantieteelliset kyselyt tiedon lähteinä, Helsinki: Ethnos, 7–39.

Lilja, Agneta 2016. ”Svara nu snällt på den lista, jag nu sänder” – Frågelistan som etnologisk arbetsmetod. Nätverket 20, 20–27.

Nevalainen, Pekka 2016. Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa.

Saukkonen, Alfr. 1919. Ihmeitten maa. Valistuksen lastenkirjasto no. 12.

[1] Peter Olausson, ”Breven hem. Om en Amerikaemigrants levnadsberättelse”, Lena Marander-Eklund & Ann-Catrin Östman (red.), Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser  (Gidlunds förlag 2011), s. 185, 187–188.

[2] Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin, s. 43.

[3] Korkiakangas et al. 2016, 20–21; Hagström & Marander-Eklund 2005, 16–21; Lilja, 2016, 22.

[4] Christina Florin, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Den blommiga huvudduken

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”Nej, tyvärr inte! Jag beklagar, det har vi inte information om”.

Ända sedan vårt projekt startade år 2016, har jag kontaktat olika museer och hembygdsföreningar i de svenskspråkiga områdena i Finland för att få reda på om de i sina samlingar har bevarat föremål som kan kopplas ihop med de rörliga handelsmännen från ryska Karelen. Svaret har ofta varit nej. Även om museernas samlingar innehåller en hel del saker som potentiellt kan ha förts till Finland av rörliga handelsmän, är detta inte sådan information som noterats då föremålen katalogiserats. En orsak kan vara att många av de varor som de kringvandrande handelsmännen saluförde var av dålig kvalitet och därmed av ringa värde, slit-och-slängföremål som aldrig nått så långt som till museernas samlingar. En annan förklaring kan vara att intresset för föremålens ursprung endast har sträckt sig till dess ägare eller den som donerat föremålet till samlingen, men inte längre än så.


Bildtext: Huvudduk, kat.nr 2112, av brunt ylletyg med tryckt blomstermönster i brunt, rött, blått, gult och grönt. Storlek 75 x 75 cm.
Gåva av Alma Byskata, 1993. Foto: Leena Sandberg.

Men, plötsligt en dag fick jag napp. Brages Friluftsmuseum i Vasa har nämligen i sina samlingar en vacker blommig huvudduk som enligt kataloguppgifterna är köpt av en s.k. ”laukkurysse” och som har getts som gåva till en fyraårig flicka i början av 1900-talet.  Vilket fynd! Äntligen fick jag tag på ett konkret föremål som sålts av en rörlig handelsman. Trägen vinner!

Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Säg det med ett vetebröd

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Idag är det romernas dag

Publicerat av

Av Jutta Ahlbeck

Den romska flaggan.

Idag, den 8 april, firas romernas internationella dag till minne av den första romska kongressen i London 1971. Metaforiskt sett har romerna inget ”eget” land, de är splittrade och bor i alla världens kontinenter. Det finns dock gemensamma symboler som romer enas kring. En av dessa är den romska nationaldagen som idag firas världen över. I Finland finns det omkring 10 000 romer och ungefär 3000 finländska romer är bosatta i Sverige.

Igår bjöd staden Jakobstad in till fest för att fira den romska nationaldagen. I Jakobstad finns också en arbetsgrupp för frågor som rör romer. Särskild fokus ligger på boende, skola och utbildning. Dessa frågor har varit på agendan sedan den ”romska socialpolitiken” initierades på 1960-talet. Tidigare försvårades romska barns skolgång, eller var rentutav omöjlig, p.g.a. att romerna sällan var fast bosatta utan flyttade runt. Många äldre romer är fortfarande analfabeter.

I vårt projekt där vi studerar etniska, språkliga och religiösa minoriteters försörjning under sent 1800- och tidigt 1900-tal, utgör romer den grupp som av majoritetsbefolkningen skildras i de mest nedsättande termer. ”Zigenaren” (som arketyp) är lat, oförmögen till regelrätt arbete, han luras, stjäl och är allmänt förkastlig. Trots att det sena 1800-talets ”zigenarfråga” ebbade ut, förblev den rasistiska diskursen kvar. Upplevelser av diskriminering är något som förenar romer än idag. Camilla Nordberg, som studerat finska romska aktivister, visar hur romer skildrar och förstår sitt medborgarskap underifrån (from below). Även om situationen för romer har förbättrats avsevärt sedan tidigt 1900-tal, visar Nordbergs forskning att det finns en beständighet i upplevelsen av underordning. Många romer ser sig själva som det finländska samhällets underklass, särskilt i förhållande till utbildnings- och arbetsmöjligheter.

I Yles intervju berättar Harri Svart att det ofta är svårt för romska barn och unga att finna sig till rätta och bli accepterade i samhället. Svart själv är skolgångsbiträde och arbetar också som koordinator för att stöda och hjälpa romska barn och unga i frågor som rör skola, utbildning och arbete. Harri Svart säger att han fick kämpa för sin utbildning och menar att romer ”får jobba dubbelt så hårt.” Staden Jakobstad har tagit sitt ansvar i att förbättra situationen för romer, och jag önskar flera städer skulle följa Jakobstads exempel.

Sedan 1933 har romerna en egen flagga, men vid mötet 1971 lade man till ett hjul på flaggan för att understryka romernas historiska koppling till Indien. Det röda hjulet symboliserar resande och utveckling, men också romernas ursprungsland Indien. I Indiens flagga finns ett liknande hjul. År 2000 utropade International Romani Union Romanistan som romernas transnationella hemland, utan krav på territorium, skriver Minoritet.se.

I dag flaggar flera finländska städer med den romska flaggan, skriver Yle.

Mera om dagen kan du läsa här på svenska YLE:s sidor:

”Vi har kommit långt, men det finns mycket kvar att göra.”

 

 

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft”[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Lurendrejare och ”falska varor”

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Inte vilken ”karamatti” som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk

Publicerat av

Av Maren Jonasson

De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.

Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.

Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]

Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879

Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.

Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]

Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]

Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.

I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]

[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.

[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.

[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.

[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.

[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.

[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.

[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.

[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.

[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.

[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).

[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).

[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).

[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.

[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.

[15] Se http://www.museogliorsanti.it.