Min dagliga närvaro på teologin tog slut i och med coronaepidemin. När akademin till slut öppnade igen efter epidemin hade utrymmena på teologin krympts ned så att det inte längre fanns några arbetspunkter för icke anställda forskare, och dessutom blev jag officiellt pensionär under pandemin. Men fortfarande föreställer jag mig samtal på förmiddagens kaffepaus, i mitt fall i Tryckerihuset, efter att under årens lopp ha suttit i såväl Theologicum, Annexet som Reuterska huset. I början av pandemin gick man in för virtuella kaffepauser, vi loggade in på Zoom varje vardag kl. 10, en del med kaffemugg, andra utan. Sedan falnade intresset, ofta loggade jag in utan att någon var där. Och nu nöjer man sig med förmiddagskaffe en gång i veckan.

Mina första kaffepauser inträffade 1986 då jag arbetade som t.f. assistent i systematisk teologi (sic!). Deltagare jag minns från den tiden var professorerna Fredric Cleve (SyT), Bengt Ingmar Kilström (PT [tf.]), Karl-Johan Illman (GT) och Karl-Gustav Sandelin (NT), samtliga numera avlidna. Med Sandelin sträckte sig min kaffebordsgemenskap över 25 år, ända tills han blev ekenäsbo på heltid. Som kuriosum kan jag nämna, att mitt namn (och inte bara mitt) nämns i förordet till några doktorsavhandlingar med anledning av givande samtal på kaffepauserna. Sandelin framhöll ofta deras sociala betydelse.

Bloggförfattaren med en annan trogen kaffepausdeltagare, Karl-Gustav Sandelin, på Gustav Strömsholms disputation 1997.

Vi pratade egentligen aldrig om trivialiteter. Våra samtal gick på djupet. Vi pratade både som teologer och som religiöst engagerade människor. En viktig ingrediens var den teologiska tvärvetenskapligheten – alla ämnen var representerade. Efter studenttiden kan man ju som doktorand och forskare isolera sig i en fackbubbla, men med kaffegemenskapen bevarades bandet till de andra ämnena, och vi lärde oss så mycket av varandra. Merete Mazzarella skrev en gång att då det i en nekrolog heter att n.n. delade gärna med sig av sin kunskap, så är det inte nödvändigtvis positivt menat. Så var det inte på våra kaffepauser, vi törstade efter den kunskap som kollegerna beredvilligt lät komma oss till del.

Som religiöst engagerade människor figurerade naturligtvis också kyrkolivet i våra samtal. Så klart fanns det skillnader i vårt engagemang. En del hade mer eller mindre medvetet låtit bli att bli prästvigda medan andra var måna om att framhålla att de inte var enbart akademiker utan också präster. Och så fanns det ju såväl blivande som före detta biskopar i sällskapet. Vårt förhållande till kyrkolivet kan kanske bäst sammanfattas som kritisk solidaritet.

Jag nämnde i början några delvis länge sedan döda kolleger som jag fått dela gemenskapen med. Men jag har också fått göra det med upp till inemot 40 år yngre forskare. Det har också varit mycket värdefullt, och tack vare dem är jag inte en så främmande fågel då jag numera då och då tittar in på vårt campus. Då jag för ett par år sedan deltog i Kyrkodagarna i Mariehamn slogs jag av hur ofantligt många människor jag kände bland deltagarna, trots att jag inte är präst och aldrig varit förtroendevald i kyrkan. Det som gett mig ett sådant kontaktnät är 40 års närvaro på TF/Teologin i Åbo.

Bästa TF (för mig har du alltid varit och kommer alltid att vara TF)

Det är nästan åtta år sedan jag var inskriven som studerande hos dig, men jag tänker ännu på dig ofta. Ja, egentligen tänker jag på dig mycket ofta, nämligen klockan 12 nästan varje dag. För det är ju klockan 12 som, när jag råkar ha radion på, får höra Åbo Domkyrkas klockor slå. Det är samma nostalgiska och hemtrevliga ljud som jag oändliga gånger fick höra när jag satt i gula husets exegetiska bibliotek och läste med vårt ”gula gäng”: Topias, Lukas, Ilona, Richard och Carolina.

Hittills har en av oss från gula gänget blivit teologi doktor. Här är ett fotokollage som han fick av oss när han disputerade.

Klockan tolv betydde lunchdags på Gadolinia för 2,60€ och efter lunchen blev det lunchkaffe i mysrummet till priset av ett paket Arvid Nordqvist en gång i månaden. Så här höll vi på dag in och dag ut. Vi tenterade, läste (vissa lite flitigare än andra), skrev och funderade. Vi skrattade, delade åsikter och spelade fotboll (med dålig framgång) i fakultets fotbollslag Manu Dei. Dagarna blev till veckor, veckor till månader, månader till läsår och plötsligt stod man med examensbetyget i handen och skulle ut i stora världen. Så vad blev vi? Vi blev forskare, lärare, föreningsanställda och präster, alltså teologer. Vad fick vi ut av studielivet, från dig? Vänner för livet, ett nytt språk, kunskap, härliga minnen och jobb förstås. Ja, egentligen en helt ny identitet.

Bästa TF, när jag hör domkyrkans klockor slå, så tänker jag på alla dessa minnen och värme fyller mitt hjärta. I sådana stunder känns det som att jag nästan kan känna doften av alla dina härliga gamla böcker i gula husets bibliotek och gatudammet, som smyger in sig genom det öppna fönstret och lägger sig på mina graduböcker. Jag kan nästa höra hur fåglarna kvittrar i de gamla träden och hur the gamla trägolvet knakar långsamt, när Topias går till en av hyllorna för att hämta en ordbok. När jag upplever sådana här stunder av nostalgi försöker jag också komma ihåg att be en kort bön för dig och alla dem som nu sitter och pluggar i dina bibliotek: Må du få många hundra år till och må dina studeranden få njuta av den tiden som de får med dig!

Kristian Willis, studerande vid TF 2013–2016, numera kyrkoherde i Vanda svenska församling

Nu tar vi en paus och återupptar bloggandet igen på v. 34. Tretton inlägg har publicerats under våren. Har du läst dem alla? Ifall inte, kan du helt enkelt rulla neråt för att komma till de äldre inläggen, eller alternativt gå via arkivlänkarna i den högra kanten.

Observera att anmälningen till 100-årsfesten har öppnats. Länken hittar du där uppe, i den övre navigeringsbalken. Där finns också info om höstens teologtorsdagar.

Trevlig sommar!

Under min gymnasietid i Tampereen yhteiskoulun lukio fick jag en idé om att jag borde söka till Åbo Akademi för att studera teologi i stället för vid någon av de finskspråkiga alternativen. Vid fjärde försöket fick jag minimipoäng i språkprovet och jag kunde påbörja mina studier på svenska. Mitt andra alternativ skulle ha varit att studera klassisk filologi vid Åbo Universitet. På den tiden kunde man söka till flera universitet och sedan fritt välja mellan de studieplatser man fått.

När jag kom till Åbo hösten 2014, stod i kön för att skriva mitt namn i matrikeln (jag tror att vi var den sista eller nästsista årskursen att göra det), och samtidigt lyssnade på de svenska konversationerna runtomkring mig, så började jag plötsligt ifrågasätta mitt val. Varför är jag här och inte på den där kullen där de pratar finska?

Men valet var rätt även om jag ibland tvivlade på det. Jag har senare fått höra att man i början trodde att jag var en ganska allvarlig person. Problemet är dock att man faktiskt behöver behärska ett språk för att kunna låtsas vara rolig. Det tog mig hela hösten innan jag kunde skämta så att de andra i Mysis (mysrummet där studerande trivs; det fanns vid den tiden i Reuterska huset) åtminstone log. När jag efter långa dagar i svenskt språkbad började tappa finska ord där hemma, så började min hustru i kärleksfull irritation svara på ryska som hon hade studerat. En ny nivå i de kommunikationsproblem som i allmänhet tycks finnas i äktenskap. Och vi som precis nyligen hade gift oss!

Det finns flera goda minnen. Jag har en minnesbild av Ina Laakso, som senare blev styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår, sittande på huk utanför Reuterska. Det regnade litet och hon höll ett paraply över sig samtidigt som hon kokade kycklingben inför sedermåltiden.

Den första höstfesten var också ett slags kulturchock. Professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka höll personalens tal. Han talade på Teriärvdialekt och man kunde genast lägga märke till österbottningarna på festen. De var de enda som kunde följa med talet. Jag skrattade förbehållsamt tillsammans med andra. Men till skillnad för blondin i det klassiska blondinskämtet* förstod jag aldrig vad det handlade om.

När Teologiska Studentföreningen (TSF) fyllde 50 år 2017 var vi på en studieresa till Israel tillsammans med universitetslärare Pekka Lindqvist. En äldre medlem i vårt “gula gäng” som brukade studera tillsammans i gula huset (Theologicum), Lukas Brenner, hade varit med på en tidigare resa med Pekka. Han tipsade mig att ifall Pekka föreslår något, så ska man alltid tacka ja och följa med. Det gjorde jag och det var värt alla blåsor på fötterna, törsten i hettan och andra “obekvämligheter” som orsakades till exempel av kvällspromenaden till Olivberget extra curriculum. Kursen som studieresan var del av kan anses vara en föregångare för temakurser som numera ordnas årligen med stöd av Polin-institutet. När jag nästan alltid varit bland de sista har det varit fint att äntligen vara med när något nytt har påbörjats.

Skribenten på samariernas heliga berg, Garissim, i maj 2017.

Jag är tacksam för mitt galna beslut att komma till Åbo Akademi. Teologi vid ÅA är speciellt också därför att tröskeln mellan personalen och studerandena är obefintlig. Jag kommer ihåg att när jag skrev min kandidatavhandling om det salomonska templet och frågade professor Antti Laato om några böcker som jag inte kunde hitta (de fanns antagligen i hans rum). Dagen efter hittade jag ett litet templet byggt av de böcker jag hade frågat efter vid min vanliga studieplats i gula huset. En liten hälsning av Antti var inkluderad.

* Varför skrattade blondin på fredag? Hon hörde ett skämt på måndag. (Orig: Miksi blondi nauroi perjantaina? Hän kuuli vitsin maanantaina.)

Författaren jobbar som projektforskare i projektet Jesaja i gränslandet mellan judiskt och kristet.  Redaktionens påpekande: När inlägget publiceras må den 10 juni, har Topias just blivit vald till Polin-institutets post-doc tjänst, i vilken han börjar mot slutet av året.

År 1976 blev jag färdig teologie magister. Jag fortsatte trots allt att studera en rad ämnen på det som då kallades laudaturnivå. För min kommande licentiatexamen i teologisk etik med religionsfilosofi behövde jag ett högre biämne. Och med tanke på det lektorat i systematisk teologi som jag siktade in mig på, behövde jag några ämnen till.

Det ledde bl.a. till att jag läsåret 1977-78 aktivt tog del i högre seminariet i religionshistoria. Där samlades en heterogen samling yngre forskare. Den dåvarande professorn i religionshistoria, Haralds Biezais, hade en förmåga att entusiasmera också oss som hade sitt huvudämne på annat håll. Med var bl.a. Kalle Sandelin, senare professor i NT, blivande GT-docenten Nils Martola, religionssociologen Susan Sundback som skulle bli professor i sociologi, doktoranden Tore Ahlbäck som blev föreståndare vid DI samt överbibliotekarie vid ÅAB, psykologen Kaj Björkqvist som sedermera blev professor i utvecklingspsykologi i Vasa, Bertel Wahlström blivande doktor i filosofi och rektor för Katedralskolan i Åbo, samt undertecknad.

Professor Biezais skulle gå i pension 1978 och i maj 1978 höll han sitt sista seminarium. Jag hade äran att vara den sista som lade fram en text. Min uppsats var en analys av olika sätt att se på teologi och på religionsvetenskap som vetenskapliga verksamheter.

Titelbladet på uppsatsen.

Ett högre seminarium i religionshistoria några år tidigare än det seminarium inlägget berättar om. Från vänster: Tore Ahlbäck, Haralds Biezais, oidentifierad kvinnlig studerande, Bertel Wahlström (vars pro gradu-avhandling behandlades), Nils Martola, samt troligen Susan Sundback.

Professor Biezais hade en dramatisk bakgrund. Före andra världskriget var han präst i lutherska kyrkan i Lettland och teologisk forskare vid universitetet i Riga. Hans doktorsavhandling behandlade Albert Schweitzers etik. Under kriget var han, under svåra omständigheter, tvungen att fly sitt hemland. Det berättas att hans teologiska meriter inte imponerade på ledande personer då han ville finna en plats vid Uppsala universitet. Följden blev att han övergav teologin och doktorerade i religionshistoria. Han skrev en rad tjocka verk om förkristna religioner i Lettland. Professor i Åbo blev han i början av 70-talet.

Biezais’ bakgrund var sannolikt anledningen till att han hade ett hatkärleksförhållande till teologi och till teologer. Ämnet för min uppsats våren 1978 gjorde att han var rätt känslomässigt engagerad redan i början av seminariet. Han tycktes uppskatta min text. Den gav honom anledning att inleda med en utredning av hur en lång rad internationella forskare både inom teologi och inom religionshistoria inte lyckats lägga den egna trosuppfattningen åt sidan i sin forskning. Det som de sysslat med kunde i så fall inte kallas vetenskap, var hans budskap.

Då han tystnat bad Kalle Sandelin om ordet. De som kände Kalle, vet att han inte hade något emot att provocera litet då och då.

”Jag vill tacka professor Biezais för denna intressanta PREDIKAN!” sade han.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

”’PREDIKAN’! Det här är ett vetenskapligt seminarium och här predikas inte! Om doktor Sandelin inte förstår det här, så kan doktor Sandelin gå ut!”

Varpå min gode vän och kollega Kalle tog sina papper, reste sig och tågade ut.

Situationen var svår för mig, minns jag. Min omedelbara reaktion var att ta Kalles parti och också lämna rummet. Men jag satt ju där med min uppsats som skulle behandlas och, hoppeligen, godkännas.

Nå, seminariet fortsatte, också om stämningen var något dämpad. Och professor Biezais, som jag på många sätt uppskattade och tyckte om, gav mig ett gott vitsord. Vid det sedvanliga postseminariet på Hämeenportti kunde vi ren se på episoden som ett nästan dråpligt möte mellan två starka personligheter.

Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig teolog. Än idag har jag inte helt på klart varför jag valde att börja studera teologi, men någon sorts teolog blev det av mig. Jag hittade ganska snabbt en gemenskap i Åbo (dels eftersom teologin ju är känd för att locka en viss procent Borgåbor). På mitt andra studieår blev jag aktiv i TSF och det var bara början på all möjlig aktivitet. Jag tror jag nog egentligen höll på med annat mer än jag studerat, men utexaminerad blev man ändå. Det är svårt att välja ut något specifikt minne. Jag känner mig lyckligt lottad av att ha fått så mycket utav den tiden.

Gulisintagning anno 2013. Team RaittanTaittan tog hem vinsten!

Jag gillade att man genast lärde känna äldre studeranden, som skrattade åt oss i Mysis då vi stackars små gulisar var stressade inför första tenten på universitet, i kyrkohistoria. Det fanns på något vis hela tiden en trygghet, att ha människor som lite visade glimtar ur livet på TF liksom på akademin.

Även om det var och är fint, riktade jag mig utåt ganska fort. Jag hade många vänner som studerade någonting helt annat och det var inte helt ovanligt att jag på något vis blev en brygga mellan dessa två. Endera kom jag till Mysis och berättade om bravader som ägt rum i andra ändan av akademin, eller så var jag på en fest där jag (än en gång) fick förklara hur det här med teologi riktigt fungerar och varför jag nu som teolog kan sitta här på fest egentligen. Ibland kändes det ganska tungt, att snurra mellan två världar och kanske “argumentera” för sin existens i båda, men samtidigt är jag glad att jag gjorde det. Jag hoppas att jag kanske kunnat vara med och vidga fleras vyer i olika saker, även om det ibland varit ensamt. Mina egna vyer blev i alla fall vidgade. Framförallt var det fint att vid exempelvis årsfester vid sången O gamla klang och jubeltid vara den enda i en sal av över hundra personer som sjunger meningen om teologer. Visst existerade vi också! Men att alltid ha tryggheten att komma “hem” till Mysis igen.

Trygga Mysis, här den sista stunden från Reuterska Mysis (2015)

Min sociala personlighet förde mig till andra föreningar och olika studentrepresentantuppdrag, som utvecklade mina kunskaper ytterligare och som också formade mig något enormt. Ett speciellt tack riktar jag till Åbo Akademis Studentkår. Det var fint att verka där som en i ledet av andra teologer som tidigare valde att ge en insats för alla akademins studerandes bästa.

Min studietid kunde sägas ha avslutas abrupt då pandemin slog till våren 2020, men det var i samma tider som jag ansökte om mitt magistersbetyg, så för en som var så inne i studielivet gick jag inte miste om något då allt blev stillastående (mina sympatier till alla de vars studietid drabbats). Jag fick ut mer än jag önskat av studietiden, på bästa möjliga sätt. Dock att hämta ut sitt examensbetyg på Kuppis Citymarket var inte direkt den festliga stämningen jag önskade som avslut, men man får väl se det som det sura bäret på en nästan för söt kaka.  Tack teologin.

Examensbetyg uthämtat från Kuppis Citymarket

Ina Laakso

Studerade 2013-2020

Ungdomlig entusiasm och vilja att påverka kan ibland kollidera med äldres erfarenhet. Så skedde även för mig då jag i egenskap av studentrepresentant i fakultetsrådet vid ett tillfälle tog ut svängarna lite väl mycket och yttrade mig obetänksamt.

Det torde ha varit i slutskedet av studierna år 1984 då fakultetsrådet behandlade ett ärende. Jag har glömt vad det handlade om men vi förde i rådet en lång diskussion och alla var eniga utom lektorn Kalle Sandelin som ivrigt förfäktade en helt diametral åsikt. Diskussionen ledde ingenvart, men Kalle höll fast vid sin ståndpunkt som han absolut ville driva igenom.

I det skedet bad jag om ordet och påpekade att det är dags att fatta beslut och att vi inte i det oändliga kan lyssna till lektor Sandelins försök att få oss andra att ändra ståndpunkt. Sedan tillade jag – mycket obetänksamt – att Sandelins agerande påminner om något slags minoritetsterrorism då han så envetet försökte driva igenom sin egen ståndpunkt trots att alla andra var av annan åsikt.

Mitt ordval var inte det mest lämpliga och den gode Kalle flög bokstavligen i taket och krävde att få antecknat till protokollet att studerande Ekstrand kallade honom minoritetsterrorist.

Vid det här laget började en viss olustkänsla sprida sig i magtrakten. Samtidigt såg jag att professorn i kyrkohistoria, Bill Widén småleende bad om ordet och sade: ”Om Sandelin önskar få detta antecknat till protokollet så vill jag också få antecknat till protokollet att det är 24 grader varmt på Mallorca i dag.”

Bill Widén var som tidigare rektor för Åbo Akademi insatt i mötesjuridiken, och ville med sitt uttalande påpeka för Sandelin att man inte kan anteckna vad som helst till protokollet, utan endast sådant som har med sakinnehållet i det aktuella ärendet att skaffa.

Vid det här laget hade dock Sandelin fått nog av både mitt mindre lyckade ordval och professor Widéns ironiska kommentar. Han reste sig resolut och meddelade att han p.g.a. ett hastigt påkommet illamående önskade avlägsna sig från mötet.

Historien fick dock ett lyckligt slut. Jag gick efter mötets slut till Sandelins arbetsrum och bad honom om ursäkt för mitt ordval. Sandelin – som var känd för sin impulsivitet – hade också vid det här laget lugnat sig lite så vi drog ett streck över hela ”minoritetsterrorismen”.

Vi förblev goda vänner och även kolleger under några år och jag hade också förmånen att besöka Kalle och hans fru Ringa i deras pensionärsbostad i Ekenäs. Slutet gott, allting gott! Och frid över Karl-Gustav Sandelins minne!

Teologie doktor Tor Krook var kyrkoherde i Karleby under min barn- och ungdomstid. För honom stod det klart att jag efter studenten 1960 skulle börja studera teologi, men inte i Åbo som enligt honom var en fara för en levande tro. Det blev Helsingfors och teologhemmet Claustrum Theologicum, där han på eget initiativ reserverat plats för mig.

Våren 1961 beslöt min gode vän Karl-Johan Hansson och jag att flytta till fakulteten i Åbo och teologhemmet i Annexet. Nu blev vi 14 på årskursen i stället för 220 i H:fors. Och visst blev kontakten en annan. Vi hade goda lärare och professorer och diskuterade inte bara studerande emellan utan ställde också kritiska frågor till lärarna. Under till exempel Helge Nymans seminarier i praktisk teologi försvarade vi väckelsekristna vår pietistiska trosuppfattning mot Nymans mera objektiva tolkning så intensivt att han uppbragt lämnade rummet. Studentikosa och humoristiska inslag av olika slag hörde givetvis till studielivet. Kristliga studentföreningens valborgsmässosamlingar drog mycket folk och föreningens tidning Urim och Tummim lockade till många skratt.

Den personliga kontakten med till exempel professor Hilding Pleijel blev av stor betydelse för mig. På min fråga om jag kunde skriva min avhandling pro gradu om Åkerblomrörelsen svarade han med en motfråga: Kan det bli en doktorsavhandling? Det vet jag inte, löd svaret. Kom tillbaka när du vet så tar vi ställning till det. Efter att ha fördjupat mig i ämnet kom jag till att det var möjligt och fick välja det. Rörelsen kom överraskande att engagera mig hela livet på grund av det stora allmänna intresset och ledde förutom till doktorsavhandlingen också till en biografi, filmer och teaterpjäser. Pleijels bedömning av mina förutsättningar för vidare studier blev avgörande för mig. Jag har försökt minnas att det spelar en roll hur professorer och lärare uppmuntrar och vägleder sina studerande.

Efter studietiden och några år som skolpräst och folkhögskolerektor kom jag tillbaka till akademin, först som lektor vid pedagogiska fakulteten och senare som tillförordnad professor i kyrkohistoria 1975 -1983. Bill Widén hade skaffat en då modern halvautomatisk skrivmaskin som vi försökte använda. Den hade ett mindre minne. När man skrev ett högtidligt brev till någon kollega avbröts plötsligt skrivandet av att ”maskinen” oväntat började spotta ut en helt annan text ur minnet. Den var så osäker, att den fick ”vila” under min professorstid. Datorerna har varit av annan kaliber även om också de kan spela spratt.

Under perioden som professor satsade jag mest på att få kompetens för en professur i praktisk teologi, eftersom den var den första som blev ledig vid fakulteten Den sökte jag också och fick fastän jag kunde tillträda tjänsten först 1991 efter åtta överraskande år i politiken. När jag som nytillträdd professor blev intervjuad av Åbo Underrättelser förklarade jag bestämt att jag skulle jag sköta den ända till min pensionering. Så blev det inte. När man inom akademin planerade att sammanslå teologiska och humanistiska fakulteterna 1997 såg jag mig tvungen att försöka rädda fakulteten genom att ställa upp i rektorsvalet. När jag blev vald fick andra ta över professuren till min pensionering 2005. Senare har sammanslagningen förverkligats på gott och ont.

TF:s 75-årsfest med tal av dekanus Ingvar Dahlbacka och med rektor Gustav Björkstrand och biskop Erik Vikström som hedersgäster.

Kraven på resultat för både studerande och fakulteter gjorde att man vid millennieskiftet måste se över de administrativa strukturerna vid akademin. För teologiska fakulteten innebar det inte bara att man måste avstå från sin fakultetsstatus utan också förlorade två av sina sex professurer. Tack vare sedan decennier tillbaka bortglömda donerade medel till teologisk utbildning kunde vi genom kraftfulla insatser rädda inte bara en del tjänster utan också effektivera forskarutbildningen och forskningen genom grundandet av Polininstitutet. Institutet har avsevärt breddat studerande- och forskarunderlaget.

Efter min andra pensionering år 2009 har jag intensivt och med glädje fortsatt min forskning och skrivit mer än jag gjorde under mina aktiva år som lärare och professor. Det har Åbo Akademi och teologin erbjudit utmärkta tillfällen till. En gång forskare – alltid forskare.

Sandra och Alexander Nykvist

För oss har teologin präglats lite extra mycket av alla temakurser och framförallt studieresor. Man fick egentligen endast åka på en resa, men tog chansen att åka på så många resor som möjligt när inte andra tog chansen. Sandra åkte först till Israel 2016 med temat “det heliga landet” och sedan 2017 till Wittenberg och reformationen. 2018 var vi sedan båda till London för att fördjupa oss i teologiska perspektiv på religionsmöten och dialog och 2019 bar vägarna till Israel med temat teologiska perspektiv på krig och fred (det var under denna resa ett kärlekens frö såddes). Slutligen åkte vi 2022 till Rom för att få en inblick i tidig kristendom.

Låtom oss fokusera på krig och fred. Eller krig och kärlek. 😉 Det var spända och nervösa miner på Sjöskog flygplats. Vi råkade sitta bredvid varandra i flyget och diskuterade om vad vi ser fram emot under resan. Föga anade vi att vi egentligen skulle se fram emot något annat. När vi så reste runt i det heliga landet råkade det sig så gott som alla resor att någondera av oss var den sista att stiga på fordonet i fråga och det fanns bara en ledig plats kvar: nämligen bredvid den andra. Detta var inget vi planerade utan något som bara råkade hända. Efter över halva resan började Alexander notera att det ofta var vi som satt bredvid varandra och konstaterade att det var smått konstigt, men snarare var frågan varför alla andra satt sig som de gjorde.

Efter resan diskuterade vi ofta men under studierna var vi båda irriterade på att alla studieutrymmen var ockuperade av präpelkajsor. Vi märkte då att det alltid var tyst i Tryckis i personalens kafferum så vi började studera där tillsammans eftersom det var enda stället som var lugnt och tyst.

Det tog många månader och sedan var det något som klickade och vi tog en kaffe för att prata igenom allt. Vi beslöt då att bli ett par från och med nästa dag dvs 29.2 eftersom det var skottårsdagen.

När vi blickar tillbaka på resorna är det värt att nämna att jag i London frågade resegruppen om någon ville testa en bar nära övernattningen och ingen svarade…. Förutom Sandra som tänkte “why not”. Var detta kanske hur allt egentligen började eller bara ett sammanträffande? Only God knows but He won’t say.

I Rom tog vi också tillfället i akt och hade några unika upplevelser tillsammans även om vi nog hade diskuterat i förväg att spendera största delen av tiden med gruppen och fokusera på att snappa upp så mycket som möjligt. Exempel på dessa var en vinkällare vi “snubblade in i” och en dejt på en rooftop restaurang. Under resan var det dock ganska många som gärna hakade på vart vi for eftersom de visste att det fanns antingen bra mat eller gelato på vägen och vi uppskattade sällskapet och delade gärna dessa upplevelser.

Under alla resor har vi lärt oss otroligt mycket och det finns massvis med berättelser. Det är bara att fråga så berättar vi gärna om när Sandra blev förhörd av Israelitiska armén, när Pekka glömde bort att han behövde ha en sovplats i Palestina eller Alexanders alla kulinariska upplevelser.

Vi uppmuntrar alla teologer att delta i temakurserna och framförallt resorna. De är verkligen once in a lifetime moments och det skapar både minnen och relationer för livet! Dessutom får man hands on kunskap. Vi har båda konstaterat att dessa kurser har lärt oss mest om både teologi men också om att vara en teolog.

Det finns endast en fråga alla dessa temakurser har lämnat obesvarad och den frågan har också vuxit för varje resa vi gjort: Vad sysslar Pekka med på sina promenader? (och när får man nästa gång gå på toaletten som bonusfråga).

Sandra Nykvist anno 2015

Alexander Nykvist anno 2017

(Redaktionens påpekande: Fyra dagar före publicering av detta inlägg, inledde Alexander sitt arbete som studierådgivare vid fakulteten med ansvar för teologerna. Vi önskar honom välkommen i huset. Igen.)

”Jaha, är det kärleken som har fört dig till Finland?”

”Nej jag fick pengar.”

”?”

Och det är sant.

Nåja.

Det är naturligen inte pengarna som har fört mig till Finland.

Utan min nyfikenhet, intresse för språk, och, som med nästan allt i livet, en stor dos slump. (Eller borde man säga ’ledning’ som teolog?).

En slaskig januarimorgon 1991 anlände jag till Åbo hamn.

Det var inte min första resa till Finland. Året innan hade jag hälsat på bl a Peter Lüttge som då hade fått samma stipendium ur Johanna och Otto Beltzners fond som nu gjorde min vistelse möjlig.

Anländer man en slaskig januarimorgon kan det mesta bara bli bättre. Vädret åtminstone. Och det blev bra.

Jag hade då kommit från Tübingen där årskurserna i teologi var större än hela teologiska fakulteten. Det var en stor och för det mesta trevlig skillnad. Småskaligheten. Närheten. Fast det var i början svårt att ’dua’ alla, professorerna inkluderat. Ganska snabbt trivdes jag som fisken i ankdammen. Det enda som jag kanske saknade var vilda teologiska debatter. Och i mars: våren.

När halva stipendieåret var förbi hade jag också fått veta att det söktes präster till Borgå stift. I min hemkyrka i Württemberg fanns däremot alltför många teologer. Beslutet att försöka stanna och avsluta studierna i Åbo och få jobb var lätt. Andra kryddor och hållhakar kom sen senare med i bilden: fru, familj och så vidare.

Det var inte helt okomplicerat att överföra mina prestationer från studierna i Tyskland till finska studieveckor. Systemen var (åtminstone då) ganska olika. Så det blev att ta om en del, men det störde mig egentligen inte. Jag studerar ju gärna och har egentligen inte heller slutat med det, fast jag fick examen och inte mera är inskriven i ÅA.

Men ÅA och Åbo är nog inskrivna i mitt liv, minne och hjärta.

Claus Terlingen jobbar som omsorgspräst i kyrkans central för det svenska arbetet.