För tio år sedan och nästan tjugo år efter att mina klasskamrater från gymnasiet hade börjat studera vid Åbo Akademi hade jag kommit så långt att jag också vågade mig dit. Jag var abi-95 och en av mina kurskamrater var född 1995 – men spelar det egentligen så stor roll? Jag tror inte det.

Jag tog ut svängarna så mycket jag kunde, för nu var det min tur, min tid att få leva studieliv! En del av dem som studerade tillika med mig lär fortfarande slicka sig kring munnen när julgröten kommer på tal. Som tidigare församlingsmästare som kokat gröt åt 60–80 pers. var en gröt för 30 pers. ingen match och den inte så hemliga ingrediensen var mjölk direkt från granngården. KAJs låt YOLO spelades mycket det året och den kändes som mitt i prick, eftersom jag ju ändå var nästan 20 år äldre än de flesta av mina kurskamrater. Jag, mina kurskamrater, tutorerna och de andra studerande hade jätteroligt under mitt gulis-år. Beviset anser jag är att jag blev utsedd till årets gulis på vårfesten!

Tiden vid TF (jo, jag vet, det var bara TF första hösten jag studerade, sen blev det FHPT – men det är ändå för alltid TF!) var min guldålder. Jag kom dit osäker på om jag skulle kunna studera på heltid igen. Osäker på hur jag skulle bli bemött av andra studerande. Osäker på mig själv. De fyra år jag studerade där gjorde att jag växte som människa, både inåt och utåt.

Jag kämpade mig genom hebreiskan med mottot ”jag har ju lärt mig finska också”, grekiskan lärde jag mig inte riktigt, men nog systemet som fick mig genom kursen och latinet kändes som en barnlek i jämförelse med de två andra språken. En del kurser var fantastiskt inspirerande, en del kurser var bara måsten för att komma vidare. I gradun skrev jag sen om hur kvinnor som är präster upplever sitt arbete i Borgå stift. Jag bara måste fundera på frågan innan jag själv steg i ämbetet.

Tack TF för allt vad du har gett mig. Människorna runt omkring mig. Miljön som ger den fantastiska inramningen. Kurserna som utmanade och utvecklade mitt tänkande. Festerna och resorna! Gemenskapen som bär alltjämt. Välsignelse över framtiden för teologin vid Åbo Akademi!

PS. Min blogg från studietiden finns fortfarande på nätet om du vill läsa mera: https://iskugganavdomkyrkan.westerbacka.com/

Författaren är ledande kaplan i Väståbolands svenska församling.

”Livet är lokalt” sägs det. Även studerandet på teologiska fakulteten var ganska lokalt för mig (2010–2017). Föreläsningarna mestadels i Annexet, Gula-huset, Reuterska och Tryckerihuset. Mysrummet i något av dessa, lunch i Gadolinia och gudstjänstövningarna i Domkyrkan. Allt man behövde i ett kvarter. Ibland var man tvungen att färdas längs Biskopsgatan till Arken eller ASA-huset, eller gå den långa vägen längs Tavastgatan till Kåren för där fanns godare mat. I något skede började vårt lilla ”gula-gäng” sakna lite omväxling både i miljö och mat.  Då började vi med pizza-torsdagar i Arezzo. Pizzorna var enorma – ifall man åt en hel pizza blev man så mätt och trött att resten av dagen var man tvungen att dricka kaffe i mysrummet för att hålla sig vaken.

Det var annars också uppfriskande att uppleva nya ställen: studierna i judaistik tog mig bland annat till Åbo synagoga, judiska begravningsplatsen i Hammarbacka och till och med på exkursion till Israel och Palestina. Resesällskapet till Heliga landet bestod av teol. studeranden och personal från Joensuu, Helsingfors och ÅA och leddes av FIME. En kväll efter dagsprogrammet satt vi med ett litet gäng resenärer någonstans nära Jaffa Road och lyssnade till en grupp som spelade folkmusik med jiddisch-språkig lyrik. Plötsligt dök en livlig amerikansk kvinna fram till lektor Pekka Lindqvist och sade ungefär så här: ”Oh my God, you are Pekka Lindqvist! I can’t believe it’s you! I have read several of your articles! Can I have your autograph?” Hade hon t.om.  Pekkas avhandling i handen? Pekka var förbryllad av uppmärksamheten och vi åboteologer kände oss stolta över att vår lektor är en kändis ända i Amerika! Snart gick sanningen upp.  Mötet var ett organiserat skämt av Helsingforsstuderanden.

En annan kväll, efter en lång dag var vi hungriga och sökte oss till en pub där de också hade mat. Som studerande hade jag ingen stor resebudget så jag tittade på de billigare maträtterna i menyn och bestämde mig för pepper-något! Trodde att jag skulle få njuta av pepperoni eller dylikt (tänkte inte att pepperoni är alltid tillverkat av svinkött).

Snart kom servitören med en liten tallrik fylld med gröna, jättestarka chiliskivor – och inget annat! Hur skulle jag nu hantera detta? Som tur märkte servitören min häpenhet och kom snart med två brödbitar. Hungrig som jag var åt jag upp chilin med brödet. Det sved i ögonen och nästa dag fick jag besöka bussens toalett några extra gånger. Men roligt var det!

Författaren arbetar i dag som Evangeliföreningens (SLEY) distrikschef för Södra Savolax och Kymmenedalen och bor i Kotka.

Hannu Salonoja (årskurs 1969) och Ruth Törnkvist (årskurs 1970) studerade i Münster med hjälp av det sk. Münsterstipendiet. Båda har skrivit om sina minnen från den här lärorika tiden och båda texter publiceras nedan.

Författarna deltar i 100-årsjubileet i Åbo den 5 oktober.

Hannu Salonoja (Münsterstipendiet 1973-74)

Det var en tidig lördagsmorgon vid 9-tiden i slutet av oktober som jag befann mig i kvarteret Hjorten. Denna morgon blev avgörande för min framtid. Professor Gösta Lindeskog ställde en extra fråga utanför Novum. ”Har kandidaten funderat på Münsterstipendiet”? Förstås hade jag läst anslagstavlan men inte desto mera. Vi diskuterade mitt laudaturarbete som skulle behandla  tolkningshistoria i Bergspredikan. En dryg månad senare mötte jag herr dekanus och han gratulerade. Ett år vilket blev ett och ett halvt, borta från Åbo lärde mig vad teologi i en katolsk stad betyder. Tiotals kyrkor och kloster, två teologiska fakulteter var ”etwas ganz anderes” vad omgivningen beträffar. Likaså var det igen ett nytt språk och nya traditioner. Die westfälische Landeskirche hade beviljat vår fakultet denna möjlighet och för mig ett äventyr för livet. Det är verkligen så här, därför att jag ännu efter drygt 50 år senare frågar mig hur det var då i Tyskland jämfört med idag. Jag skrev in mig vid båda fakulteterna.

Den katolska kyrkan har en mera omfattande bibel än den protestantiska. Förstås deltog jag i språkvetenskapliga seminarier och samtidigt på den evangeliska sektorn i nytestamentliga seminarier som behandlade samhällsansvar i stil med ”Hat Christus die Sklaven befreit?” Det var knappt för 30 år sedan andra världskriget hade slutat och Tyskland kapitulerat villkorslöst. Spåren syntes överallt och framför allt i tänkandet. Institutum Judaicum hade en östeuropeisk judisk professor, Sofer, som gärna berättade hur Nazies ”passerade” institutet. Min bostad fanns i Hamannstift som inte mera finns kvar men som var en smältdegel. Det var minst 10 – 15 nationaliteter som levde i all sämja. Utom kyrkorna fanns det två studentförsamlingar, den evangeliska och katolska. Studenterna i bådadera blev bekanta. Kontakterna lever än idag. Bader – Meinhof gruppen var mycket aktiv. En vacker dag kom jag från fakulteten och gatan var ”gesperrt”. Polisen hindrade mig att gå direkt hem. Det var en razzia utanför grannhuset. Om det var fråga om den grekiska militärjuntan eller någon annan gruppering blev oklart. I samma hus fanns det en Mensa, studentrestaurangen. Officiellt reste jag till mässan i Leipzig men inofficiellt till ett teologiskt institut med Aleksandr Solzjenitsyns Archipelag Gulag i resväskan. Ännu denna dag vet jag inte vem som betalade resan. Det fanns en ombudsman även i vårt hus. Staten arrangerade ”studieresor” till Berlin för utländska studenter. Mottagningen på hotel Kempinski var en upplevelse, likaså en dag som officiell gäst i DDR:s huvudstad Berlin.

Vad denna period i mitt liv har betytt för mig, kan jag bara helt kort säga med orden “min själ blev kvar där, fast jag flyttade tillbaka”. Teologiskt tänkande är djuplodande. Den bibliska texten är alltid en självklarhet fastän vår tolkning i den lutherska kyrkan avviker från den reformerta traditionen!

Rut Törnkvist  (Münsterstipendiet 1974-75)

I Åbo-teologins 100-årsjubileum.

Jag började mina studier vid TF höstterminen 1970 efter att ett år tidigare sökt till medicinska
fakulteten i Helsingfors, men inte kommit in där. Vid den här tiden tyckte jag att teologi var lite
halvflummigt och att man kanske kunde göra mera nytta som läkare, eller eventuellt kombinera
båda kompetenserna. Jag hade varit aktiv i den kristna studentgruppen vid BSS (Björneborgs
Svenska Samskola) så många tog för givet att det var teologi jag skulle studera, medan jag själv
funderade över om jag valde den lätta vägen (inga antagningsprov) medan nytt försök att komma in vid medicinsk fakultet skulle krävt en betydligt större arbetsinsats. Det tog ett tag innan jag började kalla mig teolog, utan sade att jag läste teologi. Studierna visade sig sedan vara synnerligen intressanta, isynnerhet exegetiken där jag fick fördjupa mig i de bibliska texterna på grundspråken, deras tillkomsthistoria och sammanhang. Jag var ju väl förtrogen med bibeltexterna sedan tidigare (som de flesta teologstudenter på den tiden) med både biblisk historia, söndagsskola, bibelstudieplaner och kristen skolverksamhet och läger i bagaget. Den praktiska tillämpningen diskuterades häftigt både med kurskamrater, lärare och framför allt äldre studenter, licentiater i teologiska studentföreningen och i KSÅA (=Kristliga Studentföreningen vid ÅA). 1970 levde vi ju ännu i svallvågorna efter 1968 med med studentrevolter, koloniernas frigörelseprocesser, Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala och kyrkornas roll i det hela; befrielseteologi både på det personliga och samhälleliga planet. Årskurs 1970 blev ju också försökskaniner för en studiereform, som stramade upp studierna tidsmässigt, vilket för oss innebar att vi på två terminer förväntades klara av aprobatur i GT och NT, samt religionshistoria, vilket i praktiken betydde att vi delvis samtidigt läste och tenterade av hebreiska för Kalle Illman, medan vi också läste och tenterade av grekiskan för Jukka Thurén som hade ett outtröttligt intresse för grammatik och dess tillämpningar. Jag insåg ju snart att det gällde att sitta med på alla timmar oberoende av om man hunnit läsa igenom ”läxan” eller inte. Kommer ännu ihåg en gång när det blev min tur att läsa i Novum och bena ut ord och grammatik med föga framgång, när Jukka Thurén till slut frågade mig om ordet kai (och) också var obekant. Det var mycket som hände i början på 1970-talet. Vi firade och organiserade alternativt julfirande, besökte fängelser, hade häftiga diskussioner om kyrkornas samhällsansvar, bistånd och mission i retur.

När det s.k. Münsterstipendiet lediganslogs vårterminen 1974, beslöt jag att söka det. Min studiekamrat Hannu Salonoja hade ju fått det 1973-74, och både Kalle Illman och Kalle Sandelin hade haft stipendiet och talade mycket varmt om det. Dessutom fanns Olav Johansson där redan, prästvigd för den tyska evangeliska kyrkan och arbetade som sjukhuspräst. Det flesta som haft stipendiet skrev eller samlade material för sin gradualavhandling där. De tyska terminerna ”Semester”, uppdelade på Winter och Sommersemester var ju ngt annorlunda än våra höst- och vårterminer, så jag rådgjorde med både Kalle Illman och Kalle Sandelin, som bekräftade att det nog var på vårvintern efter påsk, som de hade rest iväg. Jag hade GT som huvudämne och hade sedan på cum och laudaturnivå Bertil Albrektsson som professor innan bibelkommissionen tog över honom i Uppsala. Jag fick stipendiet (var ende sökande) och skickade iväg ett brev på min bästa skoltyska med meddelande om att jag skulle resa veckan därpå och hoppades att det skulle lösa sig med boende och annat praktiskt. Vad jag inte visste då var att Hannu hade förlängt sitt stipendium och att det inte var tänkt att det skulle komma någon ny stipendiat den terminen. Vad jag förstod först senare var, att det uppstod en viss panik i Landeskirche Westfalen som stod för stipendiet, men det fanns ju ingen tid att be mig ta vändande tåg tillbaka till Åbo.

Man anländer mitt i natten till Münster. Jag frågade mina medpassagerare i kupén om nästa station var Münster, och när tåget saktade in och stannade ryckte jag till mig mina kappsäckar och gick raskt mot dörren och försökte öppna den. Visserligen såg det rätt mörkt ut, men tåget var ju långt… Innan jag hann kliva ner i ingenstans kom en av medresenärerna rusande efter mig och förklarade att detta ännu inte var den stora staden Münster. Antagligen hade vi stannat för att invänta mötande tåg. Glädjen och lättnaden var oerhörd när jag sedan steg av på Münster Hauptbahnhof och möttes av en hel välkomstdelegation: Hannu Salonoja, Raimo Huikuri och Olav Johansson, så jag kastade mig om om halsen på alla tre. Olav var ju stadd vid både bil och prästgård och förklarade att jag skulle övernatta hos honom och nästa dag skulle han tillsammans med Hannu köra mig till Volkeningheim, det studenthem där jag skulle bo (Hannu och Raimo bodde i grannstudenthemmet, Hamannstift, ett studenthem för manliga teologer). Ännu en överraskning väntade mig när jag vaknade på morgonen. Jag filade på lämplig tysk godmorgonfras vid mitt första möte med den tyska student som också bodde i prästgården. Han hade studerat svenska och ville gärna tala svenska med mig. Den första veckan i Münster sov jag på en soffa i gästrummet i Volkeningheim, och sedan kunde jag flytta in i ett av de allra mista rummen som blivit ledigt i våning 3, Flur 3. Hannu som redan var gammal i gamet, eskorterade mig överallt; till Stadtamt (jag skulle ju uppvisa pass och bli registrerad och få uppehållstillstånd som studerande), och även till Kaiser Wilhelms Universität för att också där kunna skriva in mig officiellt som studerande. Efter att jag avlagt den kurs i tyska som anordnades för utländska studenter och fått godkänt, var jag ordentligt inskriven (man kunde gå på föreläsningar och seminarier utan att vara inskriven, men jag tyckte väl att det var det minsta jag kunde göra. Många av de andra utländska studenterna hade ju aldrig kommit i kontakt med något germanskt språk, än mindre dess grammatik). Då jag kom mitt i terminen, passade jag att gå på alla seminarier och kurser som verkade intressanta.

Det finns både ett evangeliskt och ett katolskt universitet, samt olika institut, för mig det viktiga Institutum Judaicum med den store Herrn Professor Rengstorf som ledare och Professor Zwi Sofer, en östeuropeisk jude som hade kurser i jiddish och judisk folkloristik bl a. Volkeningheim var säte för ESG (=die Evangelische Studentengemeinde) med två studentpräster anställda, Fritz Hufendiek och en amerikan, Clark. Fritz bodde i prästgård på området, och hemma hos honom var det alltid ”kyrkkaffe” efter studentgudstjänst varje söndag i kyrkan snett över gatan. I källarvåningen bodde ofta ngn utländsk student för kortare eller längre tid, som ännu inte fått studentrum/studieplats uppehållstillstånd mm. Inför min första söndag i Münster frågade jag en tysk student in min studentkorridor var denna kyrka låg. Monika tog mig till köket och pekade snett över gatan och undrade om jag hade något emot att hon följde med, vilket jag naturligtvis inte hade, vilket lett till en vänskap som varat i 50 år, med ömsesidiga besök i både Sverige och Tyskland.

Münster är fullt med kyrkor, både evangeliska och katolska, och när det ringer till gudstjänst på söndag är det en öronbedövande klang som garanterat väcker alla sjusovare. Det finns ett talesätt: Det regnar alltid i Münster, och när det regnar och kyrkklockorna klämtar är det söndag. Det var en speciell söndag (mig veterligen finns den bara i Tyskland). Någon form av Bot- och böndag. Dessutom handlade en av texterna om att lyda överheten. Jag undrade i mitt stilla sinne vad en tysk präst skulle göra av de här texterna med tanke på den tyska närhistorien. Längst fram i kyrkan skymtade jag bara ett grått hår (Fritz hade grånat väldigt tidigt) och en svart ”Lutherkappa”, som var den vanliga utstyrseln för en luthersk/evangelisk präst. Vita albor och färggranna korkåpor associerades med katolicism. Predikan föll däremot på läppen. Det var naturligtvis regnigt och ruggigt och efteråt inbjöds till ”kyrkkaffe hos Fritz i prästgården vid Volkeningheim. ESG- studenterna skötte det praktiska te eller kaffe, några torra kex, ingenting vad jag skulle ha associerat till som gott kaffebröd. Sedan bjöds det runt olika former av snaps, det var ju verkligen ruggigt både ute och inne. Där och då beslöt jag mig att lära mig tyska ordentligt. Innan jag hade lyckats fila på en mening (även om snapsen lättade något på tungans band), hade ju diskussionen för länge sedan böljat vidare. Jag kom senare att bli aktiv inom ESG och satt med i styrelsen, så jag lärde mig tom att skriva protokoll, en syssla som cirkulerade i styrelsen.

I statuterna för Volkeningheim står det att minst hälften av studenterna skall vara utländska. Detta betydde att vi var en otrolig blandning av nationaliteter, religioner och mänskor. Varje våning hade sin talesperson. Det fanns Mensa, studentmatsal där studenter för en billig penning kunde få ett ordentligt mål varm mat. För den som inte gillade Eisbein t ex, var fredagen alltid ett säkert kort; då var det fisk. För det mesta fixade jag maten själv i vårt primitiva kök; 4 separata gaslågor. Ingen ugn. Några studenter hade skaffat sig en s.k. Backhaube, en sorts bakugn i aluminium som drevs med el, och när maten/kakan/pirogen var klar öppnade man ”Locket”. Där kämpade olika dofter o odörer om syret. Afrikanskorna kokade sin torrfisk, chilenarna lyckades baka empanadas (en sorts köttpirog), grekiskan tillverkade sin egen youghurt och vi övriga kokade och stekte efter bästa förmåga. Kackerlackorna trivdes bakom skåpen och det ramlade ju alltid ner mat på golvet, så det kunde vara ganska livfullt när man tände sent på kvällen eller tidigt på morgonen. När vi hade ”Flurfete” (Våningsfest) hade vi ritat vackra affischer med en rad kackerlackor som vandrade i rad mot Flur 3) Föreståndarinnan, Frau Jakobsen, blev mycket upprörd, och det blev räfst och rättarting (och kackerlackssanering). I Volkeningheim hölls det olika internationella fester och kvällar, solidaritetsaftnar med mat, sång och dryck, isynnerhet efter kuppen i Chile när Alliende störtades och Pinochet kom till makten. Många av de chilenska flyktingarna kom till Tyskland, och många kom till Münster och flera av dem landade i Volkeningheim. Ibland talades det mera spanska än tyska i vår korridor. Även här uppstod vänskapsband för livet. Studentprästerna både på den evangeliska och katolska sidan hade fullt upp. Latinamerikanskt tidsbegrepp var ju ngt annat än tysk punktlighet. Ordnade vi en fest, ofta var det en avskedsfest för någon utländsk student som skulle återvända till hemlandet, bjöd vi chilenarna att komma minst 2 timmar tidigare, så fanns det en chans att de dök upp när festen var igång och bidrog med gitarrmusik, sång och dikt. Det fanns naturligtvis även nordiska studenter i Münster, allt från finländare (flera läste medicin), danskar och norrmän, och vi firade b la lilla jul och Midsommar tillsammans i olika konstellationer. Även någon finsk gudstjänst firades då prästen för lämplig finsk ”församling” i Tyskland besökte Münster. Då ställde dom finska studenterna upp med hederligt kyrkkaffe med hembakt.

Talar man om Münster, måste man även nämna torget. Det är torgdag onsdag och lördag. Då kan fattiga studenter fylla på förråden. Strax före stängningsdags slumpade försäljarna bort grönsaker, frukt, ett fantastiskt utbud av blommor, och s.k. Scheisseier, smutsiga ägg och mycket mycket mer. Det var nära till Holland, så utbudet av ost, grönsaker och blommor var enormt. Även en fattig student från Finland kunde unna sig otroliga blombuketter till ett billigt pris. Ett av oststånden hade alltid de längsta köerna. Ägaren, flankerad av den närmaste familjen, var en glad man som frikostigt bjöd på smakbitar åt alla som stod i kön. Man kunde köpa olika ”studentpåsar” för några D-mark och då fick man rikligt med olika sorters ostbitar, mycket Gouda ”jung, mittelalt och alt”, perfekt mogna brie, som skulle ätas genast mm. Studentpåsarna finns kvar, idag i Euro. Nu är det sonen med fru, barn och barnbarn svågrar och svägerskor som tagit över. Varje vår som jag besökt Tyskland och Münster gör vi en nostalgiutfärd till Folkeningheim (som nu hotas av stängning, pga de stora kostnader som en ny helrenovering av byggnaderna skulle kräva) och ett torgbesök. Förutom den obligatoriska Matjeshering mit Brötchen, handlar jag alltid ost och hälsar till ”Urfadern” från ”die rotharige Finnin”.

För min egen teologiska och personliga utveckling hade Münstertiden en enorm betydelse. Förutom att jag lärde mig att obehindrat tala och läsa tyska, hade jag förmånen av att ha tillgång till både en katolsk och evangelisk fakultet. I den katolska gick jag på föreläsningar och seminarier i pastoralteologi och själavård. I den evangeliska gick jag på föreläsningar och seminarier i Romarbrevet NT naturligtvis i GT. Jag använde mig flitigt av seminariebiblioteket för att samla material till min pro graduavhandling om Höga visan, likaså huvudbiblioteket som just höll på att digitaliseras. Ett seminarium i Wissenschaftsteori och Theologi tyckte jag lät intressant och lyckades tom prestera ett Schein med hjälp av en tysk student som var mig behjälplig med att göra bisats till huvudsats och tvärtom. Jag insåg snart att jag inte skulle kunna börja skriva på min gradu i Münster. Det intensiva tyska språkbadet gjorde att alla eventuella andra språk försvann, och svenska skulle blivit till svensktysk rappakalja, så jag nöjde mig med att kopiera kopiöst med tyskt material och skriva gradun i Åbo. En finsk student Riitta, som läste Journalistik, hade väldigt roligt åt min talade tyska. Hon tyckte jag talade med tydlig finlandssvensk språkmelodi. Det närmaste jag kommit att bli tagen för infödd, var när de trodde att jag var från Holland eller Ungern. Tiden i ESG blev väldigt avgörande för mig.

Med studentprästerna besökte vi DDR en par gånger och träffade studentprästerna där och deras studentförsamlingar. En hel del tysk teologisk litteratur var förbjuden i DDR, bl a Gollwitzer (som ju varit i rysk krigsfångenskap och skrivit många bra böcker ur ett fredsperspeketiv). Fritz och Clark packade sina bilar fulla med teologisk litteratur och oss ESG studenter och lyckades föra in alla böcker de hade med sig till DDR-studentprästens stora glädje. På hemvägen från en av dessa DDR resor körde vi runt i Berlin i Fritz bil för att hitta nyheten Pizzeria. Till slut hittade vi den och åt våra första pizzabitar som vi kunde skryta med hemma i Münster.

På Institutum Judaicum Delitschianum i Münster läste jag jiddisch för Herrn Zwi Sofer med en liten grupp studenter med udda intressen. Han föreläste även om judisk folkloristik. Han organiserade en resa till Antwerpen, och med två kleinbussar åkte vi iväg Herrn Professsor Rengstorf med trevlig fru, och vi studenter. När vi kom till gränsen frågade gränspolisen bara om alla var tyskar (tyskarna kunde ju resa på sitt vanliga ID-kort) och jag min dummer gav mig till känna som icketysk. Jag hade inte tänkt på att ta med passet. Jag skämdes som en hund. Vi blev ju försenade ngn timme innan de hade fått kontakt me Stadtamt i Münster och kunde verifiera att jag hade både pass och uppehållstillstånd i Tyskland. Herrn Professsor R var märkbart irriterad, men fru R var ju glad och trevlig som vanligt. De judiska kvarteren i Antwerpen ligger bakom huvudjärnvägsstation och vi var naturligtvis inbokade på ett judiskt hotell. Herrn Sofer skötte pratet på jiddisch. Vi besökte diamantsliperierna som fortfarande drivs av judiska yrkesmän, tidningsredaktionen för den jiddishspråkiga tidningen, och en judisk skola för lågstadiet där vi flickor ombads knyta en schalett om håret. Läraren var en ung man i svart med de traditionella kindlockarna. Överhuvudtaget var den manliga klädseln i de judiska kvarteren den traditionella med lång svart rock, svart hatt och svarta byxor.

Vid terminens slut bjöd Herrn Sofer hem oss till sig. Vi flickor fick i uppdrag att inhandla olika livsmedel från Kosherbutiker i Münster. På min lott blev det att inhandla sötsaken Halva och sillfiléer, så jag kände mig riktigt på min mammas gata. Någon form av Sill a la russ skulle jag väl få till. Själv stod Herr Sofer för Vodkan och saltgurka och honung. Själv hade han en otrolig historia. Kommen från enkla förhållanden som en östeuropeisk jude studerade han i Wien i
Österrike och bodde på studenthem. De rikare studenterna ställde ut sina skor utanför dörren för att städerskan skulle putsa dem. Det gjorde aldrig Herr Sofer. Städerskan hade en son som hade någon form av ögonsjukdom och Herr Sofer hjälpte henne att få kontakt med en judisk läkare som opererade sonen, så han blev återställd. När Hitler tagit makten och det blivit dags för Anschluss av Österrike, hade städerskans son uppsikt över huset där Herr Sofer bodde, men han angav honom aldrig för Nazisterna. Herr Sofer var yrkescellist och spelade i orkestern i Wien, när SS-soldaterna stod på vakt i konsertsalen. Han lyckades även undvika att få J instämplat i passet. Han emigrerade sedan till Israel. Tiden i Israel var en känslig fråga. Man skulle inte kritisera Israel för ockupationer och övergrepp, absolut inte. Men han trivdes inte där, så på olika vägar tog han sig tillbaka till Europa och Tyskland och hamnade i Münster. Som jag uppfattade det tog Herrn Professor Rengstorf honom under sina vingars skugga på sitt institut där han levde och verkade när jag råkade vara stipendiat i Münster.

Det skulle finnas hur mycket som helst att berätta. Hannu Salonoja har skrivit om resorna till Berlin och DDR som de utländska studenterna bjöds på för en symbolisk summa. Ischtarporten i original från Babylon som finns i Pergamonmuseet i Berlin gjorde ett outplånligt intryck mig. Till sist: Har du möjlighet att söka ett stipendium eller studera utomlands. Gör det! Har du möjlighet att söka Münsterstipendiet och har åtminstone rudimentär skoltyska. Gör det! Har du
inte läst tyska, se till att du gör det!

Vad vore vi studerande och tiden på teologin utan personalen? Jag tror att det är många som har tackat och skulle vilja tacka personalen som varit en stor del av studietiden.

Redan den första dagen klampade jag och min kompis in för sent till det gemensamma informationstillfället, så man kan ju ana att jag varken var den aktivaste eller duktigaste av studeranden. Därför är jag särskilt tacksam över den flexibilitet och de hejarop som gavs åt mig under årens lopp.

Ibland måste man prioritera studier före festen…

Teologin som ämne är inte litet enbart i att man kan få en god gemenskap mellan yngre och äldre studerande, men likaså var personalen nära och lättillgänglig. Jag tror det också var en betydande faktor varför jag trivdes. Att ha lätt att få tag på personalen gjorde det flexibelt och hemtrevligt, men också lite pinsamt ifall inte tenten gått bra eller ifall du hoppade över en föreläsning. Allt har ju sina sidor.

En av de saker som jag vill nämna är studieresorna. Att få resa och se andra miljöer, utöva kursmaterial i praktiken var något som jag minns mycket bra. Det är lyxigt att få göra sådant, och till stor del är det tack vare engagerade och kunniga lärare. Även om man nästan råkar bli utlåst från hotellet i Betlehem eller går igenom halva London för att försöka hitta en pub som eventuellt existerar (den existerade inte).

Lunch i Artas, nära Betlehem, 2019.

En annan är festerna. Tack personalen, för att ni tar av er fritid och umgås med oss studerande i olika sammankomster. De har lagt grunden till mer personliga relationer och sänkt tröskeln till kommunikation något enormt. Dessutom är det på ett bra sätt chockerande att se er utanför föreläsnings-miljön och att ni bjuder på er själva i form av tal eller annat skojeri. Jag tror att de flesta har ett eller flera roliga och hjärtvärmande minnen av er från sådana tillfällen!

TSF:s 55-årsjubileum!

Man brukar säga “ingen nämnd, ingen glömd”, men några få minnen måste jag nämna i alla fall (och hoppas att även om inte just ditt namn står här, har du också haft en inverkan på min studietid och jag uppskattar dig).

Jag minns Bernice som under vårt sista samtal under studietiden påminde mig om vad hon kom ihåg att jag sade under mitt andra studieår då vi hade en av våra första träffar och diskuterade min studiebana och framtidsdrömmar. Jag minns Birgittas humoristiska inslag, särskilt över att julen kommer allt tidigare och kommersialiserats allt för mycket. Jag minns Mikael som stod på ett bord och försökte exemplifiera något filosofiskt fenomen (som jag inte än i dag har någon aning om) under en föreläsning och dessutom aldrig kom ihåg skillnaden mellan oss fem blonda gulisar på bakraden. Jag minns och är oändligt tacksam över Patriks tålamod med mitt eviga jomsande över min gradu. Jag minns eviga äventyr med Pekka och hans iver (och tålamod) på studieresor, som man inte vill att ska ta slut.

Tack för allt som ni lärde mig om teologi och livet, och det som ni försökte lära mig.

Det har gått många år sedan jag studerade vid TF (1964-1968), varför minnet kan
spela ett spratt. Men jag ska försöka återge en episod som har etsat sig in i mitt minne
på ett särskilt sätt, kanske mest för att det som då hände var ganska unikt på 1960-
talet.

Sociologi var på den tiden något som teologer i allmänhet inte sysslade med men jag
hade ett stort intresse att få reda på vad folk tyckte och tänkte i religiösa frågor
samtidigt som matematik alltid hade fascinerat mig. Detta ledde mig in på
religionssociologin. Dåvarande professorn i systematisk teologi Gotthard Nygren
insåg varifrån vindarna blåste på 1960-talet och anknöt religionssociologin till sitt
eget ämne. Då assistenturen i ämnet ändrades först till ett lektorat och senare till en
biträdande professur gällde det följaktligen att visa sig bevandrad också på
religionssociologins område. Samtidigt blev det möjligt att skriva pro gradu i ämnet.
Men för att detta i praktiken skulle vara möjligt gällde det att förkovra sig i både
sociologi och statistik, vilket jag med mitt intresse för matematik naturligtvis inte
hade något emot. Bägge lärarna som jag hade i statistik, först Bertil Roslin i
grundkursen och sedan Trygve Saxén i approbaturkursen, var ypperliga lärare, även
om det inte var så lätt att hänga med eftersom matematikundervisningen i skolan på
den tiden ännu inte omfattade något om mängdläran.

Det var dock en annan utmaning som jag tänkte berätta om. För att kunna använda
sociologiska och statistiska metoder på ett effektivt sätt blev det just vid den tiden
möjligt att utnyttja datorer. Sådana hade man knappast hört om tidigare varför det
gällde att sätta sig in i en helt ny värld. ÅA och Åbo universitet hade skaffat en
gemensam dator som det var möjligt att utnyttja dygnet runt. Vi var inte så många
som gjorde det så det fungerade bra. Men någon måste ju undervisa oss. Därför
ordnade Gotthard det så att vi fick privatundervisning av Aimo Törn, dåvarande
assistent och sedermera professor i informationsbehandling vid Hanken. Där satt vi,
Gotthard, John Vikström, dåvarande lektor i systematisk teologi, som planerade en
undersökning bland konfirmander, Gunnar Weckström, som skulle genomföra en
undersökning bland Åbosvenskarna, och jag själv, som skulle undersöka
religiositeten bland svenskspråkiga arbetare i Pargas. Detta ägde rum någon gång
hösten 1966. Alltför många timmar var det inte fråga om men det gav så mycket att vi
därefter med GW på egen hand kunde utnyttja datorn, eller ”tröskverket” som vi
kallade den, på egen hand och för det mesta på nätterna. Enkla operationer, som i dag
skulle ta bråkdelar av en sekund, kunde nämligen på den tiden ta timmar i anspråk.

Gotthard Nygen 1967

John Vikström 1967

Gunnar Weckström 1968

Gunnar Grönblom 1967

Detta var början till religionssociologin vid ÅA, som sedermera blev kyrkosociologi inom praktisk teologi och en del av religionsvetenskapen vid Humanistiska fakulteten.

År 1976 flyttade jag till Åbo, min barndomstad. Jag avslutade studierna vid Tammerfors universitet och tänkte mig att fortsätta i Åbo. Dörrar var öppna till ekonomi, matematik och teologi.  Det var framför allt Bibeln som sist och slutligen drog mig till den sistnämnda.

Professor Kalle Illman undervisade Gamla testamentet med sin lugna stil. Det blev mitt huvudämne. Men även Nya testamentet studerade jag – och det blev mitt andra huvudämne. Studierna gav fina möjligheter till att studera flera språk.

Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

Hösten 1979 fick jag ett stipendium till Svenska teologiska institutet i Jerusalem, där Göran Larsson, en berömd judaist, var rektor. Omkring årsskiftet jobbade jag som volontär vid Finska missionssällskapet. Julaftonen firade vi i Betlehem. Mikko Louhivuori, som var både teolog och arkeolog, var med oss med sin familj – de bodde i Betlehem.  När åttiotalet inleddes vid midnatten, började alla kyrkklockor i gamla staden ringa festligt. Resan väckte i mig ett starkt intresse för att studera hur religionen och de religiösa tankarna har utvecklats under århundraden.

Münster-stipendiet till Tyskland använde jag mest för studier i Nya testamentet.  Seminarierna var fulla av livlig – tidvis till och med häftig – debatt.

Vid sidan av pluggandet i det hemtrevliga biblioteket i Åbo hade vi sociala sessioner på Gadolinia med kaffe eller mat. Kristliga studentorganisationer var aktiva. Under de första åren fanns det tre gånger per vecka en kaffestund på Hämis, evangeliska rörelsens mysiga lägenhet. Också en släktfamilj, en av mina kusiner, hade dörren öppen för en studerande. Mat och kaffe fanns alltid på bordet.

Jag blev intresserad av orientalisk litteratur och studerade en approbatur i Helsinfors. På vägen till tentamen på tåget läste jag Biblia Hebraica. En medpassagerare som gick förbi märkte det och undrade över bokstäverna. Tentamen till professor Harviainen tog två timmar och professorn bjöd mig på Sisu-pastiller medan diskussionen pågick.

En gång när jag besökte TF och hälsade ‘pojkarna’ Antti Laato och Lauri Thuren i deras “docentrum”, tog Lauri en kopia från papperskorget och gav den åt mig: fakulteten sökte en efterträdare till Risto Nurmela i assistentposten. Jag lyckades och så fick jag vikariera honom i två år. Därefter förlorade jag (till min lycka) tjänsten till Pekka Lindqvist och kunde koncentrera till doktorsavhandlingen med spetsforskningsenhetens stöd. Risto gav viktig assistans i seminarierna med sina frågor och iakttagelser.

Författaren forskar det Heliga Landet under ytan.

Mitt intresse genom hela studiebanan har varit etik och människovärdet. De gammaltestamentliga profeterna vågade kritisera samhällets ledare och deras grymhet. Nu  får vi tyvärr igen läsa i tidningar om brutaliteter i Palestina.

Då jag hösten 1995 kom med mitt lilla flyttlass till Åbo återvände jag egentligen till min födelsestad. Hur den var som studiestad fick jag ett smakprov på redan vid gulnäbbsintagningen då vi delade ut änglar på Hesburger, sjöng sånger på Hansatorget och gjorde vatten till vin på Teini. Det var praktisk teologi från första stund och eftersom vår årskurs var ganska liten lärde vi snabbt känna varandra. Trots att en del sökte sig till andra studieinriktningar infann sig en känsla som kom att bli bestående. Här på teologiska fakulteten är vi inte bara en grupp studerande med matrikelnummer – vi är unika individer som tilltalas vid namn och uppskattas för dem vi är.

Tal av undertecknad vid TSF:s vårfest på Gillesgården.

Den personliga prägeln var ju på gott och ont förstås. Då det blåste upp kring någon teologisk tvistefråga blev det ibland svårt att skilja på sak och person men då vågorna lade sig var man tacksam över att gemenskapen och grundtryggheten klarade också den stormen. Nu efteråt kan jag tycka att det var både hälsosamt och stimulerande att det uppstod sådana här debatter och fanns utrymme för diskussion och olika åsikter.

Att som studerande få möjlighet att lära känna och få en nära relation inte bara till den egna årskullen utan till professorer och lärare är ingen självklarhet. Så var ändå fallet vid TF. Uppmuntrande samtal både i auditorier, på gårdsplanen och i Mysrummet, uppbyggliga diskussioner vid seminarier och berikande studieresor (i mitt fall Grekland och Rom) gav inte bara teologisk utan överhuvudtaget viktig och värdefull vägkost för framtiden. Att till exempel professor och senare gode vännen Karl-Johan ”Jocke” Hansson bjöd en hem eller att professor och dåvarande dekanus Karl-Gustav Sandelin gav en uppdraget och förtroendet att resa runt i Svenskfinland och marknadsföra teologiska studier visar på erkänsla och uppskattning som satte djupa spår. Erfarenheter som fick stor betydelse för min uppfattning om och uppskattning av högskolestudier och akademisk forskning.

Skönsjungande herrar. Fr. v. Församlingsförbundets verksamhetsledare Kalle Sällström, fader Anders Hamberg, undertecknad, kyrkoherde Jon Lindeman och kaplan Ronny Thylin.

Sedan är det svårt att minnas teologiska fakulteten utan att nämna Teologiska studentföreningen. För mig går de två hand i hand. Hur vi satt och drack tentkaffe i Mysrummet, hur vi gav ut tidningen Divina Comedia för att uttrycka det som kändes aktuellt och angeläget och hur vi ordnade grötfester, vårfester och resor för att stärka sammanhållningen men också kontakten till andra läroinrättningar och till exempel Borgå domkapitel. Satsningar som jag vill tro varit viktiga byggstenar till mångt och mycket av det vi upplever idag.

Studieresa till Sverige. Fr. v. Överinspektör Malin Eriksson (f. Svahnström), kyrkoherde Mari Puska, församlingspastor Jukka Hildén och undertecknad.

För mig klipptes inte navelsträngen helt då jag flyttade från Åbo. Tack vare olika redaktörsuppdrag och kurserna Orienterande praktikum och Masskommunikation hade jag under flera år möjlighet att hålla upp kontakten till fakultetens anställda och studerande. Numera påminns jag om fakultetens och studiegemenskapens betydelse varje gång jag hör domkyrkans klocka slå i radion, då jag rapporterar från kyrkomötet eller i andra ärenden besöker Åbo. Och varje gång infinner sig samma känsla av tacksamhet och värme över det jag fick uppleva och vara en del av. Tack TF och stort grattis!

Lucas Snellman, studerade vid TF 1995–2001, nu präst och ledande sakkunnig vid Kyrkostyrelsen.

Det fanns aldrig i mina planer att jag skulle börja studera teologi. Jag hade många vänner som var teologer, men själv skulle jag fokusera på mina klasslärarstudier. Tack vare mina vänners inflytande så började jag ändå studera teologi som biämne hösten 2012. Grundkurserna i teologi visade sig snart vara intressantare än jag trodde och jag trivdes otroligt bra med gemenskapen vid TF och i mysis (studerandenas kafferum som då fanns i Reuterska huset). Jag hade hittat hem. Plötsligt kändes teologi mycket mera lockande än att skriva en pro gradu avhandling i pedagogik. Efter ett år som biämnesstuderande så gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra – men som mina teologvänner visste att skulle hända – jag bytte studieinriktning och sökte in till TF för att studera teologi ”på riktigt”. Sedan dess har jag stannat kvar och dendär gradun i pedagogik är fortfarande oskriven….

Jag har aldrig ångrat mitt relativt galna val att byta studieinriktning och börja studera teologi, tvärtom. Mina studieår på TF har givit mig så mycket: kunskap, intressanta kurser, möjlighet att reflektera över livets stora frågor och Gud, fina vänner, en härlig gemenskap, glädje, många luncher i Gadolinia och många kaffekoppar och långa samtal i mysis. Jag har helt enkelt fått studera det viktiga i livet – som teologiska utbildningslinjens slogan lyder – och jag är mycket tacksam för det.

Jag bär med mig många fina minnen och stunder från studietiden vid TF, men teologernas idrottslag Manu Dei och studieresan till det Heliga landet år 2017 är nog två minnen som sticker ut lite extra. Manu Dei grundades under mitt första riktiga studieår och jag fick vara med ända från början, först som spelare och i något skede blev jag även lagledare/tränare. Även om framgången varierade, så var det väldigt roligt att spela tillsammans med både studiekompisar, doktorander, lärare och professorer. Jag brukar säga att Manu Dei är min baby, och eftersom jag slet av min akillessena under en fotbollsmatch med Manu Dei så kan jag påstå att jag offrat ganska mycket för laget… Min skada ledde till att mitt studiegäng ”gula gänget” (som studerade tillsammans i Gula huset/Theologicum) fick agera assistenter och bära min bricka under luncherna i Gado under nästan ett helt läsår. Teologer kan man alltid lita på, det blev tydligt under den tiden.

Lunch med vänner.

Det andra speciella minnet är studieresan till det Heliga landet som gjordes som en del av TSFs (Teologiska Studentföreningens) 50 års firande år 2017. Tillsammans med 15 studiekompisar och universitetslektorn i exegetik Pekka Lindqvist fick jag bekanta mig med det Heliga landet och dess heliga platser. En dröm för en teolog. Ett av många fina minnen från den resan är när några av oss klättrade upp i en av grottorna i Qumran, platsen där man hittat Döda Havs rullarna. Enligt Topias Tanskanen – som var en del av gula gänget och numera är teologie doktor – är det ett måste för varje GT-exeget att klättra upp i grottorna.

Qumran

Denna studieresa tillsammans med den goda och familjära gemenskap som finns på TF bidrog starkt till att jag valde att söka in till doktorandutbildningen och forska om finländska pilgrimsresor till just det Heliga landet. Jag som aldrig skulle bli teolog är nu doktorand i teologi och ingår väl närmast i inredningen i Gula huset/Theologicum. Jag gick från hedning till inredning, och stortrivs.

Författaren är doktorand och jobbar som religionslärare vid Katedralskolan i Åbo.

Det måste ha varit mitt första eller andra studieåret på TF när vi hade en kurs där teologer i olika branscher kom för att berätta vad de arbetar med som teologer. Tanken med kursen var att presentera för oss gulisar att som teolog kan man jobba med vadsomhelst. Eftersom jag inte hade ett klart syfte med varför jag börjat studera teologi var detta trösterikt och hoppfullt.

Författaren med Tanja Liljestjärna (f. Häkkinen; till vänster) på TSF:s höstfest 2001.

Med oss på kursen hade vi bl.a. Jani Edström som då i början av 2000-talet arbetade som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland. Förutom Jani så hörde vi presentationer av andra föreningsteologer, religionslärare, forskare, präster, m.fl. Men mest minnesvärd var prosten Göran Hellbergs presentation. Förutom att Göran var från Karleby liksom jag själv, så jobbade han ännu då som sjukhuspräst. För unga mig, som en gång drömt om att bli läkare, var ju detta en intressant insyn till vad man kan göra på sjukhuset. Men mest spännande i hans presentation var ju hans berättelser från resorna som landslagspräst för de olika idrottare som Finland skickade ut för att tävla runtom i världen i diverse olika sportgrenar. Tanken att som teolog och präst kunna vara med som både psykiskt och andligt stöd för våra landslagsidrottare till att göra sina topprestationer i sina egna sportgrenar lät meningsfullt och viktigt.  Eftersom det skulle ta mig ännu några år att hitta hem till vad jag ville bli när jag blev stor, började jag efter kursen berätta för folk att jag skulle bli etisk rådgivare för Nokia, som fortfarande var teknologijätte på den tiden. Efter den kursen kändes det faktiskt att jag kunde ju verkligen jobba med vadsomhelst. Men man behövde ju börja någonstans och att jobba som religionslärare kändes inte långsökt, så jag började studera på det som då kallades lärarlinjen.

På Studentmissionens vårfest 2002.

Jag stortrivdes med studierna, också språkstudierna, även om jag tror jag kunde ha uppskattat studierna i grekiska lite senare under studiekarriären. Jag trivdes med att kunna fullt fokusera på det jag hade intresse för och av olika orsaker landade jag i judaistiken. Förutom friheten och möjligheterna i studierna uppskattade jag enormt den varma och trygga studiemiljön. Lärarna upplevde jag aldrig som auktoritära eller skrämmande, utan man kunde närma sig dem med vilka frågor som helst berörande studierna. Mina medstuderande har bidragit till att vidga min världsbild och min gudssyn, och under studietiden blev den gudsbild jag hade större och nådigare än den jag hade när jag började mina studier. På TF fick jag också utrymme att utforska min kallelse. I något skede bytte jag från lärarlinjen till den fria linjen, eftersom en ny tanke hade börjat gro i mig. Från att ha uteslutit en kallelse som präst (mest p.g.a. den teologiska syn jag vuxit upp med i hemtrakterna) så bidrog t.ex. gudstjänstövningarna till att få mig att inse att jag kanske ändå trots allt hade olika kvalifikationer som lämpade sig för ett prästjobb. Att jag sen blev pastor i Metodistkyrkan är en helt egen berättelse i sig, som får bli ett annat blogginlägg till en annan gång.

I dag som Ansvarsveckans koordinator vid Ekumeniska Rådet i Finland.

Efter att jag blev klar med mina studier (jag var väl en av de sista årskullarna som tilläts mogna i egen takt) har jag jobbat med diverse olika jobb. Jag har jobbat som lärare (auskulterade trots allt), har jobbat som församlingspastor, har jobbat med administrativa uppgifter som samfundssekreterare. Jag har fått jobba med både unga och gamla, på olika språk, och varje nytt jobbuppdrag har medfört nya erfarenheter och färdigheter som jag haft nytta av i andra jobbuppdrag.

Författaren representerar teologårskursen 2000.

Den 31 december 2021 avgick jag med pension från professuren i kyrkohistoria efter att ha tjänstgjort i över 42 år vid Teologiska fakulteten. De drygt fyra decennierna vid fakulteten har gett mig många goda minnen som jag gärna återvänder till. Nu vill jag ändå berätta om min första kontakt med fakulteten och om hur det gick till när jag fick mina latinstudier godkända.

Hösten 1974 inskrevs jag som studerande vid Teologiska fakulteten. Vi var en ganska stor grupp som det läsåret inledde våra studier. Professorn i kyrkohistoria Bill Widén var dekanus och han var därför den av lärarna som vi först fick träffa. Dekanus skulle nämligen hälsa oss nykomlingar välkomna till fakulteten och till våra teologiska studier. Vi stod uppradade framför det stora barockskåpet i Runda rummet och dekanus höll tal till oss. Jag minns inte hans tal i detalj, men som den kyrkohistoriker han var, hade historien en central plats i hans anförande. Han talade med en sådan inlevelse om teologin och teologiska studier både vid den år 1640 grundade Kungliga Akademin och vid den år 1924 tillkomna Teologiska fakulteten vid den nya Åbo Akademi (Academia Aboensis Rediviva från år 1918). Han berättade om de olika profes­sorerna med en sådan inlevelse att vi nästan kunde tro att de fanns där i rummet och höll ett vakande öga över oss. Det var som att stå på helig mark, och jag minns att jag fick en stark känsla av att något orent förmodligen aldrig hade besudlat detta rum. Sådant var mitt inträde i teologins värld hösten 1974.

Till kursfordringarna hörde att man skulle uppvisa kunskaper i latin. Jag hade under sommaren 1974 privat läst in gymnasiets latinkurs för Maj-Gret Gädda, som var lektor vid Gamlakarleby svenska samlyceum. Nu ville jag få dessa latinkunskaper godkända vid fakulteten, och därför gick jag med det intyg, som Maj-Gret Gädda hade skrivit, till dekanus Bill Widén och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få latinkunskaperna godkända. Samtalet slutade med att han uppmanade mig att skriva en anhål­lan till Teologiska fakulteten om att få latinet godkänt.

Jag hade förstås ingen aning om hur man skulle skriva en sådan anhållan. Vid fakulteten fanns en annan lärare som vi hade blivit bekanta med under föreläsningarna i religionshistoria. Det var lektorn, sedermera professorn i exegetik Karl-Johan (Kalle) Illman. Han var vänligheten själv och han hade på en av sina föreläsningar sagt att vi kunde komma till honom om vi hade frågor som vi funderade över. Därför gick jag till Kalle Illman och frågade om han kunde hjälpa mig. Visst kunde han det! Han satte sig genast ner vid skrivmaskinen och skrev en färdig an­hållan. Det enda jag behövde göra var att underteckna den. Därför var det med glädje som jag gick till dekanus med min anhållan. Jag gav den till honom och han läste noggrant ige­nom den. Så kom utlåtandet. “Du har ett syftningsfel i texten”, sade han. ”Det är nog bäst att du skriver om den!” Där stod jag med mitt papper. Vad skulle jag göra? Något modfälld gick jag tillbaka till Kalle Illman och meddelade honom att anhållan inte dög, eftersom den innehöll ett syft­ningsfel. Kalle Illman sade inte så många ord, men jag uppfattade att han tyckte att dekanus hade varit lite för petig. Han satte sig ner vid skrivmaskinen och skrev för andra gången en anhållan för min räkning. När jag hade skrivit mitt namn under den gick jag tillbaka till dekanus, som på nytt läste igenom texten. Han tittade på mig och så sade han: ”Det var det jag visste, du kunde bättre!” Och på basis av den anhållan fick jag mina latinkunskaper godkända vid Teolo­giska fakulteten.

Något år in i studierna skulle vi läsa Galaterbrevet på grekiska. Vi fick ett helt kapitel i läxa varje gång. För att vara effektiva delade vi studerande utanför föreläsningen upp kapitlet så att var och en fick ett par verser att läsa, analysera och översätta. Allt var frid och fröjd, till den dag då den som hade den första versen i kapitlet inte var på plats… det blev en pinsam tystnad när JT undrade vem som ville börja – alla tittade koncentrerat ner i sina Novum. Tystnaden avbröts av att den som skulle läsa första versen dök upp försenad – och kunde utföra sitt uppdrag till allas belåtenhet, inte minst föreläsarens, som inte var insatt i vårt system.

En serie föreläsningar i religionsvetenskap var obligatoriska, både inom teologistudier och studier i religionshistoria. När föreläsningen började sändes en namnlista runt i föreläsningssalen. Efter att den vandrat runt från studerande till studerande fick föreläsare TA listan. Han avbröt föreläsningen för att högt räkna namnen på listan och därefter de närvarande. Det visade sig finnas fler namn på listan än vad det fanns människor i salen. Någon hade antecknat studiekompisars namn – kompisar som inte kunde närvara på den obligatoriska föreläsningen. Blev det månne ett riktigt namnupprop som konsekvens av missödet?

Författaren (t.h.) under Orienterande prakticum -resan till Helsingfors, med studiekompisen Kimmo Penttala.

Alla skulle ha en kurs i datavetenskap. En av uppgifterna i kursen var att med Word 4.2 skapa ett exakt likadant dokument som den förlaga läraren delat ut på papper. En grupp kämpade och kämpade med uppgiften. Fastän allt såg korrekt ut på skärmen hade dokumentet råddats till när det kom ut ur skrivaren, datum var på fel plats, det var inte marginaler och indrag som det var tänkt. Till sist kom en fiffikus på att man kunde kopiera den ursprungliga filen och lämna in dokumentet elektroniskt, smart och effektivt. Alla i gruppen gjorde så. Det enda problemet var att alla i gruppen råkade ha samma skrivfel i dokumentets namn, vilket upptäcktes av läraren. Kommer inte ihåg vilka konsekvenserna blev den gången. Kanske någon som var med?

Varje morgon under det första läsåret hade vi lektioner i nytestamentlig grekiska. Kl. 8.25 när lektionen inleddes kändes som oerhört tidigt. Det var ju inte obligatoriskt att vara med, leden glesnade, men det var ett bra sätt att lära sig mera med struktur. Man gjorde vad som helst för att lätta upp grekiskan. T.ex. bakade vi en tårta som vi under stort hysch dukade fram och bjöd på under en lektion i grekiska en morgon i anslutning till KSs 50-årsdag. Det var en stor överraskning för honom. Och lättade upp hela grekiska lektionen för oss.

Bernt Klockars, årskurs 1989, är ledande rektor vid Vasa Övningsskola.

Min dagliga närvaro på teologin tog slut i och med coronaepidemin. När akademin till slut öppnade igen efter epidemin hade utrymmena på teologin krympts ned så att det inte längre fanns några arbetspunkter för icke anställda forskare, och dessutom blev jag officiellt pensionär under pandemin. Men fortfarande föreställer jag mig samtal på förmiddagens kaffepaus, i mitt fall i Tryckerihuset, efter att under årens lopp ha suttit i såväl Theologicum, Annexet som Reuterska huset. I början av pandemin gick man in för virtuella kaffepauser, vi loggade in på Zoom varje vardag kl. 10, en del med kaffemugg, andra utan. Sedan falnade intresset, ofta loggade jag in utan att någon var där. Och nu nöjer man sig med förmiddagskaffe en gång i veckan.

Mina första kaffepauser inträffade 1986 då jag arbetade som t.f. assistent i systematisk teologi (sic!). Deltagare jag minns från den tiden var professorerna Fredric Cleve (SyT), Bengt Ingmar Kilström (PT [tf.]), Karl-Johan Illman (GT) och Karl-Gustav Sandelin (NT), samtliga numera avlidna. Med Sandelin sträckte sig min kaffebordsgemenskap över 25 år, ända tills han blev ekenäsbo på heltid. Som kuriosum kan jag nämna, att mitt namn (och inte bara mitt) nämns i förordet till några doktorsavhandlingar med anledning av givande samtal på kaffepauserna. Sandelin framhöll ofta deras sociala betydelse.

Bloggförfattaren med en annan trogen kaffepausdeltagare, Karl-Gustav Sandelin, på Gustav Strömsholms disputation 1997.

Vi pratade egentligen aldrig om trivialiteter. Våra samtal gick på djupet. Vi pratade både som teologer och som religiöst engagerade människor. En viktig ingrediens var den teologiska tvärvetenskapligheten – alla ämnen var representerade. Efter studenttiden kan man ju som doktorand och forskare isolera sig i en fackbubbla, men med kaffegemenskapen bevarades bandet till de andra ämnena, och vi lärde oss så mycket av varandra. Merete Mazzarella skrev en gång att då det i en nekrolog heter att n.n. delade gärna med sig av sin kunskap, så är det inte nödvändigtvis positivt menat. Så var det inte på våra kaffepauser, vi törstade efter den kunskap som kollegerna beredvilligt lät komma oss till del.

Som religiöst engagerade människor figurerade naturligtvis också kyrkolivet i våra samtal. Så klart fanns det skillnader i vårt engagemang. En del hade mer eller mindre medvetet låtit bli att bli prästvigda medan andra var måna om att framhålla att de inte var enbart akademiker utan också präster. Och så fanns det ju såväl blivande som före detta biskopar i sällskapet. Vårt förhållande till kyrkolivet kan kanske bäst sammanfattas som kritisk solidaritet.

Jag nämnde i början några delvis länge sedan döda kolleger som jag fått dela gemenskapen med. Men jag har också fått göra det med upp till inemot 40 år yngre forskare. Det har också varit mycket värdefullt, och tack vare dem är jag inte en så främmande fågel då jag numera då och då tittar in på vårt campus. Då jag för ett par år sedan deltog i Kyrkodagarna i Mariehamn slogs jag av hur ofantligt många människor jag kände bland deltagarna, trots att jag inte är präst och aldrig varit förtroendevald i kyrkan. Det som gett mig ett sådant kontaktnät är 40 års närvaro på TF/Teologin i Åbo.

Bästa TF (för mig har du alltid varit och kommer alltid att vara TF)

Det är nästan åtta år sedan jag var inskriven som studerande hos dig, men jag tänker ännu på dig ofta. Ja, egentligen tänker jag på dig mycket ofta, nämligen klockan 12 nästan varje dag. För det är ju klockan 12 som, när jag råkar ha radion på, får höra Åbo Domkyrkas klockor slå. Det är samma nostalgiska och hemtrevliga ljud som jag oändliga gånger fick höra när jag satt i gula husets exegetiska bibliotek och läste med vårt ”gula gäng”: Topias, Lukas, Ilona, Richard och Carolina.

Hittills har en av oss från gula gänget blivit teologi doktor. Här är ett fotokollage som han fick av oss när han disputerade.

Klockan tolv betydde lunchdags på Gadolinia för 2,60€ och efter lunchen blev det lunchkaffe i mysrummet till priset av ett paket Arvid Nordqvist en gång i månaden. Så här höll vi på dag in och dag ut. Vi tenterade, läste (vissa lite flitigare än andra), skrev och funderade. Vi skrattade, delade åsikter och spelade fotboll (med dålig framgång) i fakultets fotbollslag Manu Dei. Dagarna blev till veckor, veckor till månader, månader till läsår och plötsligt stod man med examensbetyget i handen och skulle ut i stora världen. Så vad blev vi? Vi blev forskare, lärare, föreningsanställda och präster, alltså teologer. Vad fick vi ut av studielivet, från dig? Vänner för livet, ett nytt språk, kunskap, härliga minnen och jobb förstås. Ja, egentligen en helt ny identitet.

Bästa TF, när jag hör domkyrkans klockor slå, så tänker jag på alla dessa minnen och värme fyller mitt hjärta. I sådana stunder känns det som att jag nästan kan känna doften av alla dina härliga gamla böcker i gula husets bibliotek och gatudammet, som smyger in sig genom det öppna fönstret och lägger sig på mina graduböcker. Jag kan nästa höra hur fåglarna kvittrar i de gamla träden och hur the gamla trägolvet knakar långsamt, när Topias går till en av hyllorna för att hämta en ordbok. När jag upplever sådana här stunder av nostalgi försöker jag också komma ihåg att be en kort bön för dig och alla dem som nu sitter och pluggar i dina bibliotek: Må du få många hundra år till och må dina studeranden få njuta av den tiden som de får med dig!

Kristian Willis, studerande vid TF 2013–2016, numera kyrkoherde i Vanda svenska församling

Nu tar vi en paus och återupptar bloggandet igen på v. 34. Tretton inlägg har publicerats under våren. Har du läst dem alla? Ifall inte, kan du helt enkelt rulla neråt för att komma till de äldre inläggen, eller alternativt gå via arkivlänkarna i den högra kanten.

Observera att anmälningen till 100-årsfesten har öppnats. Länken hittar du där uppe, i den övre navigeringsbalken. Där finns också info om höstens teologtorsdagar.

Trevlig sommar!

Under min gymnasietid i Tampereen yhteiskoulun lukio fick jag en idé om att jag borde söka till Åbo Akademi för att studera teologi i stället för vid någon av de finskspråkiga alternativen. Vid fjärde försöket fick jag minimipoäng i språkprovet och jag kunde påbörja mina studier på svenska. Mitt andra alternativ skulle ha varit att studera klassisk filologi vid Åbo Universitet. På den tiden kunde man söka till flera universitet och sedan fritt välja mellan de studieplatser man fått.

När jag kom till Åbo hösten 2014, stod i kön för att skriva mitt namn i matrikeln (jag tror att vi var den sista eller nästsista årskursen att göra det), och samtidigt lyssnade på de svenska konversationerna runtomkring mig, så började jag plötsligt ifrågasätta mitt val. Varför är jag här och inte på den där kullen där de pratar finska?

Men valet var rätt även om jag ibland tvivlade på det. Jag har senare fått höra att man i början trodde att jag var en ganska allvarlig person. Problemet är dock att man faktiskt behöver behärska ett språk för att kunna låtsas vara rolig. Det tog mig hela hösten innan jag kunde skämta så att de andra i Mysis (mysrummet där studerande trivs; det fanns vid den tiden i Reuterska huset) åtminstone log. När jag efter långa dagar i svenskt språkbad började tappa finska ord där hemma, så började min hustru i kärleksfull irritation svara på ryska som hon hade studerat. En ny nivå i de kommunikationsproblem som i allmänhet tycks finnas i äktenskap. Och vi som precis nyligen hade gift oss!

Det finns flera goda minnen. Jag har en minnesbild av Ina Laakso, som senare blev styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår, sittande på huk utanför Reuterska. Det regnade litet och hon höll ett paraply över sig samtidigt som hon kokade kycklingben inför sedermåltiden.

Den första höstfesten var också ett slags kulturchock. Professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka höll personalens tal. Han talade på Teriärvdialekt och man kunde genast lägga märke till österbottningarna på festen. De var de enda som kunde följa med talet. Jag skrattade förbehållsamt tillsammans med andra. Men till skillnad för blondin i det klassiska blondinskämtet* förstod jag aldrig vad det handlade om.

När Teologiska Studentföreningen (TSF) fyllde 50 år 2017 var vi på en studieresa till Israel tillsammans med universitetslärare Pekka Lindqvist. En äldre medlem i vårt “gula gäng” som brukade studera tillsammans i gula huset (Theologicum), Lukas Brenner, hade varit med på en tidigare resa med Pekka. Han tipsade mig att ifall Pekka föreslår något, så ska man alltid tacka ja och följa med. Det gjorde jag och det var värt alla blåsor på fötterna, törsten i hettan och andra “obekvämligheter” som orsakades till exempel av kvällspromenaden till Olivberget extra curriculum. Kursen som studieresan var del av kan anses vara en föregångare för temakurser som numera ordnas årligen med stöd av Polin-institutet. När jag nästan alltid varit bland de sista har det varit fint att äntligen vara med när något nytt har påbörjats.

Skribenten på samariernas heliga berg, Garissim, i maj 2017.

Jag är tacksam för mitt galna beslut att komma till Åbo Akademi. Teologi vid ÅA är speciellt också därför att tröskeln mellan personalen och studerandena är obefintlig. Jag kommer ihåg att när jag skrev min kandidatavhandling om det salomonska templet och frågade professor Antti Laato om några böcker som jag inte kunde hitta (de fanns antagligen i hans rum). Dagen efter hittade jag ett litet templet byggt av de böcker jag hade frågat efter vid min vanliga studieplats i gula huset. En liten hälsning av Antti var inkluderad.

* Varför skrattade blondin på fredag? Hon hörde ett skämt på måndag. (Orig: Miksi blondi nauroi perjantaina? Hän kuuli vitsin maanantaina.)

Författaren jobbar som projektforskare i projektet Jesaja i gränslandet mellan judiskt och kristet.  Redaktionens påpekande: När inlägget publiceras må den 10 juni, har Topias just blivit vald till Polin-institutets post-doc tjänst, i vilken han börjar mot slutet av året.

År 1976 blev jag färdig teologie magister. Jag fortsatte trots allt att studera en rad ämnen på det som då kallades laudaturnivå. För min kommande licentiatexamen i teologisk etik med religionsfilosofi behövde jag ett högre biämne. Och med tanke på det lektorat i systematisk teologi som jag siktade in mig på, behövde jag några ämnen till.

Det ledde bl.a. till att jag läsåret 1977-78 aktivt tog del i högre seminariet i religionshistoria. Där samlades en heterogen samling yngre forskare. Den dåvarande professorn i religionshistoria, Haralds Biezais, hade en förmåga att entusiasmera också oss som hade sitt huvudämne på annat håll. Med var bl.a. Kalle Sandelin, senare professor i NT, blivande GT-docenten Nils Martola, religionssociologen Susan Sundback som skulle bli professor i sociologi, doktoranden Tore Ahlbäck som blev föreståndare vid DI samt överbibliotekarie vid ÅAB, psykologen Kaj Björkqvist som sedermera blev professor i utvecklingspsykologi i Vasa, Bertel Wahlström blivande doktor i filosofi och rektor för Katedralskolan i Åbo, samt undertecknad.

Professor Biezais skulle gå i pension 1978 och i maj 1978 höll han sitt sista seminarium. Jag hade äran att vara den sista som lade fram en text. Min uppsats var en analys av olika sätt att se på teologi och på religionsvetenskap som vetenskapliga verksamheter.

Titelbladet på uppsatsen.

Ett högre seminarium i religionshistoria några år tidigare än det seminarium inlägget berättar om. Från vänster: Tore Ahlbäck, Haralds Biezais, oidentifierad kvinnlig studerande, Bertel Wahlström (vars pro gradu-avhandling behandlades), Nils Martola, samt troligen Susan Sundback.

Professor Biezais hade en dramatisk bakgrund. Före andra världskriget var han präst i lutherska kyrkan i Lettland och teologisk forskare vid universitetet i Riga. Hans doktorsavhandling behandlade Albert Schweitzers etik. Under kriget var han, under svåra omständigheter, tvungen att fly sitt hemland. Det berättas att hans teologiska meriter inte imponerade på ledande personer då han ville finna en plats vid Uppsala universitet. Följden blev att han övergav teologin och doktorerade i religionshistoria. Han skrev en rad tjocka verk om förkristna religioner i Lettland. Professor i Åbo blev han i början av 70-talet.

Biezais’ bakgrund var sannolikt anledningen till att han hade ett hatkärleksförhållande till teologi och till teologer. Ämnet för min uppsats våren 1978 gjorde att han var rätt känslomässigt engagerad redan i början av seminariet. Han tycktes uppskatta min text. Den gav honom anledning att inleda med en utredning av hur en lång rad internationella forskare både inom teologi och inom religionshistoria inte lyckats lägga den egna trosuppfattningen åt sidan i sin forskning. Det som de sysslat med kunde i så fall inte kallas vetenskap, var hans budskap.

Då han tystnat bad Kalle Sandelin om ordet. De som kände Kalle, vet att han inte hade något emot att provocera litet då och då.

”Jag vill tacka professor Biezais för denna intressanta PREDIKAN!” sade han.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

”’PREDIKAN’! Det här är ett vetenskapligt seminarium och här predikas inte! Om doktor Sandelin inte förstår det här, så kan doktor Sandelin gå ut!”

Varpå min gode vän och kollega Kalle tog sina papper, reste sig och tågade ut.

Situationen var svår för mig, minns jag. Min omedelbara reaktion var att ta Kalles parti och också lämna rummet. Men jag satt ju där med min uppsats som skulle behandlas och, hoppeligen, godkännas.

Nå, seminariet fortsatte, också om stämningen var något dämpad. Och professor Biezais, som jag på många sätt uppskattade och tyckte om, gav mig ett gott vitsord. Vid det sedvanliga postseminariet på Hämeenportti kunde vi ren se på episoden som ett nästan dråpligt möte mellan två starka personligheter.

Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig teolog. Än idag har jag inte helt på klart varför jag valde att börja studera teologi, men någon sorts teolog blev det av mig. Jag hittade ganska snabbt en gemenskap i Åbo (dels eftersom teologin ju är känd för att locka en viss procent Borgåbor). På mitt andra studieår blev jag aktiv i TSF och det var bara början på all möjlig aktivitet. Jag tror jag nog egentligen höll på med annat mer än jag studerat, men utexaminerad blev man ändå. Det är svårt att välja ut något specifikt minne. Jag känner mig lyckligt lottad av att ha fått så mycket utav den tiden.

Gulisintagning anno 2013. Team RaittanTaittan tog hem vinsten!

Jag gillade att man genast lärde känna äldre studeranden, som skrattade åt oss i Mysis då vi stackars små gulisar var stressade inför första tenten på universitet, i kyrkohistoria. Det fanns på något vis hela tiden en trygghet, att ha människor som lite visade glimtar ur livet på TF liksom på akademin.

Även om det var och är fint, riktade jag mig utåt ganska fort. Jag hade många vänner som studerade någonting helt annat och det var inte helt ovanligt att jag på något vis blev en brygga mellan dessa två. Endera kom jag till Mysis och berättade om bravader som ägt rum i andra ändan av akademin, eller så var jag på en fest där jag (än en gång) fick förklara hur det här med teologi riktigt fungerar och varför jag nu som teolog kan sitta här på fest egentligen. Ibland kändes det ganska tungt, att snurra mellan två världar och kanske “argumentera” för sin existens i båda, men samtidigt är jag glad att jag gjorde det. Jag hoppas att jag kanske kunnat vara med och vidga fleras vyer i olika saker, även om det ibland varit ensamt. Mina egna vyer blev i alla fall vidgade. Framförallt var det fint att vid exempelvis årsfester vid sången O gamla klang och jubeltid vara den enda i en sal av över hundra personer som sjunger meningen om teologer. Visst existerade vi också! Men att alltid ha tryggheten att komma “hem” till Mysis igen.

Trygga Mysis, här den sista stunden från Reuterska Mysis (2015)

Min sociala personlighet förde mig till andra föreningar och olika studentrepresentantuppdrag, som utvecklade mina kunskaper ytterligare och som också formade mig något enormt. Ett speciellt tack riktar jag till Åbo Akademis Studentkår. Det var fint att verka där som en i ledet av andra teologer som tidigare valde att ge en insats för alla akademins studerandes bästa.

Min studietid kunde sägas ha avslutas abrupt då pandemin slog till våren 2020, men det var i samma tider som jag ansökte om mitt magistersbetyg, så för en som var så inne i studielivet gick jag inte miste om något då allt blev stillastående (mina sympatier till alla de vars studietid drabbats). Jag fick ut mer än jag önskat av studietiden, på bästa möjliga sätt. Dock att hämta ut sitt examensbetyg på Kuppis Citymarket var inte direkt den festliga stämningen jag önskade som avslut, men man får väl se det som det sura bäret på en nästan för söt kaka.  Tack teologin.

Examensbetyg uthämtat från Kuppis Citymarket

Ina Laakso

Studerade 2013-2020

Ungdomlig entusiasm och vilja att påverka kan ibland kollidera med äldres erfarenhet. Så skedde även för mig då jag i egenskap av studentrepresentant i fakultetsrådet vid ett tillfälle tog ut svängarna lite väl mycket och yttrade mig obetänksamt.

Det torde ha varit i slutskedet av studierna år 1984 då fakultetsrådet behandlade ett ärende. Jag har glömt vad det handlade om men vi förde i rådet en lång diskussion och alla var eniga utom lektorn Kalle Sandelin som ivrigt förfäktade en helt diametral åsikt. Diskussionen ledde ingenvart, men Kalle höll fast vid sin ståndpunkt som han absolut ville driva igenom.

I det skedet bad jag om ordet och påpekade att det är dags att fatta beslut och att vi inte i det oändliga kan lyssna till lektor Sandelins försök att få oss andra att ändra ståndpunkt. Sedan tillade jag – mycket obetänksamt – att Sandelins agerande påminner om något slags minoritetsterrorism då han så envetet försökte driva igenom sin egen ståndpunkt trots att alla andra var av annan åsikt.

Mitt ordval var inte det mest lämpliga och den gode Kalle flög bokstavligen i taket och krävde att få antecknat till protokollet att studerande Ekstrand kallade honom minoritetsterrorist.

Vid det här laget började en viss olustkänsla sprida sig i magtrakten. Samtidigt såg jag att professorn i kyrkohistoria, Bill Widén småleende bad om ordet och sade: ”Om Sandelin önskar få detta antecknat till protokollet så vill jag också få antecknat till protokollet att det är 24 grader varmt på Mallorca i dag.”

Bill Widén var som tidigare rektor för Åbo Akademi insatt i mötesjuridiken, och ville med sitt uttalande påpeka för Sandelin att man inte kan anteckna vad som helst till protokollet, utan endast sådant som har med sakinnehållet i det aktuella ärendet att skaffa.

Vid det här laget hade dock Sandelin fått nog av både mitt mindre lyckade ordval och professor Widéns ironiska kommentar. Han reste sig resolut och meddelade att han p.g.a. ett hastigt påkommet illamående önskade avlägsna sig från mötet.

Historien fick dock ett lyckligt slut. Jag gick efter mötets slut till Sandelins arbetsrum och bad honom om ursäkt för mitt ordval. Sandelin – som var känd för sin impulsivitet – hade också vid det här laget lugnat sig lite så vi drog ett streck över hela ”minoritetsterrorismen”.

Vi förblev goda vänner och även kolleger under några år och jag hade också förmånen att besöka Kalle och hans fru Ringa i deras pensionärsbostad i Ekenäs. Slutet gott, allting gott! Och frid över Karl-Gustav Sandelins minne!

Teologie doktor Tor Krook var kyrkoherde i Karleby under min barn- och ungdomstid. För honom stod det klart att jag efter studenten 1960 skulle börja studera teologi, men inte i Åbo som enligt honom var en fara för en levande tro. Det blev Helsingfors och teologhemmet Claustrum Theologicum, där han på eget initiativ reserverat plats för mig.

Våren 1961 beslöt min gode vän Karl-Johan Hansson och jag att flytta till fakulteten i Åbo och teologhemmet i Annexet. Nu blev vi 14 på årskursen i stället för 220 i H:fors. Och visst blev kontakten en annan. Vi hade goda lärare och professorer och diskuterade inte bara studerande emellan utan ställde också kritiska frågor till lärarna. Under till exempel Helge Nymans seminarier i praktisk teologi försvarade vi väckelsekristna vår pietistiska trosuppfattning mot Nymans mera objektiva tolkning så intensivt att han uppbragt lämnade rummet. Studentikosa och humoristiska inslag av olika slag hörde givetvis till studielivet. Kristliga studentföreningens valborgsmässosamlingar drog mycket folk och föreningens tidning Urim och Tummim lockade till många skratt.

Den personliga kontakten med till exempel professor Hilding Pleijel blev av stor betydelse för mig. På min fråga om jag kunde skriva min avhandling pro gradu om Åkerblomrörelsen svarade han med en motfråga: Kan det bli en doktorsavhandling? Det vet jag inte, löd svaret. Kom tillbaka när du vet så tar vi ställning till det. Efter att ha fördjupat mig i ämnet kom jag till att det var möjligt och fick välja det. Rörelsen kom överraskande att engagera mig hela livet på grund av det stora allmänna intresset och ledde förutom till doktorsavhandlingen också till en biografi, filmer och teaterpjäser. Pleijels bedömning av mina förutsättningar för vidare studier blev avgörande för mig. Jag har försökt minnas att det spelar en roll hur professorer och lärare uppmuntrar och vägleder sina studerande.

Efter studietiden och några år som skolpräst och folkhögskolerektor kom jag tillbaka till akademin, först som lektor vid pedagogiska fakulteten och senare som tillförordnad professor i kyrkohistoria 1975 -1983. Bill Widén hade skaffat en då modern halvautomatisk skrivmaskin som vi försökte använda. Den hade ett mindre minne. När man skrev ett högtidligt brev till någon kollega avbröts plötsligt skrivandet av att ”maskinen” oväntat började spotta ut en helt annan text ur minnet. Den var så osäker, att den fick ”vila” under min professorstid. Datorerna har varit av annan kaliber även om också de kan spela spratt.

Under perioden som professor satsade jag mest på att få kompetens för en professur i praktisk teologi, eftersom den var den första som blev ledig vid fakulteten Den sökte jag också och fick fastän jag kunde tillträda tjänsten först 1991 efter åtta överraskande år i politiken. När jag som nytillträdd professor blev intervjuad av Åbo Underrättelser förklarade jag bestämt att jag skulle jag sköta den ända till min pensionering. Så blev det inte. När man inom akademin planerade att sammanslå teologiska och humanistiska fakulteterna 1997 såg jag mig tvungen att försöka rädda fakulteten genom att ställa upp i rektorsvalet. När jag blev vald fick andra ta över professuren till min pensionering 2005. Senare har sammanslagningen förverkligats på gott och ont.

TF:s 75-årsfest med tal av dekanus Ingvar Dahlbacka och med rektor Gustav Björkstrand och biskop Erik Vikström som hedersgäster.

Kraven på resultat för både studerande och fakulteter gjorde att man vid millennieskiftet måste se över de administrativa strukturerna vid akademin. För teologiska fakulteten innebar det inte bara att man måste avstå från sin fakultetsstatus utan också förlorade två av sina sex professurer. Tack vare sedan decennier tillbaka bortglömda donerade medel till teologisk utbildning kunde vi genom kraftfulla insatser rädda inte bara en del tjänster utan också effektivera forskarutbildningen och forskningen genom grundandet av Polininstitutet. Institutet har avsevärt breddat studerande- och forskarunderlaget.

Efter min andra pensionering år 2009 har jag intensivt och med glädje fortsatt min forskning och skrivit mer än jag gjorde under mina aktiva år som lärare och professor. Det har Åbo Akademi och teologin erbjudit utmärkta tillfällen till. En gång forskare – alltid forskare.

Sandra och Alexander Nykvist

För oss har teologin präglats lite extra mycket av alla temakurser och framförallt studieresor. Man fick egentligen endast åka på en resa, men tog chansen att åka på så många resor som möjligt när inte andra tog chansen. Sandra åkte först till Israel 2016 med temat “det heliga landet” och sedan 2017 till Wittenberg och reformationen. 2018 var vi sedan båda till London för att fördjupa oss i teologiska perspektiv på religionsmöten och dialog och 2019 bar vägarna till Israel med temat teologiska perspektiv på krig och fred (det var under denna resa ett kärlekens frö såddes). Slutligen åkte vi 2022 till Rom för att få en inblick i tidig kristendom.

Låtom oss fokusera på krig och fred. Eller krig och kärlek. 😉 Det var spända och nervösa miner på Sjöskog flygplats. Vi råkade sitta bredvid varandra i flyget och diskuterade om vad vi ser fram emot under resan. Föga anade vi att vi egentligen skulle se fram emot något annat. När vi så reste runt i det heliga landet råkade det sig så gott som alla resor att någondera av oss var den sista att stiga på fordonet i fråga och det fanns bara en ledig plats kvar: nämligen bredvid den andra. Detta var inget vi planerade utan något som bara råkade hända. Efter över halva resan började Alexander notera att det ofta var vi som satt bredvid varandra och konstaterade att det var smått konstigt, men snarare var frågan varför alla andra satt sig som de gjorde.

Efter resan diskuterade vi ofta men under studierna var vi båda irriterade på att alla studieutrymmen var ockuperade av präpelkajsor. Vi märkte då att det alltid var tyst i Tryckis i personalens kafferum så vi började studera där tillsammans eftersom det var enda stället som var lugnt och tyst.

Det tog många månader och sedan var det något som klickade och vi tog en kaffe för att prata igenom allt. Vi beslöt då att bli ett par från och med nästa dag dvs 29.2 eftersom det var skottårsdagen.

När vi blickar tillbaka på resorna är det värt att nämna att jag i London frågade resegruppen om någon ville testa en bar nära övernattningen och ingen svarade…. Förutom Sandra som tänkte “why not”. Var detta kanske hur allt egentligen började eller bara ett sammanträffande? Only God knows but He won’t say.

I Rom tog vi också tillfället i akt och hade några unika upplevelser tillsammans även om vi nog hade diskuterat i förväg att spendera största delen av tiden med gruppen och fokusera på att snappa upp så mycket som möjligt. Exempel på dessa var en vinkällare vi “snubblade in i” och en dejt på en rooftop restaurang. Under resan var det dock ganska många som gärna hakade på vart vi for eftersom de visste att det fanns antingen bra mat eller gelato på vägen och vi uppskattade sällskapet och delade gärna dessa upplevelser.

Under alla resor har vi lärt oss otroligt mycket och det finns massvis med berättelser. Det är bara att fråga så berättar vi gärna om när Sandra blev förhörd av Israelitiska armén, när Pekka glömde bort att han behövde ha en sovplats i Palestina eller Alexanders alla kulinariska upplevelser.

Vi uppmuntrar alla teologer att delta i temakurserna och framförallt resorna. De är verkligen once in a lifetime moments och det skapar både minnen och relationer för livet! Dessutom får man hands on kunskap. Vi har båda konstaterat att dessa kurser har lärt oss mest om både teologi men också om att vara en teolog.

Det finns endast en fråga alla dessa temakurser har lämnat obesvarad och den frågan har också vuxit för varje resa vi gjort: Vad sysslar Pekka med på sina promenader? (och när får man nästa gång gå på toaletten som bonusfråga).

Sandra Nykvist anno 2015

Alexander Nykvist anno 2017

(Redaktionens påpekande: Fyra dagar före publicering av detta inlägg, inledde Alexander sitt arbete som studierådgivare vid fakulteten med ansvar för teologerna. Vi önskar honom välkommen i huset. Igen.)

”Jaha, är det kärleken som har fört dig till Finland?”

”Nej jag fick pengar.”

”?”

Och det är sant.

Nåja.

Det är naturligen inte pengarna som har fört mig till Finland.

Utan min nyfikenhet, intresse för språk, och, som med nästan allt i livet, en stor dos slump. (Eller borde man säga ’ledning’ som teolog?).

En slaskig januarimorgon 1991 anlände jag till Åbo hamn.

Det var inte min första resa till Finland. Året innan hade jag hälsat på bl a Peter Lüttge som då hade fått samma stipendium ur Johanna och Otto Beltzners fond som nu gjorde min vistelse möjlig.

Anländer man en slaskig januarimorgon kan det mesta bara bli bättre. Vädret åtminstone. Och det blev bra.

Jag hade då kommit från Tübingen där årskurserna i teologi var större än hela teologiska fakulteten. Det var en stor och för det mesta trevlig skillnad. Småskaligheten. Närheten. Fast det var i början svårt att ’dua’ alla, professorerna inkluderat. Ganska snabbt trivdes jag som fisken i ankdammen. Det enda som jag kanske saknade var vilda teologiska debatter. Och i mars: våren.

När halva stipendieåret var förbi hade jag också fått veta att det söktes präster till Borgå stift. I min hemkyrka i Württemberg fanns däremot alltför många teologer. Beslutet att försöka stanna och avsluta studierna i Åbo och få jobb var lätt. Andra kryddor och hållhakar kom sen senare med i bilden: fru, familj och så vidare.

Det var inte helt okomplicerat att överföra mina prestationer från studierna i Tyskland till finska studieveckor. Systemen var (åtminstone då) ganska olika. Så det blev att ta om en del, men det störde mig egentligen inte. Jag studerar ju gärna och har egentligen inte heller slutat med det, fast jag fick examen och inte mera är inskriven i ÅA.

Men ÅA och Åbo är nog inskrivna i mitt liv, minne och hjärta.

Claus Terlingen jobbar som omsorgspräst i kyrkans central för det svenska arbetet.

När läsåret 1971–1972 inleddes var jag en av närmare trettio gulnäbbar. Auditoriet i Blå huset, Annexet,  blev ganska fullsatt, men följande läsår var vi inte alls lika många längre. Jag ska ge glimtar av vad jag kommer ihåg av de fyra lärare i exegetik vi hade att göra med första läsåret, då GT:s och NT:s exegetik stod på programmet.

Den första som föreläste för oss var lektorn i GT:s exegetik Karl-Johan Illman. Framför allt minns jag honom som den mycket vänliga och tjänstvilliga läraren i grundkursen i hebreiska. Vi hade inte kunnat få en bättre person som första lärare i TF. Hade man problem som man inte visste någon råd med gick man bara upp till lektorsrummet på andra våningen i Annexet. Hjälp fick man garanterat. Lärobok i hebreiska var Helmer Ringgrens Hebreisk nybörjarbok, och Illman gick också igenom några texter ur Biblia Hebraica, bland dem Jesaja 9. Men det dög aldrig att kunna formuleringarna i 1917 års svenska kyrkobibel, studenten skulle veta vad det stod i den hebreiska texten. Jag minns inte att Illman skulle ha tappat tålamodet, ibland såg han bara gladare ut än annars.

Den andra läraren i GT:s exegetik var professor Bertil Albrektson, även han en vänlig man. Han kom från Sverige, som många andra lärare i TF under de första decennierna. På min tid hade titeln professor en höghet över sig som gjorde att vi som kom från landet inte gjorde oss ärenden till en så högt uppsatt person om det inte var nödvändigt. Jag minns Albrektson som en intressant föreläsare. De böcker som skulle tenteras föreläste han över och vi tentade för honom. Den personliga studieboken var i högsta grad analog på den tiden. Lärarna skrev i den när en kurs var ”absolverad”. Grundkursnivån var ”approbatur”, och 18.12.1971 hade jag absolverat approbatur i gammaltestamentlig exegetik, vilket signerades med Albrektsons snygga namnteckning.

Efter julferierna började NT:s exegetik med grundkursen i grekiska. Läroboken var Jerker Blomqvists Lärobok i grekiska för teologiska studier. Lärare var lektor Jukka Thurén, som medan han gick in i auditoriet utropade ”blod, svett och tårar”. Det var det som enligt lektorn krävdes innan approbatur i nytestamentlig exegetik var absolverat. Många har genom åren suckat över grekiskan. Visst var det jobbigt, men jag tyckte det var så intressant att jag skrev en gradu i ämnet. Jag kommer ihåg Thurén som en krävande, men bra lärare.

Professor i ämnet var en annan vänlig man från Sverige, Gösta Lindeskog, som vi nog tyckte var lite ålderstigen. Han var född 1904. Men han kunde vara hård mot dem som sköt upp grundkurstentamina tills de var nästan klara med studierna. Det var muntlig tentamen som gällde för Lindeskog på de högre nivåerna i studierna, och flickor skulle inte uppträda i långbyxor då. Jag hade en tentklänning som jag använde när jag 1974 gick på tenter till professorn på Svartmunkegränd. Det gick bra alla gånger. Kanske det var tack vare klänningen? Gradun skrev jag klart 1975 med Thurén, som då hade avancerat till professor. Också han tog emot hemma på Saramäkivägen vid behov. En gång när gick jag dit strejkade värmepannan och det luktade brännolja i hela huset. Professorn kom från pannrummet, var oljig om händerna och klädd i oljefläckig sportdräkt, men utmärkt handledning fick jag!

Mina första år vid Teologiska fakulteten

Uppfylld av de största förväntningar och med sanktion från övre makter inledde jag hösten 1962 mina studier vid Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Att få studera den Heliga skrifts ursprungliga språk och innehåll var mycket stort för mig och något som knappast något annat kunde mäta sig med.

Vi var en relativt stor grupp som började studierna – hela 12 stycken. Som jag minns är de följande: Gunnar Weckström, Siv Staffans (Illman), Tarja Gyldén (Palin), Jan-Erik Sundström, Liisa Liukas (Nieminen), Eero Manninen, Paavo Loukonen, Lars Schmidt, Birgitta Lundqvist, Gun Pettersson (Lundell), Tore Ahlbäck och Nils G. Holm.

Siv Staffans (Illman) och Nils G. Holm i hebreiska studier.

Omedelbart fick vi börja studera hebreiska. Lärare var Gottfrid Gräsbäck. Vi använde ett kompendium som Helmer Ringgren sammanställt. Detta lärde jag mig helt utantill. Jag var mycket förtjust i språket. Samtidigt började vi studierna i klassisk grekiska för Sven-August Blomgren. Också det språket fascinerade mig. Jag hade fått bra skolning i grammatik vid Ålands Lyceum så det var inga svårigheter att ta till sig grekiskan. Efter att ha konsulterat Blomgren läste jag in latingrunderna hemma en sommar och tenterade dem sedan för honom så jag fick pro exercitio i latin. Studerade parallellt vid Humanistiska fakulteten med musik som huvudämne.

För att få högsta betyg i hebreiska gällde det att satsa ordentligt. Minns att vi var några studerande som i vackraste maj satt med nerdragna gardiner i fakulteten nattetid och studerade hebreiska. Gottfrid Gräsbeck var fordrande fastän hans pedagogik var lite si som så.

Men det var inte bara språkstudier. Vi hörde också den nytillträdde Helmer Ringgren i Donnerska professuren föreläsa om världens religioner. Andra året deltog jag i seminariearbete för Rafael Gyllenberg om gammaltestamentliga spörsmål. Minns att jag skrev en uppsats om Israel i Egypten. Det var stort att få studera för Gyllenberg som hade renommé som verkligt kunnig exeget. Eftersom det var hans sista seminariegrupp bjöd han oss hem på middag, vilket uppfattades som väldigt stort. Efter honom fick vi Bertil Albrektson som professor. Också en betydande exeget som senare ledde översättningen av Gamla testamentet till svenska i Sverige. I Nya testamentet fick vi Gösta Lindeskog från Uppsala som professor. Han var vänsällheten själv och hjälpte många privat över gränsen till godkänt i grekiskan och Nya Testamentet.

Redan andra året deltog jag i seminarierna i kyrkohistoria. Från Lund kom Hilding Pleijel som professor till oss. Han var en fordrande lärare som lärde oss källkritik. Det var inte likgiltigt hur man värderade olika källor rörande ett visst fenomen. Det skulle helst vara primärkällor som man byggde sin beskrivning på. Eftersom seminariet var det sista han ledde i Åbo bjöd han alla deltagarna på en stor middag på hotell Societetshuset där han hade för vana att bo. Minns att han tänkt ut vad som skulle avhandlas under de olika rätterna och den ordningen fick inte rubbas.

När Erik Ewalds kom på besök och föreläste psykologi slogs ofta kursschemat för andra ämnen sönder för alla ville höra honom. Där lades grunden för mitt intresse för religionspsykologi. Professorer som betytt mycket för mig var också Helge Nyman (praktisk teologi), Gotthard Nygren (systematisk teologi) och Bill Widén (kyrkohistoria). Den sistnämnde uppmanade mig att skriva om pingströrelsen vilket så småningom resulterade i att jag disputerade i Uppsala om tungotalet. Tjänstgjorde ett år också som någon sorts assistent i kyrkohistoria.

Det går inte att förbigå betydelsen av Teologhemmet. Det var inrymt i Annexet vid fakulteten, alltså träbyggnaden. Där bodde sex manliga studerande. Jag bodde där andra och tredje året, först med Gunnar Weckström och sen med Tore Ahlbäck. Vi hade “allrum” där, vilket gjorde att många tittade in. Det var nästan helt omöjligt att läsa i huset. Jag gick över till stora biblioteket och fick en stol i B-läsesalen, vid samma bord som John Vikström skrev sin doktorsavhadling.

Karl-Johan Hansson (Jocke) och Nils G. Holm på väg in till Teologhemmet. Man bar hatt den tiden.

Kvällste på Teologhemmet. Frän vänster Nils G. Holm, Karl-Gustav Sandelin och Gustav Björkstrand.

Till aktiviteterna kring Teologhemmet hörde också KSÅA (Kristliga studentföreningen vid Åbo Akademi). Den var mycket aktiv dessa år och kunde samla upp till 200 personer vid jul- och vappfesterna. Vi hade egen kör och orkester samt KSÅA-kvartetten som specialiserade sig på Negro spirituals. Kvartetten reste mycket omkring i hela Svenskfinland och spelade in bl.a. två EP-skivor och hade många framträdanden i TV och radio. I min ägo har jag en bok där jag antecknat kvartettens alla förehavanden.

KSÅA-kvartetten: Karl-Johan (Jocke) Hansson. Lars-Erik Björkstrand, Nils G. Holm och Gösta Helander.

Vi gjorde också en Vappkrönika till vårfesten 1964. Vi berättade där hur vi skojat med Gustav Björkstrand om att vi hade riksdagsmannen Albin Wickman på besök och att han inte fick störas för han låg och sov. Organisten Sune Carlsson som hade sångstund i allrummet intill fick dra ner på ljudet ordentligt tills Jocke Hansson vid middagstid med hög röst ropade “vakna” och William Mwakagali, studerande från Tanzania, helt sonika avlivade Wickman genom att rycka åt sig sin skinnmössa som hade format Albins huvud i sängen. Wickman var en viktig informant för Björkstrand som skrev om Maria Åkerblom och rörelsen kring henne.

Hösten 1964 firade Teologiska fakulteten 40-årsjubileum med promotion och hedersdoktorer. En liten kör hade sammanställts och under ledning av Gottfrid Gräsbeck och med Marita Michaelsen (Holm), Helena Borotinskij (Nygren), Viking Smeds och Seppo Ruohonen som solister. Vi framförde Johann Sebastian Bachs kantat Wir danken Dir, Gott. Jubileumsmiddagen hölls på slottet.

Middag på Åbo slott i samband med fakultetens 40-årsjubileum. Till höger Nils G. Holm med Tarja Gyldén (Palin). Mittemot oss sitter Yrjö Simojoki och Karin von Pfaler.

Från 1969 sju år framåt var jag lärare i liturgisk sång vid fakulteten. Till uppgifterna hörde att vara med om och instruera vid övningsgudstjänsterna i Skarpskyttekapellet.

Jag trivdes bra vid fakulteten. Mycket mer skulle kunna berättas bl.a. om den kritikvåg som studenterna satte in mot studierna i slutet av 1960-talet. Man tyckte bl.a. att studierna var gammaldags och tungrodda. Flera reformarbeten har efter det satts in, så studierna ser annorlunda ut idag jämfört med vad vi hade vid mitten av 1960-talet.

Samuel Erikson (årskurs 2014) utanför Teologicum.

Omnia vincit amor – om hur en ung teologistuderande lät sig snärjas av en kvinna

För snart tio år sedan inledde jag studier i teologi vid Åbo Akademi. Det var ett nytt livsskede som började, och med stor förväntan flyttade jag till Åbo. Fastän jag hade både militärtjänstgöring och en yrkesexamen i bagaget kändes det ändå som att jag nu skulle bli vuxen.

Jag satte ribban högt. Åren i Åbo skulle räknas. Jag hade under flera månaders tid skrivit ner en lång lista med sådant jag önskade av åren i Åbo. Av den långa listan förverkligades egentligen bara två vanor; och båda tog slut när jag efter ett år träffade kvinnan i mitt liv.

Varje vardagsmorgon steg jag upp kl. 05:30 och studerade grekiska. Under dygnets två första vakna timmar slet jag mitt (vid den tiden ännu rätt så svallande) hår för att pränta ord och aorister. Framgångarna var väl måttliga, men det ska sägas att det inte var alldeles enkelt att lära sig ett antikt språk genom en nätkurs. Inte sällan vaknade jag samtidigt som min rumskompis hade sett färdigt på nattens NHL-matcher och gick för att sova. Jag hälsade ”god morgon”, han hälsade ”god natt”.

Den andra vanan avslutade dagen. Varje kväll kl. 22:00 sjöng jag en vers av Vårt land, och gick sedan till sängs. Pretentiöst nog kallade jag detta för aftontapto, men kände ändå en djup tillfredställelse i detta invanda mönster. Idag sjunger jag alla elva verser av vårt land närhelst det behövs. (Vilket är ganska sällan.)

Jag trivdes med mitt studieliv och kände mig som en ansvarstagande vuxen. Sedan inträffade något som kom att förändra mig för alltid – jag blev förälskad.

Förfallet skedde sakta men säkert. Det började med ett par oskyldiga sms och e-postmeddelanden i april. Mot slutet av maj chattade vi halva nätterna. Någonstans däremellan dog mina rutiner, både vad morgongrekiskan och aftontaptot beträffade. Och nu kunde jag säga ”god natt” till min rumskompis.

Ungefär tre år efter att romansen började hade vi gift oss och påbörjat vårt gemensamma liv i Vörå. Jag hade avlagt teologie magistersexamen, blivit prästvigd och lärt mig en hel del grekiska på kuppen. Kärleken övervinner allt, ibland också goda rutiner. Men jag är tacksam både till min hustru, och till de där rutinerna. Numera konkurrerar de inte.

Grekiskan har fortsättningsvis en plats i mitt liv och mitt arbete. I predikoförberedelser försöker jag att så ofta som möjligt ge grekiskan uppmärksamhet, även om det numera blir under mer anständiga tider av dygnet, och inte fullt lika målmedvetet som förut. Och vikten av att ge dagen ett tydligt slut ger jag både mig själv och våra barn med gemensam aftonbön, i en tid då skärmar och telefoner äter upp allt mer av mångas nattimmar.

Och vem vet, kanske kommer det en dag då någon ber mig recitera vårt lands nationalsång? Då ska jag stolt säga, att den lärde jag mig när jag studerade vid Åbo Akademi.

Samuel Erikson är kyrkoherde i Vörå församling.

Laura Maria Latikka (född Raitis) inledde sina studier vid ÅA hösten1989. I dag jobbar hon som kyrkoherde vid S:t Marie församling i Åbo.

Teologiestuderanden Laura Maria Raitis (t.v.) och Minna Luukko (sedermera Näsman) under julen 1993.

Under min studietid var epost något nytt. Vi fick epostadresser och lärde oss skriva och motta epost. I början gick vi in på biblioteket eller andra ÅA-lokaler, hittade en ledig dator och försökte komma ihåg hurdana remsor av bokstäver man skulle skriva för att logga in och använda eposten. Det var ju före Windows. Fick man reda på olika knep så blev det lättare. Man behövde till exempel inte alltid komma ihåg adressen man skrev till, utan det fanns en ”reply”-funktion.

Senare kunde man med hjälp av modem komma till nätet hemifrån. Trots det tror jag inte att vi under min studietid använde internet för att studera. För tenterna läste vi böcker och A4-kopior som lärarna delade ut. För gradun läste jag endast tryckta källor, inga på nätet. Senare, någon gång mellan 1997 och 2000 när jag hade mitt första fulltidsjobb som teolog, frågade min vän som var läkare: ”Använder du internet?” Frågan var inte så konstig då som den nu låter.

Mycket har ändrats sedan 90-talet. En del samtalsämnen har inte. Termerna kan ha bytts ut men temana finns kvar. Det är närmare 30 år sedan jag inom ämnet teologisk etik skrev en proseminarieuppsats om transsexualitet. Det ordet använde man då. Uppsatsen handlade om hur man ska förhålla sig till att någon byter kön.

Mitt andra studieår och hälften av det tredje var jag på utbyte vid Aarhus Universitet. På sommaren måste jag ändå tentera i Åbo för att få studieveckor (dåvarande studiepoäng). Jag kom tillbaka till Åbo i början av 1992.

Att komma tillbaka är oftast svårare än att flytta till ett främmande land. Så var det också för mig, både när jag återvände från Danmark och senare från Nepal och Indien. Sammanlagt var jag borta från Åbo hela två år under de sju år jag studerade.

I ett brev daterat den 1.12.1992 skrev jag om svårigheten med att anpassa mig igen och hur det löste sig. Nyligen skickade min holländska vän brevet tillbaka till mig. I brevet berättade jag om en diskussionsgrupp som jag och några andra teologistuderanden grundat. De flesta som var med hade varit på utbyte utomlands. ”Vi hade förstås olika förväntningar när vi började, men nu har verksamheten hittat sin form. Vi samlas varannan vecka. Förra gången var vi på teater, men annars brukar vi komma hem till någon och äta först. Måltidsgemenskapen har ju också varit en sak som jag saknat. Det är ovanligt här att äta middag tillsammans, jämfört med både Holland och Danmark, och du vet själv hur viktigt det ändå är.”

Mat var jag intresserad av redan under mitt första år. Var det luncherna på Gadolinia jag skrev om i ett av mina brev? Nej, utan en teologisk innovation jag senare totalt glömt bort. En natt ganska sent hade jag deltagit i ett samtal om en fem rätters nattvard, i vilken varje rätt representerade en av nattvardens fem betydelser. Vid tiden för brevskrivandet kom jag tyvärr inte längre ihåg vilka de fem rätterna var. Den som har kreativitet och mod får gärna utveckla idén vidare och ta den i bruk.

Några angenäma minnen från Åbo och Lund

Leif Erikson

Promotionståget 1988 på väg mot Domkyrkan. Författaren till höger i det andra ledet.

Under mina teologistudier vid TF i Åbo 1972-75 var Gotthard Nygren professor i systematisk teologi. När jag skrev min licentiatavhandling var han min handledare. När jag sedan skulle ta itu med min doktorsavhandling styrde jag mina steg till professorns bostad i Åbo en vacker vårkväll. Vi satte oss i varsin stol på balkongen och han tände sin Havanna-cigarr som spred en behaglig doft som blandades med de nästan lika gott doftande syrenerna. Under den närmaste halvtimmen lyssnade jag uppmärksamt till när min professor gav mig riktlinjer för mitt avhandlingsarbete. Efter tio års bekantskap förstod jag hans skånska rätt väl. Senare skulle det visa sig att hans planer var realistiska och genomförbara. Då om inte förr insåg jag att Gotthard var utrustad med ett ovanligt väl städat hjärnkontor.

Efter sin pensionering flyttade Gotthard till Lund och bosatte sig i det hus där han hade vuxit upp. Hans far Anders Nygren hade varit professor i systematisk teologi i Lund och därefter biskop i Lunds stift. Gotthard hade år 1956 disputerat på en avhandling om Augustinus predestinationslära. Efter att ha arbetat några år enligt Gotthards riktlinjer besökte jag i maj 1984 Lund och deltog i professor Bengt Hägglunds högre seminarium. Jag hade då kommit en bit på väg, men var nog lite nervös inför seminariet. Min opponent var doktorand Christian Braw och han hade en hel del kritiska synpunkter på mitt opus. När seminariet gick mot sitt slut väntade jag att Gotthard skulle komma till min hjälp och försvara min text, men han sa inte ett ord.

När vi efter seminariet kom till Gotthards hem där jag logerade, satte vi oss bekvämt i varsin länstol i hans arbetsrum. Rummets väggar var fyllda med böcker från golv till tak. De flesta böckerna var hans fars böcker. I det rummet skrev Anders på 1930-talet sitt klassiska verk ”Eros och agape”. Jag kunde höra historiens vingslag. Gotthard märkte nog att jag var en aning nedstämd, så det första han sa var: ”Nu skall vi dricka varsitt glas gott danskt vin”. När vi hade tömt glasen höll han sedan en halv timmes monolog där han försvarade min text. Det behöver knappast nämnas att jag blev på gott humör efter det. När det blev sängdags visade Gotthard mig till sängkammaren uppe på vinden där jag skulle sova. Så sa han: ”Du skall sova i min far Anders säng.” Jag blev omtumlad, men sov ovanligt gott den natten. När jag har kompletterat mitt CV har jag någon gång – kanske mest på skoj – slagits av tanken att jag bland mina meriter kanske borde nämna att jag har sovit en natt i den store teologen Anders Nygrens säng i Lund.

När vi skildes och tog farväl av varandra på järnvägsstationen sa Gotthard att han gärna skulle komma till min disputation i Åbo men att hans hälsa inte medgav det. Och så sa han med vemod i rösten: ”Ja, Leif du är den siste.” Med det menade han att jag var den tionde och sista doktoranden som han handledde fram till disputationen. Johannes Rinne och John Vikström var de två första och de disputerade i maj 1966 med tio dagars mellanrum. Jag var den siste – tjugo år senare.

Om det var någon jag saknade vid disputationen den 25 oktober 1986 och den efterföljande middagen så var det nog Gotthard Nygren.

Några minnen från TF:s 60-tal

John Vikström

Jag jobbade vid TF åren 1962-70. I början hade jag två ettåriga statliga forskartjänster. Mellan dem var jag ibland en kvart, ibland en halv assistent. År 1966 blev jag lektor i systematisk teologi och sedan bitr. professor i etik och religionsfilosofi.

Lektoratet sökte jag tillsammans med min goda vän och blivande kollega som ärkebiskop i Finland. Som ortodox ärkebiskop hette han Johannes. Rinne hette han då. Jag fick lektoratet, och förlusten klarade han fint. Han gick ut på stan och köpte sig en ny hatt, och med det var saken klar. Så berättar han i sina memoarer. Några veckor senare konverterade han.

Vid fakultetens 40-årsjubileum 1964 var jag hantlangare åt dåvarande dekanus professor Helge Nyman. Det mesta gällande arrangemangen fick jag lov att göra på egen hand. Det var bl.a. gästföreläsningar och fest på slottet. Två minnen kommer jag speciellt ihåg.

När jag efteråt skulle ordna ersättning åt sångaren Viking Smeds från Borgå, var jubileumskassan tom. Finns inte, sa dekanus. Viking har väl inte fått arvodet ännu heller.

Inför kvällsfesten på slottet skulle jag raka mig extra bra. Jag skar mig riktigt ordentligt, så min bordsdam ÅU-journalisten Meta Torvalds hade en rakbladsskuren och blödande kavaljer vid sin sida.

Författaren (t.v.) med Bertel Söderholm och Bill Widén i teologiska fakultetens 70-årsjubileum 2.-3.10.1994.

60-talet var som bekant studentrevolternas tid. Deras största revolt på TF bestod i en sådan volt att de plötsligt stod ovanför oss lärare. De började ge oss vitsord. Minns hur spännande det var att vänta på sitt betyg.

Hösten 1970 fick jag två utnämningar, först till biträdande professor vid Åbo Akademi och någon vecka senare till biskop i Borgå stift. Vid middagen efter vigningen i Borgå talade också akademiens dåvarande rektor K-G Fogel. Det mesta och bästa jag minns av det talet var hans triumferande kommentar till utnämningarna: Vi hann före! Vi vann!

Många år efteråt fick jag höra att några studenter hade inför biskopsvalet varit ute i stiftet och hållit valtal för mig. När flyttningsbilen skulle lastas inför avfärden till Borgå i början av december, kom några studenter spontant och ville hjälpa till.

En härlig avslutning på en härlig tid tillsammans med fakultetens studenter!