Det måste ha varit mitt första eller andra studieåret på TF när vi hade en kurs där teologer i olika branscher kom för att berätta vad de arbetar med som teologer. Tanken med kursen var att presentera för oss gulisar att som teolog kan man jobba med vadsomhelst. Eftersom jag inte hade ett klart syfte med varför jag börjat studera teologi var detta trösterikt och hoppfullt.

Författaren med Tanja Liljestjärna (f. Häkkinen; till vänster) på TSF:s höstfest 2001.

Med oss på kursen hade vi bl.a. Jani Edström som då i början av 2000-talet arbetade som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland. Förutom Jani så hörde vi presentationer av andra föreningsteologer, religionslärare, forskare, präster, m.fl. Men mest minnesvärd var prosten Göran Hellbergs presentation. Förutom att Göran var från Karleby liksom jag själv, så jobbade han ännu då som sjukhuspräst. För unga mig, som en gång drömt om att bli läkare, var ju detta en intressant insyn till vad man kan göra på sjukhuset. Men mest spännande i hans presentation var ju hans berättelser från resorna som landslagspräst för de olika idrottare som Finland skickade ut för att tävla runtom i världen i diverse olika sportgrenar. Tanken att som teolog och präst kunna vara med som både psykiskt och andligt stöd för våra landslagsidrottare till att göra sina topprestationer i sina egna sportgrenar lät meningsfullt och viktigt.  Eftersom det skulle ta mig ännu några år att hitta hem till vad jag ville bli när jag blev stor, började jag efter kursen berätta för folk att jag skulle bli etisk rådgivare för Nokia, som fortfarande var teknologijätte på den tiden. Efter den kursen kändes det faktiskt att jag kunde ju verkligen jobba med vadsomhelst. Men man behövde ju börja någonstans och att jobba som religionslärare kändes inte långsökt, så jag började studera på det som då kallades lärarlinjen.

På Studentmissionens vårfest 2002.

Jag stortrivdes med studierna, också språkstudierna, även om jag tror jag kunde ha uppskattat studierna i grekiska lite senare under studiekarriären. Jag trivdes med att kunna fullt fokusera på det jag hade intresse för och av olika orsaker landade jag i judaistiken. Förutom friheten och möjligheterna i studierna uppskattade jag enormt den varma och trygga studiemiljön. Lärarna upplevde jag aldrig som auktoritära eller skrämmande, utan man kunde närma sig dem med vilka frågor som helst berörande studierna. Mina medstuderande har bidragit till att vidga min världsbild och min gudssyn, och under studietiden blev den gudsbild jag hade större och nådigare än den jag hade när jag började mina studier. På TF fick jag också utrymme att utforska min kallelse. I något skede bytte jag från lärarlinjen till den fria linjen, eftersom en ny tanke hade börjat gro i mig. Från att ha uteslutit en kallelse som präst (mest p.g.a. den teologiska syn jag vuxit upp med i hemtrakterna) så bidrog t.ex. gudstjänstövningarna till att få mig att inse att jag kanske ändå trots allt hade olika kvalifikationer som lämpade sig för ett prästjobb. Att jag sen blev pastor i Metodistkyrkan är en helt egen berättelse i sig, som får bli ett annat blogginlägg till en annan gång.

I dag som Ansvarsveckans koordinator vid Ekumeniska Rådet i Finland.

Efter att jag blev klar med mina studier (jag var väl en av de sista årskullarna som tilläts mogna i egen takt) har jag jobbat med diverse olika jobb. Jag har jobbat som lärare (auskulterade trots allt), har jobbat som församlingspastor, har jobbat med administrativa uppgifter som samfundssekreterare. Jag har fått jobba med både unga och gamla, på olika språk, och varje nytt jobbuppdrag har medfört nya erfarenheter och färdigheter som jag haft nytta av i andra jobbuppdrag.

Författaren representerar teologårskursen 2000.