Det måste ha varit mitt första eller andra studieåret på TF när vi hade en kurs där teologer i olika branscher kom för att berätta vad de arbetar med som teologer. Tanken med kursen var att presentera för oss gulisar att som teolog kan man jobba med vadsomhelst. Eftersom jag inte hade ett klart syfte med varför jag börjat studera teologi var detta trösterikt och hoppfullt.

Författaren med Tanja Liljestjärna (f. Häkkinen; till vänster) på TSF:s höstfest 2001.

Med oss på kursen hade vi bl.a. Jani Edström som då i början av 2000-talet arbetade som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland. Förutom Jani så hörde vi presentationer av andra föreningsteologer, religionslärare, forskare, präster, m.fl. Men mest minnesvärd var prosten Göran Hellbergs presentation. Förutom att Göran var från Karleby liksom jag själv, så jobbade han ännu då som sjukhuspräst. För unga mig, som en gång drömt om att bli läkare, var ju detta en intressant insyn till vad man kan göra på sjukhuset. Men mest spännande i hans presentation var ju hans berättelser från resorna som landslagspräst för de olika idrottare som Finland skickade ut för att tävla runtom i världen i diverse olika sportgrenar. Tanken att som teolog och präst kunna vara med som både psykiskt och andligt stöd för våra landslagsidrottare till att göra sina topprestationer i sina egna sportgrenar lät meningsfullt och viktigt.  Eftersom det skulle ta mig ännu några år att hitta hem till vad jag ville bli när jag blev stor, började jag efter kursen berätta för folk att jag skulle bli etisk rådgivare för Nokia, som fortfarande var teknologijätte på den tiden. Efter den kursen kändes det faktiskt att jag kunde ju verkligen jobba med vadsomhelst. Men man behövde ju börja någonstans och att jobba som religionslärare kändes inte långsökt, så jag började studera på det som då kallades lärarlinjen.

På Studentmissionens vårfest 2002.

Jag stortrivdes med studierna, också språkstudierna, även om jag tror jag kunde ha uppskattat studierna i grekiska lite senare under studiekarriären. Jag trivdes med att kunna fullt fokusera på det jag hade intresse för och av olika orsaker landade jag i judaistiken. Förutom friheten och möjligheterna i studierna uppskattade jag enormt den varma och trygga studiemiljön. Lärarna upplevde jag aldrig som auktoritära eller skrämmande, utan man kunde närma sig dem med vilka frågor som helst berörande studierna. Mina medstuderande har bidragit till att vidga min världsbild och min gudssyn, och under studietiden blev den gudsbild jag hade större och nådigare än den jag hade när jag började mina studier. På TF fick jag också utrymme att utforska min kallelse. I något skede bytte jag från lärarlinjen till den fria linjen, eftersom en ny tanke hade börjat gro i mig. Från att ha uteslutit en kallelse som präst (mest p.g.a. den teologiska syn jag vuxit upp med i hemtrakterna) så bidrog t.ex. gudstjänstövningarna till att få mig att inse att jag kanske ändå trots allt hade olika kvalifikationer som lämpade sig för ett prästjobb. Att jag sen blev pastor i Metodistkyrkan är en helt egen berättelse i sig, som får bli ett annat blogginlägg till en annan gång.

I dag som Ansvarsveckans koordinator vid Ekumeniska Rådet i Finland.

Efter att jag blev klar med mina studier (jag var väl en av de sista årskullarna som tilläts mogna i egen takt) har jag jobbat med diverse olika jobb. Jag har jobbat som lärare (auskulterade trots allt), har jobbat som församlingspastor, har jobbat med administrativa uppgifter som samfundssekreterare. Jag har fått jobba med både unga och gamla, på olika språk, och varje nytt jobbuppdrag har medfört nya erfarenheter och färdigheter som jag haft nytta av i andra jobbuppdrag.

Författaren representerar teologårskursen 2000.

Den 31 december 2021 avgick jag med pension från professuren i kyrkohistoria efter att ha tjänstgjort i över 42 år vid Teologiska fakulteten. De drygt fyra decennierna vid fakulteten har gett mig många goda minnen som jag gärna återvänder till. Nu vill jag ändå berätta om min första kontakt med fakulteten och om hur det gick till när jag fick mina latinstudier godkända.

Hösten 1974 inskrevs jag som studerande vid Teologiska fakulteten. Vi var en ganska stor grupp som det läsåret inledde våra studier. Professorn i kyrkohistoria Bill Widén var dekanus och han var därför den av lärarna som vi först fick träffa. Dekanus skulle nämligen hälsa oss nykomlingar välkomna till fakulteten och till våra teologiska studier. Vi stod uppradade framför det stora barockskåpet i Runda rummet och dekanus höll tal till oss. Jag minns inte hans tal i detalj, men som den kyrkohistoriker han var, hade historien en central plats i hans anförande. Han talade med en sådan inlevelse om teologin och teologiska studier både vid den år 1640 grundade Kungliga Akademin och vid den år 1924 tillkomna Teologiska fakulteten vid den nya Åbo Akademi (Academia Aboensis Rediviva från år 1918). Han berättade om de olika profes­sorerna med en sådan inlevelse att vi nästan kunde tro att de fanns där i rummet och höll ett vakande öga över oss. Det var som att stå på helig mark, och jag minns att jag fick en stark känsla av att något orent förmodligen aldrig hade besudlat detta rum. Sådant var mitt inträde i teologins värld hösten 1974.

Till kursfordringarna hörde att man skulle uppvisa kunskaper i latin. Jag hade under sommaren 1974 privat läst in gymnasiets latinkurs för Maj-Gret Gädda, som var lektor vid Gamlakarleby svenska samlyceum. Nu ville jag få dessa latinkunskaper godkända vid fakulteten, och därför gick jag med det intyg, som Maj-Gret Gädda hade skrivit, till dekanus Bill Widén och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få latinkunskaperna godkända. Samtalet slutade med att han uppmanade mig att skriva en anhål­lan till Teologiska fakulteten om att få latinet godkänt.

Jag hade förstås ingen aning om hur man skulle skriva en sådan anhållan. Vid fakulteten fanns en annan lärare som vi hade blivit bekanta med under föreläsningarna i religionshistoria. Det var lektorn, sedermera professorn i exegetik Karl-Johan (Kalle) Illman. Han var vänligheten själv och han hade på en av sina föreläsningar sagt att vi kunde komma till honom om vi hade frågor som vi funderade över. Därför gick jag till Kalle Illman och frågade om han kunde hjälpa mig. Visst kunde han det! Han satte sig genast ner vid skrivmaskinen och skrev en färdig an­hållan. Det enda jag behövde göra var att underteckna den. Därför var det med glädje som jag gick till dekanus med min anhållan. Jag gav den till honom och han läste noggrant ige­nom den. Så kom utlåtandet. “Du har ett syftningsfel i texten”, sade han. ”Det är nog bäst att du skriver om den!” Där stod jag med mitt papper. Vad skulle jag göra? Något modfälld gick jag tillbaka till Kalle Illman och meddelade honom att anhållan inte dög, eftersom den innehöll ett syft­ningsfel. Kalle Illman sade inte så många ord, men jag uppfattade att han tyckte att dekanus hade varit lite för petig. Han satte sig ner vid skrivmaskinen och skrev för andra gången en anhållan för min räkning. När jag hade skrivit mitt namn under den gick jag tillbaka till dekanus, som på nytt läste igenom texten. Han tittade på mig och så sade han: ”Det var det jag visste, du kunde bättre!” Och på basis av den anhållan fick jag mina latinkunskaper godkända vid Teolo­giska fakulteten.

Något år in i studierna skulle vi läsa Galaterbrevet på grekiska. Vi fick ett helt kapitel i läxa varje gång. För att vara effektiva delade vi studerande utanför föreläsningen upp kapitlet så att var och en fick ett par verser att läsa, analysera och översätta. Allt var frid och fröjd, till den dag då den som hade den första versen i kapitlet inte var på plats… det blev en pinsam tystnad när JT undrade vem som ville börja – alla tittade koncentrerat ner i sina Novum. Tystnaden avbröts av att den som skulle läsa första versen dök upp försenad – och kunde utföra sitt uppdrag till allas belåtenhet, inte minst föreläsarens, som inte var insatt i vårt system.

En serie föreläsningar i religionsvetenskap var obligatoriska, både inom teologistudier och studier i religionshistoria. När föreläsningen började sändes en namnlista runt i föreläsningssalen. Efter att den vandrat runt från studerande till studerande fick föreläsare TA listan. Han avbröt föreläsningen för att högt räkna namnen på listan och därefter de närvarande. Det visade sig finnas fler namn på listan än vad det fanns människor i salen. Någon hade antecknat studiekompisars namn – kompisar som inte kunde närvara på den obligatoriska föreläsningen. Blev det månne ett riktigt namnupprop som konsekvens av missödet?

Författaren (t.h.) under Orienterande prakticum -resan till Helsingfors, med studiekompisen Kimmo Penttala.

Alla skulle ha en kurs i datavetenskap. En av uppgifterna i kursen var att med Word 4.2 skapa ett exakt likadant dokument som den förlaga läraren delat ut på papper. En grupp kämpade och kämpade med uppgiften. Fastän allt såg korrekt ut på skärmen hade dokumentet råddats till när det kom ut ur skrivaren, datum var på fel plats, det var inte marginaler och indrag som det var tänkt. Till sist kom en fiffikus på att man kunde kopiera den ursprungliga filen och lämna in dokumentet elektroniskt, smart och effektivt. Alla i gruppen gjorde så. Det enda problemet var att alla i gruppen råkade ha samma skrivfel i dokumentets namn, vilket upptäcktes av läraren. Kommer inte ihåg vilka konsekvenserna blev den gången. Kanske någon som var med?

Varje morgon under det första läsåret hade vi lektioner i nytestamentlig grekiska. Kl. 8.25 när lektionen inleddes kändes som oerhört tidigt. Det var ju inte obligatoriskt att vara med, leden glesnade, men det var ett bra sätt att lära sig mera med struktur. Man gjorde vad som helst för att lätta upp grekiskan. T.ex. bakade vi en tårta som vi under stort hysch dukade fram och bjöd på under en lektion i grekiska en morgon i anslutning till KSs 50-årsdag. Det var en stor överraskning för honom. Och lättade upp hela grekiska lektionen för oss.

Bernt Klockars, årskurs 1989, är ledande rektor vid Vasa Övningsskola.

Min dagliga närvaro på teologin tog slut i och med coronaepidemin. När akademin till slut öppnade igen efter epidemin hade utrymmena på teologin krympts ned så att det inte längre fanns några arbetspunkter för icke anställda forskare, och dessutom blev jag officiellt pensionär under pandemin. Men fortfarande föreställer jag mig samtal på förmiddagens kaffepaus, i mitt fall i Tryckerihuset, efter att under årens lopp ha suttit i såväl Theologicum, Annexet som Reuterska huset. I början av pandemin gick man in för virtuella kaffepauser, vi loggade in på Zoom varje vardag kl. 10, en del med kaffemugg, andra utan. Sedan falnade intresset, ofta loggade jag in utan att någon var där. Och nu nöjer man sig med förmiddagskaffe en gång i veckan.

Mina första kaffepauser inträffade 1986 då jag arbetade som t.f. assistent i systematisk teologi (sic!). Deltagare jag minns från den tiden var professorerna Fredric Cleve (SyT), Bengt Ingmar Kilström (PT [tf.]), Karl-Johan Illman (GT) och Karl-Gustav Sandelin (NT), samtliga numera avlidna. Med Sandelin sträckte sig min kaffebordsgemenskap över 25 år, ända tills han blev ekenäsbo på heltid. Som kuriosum kan jag nämna, att mitt namn (och inte bara mitt) nämns i förordet till några doktorsavhandlingar med anledning av givande samtal på kaffepauserna. Sandelin framhöll ofta deras sociala betydelse.

Bloggförfattaren med en annan trogen kaffepausdeltagare, Karl-Gustav Sandelin, på Gustav Strömsholms disputation 1997.

Vi pratade egentligen aldrig om trivialiteter. Våra samtal gick på djupet. Vi pratade både som teologer och som religiöst engagerade människor. En viktig ingrediens var den teologiska tvärvetenskapligheten – alla ämnen var representerade. Efter studenttiden kan man ju som doktorand och forskare isolera sig i en fackbubbla, men med kaffegemenskapen bevarades bandet till de andra ämnena, och vi lärde oss så mycket av varandra. Merete Mazzarella skrev en gång att då det i en nekrolog heter att n.n. delade gärna med sig av sin kunskap, så är det inte nödvändigtvis positivt menat. Så var det inte på våra kaffepauser, vi törstade efter den kunskap som kollegerna beredvilligt lät komma oss till del.

Som religiöst engagerade människor figurerade naturligtvis också kyrkolivet i våra samtal. Så klart fanns det skillnader i vårt engagemang. En del hade mer eller mindre medvetet låtit bli att bli prästvigda medan andra var måna om att framhålla att de inte var enbart akademiker utan också präster. Och så fanns det ju såväl blivande som före detta biskopar i sällskapet. Vårt förhållande till kyrkolivet kan kanske bäst sammanfattas som kritisk solidaritet.

Jag nämnde i början några delvis länge sedan döda kolleger som jag fått dela gemenskapen med. Men jag har också fått göra det med upp till inemot 40 år yngre forskare. Det har också varit mycket värdefullt, och tack vare dem är jag inte en så främmande fågel då jag numera då och då tittar in på vårt campus. Då jag för ett par år sedan deltog i Kyrkodagarna i Mariehamn slogs jag av hur ofantligt många människor jag kände bland deltagarna, trots att jag inte är präst och aldrig varit förtroendevald i kyrkan. Det som gett mig ett sådant kontaktnät är 40 års närvaro på TF/Teologin i Åbo.

Bästa TF (för mig har du alltid varit och kommer alltid att vara TF)

Det är nästan åtta år sedan jag var inskriven som studerande hos dig, men jag tänker ännu på dig ofta. Ja, egentligen tänker jag på dig mycket ofta, nämligen klockan 12 nästan varje dag. För det är ju klockan 12 som, när jag råkar ha radion på, får höra Åbo Domkyrkas klockor slå. Det är samma nostalgiska och hemtrevliga ljud som jag oändliga gånger fick höra när jag satt i gula husets exegetiska bibliotek och läste med vårt ”gula gäng”: Topias, Lukas, Ilona, Richard och Carolina.

Hittills har en av oss från gula gänget blivit teologi doktor. Här är ett fotokollage som han fick av oss när han disputerade.

Klockan tolv betydde lunchdags på Gadolinia för 2,60€ och efter lunchen blev det lunchkaffe i mysrummet till priset av ett paket Arvid Nordqvist en gång i månaden. Så här höll vi på dag in och dag ut. Vi tenterade, läste (vissa lite flitigare än andra), skrev och funderade. Vi skrattade, delade åsikter och spelade fotboll (med dålig framgång) i fakultets fotbollslag Manu Dei. Dagarna blev till veckor, veckor till månader, månader till läsår och plötsligt stod man med examensbetyget i handen och skulle ut i stora världen. Så vad blev vi? Vi blev forskare, lärare, föreningsanställda och präster, alltså teologer. Vad fick vi ut av studielivet, från dig? Vänner för livet, ett nytt språk, kunskap, härliga minnen och jobb förstås. Ja, egentligen en helt ny identitet.

Bästa TF, när jag hör domkyrkans klockor slå, så tänker jag på alla dessa minnen och värme fyller mitt hjärta. I sådana stunder känns det som att jag nästan kan känna doften av alla dina härliga gamla böcker i gula husets bibliotek och gatudammet, som smyger in sig genom det öppna fönstret och lägger sig på mina graduböcker. Jag kan nästa höra hur fåglarna kvittrar i de gamla träden och hur the gamla trägolvet knakar långsamt, när Topias går till en av hyllorna för att hämta en ordbok. När jag upplever sådana här stunder av nostalgi försöker jag också komma ihåg att be en kort bön för dig och alla dem som nu sitter och pluggar i dina bibliotek: Må du få många hundra år till och må dina studeranden få njuta av den tiden som de får med dig!

Kristian Willis, studerande vid TF 2013–2016, numera kyrkoherde i Vanda svenska församling

Nu tar vi en paus och återupptar bloggandet igen på v. 34. Tretton inlägg har publicerats under våren. Har du läst dem alla? Ifall inte, kan du helt enkelt rulla neråt för att komma till de äldre inläggen, eller alternativt gå via arkivlänkarna i den högra kanten.

Observera att anmälningen till 100-årsfesten har öppnats. Länken hittar du där uppe, i den övre navigeringsbalken. Där finns också info om höstens teologtorsdagar.

Trevlig sommar!

Under min gymnasietid i Tampereen yhteiskoulun lukio fick jag en idé om att jag borde söka till Åbo Akademi för att studera teologi i stället för vid någon av de finskspråkiga alternativen. Vid fjärde försöket fick jag minimipoäng i språkprovet och jag kunde påbörja mina studier på svenska. Mitt andra alternativ skulle ha varit att studera klassisk filologi vid Åbo Universitet. På den tiden kunde man söka till flera universitet och sedan fritt välja mellan de studieplatser man fått.

När jag kom till Åbo hösten 2014, stod i kön för att skriva mitt namn i matrikeln (jag tror att vi var den sista eller nästsista årskursen att göra det), och samtidigt lyssnade på de svenska konversationerna runtomkring mig, så började jag plötsligt ifrågasätta mitt val. Varför är jag här och inte på den där kullen där de pratar finska?

Men valet var rätt även om jag ibland tvivlade på det. Jag har senare fått höra att man i början trodde att jag var en ganska allvarlig person. Problemet är dock att man faktiskt behöver behärska ett språk för att kunna låtsas vara rolig. Det tog mig hela hösten innan jag kunde skämta så att de andra i Mysis (mysrummet där studerande trivs; det fanns vid den tiden i Reuterska huset) åtminstone log. När jag efter långa dagar i svenskt språkbad började tappa finska ord där hemma, så började min hustru i kärleksfull irritation svara på ryska som hon hade studerat. En ny nivå i de kommunikationsproblem som i allmänhet tycks finnas i äktenskap. Och vi som precis nyligen hade gift oss!

Det finns flera goda minnen. Jag har en minnesbild av Ina Laakso, som senare blev styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår, sittande på huk utanför Reuterska. Det regnade litet och hon höll ett paraply över sig samtidigt som hon kokade kycklingben inför sedermåltiden.

Den första höstfesten var också ett slags kulturchock. Professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka höll personalens tal. Han talade på Teriärvdialekt och man kunde genast lägga märke till österbottningarna på festen. De var de enda som kunde följa med talet. Jag skrattade förbehållsamt tillsammans med andra. Men till skillnad för blondin i det klassiska blondinskämtet* förstod jag aldrig vad det handlade om.

När Teologiska Studentföreningen (TSF) fyllde 50 år 2017 var vi på en studieresa till Israel tillsammans med universitetslärare Pekka Lindqvist. En äldre medlem i vårt “gula gäng” som brukade studera tillsammans i gula huset (Theologicum), Lukas Brenner, hade varit med på en tidigare resa med Pekka. Han tipsade mig att ifall Pekka föreslår något, så ska man alltid tacka ja och följa med. Det gjorde jag och det var värt alla blåsor på fötterna, törsten i hettan och andra “obekvämligheter” som orsakades till exempel av kvällspromenaden till Olivberget extra curriculum. Kursen som studieresan var del av kan anses vara en föregångare för temakurser som numera ordnas årligen med stöd av Polin-institutet. När jag nästan alltid varit bland de sista har det varit fint att äntligen vara med när något nytt har påbörjats.

Skribenten på samariernas heliga berg, Garissim, i maj 2017.

Jag är tacksam för mitt galna beslut att komma till Åbo Akademi. Teologi vid ÅA är speciellt också därför att tröskeln mellan personalen och studerandena är obefintlig. Jag kommer ihåg att när jag skrev min kandidatavhandling om det salomonska templet och frågade professor Antti Laato om några böcker som jag inte kunde hitta (de fanns antagligen i hans rum). Dagen efter hittade jag ett litet templet byggt av de böcker jag hade frågat efter vid min vanliga studieplats i gula huset. En liten hälsning av Antti var inkluderad.

* Varför skrattade blondin på fredag? Hon hörde ett skämt på måndag. (Orig: Miksi blondi nauroi perjantaina? Hän kuuli vitsin maanantaina.)

Författaren jobbar som projektforskare i projektet Jesaja i gränslandet mellan judiskt och kristet.  Redaktionens påpekande: När inlägget publiceras må den 10 juni, har Topias just blivit vald till Polin-institutets post-doc tjänst, i vilken han börjar mot slutet av året.

År 1976 blev jag färdig teologie magister. Jag fortsatte trots allt att studera en rad ämnen på det som då kallades laudaturnivå. För min kommande licentiatexamen i teologisk etik med religionsfilosofi behövde jag ett högre biämne. Och med tanke på det lektorat i systematisk teologi som jag siktade in mig på, behövde jag några ämnen till.

Det ledde bl.a. till att jag läsåret 1977-78 aktivt tog del i högre seminariet i religionshistoria. Där samlades en heterogen samling yngre forskare. Den dåvarande professorn i religionshistoria, Haralds Biezais, hade en förmåga att entusiasmera också oss som hade sitt huvudämne på annat håll. Med var bl.a. Kalle Sandelin, senare professor i NT, blivande GT-docenten Nils Martola, religionssociologen Susan Sundback som skulle bli professor i sociologi, doktoranden Tore Ahlbäck som blev föreståndare vid DI samt överbibliotekarie vid ÅAB, psykologen Kaj Björkqvist som sedermera blev professor i utvecklingspsykologi i Vasa, Bertel Wahlström blivande doktor i filosofi och rektor för Katedralskolan i Åbo, samt undertecknad.

Professor Biezais skulle gå i pension 1978 och i maj 1978 höll han sitt sista seminarium. Jag hade äran att vara den sista som lade fram en text. Min uppsats var en analys av olika sätt att se på teologi och på religionsvetenskap som vetenskapliga verksamheter.

Titelbladet på uppsatsen.

Ett högre seminarium i religionshistoria några år tidigare än det seminarium inlägget berättar om. Från vänster: Tore Ahlbäck, Haralds Biezais, oidentifierad kvinnlig studerande, Bertel Wahlström (vars pro gradu-avhandling behandlades), Nils Martola, samt troligen Susan Sundback.

Professor Biezais hade en dramatisk bakgrund. Före andra världskriget var han präst i lutherska kyrkan i Lettland och teologisk forskare vid universitetet i Riga. Hans doktorsavhandling behandlade Albert Schweitzers etik. Under kriget var han, under svåra omständigheter, tvungen att fly sitt hemland. Det berättas att hans teologiska meriter inte imponerade på ledande personer då han ville finna en plats vid Uppsala universitet. Följden blev att han övergav teologin och doktorerade i religionshistoria. Han skrev en rad tjocka verk om förkristna religioner i Lettland. Professor i Åbo blev han i början av 70-talet.

Biezais’ bakgrund var sannolikt anledningen till att han hade ett hatkärleksförhållande till teologi och till teologer. Ämnet för min uppsats våren 1978 gjorde att han var rätt känslomässigt engagerad redan i början av seminariet. Han tycktes uppskatta min text. Den gav honom anledning att inleda med en utredning av hur en lång rad internationella forskare både inom teologi och inom religionshistoria inte lyckats lägga den egna trosuppfattningen åt sidan i sin forskning. Det som de sysslat med kunde i så fall inte kallas vetenskap, var hans budskap.

Då han tystnat bad Kalle Sandelin om ordet. De som kände Kalle, vet att han inte hade något emot att provocera litet då och då.

”Jag vill tacka professor Biezais för denna intressanta PREDIKAN!” sade han.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

”’PREDIKAN’! Det här är ett vetenskapligt seminarium och här predikas inte! Om doktor Sandelin inte förstår det här, så kan doktor Sandelin gå ut!”

Varpå min gode vän och kollega Kalle tog sina papper, reste sig och tågade ut.

Situationen var svår för mig, minns jag. Min omedelbara reaktion var att ta Kalles parti och också lämna rummet. Men jag satt ju där med min uppsats som skulle behandlas och, hoppeligen, godkännas.

Nå, seminariet fortsatte, också om stämningen var något dämpad. Och professor Biezais, som jag på många sätt uppskattade och tyckte om, gav mig ett gott vitsord. Vid det sedvanliga postseminariet på Hämeenportti kunde vi ren se på episoden som ett nästan dråpligt möte mellan två starka personligheter.

Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig teolog. Än idag har jag inte helt på klart varför jag valde att börja studera teologi, men någon sorts teolog blev det av mig. Jag hittade ganska snabbt en gemenskap i Åbo (dels eftersom teologin ju är känd för att locka en viss procent Borgåbor). På mitt andra studieår blev jag aktiv i TSF och det var bara början på all möjlig aktivitet. Jag tror jag nog egentligen höll på med annat mer än jag studerat, men utexaminerad blev man ändå. Det är svårt att välja ut något specifikt minne. Jag känner mig lyckligt lottad av att ha fått så mycket utav den tiden.

Gulisintagning anno 2013. Team RaittanTaittan tog hem vinsten!

Jag gillade att man genast lärde känna äldre studeranden, som skrattade åt oss i Mysis då vi stackars små gulisar var stressade inför första tenten på universitet, i kyrkohistoria. Det fanns på något vis hela tiden en trygghet, att ha människor som lite visade glimtar ur livet på TF liksom på akademin.

Även om det var och är fint, riktade jag mig utåt ganska fort. Jag hade många vänner som studerade någonting helt annat och det var inte helt ovanligt att jag på något vis blev en brygga mellan dessa två. Endera kom jag till Mysis och berättade om bravader som ägt rum i andra ändan av akademin, eller så var jag på en fest där jag (än en gång) fick förklara hur det här med teologi riktigt fungerar och varför jag nu som teolog kan sitta här på fest egentligen. Ibland kändes det ganska tungt, att snurra mellan två världar och kanske “argumentera” för sin existens i båda, men samtidigt är jag glad att jag gjorde det. Jag hoppas att jag kanske kunnat vara med och vidga fleras vyer i olika saker, även om det ibland varit ensamt. Mina egna vyer blev i alla fall vidgade. Framförallt var det fint att vid exempelvis årsfester vid sången O gamla klang och jubeltid vara den enda i en sal av över hundra personer som sjunger meningen om teologer. Visst existerade vi också! Men att alltid ha tryggheten att komma “hem” till Mysis igen.

Trygga Mysis, här den sista stunden från Reuterska Mysis (2015)

Min sociala personlighet förde mig till andra föreningar och olika studentrepresentantuppdrag, som utvecklade mina kunskaper ytterligare och som också formade mig något enormt. Ett speciellt tack riktar jag till Åbo Akademis Studentkår. Det var fint att verka där som en i ledet av andra teologer som tidigare valde att ge en insats för alla akademins studerandes bästa.

Min studietid kunde sägas ha avslutas abrupt då pandemin slog till våren 2020, men det var i samma tider som jag ansökte om mitt magistersbetyg, så för en som var så inne i studielivet gick jag inte miste om något då allt blev stillastående (mina sympatier till alla de vars studietid drabbats). Jag fick ut mer än jag önskat av studietiden, på bästa möjliga sätt. Dock att hämta ut sitt examensbetyg på Kuppis Citymarket var inte direkt den festliga stämningen jag önskade som avslut, men man får väl se det som det sura bäret på en nästan för söt kaka.  Tack teologin.

Examensbetyg uthämtat från Kuppis Citymarket

Ina Laakso

Studerade 2013-2020

Ungdomlig entusiasm och vilja att påverka kan ibland kollidera med äldres erfarenhet. Så skedde även för mig då jag i egenskap av studentrepresentant i fakultetsrådet vid ett tillfälle tog ut svängarna lite väl mycket och yttrade mig obetänksamt.

Det torde ha varit i slutskedet av studierna år 1984 då fakultetsrådet behandlade ett ärende. Jag har glömt vad det handlade om men vi förde i rådet en lång diskussion och alla var eniga utom lektorn Kalle Sandelin som ivrigt förfäktade en helt diametral åsikt. Diskussionen ledde ingenvart, men Kalle höll fast vid sin ståndpunkt som han absolut ville driva igenom.

I det skedet bad jag om ordet och påpekade att det är dags att fatta beslut och att vi inte i det oändliga kan lyssna till lektor Sandelins försök att få oss andra att ändra ståndpunkt. Sedan tillade jag – mycket obetänksamt – att Sandelins agerande påminner om något slags minoritetsterrorism då han så envetet försökte driva igenom sin egen ståndpunkt trots att alla andra var av annan åsikt.

Mitt ordval var inte det mest lämpliga och den gode Kalle flög bokstavligen i taket och krävde att få antecknat till protokollet att studerande Ekstrand kallade honom minoritetsterrorist.

Vid det här laget började en viss olustkänsla sprida sig i magtrakten. Samtidigt såg jag att professorn i kyrkohistoria, Bill Widén småleende bad om ordet och sade: ”Om Sandelin önskar få detta antecknat till protokollet så vill jag också få antecknat till protokollet att det är 24 grader varmt på Mallorca i dag.”

Bill Widén var som tidigare rektor för Åbo Akademi insatt i mötesjuridiken, och ville med sitt uttalande påpeka för Sandelin att man inte kan anteckna vad som helst till protokollet, utan endast sådant som har med sakinnehållet i det aktuella ärendet att skaffa.

Vid det här laget hade dock Sandelin fått nog av både mitt mindre lyckade ordval och professor Widéns ironiska kommentar. Han reste sig resolut och meddelade att han p.g.a. ett hastigt påkommet illamående önskade avlägsna sig från mötet.

Historien fick dock ett lyckligt slut. Jag gick efter mötets slut till Sandelins arbetsrum och bad honom om ursäkt för mitt ordval. Sandelin – som var känd för sin impulsivitet – hade också vid det här laget lugnat sig lite så vi drog ett streck över hela ”minoritetsterrorismen”.

Vi förblev goda vänner och även kolleger under några år och jag hade också förmånen att besöka Kalle och hans fru Ringa i deras pensionärsbostad i Ekenäs. Slutet gott, allting gott! Och frid över Karl-Gustav Sandelins minne!