Nils G. Holms minnen från 60-talet

Mina första år vid Teologiska fakulteten

Uppfylld av de största förväntningar och med sanktion från övre makter inledde jag hösten 1962 mina studier vid Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Att få studera den Heliga skrifts ursprungliga språk och innehåll var mycket stort för mig och något som knappast något annat kunde mäta sig med.

Vi var en relativt stor grupp som började studierna – hela 12 stycken. Som jag minns är de följande: Gunnar Weckström, Siv Staffans (Illman), Tarja Gyldén (Palin), Jan-Erik Sundström, Liisa Liukas (Nieminen), Eero Manninen, Paavo Loukonen, Lars Schmidt, Birgitta Lundqvist, Gun Pettersson (Lundell), Tore Ahlbäck och Nils G. Holm.

Siv Staffans (Illman) och Nils G. Holm i hebreiska studier.

Omedelbart fick vi börja studera hebreiska. Lärare var Gottfrid Gräsbäck. Vi använde ett kompendium som Helmer Ringgren sammanställt. Detta lärde jag mig helt utantill. Jag var mycket förtjust i språket. Samtidigt började vi studierna i klassisk grekiska för Sven-August Blomgren. Också det språket fascinerade mig. Jag hade fått bra skolning i grammatik vid Ålands Lyceum så det var inga svårigheter att ta till sig grekiskan. Efter att ha konsulterat Blomgren läste jag in latingrunderna hemma en sommar och tenterade dem sedan för honom så jag fick pro exercitio i latin. Studerade parallellt vid Humanistiska fakulteten med musik som huvudämne.

För att få högsta betyg i hebreiska gällde det att satsa ordentligt. Minns att vi var några studerande som i vackraste maj satt med nerdragna gardiner i fakulteten nattetid och studerade hebreiska. Gottfrid Gräsbeck var fordrande fastän hans pedagogik var lite si som så.

Men det var inte bara språkstudier. Vi hörde också den nytillträdde Helmer Ringgren i Donnerska professuren föreläsa om världens religioner. Andra året deltog jag i seminariearbete för Rafael Gyllenberg om gammaltestamentliga spörsmål. Minns att jag skrev en uppsats om Israel i Egypten. Det var stort att få studera för Gyllenberg som hade renommé som verkligt kunnig exeget. Eftersom det var hans sista seminariegrupp bjöd han oss hem på middag, vilket uppfattades som väldigt stort. Efter honom fick vi Bertil Albrektson som professor. Också en betydande exeget som senare ledde översättningen av Gamla testamentet till svenska i Sverige. I Nya testamentet fick vi Gösta Lindeskog från Uppsala som professor. Han var vänsällheten själv och hjälpte många privat över gränsen till godkänt i grekiskan och Nya Testamentet.

Redan andra året deltog jag i seminarierna i kyrkohistoria. Från Lund kom Hilding Pleijel som professor till oss. Han var en fordrande lärare som lärde oss källkritik. Det var inte likgiltigt hur man värderade olika källor rörande ett visst fenomen. Det skulle helst vara primärkällor som man byggde sin beskrivning på. Eftersom seminariet var det sista han ledde i Åbo bjöd han alla deltagarna på en stor middag på hotell Societetshuset där han hade för vana att bo. Minns att han tänkt ut vad som skulle avhandlas under de olika rätterna och den ordningen fick inte rubbas.

När Erik Ewalds kom på besök och föreläste psykologi slogs ofta kursschemat för andra ämnen sönder för alla ville höra honom. Där lades grunden för mitt intresse för religionspsykologi. Professorer som betytt mycket för mig var också Helge Nyman (praktisk teologi), Gotthard Nygren (systematisk teologi) och Bill Widén (kyrkohistoria). Den sistnämnde uppmanade mig att skriva om pingströrelsen vilket så småningom resulterade i att jag disputerade i Uppsala om tungotalet. Tjänstgjorde ett år också som någon sorts assistent i kyrkohistoria.

Det går inte att förbigå betydelsen av Teologhemmet. Det var inrymt i Annexet vid fakulteten, alltså träbyggnaden. Där bodde sex manliga studerande. Jag bodde där andra och tredje året, först med Gunnar Weckström och sen med Tore Ahlbäck. Vi hade “allrum” där, vilket gjorde att många tittade in. Det var nästan helt omöjligt att läsa i huset. Jag gick över till stora biblioteket och fick en stol i B-läsesalen, vid samma bord som John Vikström skrev sin doktorsavhadling.

Karl-Johan Hansson (Jocke) och Nils G. Holm på väg in till Teologhemmet. Man bar hatt den tiden.

Kvällste på Teologhemmet. Frän vänster Nils G. Holm, Karl-Gustav Sandelin och Gustav Björkstrand.

Till aktiviteterna kring Teologhemmet hörde också KSÅA (Kristliga studentföreningen vid Åbo Akademi). Den var mycket aktiv dessa år och kunde samla upp till 200 personer vid jul- och vappfesterna. Vi hade egen kör och orkester samt KSÅA-kvartetten som specialiserade sig på Negro spirituals. Kvartetten reste mycket omkring i hela Svenskfinland och spelade in bl.a. två EP-skivor och hade många framträdanden i TV och radio. I min ägo har jag en bok där jag antecknat kvartettens alla förehavanden.

KSÅA-kvartetten: Karl-Johan (Jocke) Hansson. Lars-Erik Björkstrand, Nils G. Holm och Gösta Helander.

Vi gjorde också en Vappkrönika till vårfesten 1964. Vi berättade där hur vi skojat med Gustav Björkstrand om att vi hade riksdagsmannen Albin Wickman på besök och att han inte fick störas för han låg och sov. Organisten Sune Carlsson som hade sångstund i allrummet intill fick dra ner på ljudet ordentligt tills Jocke Hansson vid middagstid med hög röst ropade “vakna” och William Mwakagali, studerande från Tanzania, helt sonika avlivade Wickman genom att rycka åt sig sin skinnmössa som hade format Albins huvud i sängen. Wickman var en viktig informant för Björkstrand som skrev om Maria Åkerblom och rörelsen kring henne.

Hösten 1964 firade Teologiska fakulteten 40-årsjubileum med promotion och hedersdoktorer. En liten kör hade sammanställts och under ledning av Gottfrid Gräsbeck och med Marita Michaelsen (Holm), Helena Borotinskij (Nygren), Viking Smeds och Seppo Ruohonen som solister. Vi framförde Johann Sebastian Bachs kantat Wir danken Dir, Gott. Jubileumsmiddagen hölls på slottet.

Middag på Åbo slott i samband med fakultetens 40-årsjubileum. Till höger Nils G. Holm med Tarja Gyldén (Palin). Mittemot oss sitter Yrjö Simojoki och Karin von Pfaler.

Från 1969 sju år framåt var jag lärare i liturgisk sång vid fakulteten. Till uppgifterna hörde att vara med om och instruera vid övningsgudstjänsterna i Skarpskyttekapellet.

Jag trivdes bra vid fakulteten. Mycket mer skulle kunna berättas bl.a. om den kritikvåg som studenterna satte in mot studierna i slutet av 1960-talet. Man tyckte bl.a. att studierna var gammaldags och tungrodda. Flera reformarbeten har efter det satts in, så studierna ser annorlunda ut idag jämfört med vad vi hade vid mitten av 1960-talet.

Samuel Erikson (årskurs 2014): Omnia vincit amor

Samuel Erikson

Samuel Erikson (årskurs 2014) utanför Teologicum.

Omnia vincit amor – om hur en ung teologistuderande lät sig snärjas av en kvinna

För snart tio år sedan inledde jag studier i teologi vid Åbo Akademi. Det var ett nytt livsskede som började, och med stor förväntan flyttade jag till Åbo. Fastän jag hade både militärtjänstgöring och en yrkesexamen i bagaget kändes det ändå som att jag nu skulle bli vuxen.

Jag satte ribban högt. Åren i Åbo skulle räknas. Jag hade under flera månaders tid skrivit ner en lång lista med sådant jag önskade av åren i Åbo. Av den långa listan förverkligades egentligen bara två vanor; och båda tog slut när jag efter ett år träffade kvinnan i mitt liv.

Varje vardagsmorgon steg jag upp kl. 05:30 och studerade grekiska. Under dygnets två första vakna timmar slet jag mitt (vid den tiden ännu rätt så svallande) hår för att pränta ord och aorister. Framgångarna var väl måttliga, men det ska sägas att det inte var alldeles enkelt att lära sig ett antikt språk genom en nätkurs. Inte sällan vaknade jag samtidigt som min rumskompis hade sett färdigt på nattens NHL-matcher och gick för att sova. Jag hälsade ”god morgon”, han hälsade ”god natt”.

Den andra vanan avslutade dagen. Varje kväll kl. 22:00 sjöng jag en vers av Vårt land, och gick sedan till sängs. Pretentiöst nog kallade jag detta för aftontapto, men kände ändå en djup tillfredställelse i detta invanda mönster. Idag sjunger jag alla elva verser av vårt land närhelst det behövs. (Vilket är ganska sällan.)

Jag trivdes med mitt studieliv och kände mig som en ansvarstagande vuxen. Sedan inträffade något som kom att förändra mig för alltid – jag blev förälskad.

Förfallet skedde sakta men säkert. Det började med ett par oskyldiga sms och e-postmeddelanden i april. Mot slutet av maj chattade vi halva nätterna. Någonstans däremellan dog mina rutiner, både vad morgongrekiskan och aftontaptot beträffade. Och nu kunde jag säga ”god natt” till min rumskompis.

Ungefär tre år efter att romansen började hade vi gift oss och påbörjat vårt gemensamma liv i Vörå. Jag hade avlagt teologie magistersexamen, blivit prästvigd och lärt mig en hel del grekiska på kuppen. Kärleken övervinner allt, ibland också goda rutiner. Men jag är tacksam både till min hustru, och till de där rutinerna. Numera konkurrerar de inte.

Grekiskan har fortsättningsvis en plats i mitt liv och mitt arbete. I predikoförberedelser försöker jag att så ofta som möjligt ge grekiskan uppmärksamhet, även om det numera blir under mer anständiga tider av dygnet, och inte fullt lika målmedvetet som förut. Och vikten av att ge dagen ett tydligt slut ger jag både mig själv och våra barn med gemensam aftonbön, i en tid då skärmar och telefoner äter upp allt mer av mångas nattimmar.

Och vem vet, kanske kommer det en dag då någon ber mig recitera vårt lands nationalsång? Då ska jag stolt säga, att den lärde jag mig när jag studerade vid Åbo Akademi.

Samuel Erikson är kyrkoherde i Vörå församling.

Laura Maria Latikkas (årskurs -89) minnen från studietiden

Laura Maria Latikka (född Raitis) inledde sina studier vid ÅA hösten1989. I dag jobbar hon som kyrkoherde vid S:t Marie församling i Åbo.

Teologiestuderanden Laura Maria Raitis (t.v.) och Minna Luukko (sedermera Näsman) under julen 1993.

Under min studietid var epost något nytt. Vi fick epostadresser och lärde oss skriva och motta epost. I början gick vi in på biblioteket eller andra ÅA-lokaler, hittade en ledig dator och försökte komma ihåg hurdana remsor av bokstäver man skulle skriva för att logga in och använda eposten. Det var ju före Windows. Fick man reda på olika knep så blev det lättare. Man behövde till exempel inte alltid komma ihåg adressen man skrev till, utan det fanns en ”reply”-funktion.

Senare kunde man med hjälp av modem komma till nätet hemifrån. Trots det tror jag inte att vi under min studietid använde internet för att studera. För tenterna läste vi böcker och A4-kopior som lärarna delade ut. För gradun läste jag endast tryckta källor, inga på nätet. Senare, någon gång mellan 1997 och 2000 när jag hade mitt första fulltidsjobb som teolog, frågade min vän som var läkare: ”Använder du internet?” Frågan var inte så konstig då som den nu låter.

Mycket har ändrats sedan 90-talet. En del samtalsämnen har inte. Termerna kan ha bytts ut men temana finns kvar. Det är närmare 30 år sedan jag inom ämnet teologisk etik skrev en proseminarieuppsats om transsexualitet. Det ordet använde man då. Uppsatsen handlade om hur man ska förhålla sig till att någon byter kön.

Mitt andra studieår och hälften av det tredje var jag på utbyte vid Aarhus Universitet. På sommaren måste jag ändå tentera i Åbo för att få studieveckor (dåvarande studiepoäng). Jag kom tillbaka till Åbo i början av 1992.

Att komma tillbaka är oftast svårare än att flytta till ett främmande land. Så var det också för mig, både när jag återvände från Danmark och senare från Nepal och Indien. Sammanlagt var jag borta från Åbo hela två år under de sju år jag studerade.

I ett brev daterat den 1.12.1992 skrev jag om svårigheten med att anpassa mig igen och hur det löste sig. Nyligen skickade min holländska vän brevet tillbaka till mig. I brevet berättade jag om en diskussionsgrupp som jag och några andra teologistuderanden grundat. De flesta som var med hade varit på utbyte utomlands. ”Vi hade förstås olika förväntningar när vi började, men nu har verksamheten hittat sin form. Vi samlas varannan vecka. Förra gången var vi på teater, men annars brukar vi komma hem till någon och äta först. Måltidsgemenskapen har ju också varit en sak som jag saknat. Det är ovanligt här att äta middag tillsammans, jämfört med både Holland och Danmark, och du vet själv hur viktigt det ändå är.”

Mat var jag intresserad av redan under mitt första år. Var det luncherna på Gadolinia jag skrev om i ett av mina brev? Nej, utan en teologisk innovation jag senare totalt glömt bort. En natt ganska sent hade jag deltagit i ett samtal om en fem rätters nattvard, i vilken varje rätt representerade en av nattvardens fem betydelser. Vid tiden för brevskrivandet kom jag tyvärr inte längre ihåg vilka de fem rätterna var. Den som har kreativitet och mod får gärna utveckla idén vidare och ta den i bruk.

Det andra jubileumsblogginlägget: Leif Eriksons minnen från 70 och 80 -talen

Några angenäma minnen från Åbo och Lund

Leif Erikson

Promotion 1984

Promotionståget 1988 på väg mot Domkyrkan. Författaren till höger i det andra ledet.

Under mina teologistudier vid TF i Åbo 1972-75 var Gotthard Nygren professor i systematisk teologi. När jag skrev min licentiatavhandling var han min handledare. När jag sedan skulle ta itu med min doktorsavhandling styrde jag mina steg till professorns bostad i Åbo en vacker vårkväll. Vi satte oss i varsin stol på balkongen och han tände sin Havanna-cigarr som spred en behaglig doft som blandades med de nästan lika gott doftande syrenerna. Under den närmaste halvtimmen lyssnade jag uppmärksamt till när min professor gav mig riktlinjer för mitt avhandlingsarbete. Efter tio års bekantskap förstod jag hans skånska rätt väl. Senare skulle det visa sig att hans planer var realistiska och genomförbara. Då om inte förr insåg jag att Gotthard var utrustad med ett ovanligt väl städat hjärnkontor.

Efter sin pensionering flyttade Gotthard till Lund och bosatte sig i det hus där han hade vuxit upp. Hans far Anders Nygren hade varit professor i systematisk teologi i Lund och därefter biskop i Lunds stift. Gotthard hade år 1956 disputerat på en avhandling om Augustinus predestinationslära. Efter att ha arbetat några år enligt Gotthards riktlinjer besökte jag i maj 1984 Lund och deltog i professor Bengt Hägglunds högre seminarium. Jag hade då kommit en bit på väg, men var nog lite nervös inför seminariet. Min opponent var doktorand Christian Braw och han hade en hel del kritiska synpunkter på mitt opus. När seminariet gick mot sitt slut väntade jag att Gotthard skulle komma till min hjälp och försvara min text, men han sa inte ett ord.

När vi efter seminariet kom till Gotthards hem där jag logerade, satte vi oss bekvämt i varsin länstol i hans arbetsrum. Rummets väggar var fyllda med böcker från golv till tak. De flesta böckerna var hans fars böcker. I det rummet skrev Anders på 1930-talet sitt klassiska verk ”Eros och agape”. Jag kunde höra historiens vingslag. Gotthard märkte nog att jag var en aning nedstämd, så det första han sa var: ”Nu skall vi dricka varsitt glas gott danskt vin”. När vi hade tömt glasen höll han sedan en halv timmes monolog där han försvarade min text. Det behöver knappast nämnas att jag blev på gott humör efter det. När det blev sängdags visade Gotthard mig till sängkammaren uppe på vinden där jag skulle sova. Så sa han: ”Du skall sova i min far Anders säng.” Jag blev omtumlad, men sov ovanligt gott den natten. När jag har kompletterat mitt CV har jag någon gång – kanske mest på skoj – slagits av tanken att jag bland mina meriter kanske borde nämna att jag har sovit en natt i den store teologen Anders Nygrens säng i Lund.

När vi skildes och tog farväl av varandra på järnvägsstationen sa Gotthard att han gärna skulle komma till min disputation i Åbo men att hans hälsa inte medgav det. Och så sa han med vemod i rösten: ”Ja, Leif du är den siste.” Med det menade han att jag var den tionde och sista doktoranden som han handledde fram till disputationen. Johannes Rinne och John Vikström var de två första och de disputerade i maj 1966 med tio dagars mellanrum. Jag var den siste – tjugo år senare.

Om det var någon jag saknade vid disputationen den 25 oktober 1986 och den efterföljande middagen så var det nog Gotthard Nygren.

Det första jubileumsblogginlägget: John Vikströms minnen från 60-talet

Några minnen från TF:s 60-tal

John Vikström

Jag jobbade vid TF åren 1962-70. I början hade jag två ettåriga statliga forskartjänster. Mellan dem var jag ibland en kvart, ibland en halv assistent. År 1966 blev jag lektor i systematisk teologi och sedan bitr. professor i etik och religionsfilosofi.

Lektoratet sökte jag tillsammans med min goda vän och blivande kollega som ärkebiskop i Finland. Som ortodox ärkebiskop hette han Johannes. Rinne hette han då. Jag fick lektoratet, och förlusten klarade han fint. Han gick ut på stan och köpte sig en ny hatt, och med det var saken klar. Så berättar han i sina memoarer. Några veckor senare konverterade han.

Vid fakultetens 40-årsjubileum 1964 var jag hantlangare åt dåvarande dekanus professor Helge Nyman. Det mesta gällande arrangemangen fick jag lov att göra på egen hand. Det var bl.a. gästföreläsningar och fest på slottet. Två minnen kommer jag speciellt ihåg.

När jag efteråt skulle ordna ersättning åt sångaren Viking Smeds från Borgå, var jubileumskassan tom. Finns inte, sa dekanus. Viking har väl inte fått arvodet ännu heller.

Inför kvällsfesten på slottet skulle jag raka mig extra bra. Jag skar mig riktigt ordentligt, så min bordsdam ÅU-journalisten Meta Torvalds hade en rakbladsskuren och blödande kavaljer vid sin sida.

Författaren t.v. i Teologiska fakultetens 70-årsjubileum 1994.

Författaren (t.v.) med Bertel Söderholm och Bill Widén i teologiska fakultetens 70-årsjubileum 2.-3.10.1994.

60-talet var som bekant studentrevolternas tid. Deras största revolt på TF bestod i en sådan volt att de plötsligt stod ovanför oss lärare. De började ge oss vitsord. Minns hur spännande det var att vänta på sitt betyg.

Hösten 1970 fick jag två utnämningar, först till biträdande professor vid Åbo Akademi och någon vecka senare till biskop i Borgå stift. Vid middagen efter vigningen i Borgå talade också akademiens dåvarande rektor K-G Fogel. Det mesta och bästa jag minns av det talet var hans triumferande kommentar till utnämningarna: Vi hann före! Vi vann!

Många år efteråt fick jag höra att några studenter hade inför biskopsvalet varit ute i stiftet och hållit valtal för mig. När flyttningsbilen skulle lastas inför avfärden till Borgå i början av december, kom några studenter spontant och ville hjälpa till.

En härlig avslutning på en härlig tid tillsammans med fakultetens studenter!