”Jaha, är det kärleken som har fört dig till Finland?”

”Nej jag fick pengar.”

”?”

Och det är sant.

Nåja.

Det är naturligen inte pengarna som har fört mig till Finland.

Utan min nyfikenhet, intresse för språk, och, som med nästan allt i livet, en stor dos slump. (Eller borde man säga ’ledning’ som teolog?).

En slaskig januarimorgon 1991 anlände jag till Åbo hamn.

Det var inte min första resa till Finland. Året innan hade jag hälsat på bl a Peter Lüttge som då hade fått samma stipendium ur Johanna och Otto Beltzners fond som nu gjorde min vistelse möjlig.

Anländer man en slaskig januarimorgon kan det mesta bara bli bättre. Vädret åtminstone. Och det blev bra.

Jag hade då kommit från Tübingen där årskurserna i teologi var större än hela teologiska fakulteten. Det var en stor och för det mesta trevlig skillnad. Småskaligheten. Närheten. Fast det var i början svårt att ’dua’ alla, professorerna inkluderat. Ganska snabbt trivdes jag som fisken i ankdammen. Det enda som jag kanske saknade var vilda teologiska debatter. Och i mars: våren.

När halva stipendieåret var förbi hade jag också fått veta att det söktes präster till Borgå stift. I min hemkyrka i Württemberg fanns däremot alltför många teologer. Beslutet att försöka stanna och avsluta studierna i Åbo och få jobb var lätt. Andra kryddor och hållhakar kom sen senare med i bilden: fru, familj och så vidare.

Det var inte helt okomplicerat att överföra mina prestationer från studierna i Tyskland till finska studieveckor. Systemen var (åtminstone då) ganska olika. Så det blev att ta om en del, men det störde mig egentligen inte. Jag studerar ju gärna och har egentligen inte heller slutat med det, fast jag fick examen och inte mera är inskriven i ÅA.

Men ÅA och Åbo är nog inskrivna i mitt liv, minne och hjärta.

Claus Terlingen jobbar som omsorgspräst i kyrkans central för det svenska arbetet.