Etikettarkiv: tatarer

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft”[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

Med marknaden kom koleran*

Publicerat av

I oktober 1893 omtalar en notis i Åbo Underrättelser att skepparen Johannes Mickelsson från Gullkrona i Nagu har avlidit under strömmingsmarknaden i Helsingfors. Fallet hade orsakat kaos när man misstänkt att Mickelsson drabbats av kolera och den bassäng vid Salutorget som hans sump ”Igratj” stått i hastigt hade utrymts och isolerats. Minnet av den åboländska fiskarens öde lever kvar i det egentligen absurda faktum att denna plats i hjärtat av landets huvudstad ännu i dag bär det föga tilltalande namnet Kolerabassängen.

Europa plågades från 1830-talet fram till tidigt 1900-tal av återkommande koleraepidemier. De nådde även Finland och Åbo, som första gången drabbades hösten 1831 och tog över 200 stadsbors liv. Av rädsla för att koleran skulle sprida sig begravdes offren utanför staden. Om detta minner koleragravgårdarna på Österås och i Kakolabacken – den senare upptäckt så sent som 2011 i samband med arkeologiska utgrävningar.

Rädslan för kolera var ständigt närvarande i 1800-talets samhälle. Ända till slutet av 1800-talet levde man i okunskap om hur smittan spreds, men det var uppenbart att sjukdomen vanligast förekom på platser med stor rörlighet och på folkrika platser där människor från olika regioner möttes. Koleran spreds längs pilgrims- och handelsrutter och där arméer drog fram – samt i större städer där särskilt marknaderna som lockade folk från alla håll ansågs utgöra en risk. Eftersom inget botemedel mot koleran var känt kunde i första hand endast preventiva åtgärder vidtas; med andra ord försökte myndigheterna tidvis stävja rörlighet och hindra stora folksamlingar.

Strömmingsmarknad vid ”kolerabassängen” i Helsingfors ca 1919 Foto: Ivan Timiriasew, Helsingfors stadsmuseum

Konsekvenser för marknadslivet i Finland fick framför allt de omfattande epidemier som på 1890-talet drabbade Ryssland. Eftersom marknaderna i storfurstendömet besöktes av en betydande mängd handelsmän från Ryssland försökte myndigheterna i finska städer under en rad år begränsa eller helt förbjuda marknaderna. Motiveringen var att man fruktade att de handelsvaror som fördes in i städerna österifrån – skinnplagg, tyger, frukt och annat – lätt skulle kunna ”transportera smittämnet”.

Särskilt allvarlig var situationen 1892, då höstmarknaderna i många städer i Finland indrogs. Även hälsovårdsnämnden i Åbo anhöll hos senaten om att stadens höstmarknad skulle inhiberas, eftersom ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, der koleran som bäst grasserar” som vanligt förväntades komma för att sälja sina varor. I de lokala tidningarna publicerade hälsovårdsnämnden annonser som uppmanade stadsborna att undvika ”all onödig beröring med främlingar”. Särskilt varnades för att släppa de ”med sina krampackor vandrande tatariske köpmännen” in i hemmen.

Diskursen kring den konkreta faran för kolerans spridning stärkte en redan existerande misstänksamhet mot de rörliga handlandena som myndigheter och lokala handelsmän ofta anklagade för att lura naiva köpare från de lägre samhällsklasserna att till överpris köpa varor av dålig kvalitet. Rörligheten kopplades även till andra potentiella faror som spridning av sjukdomar och samhällsomstörtande idéer – de sistnämnda för övrigt ofta metaforiskt beskrivna som just ”farsoter”. Beskrivningarna av kolerafaran fick rasifierade drag och kopplades till negativa föreställningar om ”östern” varifrån sjukdomen ansågs härstamma. I skildringar dras ofta likhetstecken mellan den rörliga handeln som ett fenomen och den bristande hygien som påstås karaktärisera de grupper som bedriver den. På 1890-talet varnades Åboborna i pressen för att handla med ”snuskiga tatarer” som säljer sina ”snuskiga tyger och kläder på hvilka hundrade smutsiga händer känna förrän den hundra första köper ett stycke”. Och för att köpa ”dåliga, af besmittade händer plockade frukter och smutsiga konfekter” som handlande ”utifrån” fört in i staden.

Å andra sidan frikänns inte heller köparen från ansvar. I t.ex. Kotka som geografiskt låg närmare ryska gränsen och där lokala handelsmän redan på 1880-talet slagit sig samman för att stävja den tatariska handeln som de ansåg vara olaglig, skuldbelades även köparna för att bidra till kolerans spridning. En artikel i tidningen Kotka hävdar år 1895 att en person som handlade med tatarer försummar sitt ansvar och med skäl kan anklagas för att sakna ”tilbörligt sinne för snygghet och renlighet”.

Koleraepidemierna i Europa började ebba ut i början av 1900-talet – främst tack vare att avloppssystem i städerna byggdes ut och gjorde vattnet renare. Nästan ett sekel av rädsla för sjukdomen hade dock bidragit till att på ett bestående sätt stärka negativa attityder gentemot såväl marknadshandeln som sådan som negativa stereotypier gentemot de etniska minoriteter som idkade rörlig handel. Den rädsloretorik som odlades kring koleran i slutet av 1800-talet kan inte förstås som sådan. Den måste betraktas mot bakgrund av det finska nationsbygge som vid samma tider var upptaget med att kategorisera vilka grupper som skulle inkluderas i nationen och vilka som var ”främmande” för den.

*Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 20.10.2016.

”Orientens ros” – den tatariska gårdfarihandlaren som stereotyp

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Drasti, drasti, allihopa!
Ni ska’ komma, då jag ropa;
”tääl’ on hyvä tavaraa.”
Jag ska’ runt i husen löpa,
om ni riktigt micke köpa,
kovin paljonkin, av Haidulla.

Den här versen inleder kupletten Gårdfarihandlaren (”Orientens ros”), som på 1910- och 1920-talen framfördes på revy- och varietéscener i Finland. Muslimska tatarer från trakten av den viktiga ryska marknadsstaden Nizhnij Novgorod hade från 1880-talet börjat idka gårdfarihandel i Finland. Många vistades till en början i landet säsongsvis, och upprätthöll täta kontakter till hemtrakten. Sången skildrar en av dessa tatarer, ’Haidulla’, som tilltalar sina presumtiva kunder. Det populära numret skrevs 1913 av äventyraren, skådespelaren och revyartisten Felix Jungell. Han uppträdde bland annat med kupletter, en populär tidstypisk underhållningsform, där artister framförde humoristiska visor, ofta till tonerna av kända folkmelodier. Kuplettens popularitet byggde dels på satir av överheten, dels på artisternas förmåga att skildra dagsaktuella händelser och föreställa karaktärer som publiken lätt kunde känna igen. Ett annat centralt tema var folk av olika etnicitet. I USA parodierade kuplettsångare ofta mörkhyade och judar, medan denna roll i Finland ofta tillskrevs människor det mångkulturella Ryssland, vilka genom sin närvaro i storfurstendömet var närvarande i åskådarnas vardag. Ett annat populärt tema var folk som i likhet med artisterna själva hade en rörlig livsstil, exempelvis vagabonder, posetivhalare och gårdfarihandlare. I sången representerar således ’Haidulla’ både den ’etniska andra’ och en rörlig karaktär:

Minä luffannut, så trägen,
pitkä matka, långa vägen;
Peterburg – Moskva – Kasan.
Stara, vanha, klok Haidulla
inte låtsa om förtulla.

’Haidulla’ och hans handel framställs anekdotiskt och stereotypt, och sången tangerar flera teman som finländsk press i början av 1900-talet kopplade samman med den handel som i Ryssland härstammande grupper idkade i Finland. Formuleringen ’inte låtsa om förtulla’ syftar exempelvis på den ofta framförda anklagelsen att gårdfarihandlare från Ryssland handlade med olagliga varor, vilket gjorde att de ogillades av lokala köpmän. I sången lockar ’Haidulla’ också unga flickor att köpa sina billiga varor och skryter med att han förtjänar bra i Finland genom att ”röra på bena” och saluföra sina varor till ett pris med rejäl prutmån – alla element som framställdes som typiska för etnifierad rörlig handel.

Talande är också att sången framförs på en blandning av svenska och finska, kryddad med enstaka ryska ord. Jungell avslutade sin artistkarriär i början av 1910-talet, men numret övertogs i något modifierad form av tidens största kuplettstjärna J. Alfred Tanner. Tanner framförde den första gången 1914 under titeln Drasdi drasdi, medan den i de inspelningar han gjorde senare är känd som Tattari (drasdi drasdi). Drasdi drasdi (alt. Drasti drasti) är en förfinskad/försvenskad form av ryskans hälsningsfras goddag (zdravstvuj), som sannolikt var bekant för många finländare från möten med handelsmän för Ryssland. I sången förekommer också flera andra ryska handelsrelaterade ord och fraser, som karascho (sv. bra), paschaluista (sv. varsågod), djengi (sv. pengar) och njeto osta, tvui-ti (ung. ”var förbannad om du inte köper”). Alla tre språken finns också representerade i refrängen:

I da’, i da’
pitäs osta av Haidulla! –
Kaikki, allt är karaschå.
Njeto parempi ni få,
så bra, så bra.

Det brutna språket och den språkliga mångfald som präglade mötet mellan handelsmän från Ryssland och deras kunder i Finland är typisk, och framställs sällan som ett problem. Liknande skildringar förekommer också i det minnematerial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar inom projektet, där respondenter ofta nämner att man kommunicerade på en blandning av finska (el. karelska), svenska och ryska. Utifrån kommande handelsmän lärde sig ofta snabbt den centrala handelsterminologin, och ett ofullständigt språk rentav kan ha setts som en fördel. Antti Häkkinen hävdar i artikeln ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’ att det brutna språket försåg handelsmöten med  ett ökat underhållningsvärde – ett värde som handeln utan tvivel också hade för konsumenterna.

J. Alfred Tanner uppträdde från 1914 med Jungells kuplett i något modifierad form under titeln Drasdi drasdi. Källa: Aamulehti 7.5.1914.

En tatarisk gårdfarihandlare förekommer också i Edith Unnerstads ungdomsbok Mormorsesan (1959). I boken följer pojken Anders från Våmhus socken i Dalarna i början av 1900-talet med sin mormor och moster på en försäljningsresa till S:t Petersburg. Kvinnorna försörjer sig på att tillverka och sälja hårarbeten, och under färden gör följet uppehåll i Helsingfors där de möter en mängd för staden typiska karaktärer. Vid en gård på  Sjömansgatan i Rödbergen griper en snyftande flicka – ”vit i ansiktet av förskräckelse” – krampaktigt tag i mormoderns kjol i ett försök att gömma sig. På frågan vem hon vill gömma sig svarar flickan: ”Tattarn! Han vill stoppa mig i påsen. Låt honom inte ta mig!” Det visar sig att flickan fått höra att tatariska gårdfarihandlare rövade bort stygga barn i sin påse, och flickan som varit stygg fruktade nu att bli bortförd till ”tattarlandet”. Att skrämma barn med att bli ”bortrövade” av främlingar är också det en vanlig retorisk bild, som även skymtar fram i det minnesmaterial om rysk-karelska gårdfarihandlare som vi studerar i projektet. Allmänt förmedlar minnesmaterialet dock en positiv inställning till handelsmännen, och även i Unnerstads bok övergår flickans initiala rädsla i glädje. Anders och hans mormor följer flickan till hemmet, där de möter en ”främling med smala ögon och bakåtsluttande panna, lång mandarinmustasch och på huvudet en svart kalott”. Tataren själv inser genast varför flickan hade blivit rädd: ”Jak ferstå. Flicka tror tatarer tar barn”. Historien får ett lyckligt slut och rädslorna skingras när det visar sig att flickan i själva verket ska få ett nytt klänningstyg. Den avslutas med en replik av gårdfarihandlaren, som avspeglar den begreppsliga förvirring som likheten mellan benämningen ”tatarer” och ”tattare” i bemärkelsen romer tidvis rimligtvis måste ha skapat: ”Jak ingen tattare, jak tatar. Dy säga alla barn tatarer inte farlig”.

Antalet tatarer som idkade gårdfarihandel i Finland var betydligt lägre än antalet rysk-karelska handelsmän. Det är därför föga överraskande att de sistnämnda har lämnat ett tydligare avtryck i det finländska allmänna medvetandet än tatarerna. Gårdfarihandlare från ryska Karelen figurerar bland annat i flera verk som ingår i finländskt litteraturkanon, från J. L. Runebergs Älgskyttarne (1832) till Juhani Ahos Juha (1911) och Väinö Linnas Här under polstjärnan (1959). De två exemplen som här presenteras visar ändå att också den tatariska gårdfarihandlaren är en karaktär som har haft en viss plats i det finländska allmänna medvetandet.

Källor:

Antti Häkkinen, ’Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä’, Antti Häkkinen, Panu Pulma & Miika Tervonen (eds.), Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa (Helsinki 2005).

Felix Jungell, Färder och irrfärder. Minnen från ett äfventyrarlif (Helsingfors 1909).

Felix Jungell, Visor och kupletter (Helsingfors 1913).

Mikko-Olavi Seppälä, Hauska poika. Kuplettilaulaja J. Alfred Tanner (Helsinki 2009).

Edith Unnerstad, Mormorsresan (Stockholm 1959).

J. Alfred Tanner, Kuolemattomat kupletit. Sata ja kolme humoristista ja muutakin laulua (Lahti 1947).

Kupletten ’Tattari’ framförd av Heikki Tuominen i en inspelning från 1929: