Kategoriarkiv: Virtuell lärmiljö

Projekt möter projekt 6.10.2016

Hösten har kört igång med en rivstart och vi närmar oss nästa DiDiDi-seminarium.

Den 6 oktober kl. 14.30 är ni mycket välkomna till Vasa övningsskolas gymnasium, auditoriet, för att under rubriken ”Projekt möter projekt” lyssna till klasslärarna Sophia Svenfelt och Johanna Nygård, som berättar om sina erfarenheter från lärmiljöprojektet TIP – Teknikstödd Individcentrerad Pedagogik. Ett av de konkreta resultaten av projektet är att man nu i Larsmo har 1:1 med pekplattor i åk 1-2 i kommunens alla skolor och är bra på gång med digitaliseringen av nybörjarundervisningen. Från Petalax gymnasium har vi på plats ämneslärarna Marianne Backlund och Tiina Harkkila samt rektor Maggi Bast-Gullberg, som i egenskap av pilotskola pratar om sina erfarenheter kring utvecklandet av eKlasstandem för virtuella lärmiljöer.

Det är också möjligt att på distans delta i seminariet.

Här hittar du mer information om programmet.

Här kan du anmäla dig (även alla ni som deltar på distans).

Från det digitala till det virtuella klassrummet

Den 19 april klockan 14.45-15.45 ordnar DiDiDi följande TeachMeet. Agneta Berntsson från Korrespondensgymnasiet, Sveriges enda distansgymnasium, deltar. DiDiDi uppskattar möjligheten att utbyta erfarenheter med lärare som undervisar helt på distans. Det känns faktiskt självklart att vi möts virtuellt för att diskutera just digitala och virtuella klassrum eftersom Sverige och Finland har ungefär liknande utmaningar när det gäller avstånd och elevunderlag på gymnasienivå. I Svenskfinland pågår ett projekt som kallas ViRum och som står för det virtuella gymnasiet och för tillfället utvecklas virtuella kurser och den virtuella plattformen för att möjliggöra interaktiva och kollaborativa kurser för alla finlandssvenska gymnasiestuderande. Korrespondensgymnasiet har lång erfarenhet av distansundervisning och vet vad det innebär att erbjuda en hel gymnasieutbildning utan närstudier.

Jag kommer att samtala med Kicki Häggblom, som modererar tillfället, om digitala och virtuella klassrum samt den begreppsförvirring som råder kring dessa begrepp. Det finns många frågetecken gällande begrepp som rör teknologi och lärande – har du hört om exempelvis blended learning, online learning, webbaserat lärande, digitalt lärande? I takt med att tekniken utvecklas dyker nya begrepp upp men det är inte självklart vad som skiljer dem åt och vad som egentligen avses med dem. Efter tillfället kan du förhoppningsvis förhålla dig till digitalt och virtuellt på nya sätt och tillämpa dem i undervisningen utgående från en starkare teoretisk grund.

Seminariet spelas in och det finns möjlighet att delta i diskussionerna endera i realtid via Adobe Connect eller senare via DiDiDi:s YouTubespellista. Anmälan till seminariet görs på
https://survey.abo.fi/lomakkeet/7714/lomake.html

Varmt välkommen med!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Det virtuella gymnasiet för Svenskfinland tar form

Gymnasierna runtom i Svenskfinland har redan i många år samarbetat kring bl.a. distanskurser inom de så kallade gymnasieringarna. Svenska Kulturfonden har de senaste åren delat ut pengar explicit för gymnasieutbildningen och också gjort utredningar kring hur kurssamarbetet kunde se ut. Den största satsningen har Kulturfonden gjort när det gäller ViRum eller det virtuella gymnasiet för Svenskfinland.

Projektet tilldelades 1 miljon euro och arbetet med ViRum leds av Åbo Akademi, men de slutliga besluten fattas inom en styrgrupp där rektorer från gymnasieringarna, och representanter från Utbildningsstyrelsen, Finlands Svenska Lärarförbund, Finlands Svenska Skolungdomsförbund, samt Kulturfonden och ÅA sitter med. Rent tidsmässigt så kommer projektet att vara klart år 2016, samtidigt som den nya läroplanen för gymnasieutbildningen borde vara godkänd. Målet med är att skapa en ekonomiskt självbärande modell och att pröva ett antal virtuella pilotkurser. En modell för den framtida organisationen planeras i god tid, så att det finns en naturlig fortsättning då projektet tar slut (december 2016). Grundtanken är att underlätta gymnasiernas samarbete och att ge studerande tillgång till ett brett kursutbud. Vissa gymnasier har inte möjlighet att erbjuda alla kurser de vill vilket naturligtvis är problematiskt ur studerandes synvinkel.

Som doktorand inom Fakulteten för pedagogik och välfärd med ett fokus på virtuella lärmiljöer står jag för de pedagogiska inläggen när jag diskuterar ViRum med mina kolleger vid Fakulteten för naturvetenskaper och teknik. Det är professorn i datavetenskap Ralph Back som leder projektet och Linda Mannila är vice-projektledare. Under hösten 2014 skickade vi ut en enkät till alla gymnasierektorer och -lärare för att höra oss för om intresset att delta i ViRum:s arbete och för att få en bild av vad som sker på distansstudiefronten. I februari höll vi ett första möte med lärarna som visat intresse och under våren inleds arbetet med att planera virtuella kurser i olika ämnen. Målet är att lärarna ska samarbeta och byta tankar kring kursinnehållet, dels för att stöda lärarna och dels för att ViRum flera år framöver ska ha kunniga och engagerade virtuella pedagoger. ÅA koordinerar och ordnar fortbildningar efterhand, men ViRum-lärarna kommer också att få ekonomisk ersättning för sitt arbete. Det måste få finnas tid för att utveckla pedagogiken och tid blir oftast en ekonomisk fråga.

Jag har skrivit om virtualiseringen på DiDiDi:s blogg i olika sammanhang och det är skäl att påpeka vad virtualiseringen innebär. För det första är en virtuell pedagogik fokuserad på studerandes egen aktivitet men också interaktionen med andra och med lärmiljön. Som bäst arbetar datavetarna med att utveckla en lärmiljö där studerande kan samarbeta och diskutera med kurskamrater, där de kan samla sina studieuppgifter och följa med kursprestationerna, där de enkelt får tillgång till olika slags material och information om kurser. Stor vikt fästs också vid att kontakten mellan läraren och studerande ska vara smidig och att responsen från läraren är återkommande. Det räcker inte med e-post, utan det krävs videokonferensmöjligheter och chattfunktioner som stöder olika slags kommunikation.

Läraren deltar inte bara i kursutvecklingen utan också i den pedagogiska utvecklingen inom distansundervisningen. Vi har diskuterat frågor gällande upphovsrätt, hur kurser ska bedömas, arbetsbördan i distanskurser och vilka verktyg lärarna behöver inom olika ämnen. Vi bygger upp en anpassningsbar plattform för virtuella kurser med specifikt stöd för olika ämnesområden. Allt detta arbete sker i en dialog med dem som senare ska arbeta i lärmiljön. När pilotkurserna ordnas kommer studerandes utvärderingar att bli viktiga för forsatt utveckling.

Kvaliteten på kurserna ska självfallet vara hög och när jag ser till forskningen kring virtuella lärmiljöer så finns det inga hinder för att ordna givande kurser per distans. Det krävs dock ett nytänk eftersom nätbaserade miljöer skiljer sig på väldigt många olika sätt från klassrumsmiljöerna, men de kan samtidigt förbereda studerande för självständiga studier och det som engelskan kallar media literacy. För att inte tala om de teknologiska utmaningarna och förändringarna som självklart är en del av vår allt mera digitaliserade värld. Det behöver knappast påpekas att det finns många frågor på många olika nivåer och vi tar ställning till dem allteftersom.

Under DiDiDi-seminariet den 12 mars diskuterar Linda Mannila och undertecknad projektet där vi befinner oss just nu. Frågor kring ViRum kan ställas med hashtagen #virum. Linda svarar på eventuella frågor per linda.mannila@abo.fi. Så småningom kommer vår webbsida virum.fi att bli tillgänglig och där uppdateras sedan informationen kontinuerligt för alla er som är intresserade av att följa med projektet.

Charlotta Hilli är doktorand vid Åbo Akademi och inom projektet DiDiDi.

Columbus, da Gama och övriga upptäcktsresande

Att undervisa virtuellt handlar om att ta steg ut i det okända för de flesta lärare. Vi är vana vid klassrummet och att kommunicera direkt med våra studerande. Inför slutseminariet kring mitt projekt, där jag har skapat en virtuell ekonomikurs och kombinerat den virtuella världen Second Life med Google Apps och Wikibooks, blev det aktuellt att visualisera vad en virtuell lärprocess kan innebära. Temat för prezin blev en upptäcktsresa. Det är det bästa sättet jag kan tänka mig att beskriva övergången från en analog och digital undervisning till en virtuell sådan.

Under presentationen, som streamas och bandas in, kommer jag och min kollega, IT-pedagog Andreas Sundstedt att presentera Second Life som lärmiljö. Virtuella världar innebär något helt nytt för de flesta pedagoger och speciellt vid distansstudier kan undervisningen varieras och förbättras eftersom gruppens medlemmar kan samlas och ”se” varandra via avatarerna och kommunicera med varandra direkt via chattar men också via muntliga samtal inne i världen.

sl2sl

En bild från vår gemensamma träff i Second Life under min kurs, SL2SL alltså Samhällslära 2 i Second Life.

Det finns otaliga områden i Second Life med historisk anknytning, verkliga städer, påhittade städer, fantasybaserade områden där avatarer rollspelar och utvecklar de berättelser och miljöer som de sett i TV-serier, filmer eller läst om i böcker. Det finns nattklubbar och restauranger, stränder och bergsbyar. Närmare 300 universitet och yrkeshögskolor använder Second Life för simulationer av olika slag. Kontakten med patienter, förberedelser inför operationer eller kemilaboratorier har varit populära sätt att i Second Life förbereda studerande på arbetslivet. Via simulationer kan studerande pröva på olika procedurer flera gånger och denna slags interaktion har visat sig stöda lärandet.

Intervjuoffer_001

Ett besök vid en nattklubb i Second Life. Kommunikationen med andra är bland annat det som gör världen intressant för många. Möjligheten att bygga och skapa något eget är ett annat incitament.

Pedagoger har insett att Second Life kan användas som föreläsningssal för en stor grupp åhörare och ett diskussionsforum för olika slags projekt. För att verkligen utnyttja potentialen med en virtuell värld krävs interaktion med miljön. Det kan handla om att prata med andra Second Life användare och studera deras beteende både psykologiska och ekonomiska, eftersom Second Life har en rätt livlig marknadsplats där vem som helst kan sälja vad som helst. Second Life kan vara ett sätt att fly verkligheten för vissa, och avataren gör det möjligt att skapa sitt eget utseende. Det kommer knappast som någon överraskning att psykologistuderande är fascinerade av människorna bakom avatarerna, avatarernas betydelse för människan vid skärmen och beteendet i Second Life.

Västfronten 1917_001

Min avatar besöker västfronten 1917 och här tar hon del av historierna i förbandsplatsen i anslutning till skyttegravarna.

Det är svårt att vara en vampyr eller en medeltida riddare i verkliga världen, men i Second Life finns många likasinnade. Rollspel av detta slag är inget nytt och vi går gärna till medeltida marknader för att få se en annan verklighet, en svunnen tid. Människor har spelat brädspel i flera tusen år. Nu finns möjligheten att spela med många fler och utveckla spelen enligt eget önskemål. Mellan 30 000 och 50 000 användare loggar in i Second Life dagligen och det finns deltagare från hela världen med många olika intressen och olika orsaker att leva ett annat liv.

Browns rörelser - en interaktion_001

San Franciscos museum Exploratorium existerar både i verkligheten och i Second Life. I SL kan man bland annat interagera med en modell kring den Brownska rörelsen inom fysiken.

Second Life innebär en upptäcktsresa där studerande ska få vara aktivt med under resans gång. Samtidigt är det viktigt att tänka till kring de didaktiska målen och överväga hur olika områden kan bli en del av undervisningen. Samarbete i olika former är något som tekniken i Second Life stöder mycket naturligt genom kommunikationskanalerna inne i världen. Det går att skapa modeller av alla de slag som studerande interagerar med för att förstå olika teorier inom olika ämnen.

Det är kanske såhär som Columbus och da Gama kände sig när de kastade loss i tiderna – de hade mål med sina färder men ingen aning om OM och HUR de skulle nå dem.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare, och doktorand inom Dididi.

Den virtuella dialogen under lupp

Den 21 maj är det dags för NAFOL:s (Nasjonal forskerskole for laererutdanning) konferens Once a Teacher – always a Teacher? När det gäller virtuella lärmiljöer kunde frågan vara ”Once a Teacher – now a virtual Teacher?”. Min presentation kommer att fokusera på ett virtuellt lärarskap, som innebär fantastiska möjligheter, där t.ex. Second Life kan bli en lärmiljö där fokus ligger på gemensamma upptäcktsresor och nya upplevelser för studerande.

 

Vikingabåt SL_001

Bilden är tagen i Second Life i en sim med vikingatema. Här ses min avatar framför ett vikingaskepp. CC Charlotta Hilli

 

På tal om Norge, så vikingatiden fortsätter fascinera och det kommer knappast som någon överraskning att flera simar i Second Life har just detta som tema. Medan min avatar stod i den här simen blev hen erbjuden möjligheten att delta i en vildsvinsjakt (med pilbåge, kan tilläggas). Vissa simar i SL är interaktiva ungefär som spel, även om spel förstås är mera fokuserade på karaktärens framgångar och utveckling. Virtuella världar fungerar delvis som Wikipedia där intresserade och duktiga personer kan skapa vad som helst och vikingabyn jag besökte hade många fina detaljer som en lärare rätt enkelt kunde använda i undervisningen på olika sätt.

 

Vikinga boningshus_001

Ett boningshus från vikingatiden i SL. CC Charlotta Hilli

Distanskurser och virtuella studier är aktuella på de flesta håll i världen. Forskning talar om friheten att studera när som helst, möjligheterna att samarbeta virtuellt och enkla sätt att kommunicera. Att läraryrket i grunden handlar om kommunikation är knappast någon nyhet, men förlorar vi något när vi försvinner in i det virtuella?

En insikt jag fått under min virtuella kurs detta läsår är att vissa delar av kommunikationen förenklas eftersom jag snabbt kan svara och kommentera studerandes frågor och texter. Studerande kanske inte alltid är på topp under en träff eller lektion, men när de får arbeta en tid som passar dem kan kreativiteten och frågorna flöda.  Länkar till simar eller webbsidor delas snabbt och undervisningen kan enkelt studerandecentreras kring aktuella samhälleliga frågor som blir ett slags forskningsobjekt för studerande.

 

SL tromsö_001

För den som inte kan åka till Tromsö fanns åtminstone staden tidigare virtuellt i SL. CC Charlotta Hilli

Diskussioner och spontaniteten som uppstår när alla är samlade på samma ställe och ser och hör varandra utan tekniska manicker (och utan tekniskt strul) är något jag saknat. Kommunikation handlar inte enbart om skrivna ord på en skärm eller talade ord via en mikrofon. Kommunikation är också förankrad i vårt kroppsspråk och den fysiska plats vi tar i ett rum. Tekniken innebär en förlängning av oss själva och vår kropp ut på nätet, men jag har noterat hur kommunikationen trots alla tekniska hjälpmedel ändå förändras när den sker via nätet. Diskussioner är inte lika smidiga, eftersom ljudet rör sig lite långsammare än i ett fysiskt utrymme. Det blir lätt en frågan om att dela ut muntur till studerande i tur och ordning, som under ett regelrätt läxförhör, eftersom det är svårt för deltagarna att veta vem som kan börja eller när en person pratat/skrivit klart. Studerande kanske sysslar med annat under en virtuell diskussion och därför blir det längre pauser mellan inläggen, vilket i sin tur gör diskussionen trögare än diskussioner jag haft i klass där alla kunnat delta genom att inflika frågor, fortsätta på ett tidigare resonemang, eller bara genom att nicka eller skaka på huvudet visa sitt intresse.

SL tromso friisiska butiken_001

Shoppinggatan i Tromsö i SL. CC Charlotta Hilli

 

Det verkar som om en fruktbar dialog är känslig för avbrott och störande moment, vilket ofta är fallet online. Allt tar längre tid virtuellt och det gör att lektioner eller möten inte ska ha för många teman eller alltför många frågor. Slutsatsen är alltså att diskussioner för jag helst analogt, men olika forskande övningar fungerar alldeles utmärkt och ger många nya infallsvinklar för en ivrig pedagog.

 

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Non omnia possumus omnes

När jag för några månader sedan blev ombedd att sätta en rubrik på min presentation under Dididi-seminariet den 11 april, så valde jag pretentiöst nog ett latinskt uttryck, Läraren och den virtuella lärmiljön – Non omnia possumus omnes. Latin är ett intressant språk, som förekommer nu som då i alla möjliga sammanhang, men som de facto är dött eftersom det inte talas aktivt av någon. Vissa likheter finns med mitt tema, virtuella lärmiljöer. I IT-tidens begynnelse kallades det e-lärande, numera digitalt lärande, som håller på att övergå till virtuellt lärande. Dessa begrepp dyker upp avsevärt oftare än latinska uttryck, men om innebörden är mycket klarare än latinets vet jag inte. E-lärande handlade främst om att ladda upp skriftligt material och förmedla information, som studerande på egen hand kunde arbeta med och skicka in till läraren. Den digitala tidsåldern präglas av skrivna texter, bilder och videor av olika slag, som studerande arbetar med oftast ensamma via t.ex. bloggar eller undervisningsplattformer. Det centrala inom virtuellt lärande är samarbete och möjligheterna att producera gemensamt material via Internet och virtuella resurser. Det nya i sammanhanget är att vi faktiskt kan prata, skriva, skapa och lära tillsammans i realtid. De flesta lärare befinner sig någonstans mellan digitaliseringen och virtualiseringen. Vi inser nyttan med att dela material över nätet, men studerande jobbar fortfarande alltför ofta ensamma med det. Det här bottnar förstås i en syn på lärandet som något som sker hos en enskild individ, medan nyttan med att samarbeta med andra för att lära lätt förbises.

iPad i SL_001

Läraren i Second Life. CC Charlotta Hilli

 

Vi kan naturligtvis byta ut begreppen in absurdum utan att ta till oss vad de egentligen innebär. För att tekniken i skolan inte ska bli enbart floskler för att imponera på läsare så krävs satsningar på fortbildningar för lärare, men också mera forskning i dessa nya lärmiljöer. Den största utmaningen blir att utveckla en ny pedagogik där virtuella resurser används framgångsrikt med tanke på lärandet och på ett sätt som motiverar studerande att lära sig ännu mera. Och vi behöver hjälpas åt för att uppnå potentialen. Många lärare väljer att stanna kvar i e-lärandet och ensamheten, istället för att samarbeta med andra pedagoger för att se nya möjligheter med det virtuella. Om vi utvecklar den latinska rubriken något så blir den moderna svenska betydelsen: Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

 

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Tredje gången gillt!

Tillsammans med marssolen inleds nu den tredje virtuella ekonomikursen som alltså utgör mitt empiriska underlag i min doktorsavhandling. Lärare brukar skämtsamt säga att en kurs är bäst tredje gången den ordnas. Då har försök och misstag lett till en bra kurs och läraren känner sig på topp. I verkligheten är det förstås inte så. Oavsett ämne blir en kurs bättre varje gång den ordnas, eftersom läraren blir bättre via mera ämneskunskap och ökad pedagogisk kompetens.

Också i mitt fall kunde processen pågå länge till, men min plan är att doktorera år 2016, därför får jag sätta punkt någonstans och konstatera att såhär långt kom jag denna gång. Nästa gång når vi säkert ännu längre! Lärare står ibland inför det faktum att idéerna inte kan förverkligas av praktiska orsaker. Second Life eller virtuella världar överlag kan betyda mycket för pedagoger, men då krävs att lärmiljöer byggs i världarna utgående från målen med undervisningen, och det kräver tid, pengar och en grupp kunniga personer. En enskild lärare kan inte förväntas göra allt detta. Alldeles enkelt är det inte att kombinera gymnasiets läroplan med virtuella världar, och det finns en orsak till att universitet enklare kunnat utnyttja virtuella världar i undervisningen.

Google+ är suverän i lärsituationer och där har jag valt att skapa YouTube-videoklipp, repetitionsfrågor via Google Drive, men också samla studerande i Hangout-samtal (jfr Skype eller videokonferenser) då vi arbetar kring olika teman via diskussioner och gemensamma texter skrivs i Google Drive.

Screenshot 2014-03-11 08.42.19

I de tidigare kurserna använde vi Second Life för diskussioner och övningar, men eftersom programmet kräver en hel del när det gäller prestanda, ljudkort och grafikkort kommer diskussionerna att föras i Hangout, medan Second Life blir en miljö där andra sinnen stimuleras och övningarna fokuserar på samarbete och egna efterforskningar. Som sagt är det utmanande att anpassa undervisningen till en virtuell värld, men Google+ lärmiljön blir också begränsande på sitt sätt eftersom allt utgår ifrån webbaserade sidor av olika slag. Möjligheten att röra på sig i Second Life bland olika simar (områden) och uppleva en virtuell ekonomi har också ett värde när det gäller variationen av de pedagogiska metoderna.

Med tanke på ett framtida virtuellt gymnasium i Svenskfinland så behöver vi vara öppna för fördelar som olika lärmiljöer ger och överväga vilka program som utgör basen för undervisningen, troligen kommer flexibilitet att vara ledordet här. Personligen håller jag med Linus Torvalds när han säger att OpenSource (öppen källkod) är framtiden, därför valde jag också gratisprogrammen Google+ och Second Life, samt Wikibooks eftersom de gav mig möjligheten att skapa den miljö jag behövde i den här kursen. I en annan kurs kanske jag använder andra program, men gratis kommer också de att vara. 🙂

Charlotta Hilli är doktorand inom dididi

Tonåringar!

Alla som arbetar med tonåringar vet precis hur frustrerande och givande det är. I skrivandets stund kan jag garantera att en del lärare sliter sitt hår över att studerande inte lämnat in arbeten i tid, eller uteblivit från presentationer för att senare dyka upp med en förvånad min och säga något i stil med att: ”Jag hann inte för jag var på jobb/träningar/musikuppträdande.” eller ”Jag glömde bort det, men kan jag göra det i morgon i stället?” Vad läraren svarar varierar, men en uppläxning där orden ”viktigt”, ”deadline” och ”arbetslivet” brukar ingå.

Ibland skulle tankeläsning vara en fördel som lärare, men en öppen dialog är bästa alternativet i nuläget. Det är ibland stört omöjligt att förstå hur en tonåring tänker kring sitt skolarbete. Den kognitiva neurovetenskapen tror sig ha svaret på varför studerande ofta har en mera avslappnad inställning till döda linjer och mycket annat i livet. De hittar till och med stöd hos Shakespeare!

De gånger studerande inte gjort något inom utsatt tid, så brukar jag be dem ge ett förslag på en tidsplan som de hinner med. Och då brukar det blixtra till av klarhet i deras ögon och jag får en kort redogörelse över vad de har ogjort och hur deras schema ser ut, men också att de har tid i helgen eller en kväll då de ska göra klart det ena eller det andra. För det mesta brukar vi båda vara nöjda med den diskussionen och en ny död linje är fastslagen. Att få en insikt i hur ungdomar tänker är värdefullt och det gör en lärare ödmjuk. Deras liv snurrar ofta väldigt fort och förutom arbete, fritidsintressen och vänner kan föräldrars skilsmässor, problem med kompisar eller läs- och skrivsvårigheter göra det svårt att passa in i gymnasiets 5-6 veckor studier med tre lektioner per vecka, 1 vecka provvecka och så inleds nästa period av studier.

SL2SL januari 2013 1_002

En bild ur den virtuella världen Second Life där vi bland annat diskuterar distanskursens upplägg.

Den distanskurs som jag nu har pågående har en fördel att den inte följer det vanliga schemat, utan vi kan planera enligt behov. Efter några veckors tystnad från studerandes sida så hade vi nyligen ett planeringsmöte då de bestämde vilka tider de skall ha sina uppgifter klara.

-”Den veckan har jag inte tid för vi har uppträdanden med musikinstitutet hela veckan.”

– ”Jag åker på resa med familjen på torsdag och kommer tillbaka om lite över en vecka.”

Vi kom fram till ett lämpligt datum i mars. Deras prestationer hittills har varit goda och jag tror att de kommer att sköta resten av sina uppgifter galant också. Sådant motiverar mig som lärare att ge studerande extra tid och förhoppningsvis få in ett välgjort arbete, framom hastverk. Målet är trots allt att studerande ska lära sig, inte att de lär sig inom ett visst antal veckor. Speciellt påtagligt blir det i distanskurser då de har vanlig undervisning hela dagen och det är inte många timmar per vecka de har tid att jobba med kursen. Som lärare vet jag förstås att det finns en orsak till att tiden är begränsad. Få studerande orkar ta sig samman om tidsfristen är för lång, och speciellt när det gäller att samarbeta kring olika teman, så behöver de ta hänsyn till att andra studerande vill bli klara inom en viss tid. Vår diskussion tog ungefär en timme, men i samband med den fick studerande förhandla sinsemellan, planera gemensamt och ta ansvar för sina schema, vilket också är viktiga färdigheter i yrkeslivet.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Kreativ torka

Kreativitet är knepig. Den dyker upp när man minst anar det och vägrar ofta visa sig de gånger den verkligen behövs. Det är en fördel om båda hjärnhalvorna samarbetar, men tidvis undrar jag om inte mina hjärnhalvor varit ute på egna äventyr och helt struntat i att informera mig om det. Den som känner sig tröstad av vetenskapliga studier kring kreativitet kan ta en titt på följande videoklipp.

Större kunskap om mina hjärnvågor har tyvärr inte stimulerat mig, istället har jag använt kolleger och vänner som en klagomur, men jag har snubblat över något relativt nytt, nämligen  Marie D. Tiger Mikkonens blogg, där hon bland annat talar om förmågan att gå vidare från olika livskriser. Det är ju inte riktigt en livskris att börja undervisa virtuellt, men nästan.

Min motivation gällande mitt eget forskningsprojekt har alltså inte varit på topp på senaste tiden. Det har varit svårt att hitta en tid då alla studerande kan träffas i Second Life och de projekt som borde ha inletts för flera veckor sedan har stampat på stället. Det där att använda Second Life som något mera än ett fysiskt klassrum är en utmaning.  Jag återkommer till eventuella kreativa framsteg på det härområdet när jag återfått kontakten med mina studerande, som gladeligen haft provvecka och tydligen tolkat det som ledig tid från min kurs.

http://www.flickr.com/photos/aigle_dore/5951751285/in/photolist-a4VVL8-a4Whit-a4Z5nm-au8teK-a4VWet-a4We7k-a4VVQT-a4Z4gQ-a4YLEG-a4Z47Q-a4VW2z-a4YH6f-a4VSdg-a4YL4Q-a4VZTV-a4Wgar-atfso5-a4VW9a-8BPS9m-7BidLL-7STtoE-amhhy3-fG17kQ-96sC5k-8AqdrF-a9tqAg-gzyPSs-aaiDjj-aaiCHQ-aafPS2-8srhXp-atfrSQ-a3KNCX-a3NDNm-ehqVgK-dasaKD-bPqKXV-bXDMZd-bXDJwu-bXDM8s-bXDKMo-8BMjhe-7Jbt8B-9GooXu-bAvWgG-9M2fff-fG15eW-fFHvzz-bPqDSc-fFHw7B-fFHuYV/

Bilden är tagen av Moyan Brenn (2011) och är från öknen i Arizona. 

Det som Marie D. Tiger Mikkonen återkommer till är att det krävs mod att göra stora förändringar och det är inget som sker över en natt. Ibland kan det ta många år. Hon pratar inte om virtuella lärmiljöer och gymnasiereformen, men det finns likheter. Ser vi till FSS ordförandes uttalande så märks det att studerande gärna ser mera IKT i undervisningen och uppenbarligen stöds de av Utbildningsstyrelsen (UBS) som via digitaliseringen av studentexamen vill förändra gymnasiepedagogiken. De som ska förändra undervisningen i grunden är förstås rektorerna och lärarna. Det här kommer att bli en lång process. De gymnasielärare jag pratat med känner sig ofta överväldigade av alla förväntningar och har svårt att veta vilken väg de ska gå när det gäller den digitala biten i undervisningen. Marie D. Tiger är inte enbart konstnär. Hon är också en art life coach och försöker handleda personer som livskrisar vidare. Det står helt klart för mig att vi lärare också behöver en vägvisare i dessa virtuellt krävande tidevarv. De stavas IT-PEDAGOGER. De hjälper kanske inte mot kreativ torka, men åtminstone kan de stöda oss med hjärnhalvorna på flykt att hitta de hjälpmedel vi behöver för att ta våra första staplande steg på vår digitala färd.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Google+ som lärmiljö

Google+ har varit en väsentlig lärmiljö för mina studerande de senaste månaderna. Det går enkelt att skapa grupper i Google+ och de kan vara offentliga eller privata. De privata grupperna kan endera vara sådana att potentiella medlemmar ansöker om medlemskap, eller så kan gruppens ägare och skapare bestämma vem som bjuds in. I mitt fall har studerande bett om att få gå med i gruppen när de skapat en gmail-adress. En medlem i gruppen kan när som helst uppgraderas till moderator för gruppen och två veckor senare till ägare för gruppen, vilket är behändigt om flera lärare samarbetar under en kurs. Minus här är att nya ägare till gruppen faktiskt måste vänta två veckor på att bli det. Logiken där förstår jag inte. Skapa alltså gruppen i god tid före kursen om ni vill vara flera ägare.

Screenshot 2013-11-22 07.43.24

Privata gruppers innehåll kan enbart ses av medlemmarna, vilket är användbart när det är en skolgrupp och skolrelaterade uppgifter som publiceras i gruppen. Det är väldigt enkelt att skapa en grupp i Google+ och fördelen är att hjälpavsnitten är korta och bra. Något som inte undervisningsplattformer överlag lyckats särskilt bra med. Se mitt kritiska blogginlägg.

                       Screenshot 2013-11-22 07.54.44                    Screenshot 2013-11-22 08.03.54                  Screenshot 2013-11-22 08.04.06        

Det är naturligtvis enkelt att lägga in videor och länkar av alla de slag. Gruppen blir ett rätt så snyggt sätt att strukturera lektioner och teman för veckan, något som både närvarande och frånvarande studerande har nytta av.

Screenshot 2013-11-22 08.50.53

Det negativa med en Google+ grupp är att materialet lätt blir kaotiskt för nya medlemmar. Du organiserar i och för sig gruppens material under olika kategorier och kan sätta in viktiga länkar under olika rubriker. Jag har prövat Google+ i två grupper de senaste månaderna och min uppfattning är att många studerande har svårigheter att navigera i gruppen. Dessutom ser Google+ gruppen lite annorlunda ut när den används via telefon eller pekplattor. (Jag använder Google+ via dator.) Kategorierna är nödvändiga för att strukturera gruppens material och de som använder gruppen behöver lära sig att alltid gå till rätt kategori. MEN då syns inte de utomordentligt behändiga snabblänkarna, vilka ofta behöver användas parallellt med informationen under respektive kategori.

Screenshot 2013-11-22 07.43.45          Screenshot 2013-11-22 07.51.43Kategorier till vänster och länkar till höger. Ett sätt att ge en översikt över kursinnehållet och materialet.

Det blir alltså en del klickande fram och tillbaka. Dessutom är du tvungen att söka efter gruppen via din Google+ sida, vilket säkert kunde förenklas avsevärt. Google utvecklar ju hela tiden sina sökfunktioner och sökmotorn kommer ihåg vilka sökningar du gjort. Det är förvånansvärt att inte samma system tillämpas inom Google+.

Screenshot 2013-11-22 08.23.32

Det jag kommer att ändra på inför nästa kurs är mängden dokument som placeras in i Google+ gruppen. I nuläget har studerande skapat dokument i Google Drive och lagt in under sina grupper. Det är ett bra sätt för studerande att öva sig på att öppna och dela dokument med andra, men som sagt så blir dokumentöverflödet påtagligt för alla som besöker Google+ gruppen. Det är nästan enklare att som lärare skapa de dokument som används inom mindre studerandegrupper för att sedan låta studerande hantera individuella dokument själva. Det är definitivt en fördel med en Google+ grupp att du kan skapa mindre grupper som studerande arbetar inom och snabbt dela material under den gruppens kategori. Studerande kan också dela länkar och diskutera vidare kring sådant de jobbar med. I mitt nästa blogginlägg tänker jag skriva mera om Google Drive dokumenten och hur vi använt dem.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi och samlar under läsåret material i 3 virtuella kurser i ekonomi. Avhandlingens arbetsrubrik är ”Lärande och motivation i Second Life. En kvalitativ studie på gymnasienivå i samhällslära.” Programmen som används i kurserna är Google+, Second Life och Wikibooks.