Etikettarkiv: Google+

A Researcher’s Journal: transcribing is boring and analyzing is the Indiana Jones-part of research

I decided early on that I wanted to know students’ perceptions of learning and their motivation to learn in a virtual learning environment. The rest was easy (well sort of). I realized that I wanted to interview students. To me it made no sense to talk about a virtual learning experience face-to-face, I wanted to stay virtual and do the interviews online. My colleague Andreas Sundstedt suggested straight away that I should use the university’s Adobe Connect video conference space. BUT since we used Google+ during the virtual course with my students I tried to find a Google Hangout option, which proved to be impossible, unless I was willing to make the interviews public, and that would’ve created a whole new set of problems in a scientific study. Doing the interviews in Second Life was of course another option, since part of the course took place in the virtual world, but there were too many technical issues with voice chat in Second Life, and also the small matter of actually being able to record the voices.

There were different suggestions on different blogs, but none worked for me. Luckily I only downloaded 2-3 unnecessary programs and I spent about two weeks trying to find a way to record my students’ voices. Thus I ended up using the Adobe Connect alternative and it worked like a charm! The only drawback with AC is that you get a large video file (.flv) and I used Wondershare Video Converter to change the files to mp3s. This seems to be one of those bugs that technology will eventually sort out, but for now it’s easy to record your own voice, but it’s difficult to record someone else’s. Obviously I could have used my colleague’s suggestion straight away, but that’s not how a researcher works. You need to get your facts straight and dig around a little, even if you, in the end, realize that you really didn’t dig up much new stuff. At least you know that.

The Wastelands excavation site in Second Life. Here there be huge skeletons! CC Charlotta Hilli

For some reason I thought that the transcription-phase would be a lot of fun, since I could begin the digging (if I stick to my archeology-metaphor). It’s not a bad thing to listen through an interview several times, and sure, there is a bit of digging going on, but mostly it’s a mechanical task and you need to write down exactly what the person says. There is little time for analyzing what the person says. A one hour interview takes between 4-8 hours to transcribe depending on what system you use. And it’s boring. What you want to find is a dinosaur or a rare artifact of some kind, in my case a new perspective on learning and motivation. Unfortunately there’s a whole lot of removing topsoil before you get that far and sadly little Indiana Jones-related action although you’re on the front line of science.

I used InqScribe for transcribing and it’s quite simple to use with few bugs in my opinion, also the video tutorials are excellent. I think I’ll use Scrivener, and pens and paper, for the analysis since I like the idea that you can add notes and comments all over the place in Scrivener. Now I’m looking forward to the analyzing-phase (and finding a virtual dinosaur!), which I confused with transcribing in the first place. Surely there will be at least a few Indiana Jones-moments while analyzing, right?

Charlotta Hilli is a PhD student at Åbo Akademi University and is doing her research in connection with the project Didactical Dimensions in Digital learning

Google+ som lärmiljö

Lämna ett svar

Google+ har varit en väsentlig lärmiljö för mina studerande de senaste månaderna. Det går enkelt att skapa grupper i Google+ och de kan vara offentliga eller privata. De privata grupperna kan endera vara sådana att potentiella medlemmar ansöker om medlemskap, eller så kan gruppens ägare och skapare bestämma vem som bjuds in. I mitt fall har studerande bett om att få gå med i gruppen när de skapat en gmail-adress. En medlem i gruppen kan när som helst uppgraderas till moderator för gruppen och två veckor senare till ägare för gruppen, vilket är behändigt om flera lärare samarbetar under en kurs. Minus här är att nya ägare till gruppen faktiskt måste vänta två veckor på att bli det. Logiken där förstår jag inte. Skapa alltså gruppen i god tid före kursen om ni vill vara flera ägare.

Privata gruppers innehåll kan enbart ses av medlemmarna, vilket är användbart när det är en skolgrupp och skolrelaterade uppgifter som publiceras i gruppen. Det är väldigt enkelt att skapa en grupp i Google+ och fördelen är att hjälpavsnitten är korta och bra. Något som inte undervisningsplattformer överlag lyckats särskilt bra med. Se mitt kritiska blogginlägg.

Screenshot 2013-11-22 08.03.54 Screenshot 2013-11-22 08.04.06

Det är naturligtvis enkelt att lägga in videor och länkar av alla de slag. Gruppen blir ett rätt så snyggt sätt att strukturera lektioner och teman för veckan, något som både närvarande och frånvarande studerande har nytta av.

Det negativa med en Google+ grupp är att materialet lätt blir kaotiskt för nya medlemmar. Du organiserar i och för sig gruppens material under olika kategorier och kan sätta in viktiga länkar under olika rubriker. Jag har prövat Google+ i två grupper de senaste månaderna och min uppfattning är att många studerande har svårigheter att navigera i gruppen. Dessutom ser Google+ gruppen lite annorlunda ut när den används via telefon eller pekplattor. (Jag använder Google+ via dator.) Kategorierna är nödvändiga för att strukturera gruppens material och de som använder gruppen behöver lära sig att alltid gå till rätt kategori. MEN då syns inte de utomordentligt behändiga snabblänkarna, vilka ofta behöver användas parallellt med informationen under respektive kategori.

Kategorier till vänster och länkar till höger. Ett sätt att ge en översikt över kursinnehållet och materialet.

Det blir alltså en del klickande fram och tillbaka. Dessutom är du tvungen att söka efter gruppen via din Google+ sida, vilket säkert kunde förenklas avsevärt. Google utvecklar ju hela tiden sina sökfunktioner och sökmotorn kommer ihåg vilka sökningar du gjort. Det är förvånansvärt att inte samma system tillämpas inom Google+.

Det jag kommer att ändra på inför nästa kurs är mängden dokument som placeras in i Google+ gruppen. I nuläget har studerande skapat dokument i Google Drive och lagt in under sina grupper. Det är ett bra sätt för studerande att öva sig på att öppna och dela dokument med andra, men som sagt så blir dokumentöverflödet påtagligt för alla som besöker Google+ gruppen. Det är nästan enklare att som lärare skapa de dokument som används inom mindre studerandegrupper för att sedan låta studerande hantera individuella dokument själva. Det är definitivt en fördel med en Google+ grupp att du kan skapa mindre grupper som studerande arbetar inom och snabbt dela material under den gruppens kategori. Studerande kan också dela länkar och diskutera vidare kring sådant de jobbar med. I mitt nästa blogginlägg tänker jag skriva mera om Google Drive dokumenten och hur vi använt dem.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi och samlar under läsåret material i 3 virtuella kurser i ekonomi. Avhandlingens arbetsrubrik är ”Lärande och motivation i Second Life. En kvalitativ studie på gymnasienivå i samhällslära.” Programmen som används i kurserna är Google+, Second Life och Wikibooks.

Efterlyses: användarvänliga program. Omedelbart, tack.

2 svar

Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.

– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?

Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.

En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.

Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Den virtuella interaktiva tavlan – del II av byggandet i Second Life

Lämna ett svar

De flesta lärare får en mindre panikattack om det inte finns en tavla i ett undervisningsutrymme och jag är inget undantag. Följande steg i mitt projekt var att få in webbaserade dokument och Internet för att studerande ska kunna skriva och bearbeta material skriftligt tillsammans i SL. Det tog några dagar för mig att inse vad jag behövde söka efter och det visade sig att ”Shared media” var nyckelorden, vilket Kansalaisfoorumis Riitta Liski tipsade mig om. Lösningen blev att i princip skapa egna interaktiva tavlor. Tack vare följande video tog det ungefär en timme att få fyra ”tavlor” på plats i SL.

Du kan gratis bygga väldigt mycket i SL, men du behöver äga eller hyra ett område för att kunna placera dina objekt någonstans en längre tid. Det finns så kallade Sandboxes där man kan öva på att bygga även om man inte har mark. Hyran i SL varierar beroende på hur stort område du behöver och vem du hyr av. Vår hyra är 15 euro/månad och den är fastställd av EduFinland. När du bygger så har du en del alternativ för att forma det du vill ha, vilka syns i videon. Jag valde en enkel kub, som jag sedan förstorade och anpassade till mitt behov.

Följande steg var att lägga till media, vilka i detta skede består av DiDiDi:s hemsida och några öppna Google Docs dokument, som är tänkta för kollaborativt skrivande. Det är enkelt att lägga in instruktioner till studerande och att uppdatera dem via Google+ om man inte råkar har tillgång till SL. Tavlorna fungerar alltså som webbläsare, vilket underlättar undervisningen avsevärt när materialet ofta består av både artiklar, videor, bloggar och så vidare.

Första steget mot en lärmiljö i SL är alltså taget och jag kommer att fortsätta utveckla den under våren. Övriga verktyg som jag troligen använder dyker också upp här på bloggen för att fungera som en slags introduktion till hur SL kan användas (och uppfattas) av en lärare.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi och planerar att genomföra en virtuell kurs i samhällslära i Second Life läsåret 2013-14