Etikettarkiv: Second Life

Columbus, da Gama och övriga upptäcktsresande

Att undervisa virtuellt handlar om att ta steg ut i det okända för de flesta lärare. Vi är vana vid klassrummet och att kommunicera direkt med våra studerande. Inför slutseminariet kring mitt projekt, där jag har skapat en virtuell ekonomikurs och kombinerat den virtuella världen Second Life med Google Apps och Wikibooks, blev det aktuellt att visualisera vad en virtuell lärprocess kan innebära. Temat för prezin blev en upptäcktsresa. Det är det bästa sättet jag kan tänka mig att beskriva övergången från en analog och digital undervisning till en virtuell sådan.

Under presentationen, som streamas och bandas in, kommer jag och min kollega, IT-pedagog Andreas Sundstedt att presentera Second Life som lärmiljö. Virtuella världar innebär något helt nytt för de flesta pedagoger och speciellt vid distansstudier kan undervisningen varieras och förbättras eftersom gruppens medlemmar kan samlas och ”se” varandra via avatarerna och kommunicera med varandra direkt via chattar men också via muntliga samtal inne i världen.

En bild från vår gemensamma träff i Second Life under min kurs, SL2SL alltså Samhällslära 2 i Second Life.

Det finns otaliga områden i Second Life med historisk anknytning, verkliga städer, påhittade städer, fantasybaserade områden där avatarer rollspelar och utvecklar de berättelser och miljöer som de sett i TV-serier, filmer eller läst om i böcker. Det finns nattklubbar och restauranger, stränder och bergsbyar. Närmare 300 universitet och yrkeshögskolor använder Second Life för simulationer av olika slag. Kontakten med patienter, förberedelser inför operationer eller kemilaboratorier har varit populära sätt att i Second Life förbereda studerande på arbetslivet. Via simulationer kan studerande pröva på olika procedurer flera gånger och denna slags interaktion har visat sig stöda lärandet.

Ett besök vid en nattklubb i Second Life. Kommunikationen med andra är bland annat det som gör världen intressant för många. Möjligheten att bygga och skapa något eget är ett annat incitament.

Pedagoger har insett att Second Life kan användas som föreläsningssal för en stor grupp åhörare och ett diskussionsforum för olika slags projekt. För att verkligen utnyttja potentialen med en virtuell värld krävs interaktion med miljön. Det kan handla om att prata med andra Second Life användare och studera deras beteende både psykologiska och ekonomiska, eftersom Second Life har en rätt livlig marknadsplats där vem som helst kan sälja vad som helst. Second Life kan vara ett sätt att fly verkligheten för vissa, och avataren gör det möjligt att skapa sitt eget utseende. Det kommer knappast som någon överraskning att psykologistuderande är fascinerade av människorna bakom avatarerna, avatarernas betydelse för människan vid skärmen och beteendet i Second Life.

Min avatar besöker västfronten 1917 och här tar hon del av historierna i förbandsplatsen i anslutning till skyttegravarna.

Det är svårt att vara en vampyr eller en medeltida riddare i verkliga världen, men i Second Life finns många likasinnade. Rollspel av detta slag är inget nytt och vi går gärna till medeltida marknader för att få se en annan verklighet, en svunnen tid. Människor har spelat brädspel i flera tusen år. Nu finns möjligheten att spela med många fler och utveckla spelen enligt eget önskemål. Mellan 30 000 och 50 000 användare loggar in i Second Life dagligen och det finns deltagare från hela världen med många olika intressen och olika orsaker att leva ett annat liv.

San Franciscos museum Exploratorium existerar både i verkligheten och i Second Life. I SL kan man bland annat interagera med en modell kring den Brownska rörelsen inom fysiken.

Second Life innebär en upptäcktsresa där studerande ska få vara aktivt med under resans gång. Samtidigt är det viktigt att tänka till kring de didaktiska målen och överväga hur olika områden kan bli en del av undervisningen. Samarbete i olika former är något som tekniken i Second Life stöder mycket naturligt genom kommunikationskanalerna inne i världen. Det går att skapa modeller av alla de slag som studerande interagerar med för att förstå olika teorier inom olika ämnen.

Det är kanske såhär som Columbus och da Gama kände sig när de kastade loss i tiderna – de hade mål med sina färder men ingen aning om OM och HUR de skulle nå dem.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare, och doktorand inom Dididi.

A Researcher’s Journal: transcribing is boring and analyzing is the Indiana Jones-part of research

Lämna ett svar

I decided early on that I wanted to know students’ perceptions of learning and their motivation to learn in a virtual learning environment. The rest was easy (well sort of). I realized that I wanted to interview students. To me it made no sense to talk about a virtual learning experience face-to-face, I wanted to stay virtual and do the interviews online. My colleague Andreas Sundstedt suggested straight away that I should use the university’s Adobe Connect video conference space. BUT since we used Google+ during the virtual course with my students I tried to find a Google Hangout option, which proved to be impossible, unless I was willing to make the interviews public, and that would’ve created a whole new set of problems in a scientific study. Doing the interviews in Second Life was of course another option, since part of the course took place in the virtual world, but there were too many technical issues with voice chat in Second Life, and also the small matter of actually being able to record the voices.

There were different suggestions on different blogs, but none worked for me. Luckily I only downloaded 2-3 unnecessary programs and I spent about two weeks trying to find a way to record my students’ voices. Thus I ended up using the Adobe Connect alternative and it worked like a charm! The only drawback with AC is that you get a large video file (.flv) and I used Wondershare Video Converter to change the files to mp3s. This seems to be one of those bugs that technology will eventually sort out, but for now it’s easy to record your own voice, but it’s difficult to record someone else’s. Obviously I could have used my colleague’s suggestion straight away, but that’s not how a researcher works. You need to get your facts straight and dig around a little, even if you, in the end, realize that you really didn’t dig up much new stuff. At least you know that.

The Wastelands excavation site in Second Life. Here there be huge skeletons! CC Charlotta Hilli

For some reason I thought that the transcription-phase would be a lot of fun, since I could begin the digging (if I stick to my archeology-metaphor). It’s not a bad thing to listen through an interview several times, and sure, there is a bit of digging going on, but mostly it’s a mechanical task and you need to write down exactly what the person says. There is little time for analyzing what the person says. A one hour interview takes between 4-8 hours to transcribe depending on what system you use. And it’s boring. What you want to find is a dinosaur or a rare artifact of some kind, in my case a new perspective on learning and motivation. Unfortunately there’s a whole lot of removing topsoil before you get that far and sadly little Indiana Jones-related action although you’re on the front line of science.

I used InqScribe for transcribing and it’s quite simple to use with few bugs in my opinion, also the video tutorials are excellent. I think I’ll use Scrivener, and pens and paper, for the analysis since I like the idea that you can add notes and comments all over the place in Scrivener. Now I’m looking forward to the analyzing-phase (and finding a virtual dinosaur!), which I confused with transcribing in the first place. Surely there will be at least a few Indiana Jones-moments while analyzing, right?

Charlotta Hilli is a PhD student at Åbo Akademi University and is doing her research in connection with the project Didactical Dimensions in Digital learning

IT-pedagoger till skolorna!

Lämna ett svar

Ni vet hur det är med planering. Den är bra att ha, men räkna inte med att den håller. Min plan för veckans Second Life gruppträff var att studerande skulle läsa en artikel jag länkat till som en pdf, vi skulle diskutera den och sedan besöka börsen i Second Life. Resten av tiden skulle jag handleda projektarbeten.

I min naiva tillvaro trodde jag att det räckte med att scanna in en artikel och sedan dela den länken med andra. Ack så fel jag hade. Den inscannade versionen leder bara till Åbo Akademis e-post eftersom allt som scannas skickas till min e-post. Nåja, jag började söka efter hur pdf-filer kan delas och det gav mig mest mera huvudbry. Ni vet hur det är när man snabbt och under tidspress behöver hitta information på nätet. Det var först när min kollega och IT-pedagogen Andreas Sundstedt loggade in i Second Life som han kunde förklara vad jag måste göra: spara filen i t.ex. dropbox, höger-klicka på filen och välj dela länk. 20 sekunder och så var problemet löst. Alla lärare borde ha en egen IT-pedagog!

Slutsatserna från veckan är att det lönar sig att dubbelkolla alla länkar några gånger. Den viktigaste insikten under de gångna månaderna är att IT-pedagoger borde finnas i alla skolor. Tekniken är alltför krävande för att varje enskild lärare ska vara expert på alla program och teknisk problemlösning. Dessutom är det en sak att kunna ett program och en helt annan att kunna använda det ur pedagogisk synvinkel. Under min tid vid Kyrkslätts gymnasium hade jag nästan dagligen kontakt med IT-ansvarige Joakim Granqvist och utan hans hjälp skulle jag knappast ha använt tekniken i lika stor utsträckning som jag gjorde. Behövde jag IT-stöd så var Joakim oftast på plats inom några minuter och det är en väsentlig skillnad på att få hjälp omedelbart eller att ha IT-stöd som kanske dyker upp några dagar senare. Det går inte att uppmana till IKT i skolorna om lärare lämnas ensamma med sina frågor och problem. Ge duktiga IT-pedagoger och IT-stödpersoner den uppmärksamhet de förtjänar – utan dem kommer digitaliseringen i skolorna inte att bli annat än halvmesyrer.

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi

Virtuell närvaro

2 svar

Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.

När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.

Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.

Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)

Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi

Kaniner kan flyga!

Lämna ett svar

Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande. Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.

Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.

Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.

Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen. För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Ett virtuellt steg framåt (kanske)

Lämna ett svar

De kommande månaderna blir spännande för min forsknings del. Jag kommer att samla material under en virtuell kurs i ekonomi och intervjua en del studerande som gått den. Valet att själv dra kursen har naturligtvis haft sina sidor. Mycket forskningstid har gått åt till att planera kursen. Å andra sidan är det oerhört svårt för en lärare att ge över den där härliga friheten att själv bestämma kursens struktur.

Virtuella studier är såpass nya i Finland att det vore svårt att hitta lärare som skapat en sådan kurs som jag tror att kan fungera. Och forskning ska ju röra sig vid framtidens gränser. Det känns avlägset att tänka sig virtuella studier i alla gymnasier i Finland inom några år, men utvecklingen går snabbare framåt nu än någonsin förr, så vem vet.

Kanske virtuella världar som Second Life och virtuella miljöer som Google+ blir självklara delar av klassrummet. Historieskrivningen är full av citat av personer som förutspått saker helt fel. T.ex. ”There is no reason for any individual to have a computer in his home.” Ken Olson, år 1977. År -77 var det knappast aktuellt att köpa en dator till hemmet, precis som det idag är svårt att planera virtuella studier när skolor inte har utrustning och de flesta studerande saknar egna apparater, många skolors nätverk räcker inte till för flera hundra användare och så vidare. När det här är åtgärdat så då är läget ett annat.

Min läraravatar i Second Life.

SL2SL_001

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar följande steg ut i det okända. Andreas Sundstedt och undertecknad kommer att introducera kursen under några närstudietillfällen och sedan bär det av på allvar. In i Second Life, Google+ och Wikibooks. Nya miljöer för mig och antagligen för studerande och tillsammans ska vi försöka skapa något nytt för didaktikens del och med tanke på virtuellt lärande i framtiden.

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi.

Bland byggpålar och jordhögar – del I av byggandet i Second Life

Lämna ett svar

Äntligen har vi fått tillgång till det område i Second Life som DiDiDi hyr en tid framöver. Vi valde att hyra via EduFinland eftersom det verkar logiskt att finnas på samma ställe som många andra finländska skolor och företag. EduFinland har flera öar i SL och de har några års erfarenhet av världen, vilket innebär att vi får hjälp när vi behöver det. Det lär behövas!

Ovan ses min avatar och EduFinlands representant Kim Holmberg i formen av en isbjörn. Vi ligger väldigt centralt och nära det auditorium som vi kan använda för presentationer av olika slag.

Att bygga en fastighet i SL kan gå till på flera olika sätt. Du kan köpa ett färdigt hus och helt enkelt ladda upp det på området, eller så kan du bygga ett hus själv och bli en hejare på byggnadstekniska lösningar samt (i bästa fallet ny) arkitektur i SL. Efter 6 månader i SL så är jag inte riktigt redo för att bygga själv. Objektens storlek anges i primitives (prims) och vi hyr för tillfället ett område där vi kan bygga upp till 234 prims. Hyran stiger i takt med primitives antal. När bostaden ska placeras är det enkelt att lyfta upp, sänka ner och vrida det i vilken riktning som helst, samt att förstora eller förminska det.

I ärlighetens namn blev jag lite trött på alla byggnader och hus som såg exakt ut som hus i verkligheten. Således sökte jag med ljus och lykta efter något lite annorlunda. Det jag fann visade sig vara en slags rysk datja, ett ryskt sommarställe. (Jag undrar hur påverkad jag blivit av alla ryska författare jag läst?) Hur som helst borde det vara tillräckligt stort för ca 22 avatarer och vi kan dessutom utnyttja gården utanför och himlen ovanför. En fördel med SL är ju att man bestämmer själv över väderleken. Väldigt många bygger i skyn eftersom gravitationen inte är ett problem och avatarerna kan flyga.

Andreas Sundstedt, IT-pedagog vid Vasa övningsskola och min kollega i DiDiDi och i detta Second Life projekt, gjorde en skylt med länk till DiDiDi:s hemsida så nu får DiDiDi reklam också i Second Life. Nedan ses Andreas avatar Abdon Shepherd.

DiDiDi_001

I det skede när studerande är på plats blir det aktuellt med diskussioner i mindre grupper och därför har jag utgått ifrån att skapa en någorlunda hemtrevlig omgivning där de kan samtala med varandra. Det finns muffins på bordet ifall någon är virtuellt hungrig. Lyktorna är också trevliga små detaljer.

Eldfaran är som tur minimal i SL därför tyckte jag att vi kan ha en eldstad för den som känner för att grilla över öppen eld. Det som saknas på utsidan är interaktiva tavlor där studerande kan skriva och arbeta med texter. Det märks att entreprenörerna i SL främst skapar objekt för underhållning, eftersom material för undervisningen är avsevärt svårare att hitta än exempelvis trädgårdsmöbler och många lärare väljer att bygga egna verktyg.

Detta tog ungefär två dagar att sammanställa, men då hade jag sökt bostad och möbler en tid på förhand. Det finns så oerhört mycket att lära sig och det krävs tid för att sätta sig in i hur olika delar av världen fungerar, så den som överväger den här virtuella världen som lärare ska ta det i beaktande. Många SL invånare skapar dock videor och/eller bloggar för att hjälpa andra och det finns forum där olika problem diskuteras, dessutom kan grupper i SL ge tips eller så frågar man de avatarer som råkar finnas i närheten – hjälpsamhet saknas inte i SL!

Nu återstår det att planera själva pedagogiken i SL och det lär också ta sin tid, men vilken fantastiskt rolig utmaning detta är! 🙂 Följande blogginlägg kommer att handla om insidan av huset och de pedagogiska verktygen som jag planerar att använda.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi och planerar en virtuell kurs i SL i samhällslära som bäst

Second Life-skolning i Second Life

3 svar

Denna vecka var jag med om en historisk händelse. Min första Second Life-skolning i Second Life. Förväntningarna var höga och nyfikenheten stor. Min avatar anlände per teleportation, ett färdsätt som skapar huvudbry för fysiker i verkliga världen, men är det absolut enklaste sättet att röra på sig i SL. Det enda som behövs är en slurl, alltså en url-adress i Second Life för att hitta rätt. En stor lättnad för oss med dåligt eller icke-existerande lokalsinne. Gruppen var liten och bestod av utbildare från olika delar av Finland.

Inledningsvis fick vi presentera oss själva endera muntligt med voice chat eller skriftligen via den allmänna chatten. Mitt val föll på det välbekanta skrivandet, medan de vanare användarna valde voice chat. Tyvärr skapade voice chatten vissa bekymmer. En av fem deltagare hördes inte alls. Till en början hörde jag kursdragaren Riitta Liski bra och hon visade olika pedagogiska verktyg i SL, men efter en timme dog hennes röst bort. En annan kursdeltagare hade inget ljud alls och var tvungen att logga ut och in några gånger innan ljudet var tillbaka. Den mest tragikomiska situationen var när en av kursdeltagarna på någon vänster lyckats blockera Liski och varken såg det hon skrev eller hörde det hon sa. Det om något övade upp samarbetsförmågan, för enda lösningen var att andra kursdeltagare meddelade vidare Liskis instruktioner. Det verkade omöjligt att ändra på blockeringen, men av någon orsak så löstes problemet när deltagaren loggat ut och in några gånger. Det tog onödigt många minuter i anspråk att lösa ljudproblemen och däri ligger också en av nackdelarna med SL. Tekniken strular. Ofta. Det är dessutom svårt att handleda deltagare virtuellt när kursledaren inte vet vad som orsakar problemet eller om deltagaren har tillräckliga SL-kunskaper för att förstå den hjälp som ges. Utan vare sig röst eller text kan kommunikationsförmågan i SL anses omöjlig, eftersom avatarerna inte har något kroppspråk att tillgå.

Fördelarna är att du kan samarbeta kring dokument, visa videor och presentationer, samt föreläsa och diskutera. Studerande kan lämna in sina arbeten och du kan skapa förhör, prov eller annat som deltagarna kan arbeta med på egen hand. Det går att skapa hurudana verktyg som helst i SL. Den stora Finlandskartan är ett exempel och den fick vi alla snabbt länkade till oss. Delandets enkelhet är också en stor fördel med SL. Den lilla bruna grytan framför kartan är en utvärderingsgryta (palautepata) och genom att klicka på den kommer kursdeltagare åt utvärderingen och den lämnas också in i samma gryta. Kartan och grytan är skapade av Päivi Svärd som undervisat en del i SL. Ta gärna en titt på denna skrift om du överväger SL-undervisning.

Av någon orsak skapas ofta ”traditionella” klassrum i SL, ungefär som det rum som ses ovan med krittavla, pulpeter och fyra väggar. Forskning hävdar att studerande känner sig trygga i välbekanta miljöer. De som använder SL ofta utvecklar också annorlunda undervisningsmiljöer när kursdeltagarna är redo för det. Lägg märke till bokhyllan som är fylld med oanvändbara böcker, men i framtiden är säkert boktitlarna länkade till e-böcker.

Dagens framtidsvision: Om e-böckerna tar över fullständigt så kanske bokhyllan lever vidare endast virtuellt, eftersom bokhyllan i den verkliga världen knappast fortsätter pryda våra rum som dyra dammsamlare eller iPad-hållare?

Charlotta Hilli är doktorand inom projektet DiDiDi och planerar som bäst en gymnasiekurs i Second Life

Bostadsjakt i Second Life

2 svar

Det har äntligen blivit dags att konkretisera bostadsplanerna i Second Life. DiDiDi kommer inom kort att hyra en bit mark via EduFinland och sedan gäller det att bygga ett hus som kan användas för undervisning. Möjligen bygger vi ett eget hus, men det finns också färdiga hus att tillgå.

Det går att skapa vad som helst i Second Life, men när jag flög omkring och spanade in hus så visade det sig att skaparna varit förvånansvärt okreativa och de flesta hus är direkta kopior av verkliga hus. Nedan finns några bilder på hus, vissa är gratis andra kostar några euro eller några hundratals Linden Dollar (valutan i Second Life).

Lådorna är förstås populära både i det första och i det andra livet.

För den som älskar spökhistorier eller slott i allmänhet skulle säkert det här vara ett drömobjekt.

Den som föredrar havsutsikt kan satsa på en fyr.

I brist på (billiga) kreativa skapelser lutar jag mot detta hus. Skulle jag klara av att ändra färgen skulle huset vara rätt så optimalt.

Tyvärr känns den mysiga röda stugan avlägsen när hela huset är rött. Precis som i det första livet är hus en utmaning. Bostadsjakten är inte avslutad än.

God fortsättning på det nya året till dig som tittar in här!

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi