Etikettarkiv: laukkuryssar

Varor i rörelse: ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlares nätverk och handelsrutter i Ryssland

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I ett tidigare blogginlägg – Med världen i väskan – lovade vi återkomma med upplysningar om de transnationella nätverk och varuflöden som ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlare i Finland ingick i. Varifrån skaffade de sina produkter, och vart sålde de vidare de varor som de köpte upp i Finland? Uppgiften är utmanande, eftersom handeln efterlämnat få källor, men när man samlat tillräckligt många fragmentariska omnämnanden i källorna och i sekundärlitteraturen börjar ett visst mönster steg för steg träda fram.

En viktig handelsplats för de ryskkarelska gårdfarihandlarna var fram till första världskriget Sunga (fi. Sunku, ry. Sjunga). Denna by låg nära Povenets på den västra stranden av Onegas nordligaste vik, vid en urgammal handelsled mellan Vita havet och Finska viken. I Sunga ordnades varje vinter två stora marknader, där folk från Vitahavskarelen, Olonets och Gränskarelen bytte pälsar, vilt, fisk och salt mot konsumtionsvaror som köpmän från S:t Petersburg förde med sig. Till marknaderna reste även pälsuppköpare från det ryska imperiets olika delar, åt vilka gårdfarihandlarna sålde de skinn och pälsar som de köpt upp på sina färder i det skogsrika Finland. Dessa bytte de bland annat mot textilier, som representanter för stora affärshus och polska textilfabriker saluförde på marknaden. Polen, med de stora fabrikerna i Lodz, var det största centret för textilindustrin inom det ryska imperiet. På närmare håll fanns textilfabriken i Schlisselburg (sv. Nöteborg), vars produkter gårdfarihandlarna även sålde.

Det var inte bara de rysk-karelska gårdfarihandlarna som utnyttjade Sungu som en regional knutpunkt för skinn- och pälshandeln. I december 1901 annonserade konsul B. Blund i Uleåborg att han köper skinn av skogsdjur på marknader i Finland. Eftersom han enligt annonsen också skulle närvara vid trettondagsmarknaden i Sungu i januari, var hans plan sannolikt att sälja de uppköpta skinnen vidare där.
Källa: Pohjois-Karjala 14.12.1901.

Efter att järnvägen mellan Ryssland och Finland blev färdig 1870 minskade Sungus betydelse på bekostnad av S:t Petersburg, men dess betydelse för pälshandeln kvarstod. I S:t Petersburg fanns stora handelshus som ägdes av handelsmän från Vitahavskarelen, t.ex.  Minin, Froloff, Samuliset, Tsillit, Bogdanoff, Sharoff, Maksimoff och Larinoff, och som även de sålde de polska textilfabrikernas produkter. I den kosmopolitiska storstaden påverkades prisnivå och mode av utländska affärsmän och av modemarknaden i Frankrike och England. Från S:t Petersburg sträckte sig nätverken vidare till Moskva – järnvägen mellan rikets två största städer hade blivit färdig 1851.

I Vitahavskarelen, där de flesta ryskkarelska gårdfarihandlare hade sitt ursprung, utnyttjades flitigt även nätverk och rutter som gick över Archangelsk, den viktiga ryska hamnstaden vid Vita havet. Härifrån hämtades varor – på vintern över isen, på sommaren över havet – men nätverket sträckte sig längre än så. Från Archangelsk transporterades pälsar längs floderna Dvina och Volga till Nizhnij Novgorod, en stad belägen vid Volga ca 450 kilometer öster om Moskva. Staden var en av Rysslands viktigaste marknadsstäder, en knutpunkt för handeln mellan Asien och Europa och ett centrum för skinn- och pälshandeln i riket. Således byttes här pälsar och skinn uppköpta i Finland här mot tyger, bomull, tobak och tvål – som sedan i sin tur såldes i Finland under  ”laukkuryssarnas” nästa handelsresa.

Till Nizhnij Novgorod och Kazan, en annan viktig handelsstad längre österut längs Volga, sträckte sig också de muslimska tatarernas handelsnätverk. Tatariska gårdfarihandlare idkade sedan 1870-talet handel i Finland, och de flesta av dem  härstammade från ett antal byar sydost om Niznhij Novgorod. De upprätthöll täta kontakter såväl till hemtrakterna som till S:t Petersburg, där det fanns ett stort tatariskt samfund.

Niznhij Novgorod var en viktig knutpunkt för handeln mellan Asien och den europeiska delen av Ryssland. På fotografiet avbildas de ”kinesiska bodarna” på stadens marknadsplats.
Källa: Wikimedia Commons

Olika utifrån kommande handelsidkande grupper hade sina egna nischer och nätverk, med hjälp av vilka de införskaffade varor som de sålde och vidarebefordrade varor som bytte till sig eller köpte upp i Finland. I källorna har vi också hittat omnämnanden som antyder att grupperna tidvis utnyttjade eller stödde varandras nätverk. Ibland köpte de ryskkarelska gårdfarihandlarna upp borst av sina kunder, som de sålde vidare till ”borstryssar” från guvernementen Tver och Pskov, som i sin tur levererade varan till ryska borstfabriker. År 1893 nämner en tidningsskribent att tatarer hade börjat köpa upp begagnade kläder, som de sålde vidare till judar som i huvudsak handlade på städernas s.k. ”narinker”. ”Laukkuryssarna” i sin tur uppgavs ha köpt begagnade kostymer av städernas judar, som de sålde vidare på landsbygden.

De olika gruppernas vägar korsades på marknader och på landsbygden, i de hushåll där de både handlade och övernattade. De rörliga handelsidkarnas självklara närvaro i den finländska allmogens vardag beskrivs träffande i följande citat ur en tidningsartikel år 1867: ”Jos reppuri lähti, niin harjuri tuli; kun harjuri lähti, lumppuri tuli”. (Översättning: ”Om gårdfarihandlaren åkte iväg, kom borsthandlaren; när bortshandlaren åkte, kom lumpsamlaren”).

De nätverk som de ryskkarelska och tatariska gårdfarihandlarna utnyttjade sträckte sig långt in i Ryssland.

Källor:

Frågelistan ’Kringvandrande ryska handelsmän’, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbiblitotekets digitala tidningsarkiv (https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search)

Litteratur:

Renat Bekkin & Sabira Ståhlberg, ’Saint Petersburg’, Ingvar Svanberg & David Westerlund (eds.), Muslim Tatar Minorities in the Baltic Sea Region (Leiden Boston 2016).

Geoffrey Hosking, Ryssland. Folk och imperium 1552–1917 (Lund 1997).

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900). Opublicerad licentiatavhandling (Helsinki 1981).

Anne Lincoln Fitzpatrick, The Great Russian Fair. Nizhnii Novgorod 1840–1890 (London 1990).

Mervi Naakka-Korhonen, Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (Helsinki 1988).

Kosti Pamilo, ’Karjalaisten kauppatiet vievät Sungun markkinoille’, Karjalan Heimo 1990:9–10.

Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

 

 

 

 

”Vackra saker, fina saker, köp, köp”

Publicerat av

Den 7 mars 2017 höll jag ett föredrag för S:t Petersburg-föreningen i Åbo r.f. med rubriken ovan. Det här blogginlägget, det första i vår projektblogg, är en kort sammanfattning av min presentation. Ämnet för min föreläsning var kringvandrande handelsmän från Ryssland, deras utbud av varor och hur dessa togs emot på den finländska landsbygden under 1800- och början av 1900-talet.

Spår av denna typ av handel kan vara svår att hitta i källorna och därför arbetar vi inom projektet Kommunicerande konsumtion med många typer av material. Rubriken på föredraget är ett citat från det minnesmaterial jag studerar, med dessa ord sägs en av de kringvandrande handelsmän som besökte Nyland i slutet av 1800-talet ha salufört sina varor.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bodde majoriteten av Finlands befolkning på landsbygden. De flesta hade lång väg till närmaste stad och dåliga transportmöjligheter ledde till att de sällan besökte den. Samtidigt ökade mängden varor på marknaden och i och med det mängden kringvandrande försäljare. I Finland, så som i många länder, hade minoritetsgrupper en viktig roll i spridningen av dessa varor.

En av de grupper som försörjde sig genom rörlig handel i Finland var de såkallade ”påsaryssarna” eller ”laukkuryssarna”. Namnet syftar på att dessa ambulerande försäljare, som vanligen kom från Karelen, transporterade sina varor i stora ryggsäckar eller knyten. Ibland användes benämningen ”arkangeliter” som syftade på handelsmännens ursprung i guvernementet Arkangelsk. De kringvandrande handelsmännens verksamhet var förbjuden i lag men bedrevs ändå, ibland med hjälp av lokalbefolkningen som gömde handelsmännen och deras väskor för länsmännen.  Länsmännen var också varierande nitiska i sina försök att stoppa verksamheten. Ibland skedde handeln med deras goda minne, ibland uppstod handgemäng så som följande citat från Åbo Underrättelser visar:

Arkangeliter. Den 5 dennes på aftonen begaf sig kronolänsmannen Frans Selin i Lappi till ett torp i Muramo by, der han wisste att arkangeliter uppehöllo sig. Inkommen i en kammare träffade han sex arkangeliter, hwilka genast rusade på honom med hugg och slag. Hr Selin blef dem likväl öfwermäktig och fråntog dem en wäska. Hans två följeslagare wisade sitt mod genom att se på och icke alls deltaga i leken. Arkangeliterne torde knappt undgå answar för öfwerwåld mot kronobetjänte i tjänsteutöfning (ÅU 16.2.1885).

De ambulerande försäljarna hade ett brett utbud av handelsvaror.  Det som vi idag kanske bäst känner till är färggranna schalar som kom att användas som en del av folkdräkten. Men handelsmännen sålde också bland annat band, nålar, hyskor och hakar, knappar, mediciner, gifter, tryckta bilder, brevpapper, pennor, små leksaker och godis. En del sålde glasögon och ibland fanns något enstaka dyrbarare föremål med i utbudet. Under 1900-talet blev färdigsydda kläder, klänningar, skjortor, kostymer och arbetskläder allt vanligare handelsvaror. Varornas ursprung varierade, en del kom ändå från Ryssland, annat var sådant som handelsmännen tog med sig från en butik i Finland.

”Påsaryssar” fotograferade av Erik Hägglund 1917. Källa: SLS/ Samlingarna i Vasa.

I mitt material lyfts kvinnor och ungdomar fram som de främsta kunderna. Många av handelsvarorna riktade sig till kvinnor eller användes i hemmet, som sågs som kvinnornas domän, medan ungdomarna ansågs tycka om sådant som var nytt och billigt. I praktiken hittade handelsmännen dock sina kunder i de flesta torp och gårdar. Att pruta hörde till och det gjorde också handelsmannens besökt till ett spektakel, något roligt som gav lite omväxling i vardagen. Den rörliga handeln var även viktig eftersom de kringvandrande handelsmännen inte bara förde med sig varor utan även nyheter och historier från andra delar av landet och världen.

År 1859 blev det tillåtet att öppna butiker också på landsbygden i Finland och under de följande årtiondena luckrades lagstiftningen upp ytterligare.  Trots det var det fortfarande många som föredrog att köpa varor av de kringvandrande handelsmännen – de fick då varan till dörren och utbudet var i vissa fall större.  Den förändrade lagstiftningen öppnade dock upp möjligheter också för de kringvandrande handelsmännen, av vilka en del valde att stanna kvar i Finland, gifta sig och öppna en handelsbod.

Litteraturtips:

Mervi Naakka-Korhonen & Maiju Keynäs: Halpa Hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (SKS 1988).

Pekka Nevalainen: Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin – itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa (SKS 2016).

Nils Storå: ”Rucksack Russians” in Finland: peddling and culture contact, Ethnologica Scandinavica 1991, s. 74-96.