Etikettarkiv: kringvandrande handelsmän

Berättelser om ”Ryss-Alfred”

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Historikern Peter Olausson skriver i antologin Biografiska betydelser om hur vi genom att foga samman minnen och fakta till en berättelse skapar oss en bild av ett livsöde. Enligt Olausson kan minnen som bevarats i folks sinnen vara bättre än inristningar i en sten på en gravgård, eftersom de senare med tiden förlorar sin betydelse för dem som råkar passera.[1] På Larsmo församlings gravgård i Larsmo, Österbotten, finns ett namn och några datum inristade i en liten metallplatta fäst vid ett kors. Själva korset avslöjar inte så mycket mer, men andra källor, däribland nedtecknade minnen, avslöjar en intressant historia om ett spännande livsöde. Det här är berättelsen om ”Ryss-Alfred”.

Foto: Fredrik Björkskog, Larsmo lokalhistoriska arkiv.

 

Ursprungligen kom den rörlige handelsmannen Alfred Lesojeff (f.1856), av sina kunder allmänt kallad ”Ryss-Alfred”,  från Vuokkiniemi i Vitahavskarelen.  Enligt historikern Pekka Nevalainen gav sig 300-400 personer från detta område årligen ut på handelsresor till Finland i slutet av 1800-talet.[2]  Till skillnad från många andra av de rörliga handelsmän som omnämns, är bilden av Alfred rätt så tydlig i svaren på de etnografiska frågelistor vi undersöker i vårt projekt. En orsak till detta kan vara att han besökte samma område i Österbotten från år till år under en väldigt lång period.  Enligt minnesberättelserna rörde sig Alfred till fots, bärande på en stor väska med varor på ryggen. Hans vandringsväg gick från Jakobstad till Larsmo, därifrån fortsatte han till Öja och Gamlakarleby och vidare genom Kronoby och Pedersöre tillbaka till Jakobstad igen. Den tunga packningen gjorde att han rörde sig långsamt, och ofta tog stöd av en vandringsstav.

Alfred Lesjeff rörde sig i närheten av Jakobstad, Larsmo, Öja, Gamlakarleby och Pedersöre. Karta över Österbotten. Uppslagsverket Finland (1985).

Berättelserna om Alfred skrevs ner årtionden efter de händelser de beskriver, och kan därför vara färgade av nostalgi och förenkling. I en del av svaren är det också klart att minnena inte är respondentens egna, utan baserar sig på intervjuer gjorda med andra människor. I dessa fall  har skribenten ofta sett sig som talesman för en hel by eller ett samhälle.[3] I materialet beskrivs Alfred som en kortväxt man med långa mustascher. Han var ofta mera ledsen än glad och hade lätt för att bli arg. Då han fick övernatta hemma hos någon familj höll han sig mest för sig själv om kvällarna.  Han tyckte mycket om starkt kaffe som han själv hade kokat.

Illustration ur barnboken Ihmeitten maa av Alfr. Saukkonen (1919)

Alfred bjöd ut sina handelsvaror i lågmäld ton på bruten svenska. Han uppfattades ändå som påstridig, han frågade inte om de människor han mötte var intresserade av varorna, utan öppnade genast upp sin väska för att förevisa utbudet. Varorna, av vilka en stor del var av god kvalitet, sades vara från Viborg. Alfred sålde mest tyger av olika slag men också en del färdiga kläder. En respondent minns att han köpte ett tyg av Alfred som senare blev till den bästa kostym mannen någonsin ägt.

Enligt historikern Christina Florin ger ett biografiskt grepp forskaren möjlighet att analysera en människas liv som en process, och individen som en människa med sociala kontakter, arbete och familj, i stället för enbart som en abstrakt individ.[4] Trots sitt ilskna humör verkar Alfred ha varit en omtyckt besökare, han hade vissa hus som han återkom till under sina vandringar och ibland kunde han stanna en vecka eller två på en plats. Under de första handelsresorna vandrade han tillsammans med sin pappa, som vuxen hade han en gång med sig sin fru och sitt barn men för det mesta rörde han sig ensam. I och med att han sov över i olika hus längs med vandringsvägen, och rörde sig under så många år i området, fick han många bekanta i Österbotten.  År 1935, under en av sina vandringar, drabbades han av slaganfall och den lokala vårdnämnden ordnade så att han blev omhändertagen av en familj i Eugmo.

Nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning 15.1.1938.

 

Alfred dog den 2 januari 1938 och begravdes på begravningsplatsen i Larsmo.  Jordfästningen i Larsmo kyrka förrättades av en ortodox präst som tillkallats från Vasa. I en nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning  den 15.1.1938 berättas att begravningen hade lockat en stor mängd åskådare.

 

Källor och litteratur

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Jakobstads Tidning

Fellman, Håkan, Karlsson, Gösta och  Fagerudd, Karl-Johan 2006.  Larsmo – från istid till nutid.

 Florin, Christina, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Hagström, Charlotte & Marander-Eklund, Lena. (red.) 2005. Frågelistan som källa och metod. Lund: Studentlitteratur.

Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria 2016. Kirjoittamalla kerrottua. Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria (red.), Kirjoittamalla kerrotut. Kansantieteelliset kyselyt tiedon lähteinä, Helsinki: Ethnos, 7–39.

Lilja, Agneta 2016. ”Svara nu snällt på den lista, jag nu sänder” – Frågelistan som etnologisk arbetsmetod. Nätverket 20, 20–27.

Nevalainen, Pekka 2016. Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa.

Saukkonen, Alfr. 1919. Ihmeitten maa. Valistuksen lastenkirjasto no. 12.

[1] Peter Olausson, ”Breven hem. Om en Amerikaemigrants levnadsberättelse”, Lena Marander-Eklund & Ann-Catrin Östman (red.), Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser  (Gidlunds förlag 2011), s. 185, 187–188.

[2] Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin, s. 43.

[3] Korkiakangas et al. 2016, 20–21; Hagström & Marander-Eklund 2005, 16–21; Lilja, 2016, 22.

[4] Christina Florin, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Ond bråd död

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin 

… rusade bakifrån på arkangeliten, ryckte i hans väska och begynte bulta honom med en käpp i hufvudet (Morgonbladet 19.10.1882)

Så beskriver tidningen Morgonbladet en misshandel av en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Tenala 1882. Handelsmannen hade besökt ett torp där han sålt sina varor, och en av de närvarande hade följt efter honom då han fortsatte sin färd till nästa hus. Denne person försökte råna gårdfarihandlaren, som försvarade sig. I det slagsmål som följde skadades handelsmannen så allvarligt att han avled. Gärningsmannen blev fast då han vid jultiden frikostigt delade ut presenter åt  flickorna i Tenala, något som väckte ortsbornas misstänksamhet eftersom han var medellös. (Morgonbladet 19.1.1882)

Inom vårt projekt undersöker vi möten mellan rörliga handelsmän och deras kunder i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. I artiklar och tidigare blogginlägg har vi i första hand skildrat dessa möten ur kundens synvinkel. Befolkningen på den finländska landsbygden såg ofta med förväntan fram emot den rörliga handelsmannens ankomst. Hos kunderna väckte mötet nyfikenhet, glädje och ha-begär, ibland också missnöje och ilska över en dålig affär. Mer om dessa känslor kan du läsa i vår artikel Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland (Scandinavian Economic History Review 2018:2).

De källor vi studerar visar dock också att alla möten inte var fredliga. Förra veckan besökte vi Riksarkivet i Åbo, den här gången på jakt efter rättegångsmaterial om ett uppmärksammat mord på en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Järvikylä by i Sagu 1907. Enligt en notis i Åbo Underrättelser hade liket av handelsmannen hittats gömt i skogen och en familj bestående av mor, far och son stod åtalade för mordet. (Åbo Underrättelser 20.10.1907) Dessa dömdes till fängelse, och några år senare dök fallet på nytt upp i tidningsspalterna då den dömda sonen tillsammans med en medfånge hade lyckades rymma från Kakola-fängelset. (Hufvudstadsbladet 15.11.1911)

Att forska i våldsbrott och mord aktualiserar en mängd etiska frågor. Här kan den 2017 utkomna antologin Historiantutkimuksen etiikka (red. Satu Lidman, Anu Koskivirta, Jari Eilola) fungera som värdefull handledning. I en av antologins artiklar skriver Kirsi Vainio-Korhonen om historikerns ansvar inför sina forskningssubjekt och om hur man kan närma sig källor av känslig art, exempelvis rättegångsmaterial.  Vainio-Korhonen betonar att man som historiker inte ska fokusera på enskilda händelser och sensationer, utan i stället försöka placera in händelserna i en samhällelig kontext.

Notis i Åbo Tidning 27.7.1894.

Inom vårt projekt kan vi studera rättegångsmaterial för att bredda bilden av mötet mellan de rörliga handelsmännen och deras kunder. De källor vi hittade på arkivet avslöjer bland annat att den rörliga handelsmannen som mördades i Sagu var en regelbundet återkommande besökare och därmed känd för många i trakten. Vi får också veta hur ofta han brukade återkomma, hur handeln brukade gå till samt vilka varor han sålde. Akten med papper som berör mordutredningen omfattar över 150 sidor, bland annat anteckningar över förhör med olika vittnen, obduktionsprotokoll, pass, en karta och ritningar av förövarnas hem.

Rättegångsmaterialet kompletterar också den information som tidningarna förmedlar. Det ger exempelvis djup åt den notis i Åbo Underrättelser (5.3.1908), i vilken man kan läsa att den rörliga handelsmannen i samband med mordet berövats en mängd handelsvaror, ett fickur och 140 mark. I källorna beskrivs detaljerat det stora varulager som gårdfarihandlaren bar med sig: tyg av olika slag, som flanell, sherting och ylletyg samt färdiga kläder, bland annat skjortor, svarta strumpor,  hängslen och huvuddukar. En del av handelsvarorna hade förövarna efter mordet själva tagit i bruk,  bland annat hade de överlåtit en del av tyget till en skräddare för att få nya kläder. Resten hade de gömt. Den stora väska i vilken handelsmannen transporterade sina varor hittades senare i ett dike i samband med brottsutredningen.

Vilket är då det bredare sammanhang som det enskilda mordfallet i Sagu 1907 bör placeras in i? Svaret är att rörliga handelsmän, liksom många andra rörliga grupper, på många sätt levde ett utsatt liv. De rörde sig ofta ensamma och bar sina pengar och sin egendom med sig, vilket gjorde dem till lockande byten för rånare. Utsattheten stärktes ytterligare av att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt. Därför tenderade de att undvika huvudlederna för att minimera risken att stöta ihop med länsmannen som hotade med att konfiskera deras olagliga varor. Också förörvarnas fattighdom och utsatthet stiger ofta fram i brottsutredningarnat. Livet på landsbygden var hårt och fattigt och då den rörlige handelsmannens affärer verkade gå bra antogs  han allmänt vara rik. För en del personer verkar frestelsen i sådana situationer ha blivit övermäktig.

 

Kom ihåg varma underkläder i kylan!

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Nu, då termometern hållit sig rejält under nollstrecket i flera dagar, har de flesta säkert hunnit plocka fram varmare kläder ur garderoben. Fenomenet med att ha olika kläder under olika årstider är enligt Maija-Liisa Heikinmäki i boken Mitä hameiden alla ganska nytt och under 1800-talet var skillnaderna mellan över- och underkläder inte så stark som idag. Både män och kvinnor hade t.ex. långa skjortor som, ifall vädret tillät, kunde användas som enda plagg. Specifika underkläder så som vi uppfattar dem idag användes inte allmänt.

Inom mitt KoKo-delprojekt ligger fokus på de rörliga handelsmän från ryska Karelen som vandrade omkring på den finländska landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. En stor del av deras utbud av varor bestod av textilier. Eftersom handelsmännen ofta bar sina varor i stora läderväskor på ryggen, valde de gärna sådana produkter som var lätta att bära med sig och som gav god vinst. Tyger i olika färger och kvaliteter lockade många kunder. Det gjorde också de färdigsydda kläderna, som blev en allt större del av utbudet från och med slutet på 1800-talet. Till dessa hörde t.ex. kjolar och förkläden för kvinnor, kostymer för män och underkläder för män, kvinnor och barn.

Jag är intresserad av att granska de känslor som de rörliga handelsmännens varor väckte hos kunderna på den finländska landsbygden. Vad betydde det t.ex. för en piga på en gård någonstans i Österbotten att en rörlig handelsman hälsade på i gården. Vilka varor var hon intresserad av och varför? Just underkläderna har visat sig vara klädesplagg som väckte mycket känslor.

Betydelsen av att klä på sig ordentligt förändrades under 1800-talet. Heikinmäki har skrivit om hur kvinnor på den finländska landsbygden vid denna tid följde modets svängningar och började använda underbyxor. Enligt henne finns det första omnämnandet av ett par damunderbyxor i en bouppteckning från år 1817. Efter hand som 1800-talet framskred blev bruket av underbyxor långsamt allt vanligare bland kvinnorna på landsbygden.  De som inte hade råd eller intresse för denna nymodighet lånade vid behov byxor av sina män, eller hade flera lager av underkjolar för att hålla sig varma. Vid kallt väder undvek man också i mån av möjlighet att gå ut. Inspirationen till att börja använda underbyxor kom från flera olika håll. Informationen och modellerna spred sig från högreståndspersoner till deras pigor och från städerna till landsbygden. Folkskolan, där eleverna bland annat fick lära sig att sy, var också en viktig kanal. Samtidigt var användandet av underbyxor ofta kopplat till känslor av skam, och det var länge otänkbart att synligt hänga upp dessa på tork efter tvätt. Kritikerna tyckte också att de kvinnor som fallit till föga för modets svängningar och använde underbyxor var fåfänga och försökte framställa sig som finare än vad de i själva verket var. Detta resonemang känns igen från debatten om den ökade konsumtionen under 1700- och 1800-talet över lag. Många av de kvinnor som köpte vackra klänningstyger eller blommiga silkessjalar av de rörliga handelsmännen kritiserades av sin omgivning för att vara just fåfänga och slösaktiga.

Åbo Underrättelser, 7.6 1881 no. 151, s. 4.

I det minnesmaterial som jag studerar nämns underbyxor för damer och kalsonger för herrar ofta  i uppräkningarna av de rörliga handelsmännens varor. De fabrikstillverkade underkläderna var vanligen av flanell, linne eller av bomull, ett material som blev allt allmännare i Finland under 1800-talet.  Olika slags bomullstyger var över lag omtyckta eftersom de var ganska billiga, lätta och luftiga och torkade snabbt. Dessutom kunde de vara tryckta med fina lockande mönster. Underbyxor av flanell var däremot varmare och därför lämpade för den kallare årstiden.  För de kvinnor som tillverkade sina kläder själva sålde handelsmännen också olika tillbehör som sytråd och nålar, spetsar, band, knäppen och hyskor. Genom att köpa tyg och tråd av handelsmannen kunde den som så önskade alltså själv sy sig ett par värmande underbyxor för att slippa frysa.

Källa: Maija-Liisa Heikinmäki, Mitä hameiden alla. Naisten alushousujen käyttöön tulo Suomessa, Helsinki: SKS, 1967.

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.

 

Arkangelitvarornas öde

Publicerat av

Av Jeremy Nyman

När man bekantar sig med artiklar om arkangeliter Vasabladet 1860-1880 framkommer det oftast en negativ bild av gårdfarihandlarna. Det var vanligt förekommande att länsmannen har tagit väskan eller påsen med de illegala varorna av arkangeliten och föremålens värde redovisas. En anonym medlem av Ylistaro församling ställer sig frågan vad som hänt med varorna eller pengarna. Enligt insändaren har det blivit bestämt att tre parter skall dela på det som beslagtagits, vilket tydligen inte hänt:

Månne de lagrum och författningar blifwit upphäfda som tillförene bestämde, att sådana waror eller desses wärde skulle delas emellan kronan, angifwaren ock nästa fattighus? (Vasabladet 20.04.1872)

Det verkar finnas två möjligheter för vad som hände med arkangeliten och varornas öde. Det första alternativet är att arkangeliten bedrivit olovlig handel; om endast detta är fallet konfiskeras inte handelsmannens varor. Det andra alternativet är att arkangeliten gjort sig skyldig till skattebrott, då konfiskeras handelsmannens varor och blir utsatta för offentlig auktion vid närmaste tullkammare. Enligt de artiklar som behandlar arkangeliter framkommer det bestämt att handelsmännen var skyldiga till skattebrott.

Kristinestads tullkammare annonserar i tidningen Ahti inför tre auktioner som ordnas mellan juni 1878 och mars 1880. Varorna annonseras ut som beslagtagna varor och består till stor del av tyger och textilier. Motsvarande hittar man även i Vasabladet där Nikolaistads tullkammare annonserar. Varorna består mestadels av tyger och textilier. Det finns även tillfällen när tidningar tydligt skriver ut att ett antal väskor som tidigare tillhört arkangeliter auktioneras ut. Varorna överensstämmer med den sorts varor som arkangeliten ofta hade med sig i sin väska eller påse. Man kan alltså här se att varorna konfiskerats av länsmannen och blir auktionerade vid tullkammaren.

Artiklarna i tidningarna berättar även att de vandrande handelsmännen inte vill bli av med sina varor. Länsmännen har i några fall hamnat i vad man nästan kan kalla upplopp, där eggvapen använts och det krävts upp till fem assistenter och länsmannen för att utföra arbetet. Andra artiklar berättar att en länsman blivit överfallen efter att han konfiskerat arkangeliters väskor. Det är ändå svårt att få insyn i hur ofta handelsmännen hade problem med länsmannen. En del artiklar beskriver de vandrande handelsmännen som ett stort problem och att de fanns i överflöd. Det kan hända att det stämmer men det verkar inte så troligt att det var en alltför stor samling som reste en längre tid tillsammans eftersom konkurrenssituationen skulle försvåra handeln.

För att gå tillbaka till frågan som den anonyma insändaren från Ylistaro socken ställde: vad hände med pengarna? Svaret till insändaren säger att konfiskerade varor endast kan auktioneras ut vid tullkamrarna så är det inte möjligt att detta skett i Ylistaro. Det är sedan kronofogden i Ylistaro som ansvarar för uppgiften att se till att de tre parterna får sin del av de beslagtagna varorna eller värdet. Trots den negativa inställningen till arkangeliter i tidningar så var de betydligt mer populära på landsbygden eftersom motsvarande varor var svårtillgängliga. Lanthandlarna underlättade men det fanns ändå en efterfrågan på andra varor som de kringvandrande handelsmännen kunde erbjuda.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

”Ett nytt slags röfweri”. Handel med hår i Finland under slutet av 1800-talet

Citat

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I december 1871 rapporterade Helsingfors Dagblad om en våg av håruppköpare som ”översvämmat landets olika delar”. Då vi inom projektet studerat våra källor för att se vilka varor de rörliga handelsmännen i Finland sålde, noterade vi att dessa män och kvinnor inte bara sålde, utan tidvis även köpte varor. En vara som nämns relativt ofta i materialet är människohår.

Beskrivningarna av handeln med hår i tidningsnotiser och minnesberättelser är ofta laddade, verksamheten verkar ha väckt starka känslor. Handeln med hår är en berättelse som i många fall handlat om fattigdom och/eller en önskan om att äga olika konsumtionsvaror. Om lockande ord från hårköpare, som erbjöd en kvinna en vacker silkesduk eller krimskrams i utbyte mot en hårlock och sedan klippte av hela flätan. Om skammen som var kopplad till att ha kort hår i en tid då långt hår var viktigt för kvinnor och om ett nytt mode där lösflätor hade en central roll. Handeln med hår i Finland är också ett ämne som, skulle det visa sig, hittills varit så gott som helt outforskat.

Tidigare forskning har visat att småhandeln var flexibel och hade lätt för att svara på förändringar i utbud och efterfrågan. I Finland var flera grupper inblandade i att köpa upp hår. Samtidigt som perukmakarna i tidningarna annonserade att de köpte in hår, rörde sig runtom i landet såväl arkangeliter (s.k. laukko-ryssar) från ryska Karelen som bytte till sig hårflätor i utbyte mot sina varor, som s.k. hårkullor från Våmhus i Dalarna, kända runtom i Europa för sin hårkonst. Även judarna började på 1870-talet köpa upp hår, både på städernas marknader och på landsbygden. Tidningarna noterar även att hemlighetsfulla ”stockholmare”, möjligtvis svenska judar, rörde sig i de inre delarna av Savolax.

 

Annons i  Västra Nyland no. 9, 31.1.1902. Bildkälla: Historiska tidningsbiblioteket.

 

1600- och 1700-talet var perukernas århundrade. Både män och kvinnor bar peruker och de välbärgade tillbringade mycket tid med att få dessa friserade enligt det senaste modet.  Bruket att bära peruk väckte också viss kritik och munterhet hos samhälleliga kommentatorer, något som inte minst avspeglas i samtida karikatyrer.

The female pyramid. Brittisk karikatyr föreställande kvinna i hög peruk. Bildkälla: Wellcome Images/Wellcome  Trust via Wikimedia commons.

”En stor, mycket ful pung kallad chinjong”

Mot slutet av 1700-talet svalnade intresset för peruker något, och i stället formades det egna håret allt mer i konstfärdiga frisyrer. Eftersom dessa frisyrer ofta krävde ett långt hår uppstod ett stort intresse för löshår, hårvalkar och lösflätor tillverkade av mänskligt hår bland dem som ville följa sin tid.  Hår användes även som råmaterial i tillverkningen av smycken såsom halsband, armband, örhängen och klockkedjor. En del sådana föremål finns kvar ännu idag. En sökning i Finna, de finländska museernas, bibliotekens och arkivens samlade databas, ger över 500 träffar på föremål tillverkade av hår samt några avklippta hårflätor som bevarats till våra dagar.

 

Hårsmycke. Åbo Museicentral.

 

I tidningen Folkwännen beskrevs det rådande hårmodet på 1870-talet på följande föga smickrande sätt:

 

Det är en känd sak att ju mera förmögenheten tillwäxer, desto mera stiger slöseriet och öfwerflödet i kläder och moder. De förmögna fruntrimmerna hafwa nu begynt ett eget mod med sitt hår. I nacken uppfästes nämnligen håret till en stor, mycket ful, pung, kallad chinjong. Då eget hår icke till sådana widunderliga prydnader räcker till, köpes hos perukmakare lösflätor (Folkwännen 18.5.1870).

En dålig hårdag

Lösflätorna bestod ofta av hår som tidigare burits av en ung flicka på landsbygden. Många av dessa var fattiga och såg möjligheten att sälja sitt hår som en chans att byta till sig eftertraktade nymodigheter och vackra föremål. Helsingfors Dagblad rapporterade i mars 1871 om flickor som ”afskära sitt hår, som de utbyta mot halsband av perlor, fickspeglar m.m.” (HD 20.3.1871). Tonen i tidningarnas rapportering om handeln med hår var ofta fördömande. Redan Bibeln fastställde ju att kvinnor skulle ha långt hår. Detta, i kombination med ett förakt riktat mot personer som inte kunde motstå de rörliga handelsmännens glitter och lockande försäljningssnack, gjorde att det var problematiskt att låta klippa av sig sin fläta. I tidningarnas skildringar framhävs ofta hur de flickor som avstått från sitt långa hår efteråt bittert ångrade sig; men då handelsmannen stoppat ner flätan i sin väska var skadan redan skedd och, som en skribent noterade, hjälpte det då inte mera att ”gråta på marknaden”.

 

Hårfläta. Satakunda Museum.

 

Den här bloggen baserar sig på en artikel som kommer att finnas med i ett temanummer av Historisk Tidskrift för Finland som utkommer år 2018.

 

Källor :

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi (KIVÅ) Frågelista nr. 9 & 9B Kringvandrande ryska handelsmän (1957, 1968).

Folkwännen, Helsingfors Dagblad

 

Att leta efter och hitta material

Citat

Publicerat av

Om material i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Kulturvetenskapliga arkiv kan vara skojiga. De innehåller för det mesta väldigt breda materialsamlingar och ibland är det inte så lätt att få en överblick över hela omfattningen. Här görs några plock i ett traditionsarkiv för att ge exempel på vilka material det går att hitta om man söker information gällande konsumtion och kulturmöten. En stor del av samlingarna är sökbara i portalen spegeln.abo.fi, och med vissa restriktioner också i ALMA. Fullständiga sökningar kan dock inte göras utan hjälp av personalen.

Inte sällan har svårigheten att överblicka hela materialet att göra med arkivens tillkomsthistoria. De kan vara inriktade för enskilda forskares specialintressen, men lika ofta kan det vara fråga om en bred satsning för att rädda en snabbt försvinnande del av uppfattade kulturtraditioner. Inte sällan har slumpmässiga donationer och depositioner också bidragit till arkivens brokiga innehåll.

Genom årens lopp har också enskilda forskares intressen sammankopplat med personalbrist gjort att man ser distinkta satsningar som kortvarigt blossar upp, men sedan kapslas in och för en tynande tillvaro. Samarbete med andra arkiv kan resultera i att visst material dubblerats (som t.ex. mellan Åbo Akademis kulturvetenskapliga samlingar och Svenska Litteratursällskapets f.d. Folkkultursarkiv), men då är det i allmänhet väl dokumenterat. Det är t.ex. vanligt att riktigt gamla fotografier återfinns i flera arkiv.

Frågelistor

I centrum av många traditionsarkiv ligger de koncentrerade insamlingar av material som gjorts genom frågebrev (som de ibland också kallas) och fältarbeten. Projektet Kommunicerande Konsumtion koncentrerar sig på handel och kulturmöten som skett i handelssammanhang. Det naturliga intresset inriktas då t.ex. i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi på de monolitiska insamlingar som har med temat att göra.

Handel och kommers intresserade i allmänhet forskarna och redan på 1950-talet gjordes flera frågebrevsinsamlingar till exempel om kringvandrande försäljare (Nr 9), men också om de fasta butikerna (Nr 4), bondeseglation på Estland (Nr 15a) och smörhandeln (Nr 29a). Alla insamlingarna riktade sig till ett informantnätverk där man försökte nå personer som ännu kunde minnas äldre tider. Många av de insamlingarna präglades av ett nordisk samarbete mellan olika traditionsarkiv. (Förteckning över äldre frågelistor vid Cultura: Etnologi och Folkloristik)

Vid Åbo Akademi finns det egna insamlade materialet tillgängligt i original, men också i arbetskopior som inbundna samlingar eller i form av ”digitaliserade” texter. Materialet är koncentrerat och man vet att man hittar vad man söker efter.

De här medvetet insamlade och tematiserade frågelistmaterialen är ju redan i användning av projektet Kommunicerande Konsumtion, och det är en verkligt positiv sak att nya forskare tar sig an ett äldre material med nya frågeställningar. Men det finns arkivmaterial som inte lika uttalat är insamlat för ett syfte. Redan frågelistsvaren till helt andra frågelistor innehåller naturligtvis information om handel och kulturmöten, men där temat inte explicit varit huvudintresset för undersökningarna.

Bilder och intervjuer

Utanför de medvetna insamlingarnas planeter cirklar hundratals mindre satelliter av information omkring och de måste infångas med hjälp av tid, erfarenhet, strukturerade sökningar eller i sista hand av slumpen. Här följer några exempel. Intervjuexemplen kan vara flera minuter långa, så de finns också transkriberade.

Det mesta hittas av sökningar i arkivets databaser, men det kan också löna sig att leta ”i närheten” av de stora insamlingsrycken. I liggare och kataloger kan man se att intresset för en företeelse tenderar att återkomma i olika register under en tidsperiod där en insamling företagits.

På det sättet hittar vi t.ex. genast det etnologiska arkivets första spolbandsinspelning (KIVÅ L1a-b) som en direkt följd av frågelistan Nr 9 ”Kringvandrande ryska handelsmän” från 1957. År 1958 har en okänd intervjuare på finska frågat ut två gamla husbönder i Satakunta om de kringvandrande handelsmännen, och sedan sänt in bandet. Arkivet hade ingen egen bandspelare då ännu. Ljudkvaliteten är rätt bra men intervjutekniken något outvecklad så att intervjuaren oftast verkar föreslå den information som informanten sedan bejakar. Man får en bild av ett lugnare tempo i livet och en påminnelse om att intervjuer alltid är låånga. Bilden av ”påsaryssarna” är väl lite delad men mest positiv. ”Korgmakarna” nämns också som som en kringvandrande grupp, tydligen med lite lägre status.

Ljudexempel KIVÅ L1b 1958 (Satakunta)

Transkribering av ljudexemplet KIVÅ L1b 1958

Det är naturligtvis svårare att hitta sådan information i intervjuer som gjorts med helt andra teman. Men om accessionsprocessen har gjorts med omsorg borde stickordssökningar fånga upp även dessa. Om det finns fullständiga trankriberingar är det ännu mer sannolikt. I en intervjuserie gällande statarmiljöer i Västra Nyland som gjordes under ett fältarbete 1974 hittar vi också en f.d. statkarl som talar om ”påsaryssar”. Också här tycks bilden vara övervägande positiv även om nog får en klar uppfattning om att de ansågs vara annorlunda. Han nämner också de estländska potatishandlarna.
Ljudexempel KIVÅ L320 1974 (Västra Nyland)
Transkribering av ljudexemplet KIVÅ L320 1974
Fiskförsäljare från Åland

Fiskförsäljare från Åland i Helsingfors hamn ca 1927. Foto: Sverre Boucht. Kivå B376

Estländska potatisförsäljare

Estniska potatisförsäljare i Helsingfors hamn ca 1927. Ljus vadmal med mörka kantband var typisk för den estlandssvenska kustbefolkningen. Ett av de tidigaste sätten att ”brända” sig var att som försäljare uniformera sig i likartad klädsel. Klädseln borgade för kvalitet och motsvarades i städerna av olika yrkesgruppers ”uniformer”.. Foto: Sverre Boucht. Kivå B309.

Främmande fiskköpare på Nötö i Nagu 1914. Foto: Torsten Nybergh. Källa: John Gardberg ”Samfundslivet i Nagu och Korpo utskär” Pro gradu-avhandling, 1923 ÅA.

En visa jag inte kan visa
Samma stickord ”påsaryss” fångar också upp en helt annan kategori av material. I A.P. Svenssons ryktbara vissamling i de folkloristiska samlingarna finns en speciell avdelning för ”skabrösa” visor som han upptecknat bland sjömän och prostituerade i Helsingfors hamnkvarter kring sekelskiftet 1900. Här återfinns en visa ”En resande kom in på vår gård (påsaryss)” (IF 110:11, s. 32) som i sex verser beskriver en övernattande handelsresande affärsmans äventyr. Den börjar:

En resande kom in på vår gård
han spord om han nattlogi kan få
en kont han hade på ryggen
så en påsarysse det vara må
…

Jag är inte speciellt luttrad i sammanhanget med den fortsatta visan måste nog betraktas som tillhörande bottenskrapet i A.P. Svenssons samling, både vad gäller rim och fyndighet. Hur som helst visar det att påsaryssarna som en synlig grupp inträtt i tidens populärkultur.

De andra

Påsaryssarnas och även tatarernas roll som nyhetsspridare tangeras i ett frågelistsvar om de första bilarna. Johan Mannerheim försökte som delägare i Jockis gård AB förbjuda gårdsförsäljningen, som ovannämnda grupper sysslade med, genom uppsatta förbudsplakat på minsta backstuga. Orsaken angavs vara att de spred socialism bland befolkningen. Mannerheim råkade bl.a. på grund av detta i svårigheter, sålde sin andel av gården till Alfred Kordelin, och flyttade till Sverige. År 1913 hyrde fabrikören Karl Fazer gårdens marker för jaktsyften och förde då dit den första automobilen, vilket svaret egentligen berättar om. (Frågelisvar ur Nr 60 ”Bilen” KIVÅ FM6612)

En annan grupp handelsresande dyker upp lite senare än påsaryssarna och blir också en grupp som kanske inte alltid åtnjuter de ”vanliga” människornas fulla förtroende. Det var de så kallade ”provryttarna”. En informant berättar om sin barndom på 1910-talet:

Ljudexempel IF mgt 1993/003 (Österbotten)

Transkribering av av ljudexemplet IF mgt 1993/003

I en intervju från Åbolands skärgård stöter vi på än mer intressanta uppgifter om hur man kunde förhålla sig till kringresande försäljare i agrar miljö. Intervjun som är gjord 1974 skulle knappast ha setts i det här sammanhanget om det inte var för ren slump. I samband med att en arkivkund sökte efter spökhistorier och historier om det övernaturliga från Åboland fastnade blicken på följande citat om hur man reagerade efter att någon dött i en gård.

Ljudexempel IF mgt 1974/006 (Åboland)

Transkribering av ljudexempel IF mgt 1974/006

Man känner sig lite betänksam när man funderar över hur ortens stora gästvänlighet beskrivs. Vi får således en föreställning av hur ”strykarna” ändå behandlades som inte riktigt jämlika.

Marknader

I en databassökning med stickord som ”marknad” hittar man lätt mycket material, men å andra sidan kan det bli för mycket information. Bland de etnologiska intervjuerna får man fram hela 111 termer innehållande marknad i 172 olika intervjuer. I praktiken får man sedan för hand gallra ut termer som ”äktenskapsmarknad”. Bland fotografierna hittar man snabbt en bild från Kristinestads Mikaelimarknad som klart avbildar en välbesökt sådan, tagen av samma John Mikael Rosengren som vinjettbilden till den här bloggen. Marknadsbilder finns det relativt gott om i arkiven, men regelrätta dokumentationsprojekt kommer först på 1960-talet.

Mikaelimarknad i Kristinestad vid slutet av 1890-talet. Foto: John Mikael Rosengren. KIVÅ B887 (Valo-foto, Kristinestad).

Ett mer lakoniskt ”fårmarknad” visar sig föreställa en situation där man skämtsamt använt ordet marknad för en mer lokal tillställning för upphittade får. Bilden är inte sämre för det. Fårmarknad kallades nog ganska allmänt den avslutning av fårskallet före Mikaeli, då man samlades för att få sina egna får.

Fårmarknad i Övermark

”Fårmarknad” vid Övermark kyrka. Okänt årtal. Foto: Anders Franzén, Övermark. Kivå B594. ”Ända in på 1900-talet, då fåren fingo beta fritt i skogarna och längs vägarna, hände det ofta att en del får inte kunde igenfinnas. Då samlades man varje måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med måndagsmorgon under hela oktober månad invid kyrkan och förde med sig de främmande fåren man funnit och sökte egna, som man saknade. De saknade kunde då ofta igenfinnas, och man betalade till ´upphittaren´ en liten ersättning.”

Det finns således rätt mycket material om marknader i allmänhet och även då utgående från de specialintressen som berördes i början av texten. Märkbart är kanske att romerna som grupp utmålas som särskilt fattiga och eländiga, men ändå inte förekommer i särskilt många omnämnanden. Tatarer (således de muslimska köpmännen som funnits i landet sedan 1800-talet) omnämns nästan inte alls i arkivets äldre material. Judar omnäms sparsamt i t.ex. marknadsminnen. Det visar ju klart också vad som av arkivbildarna uppfattats vara den kultur som ska dokumenteras och studeras. Den här bilden förändras fr.o.m. 1950-talet, först av den ”arktiska” intressevågen och senare av intresse för industri, arbetarkultur och olika minoritetsgrupper. I sammanhanget kan man ändå nämna att redan frågelistan Nr 1 från 1952; ”Om dödandet av hästar, hundar och katter”, intresserade sig för en yrkesgrupp som på många håll betraktades som ”paria”. Och frågelistan om ”Påsaryssarna” kom ju inte så långt senare.

 

Källor och litteratur:

Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Etnologiska samlingarna (KIVÅ) och Folkloristiska samlingarna (IF)

Gardberg, John. Samfundslivet I Nagu Och Korpo Utskär. Åbo, 1923. Åbo Akademis bibliotek. Pro gradu-avhandling

”Vackra saker, fina saker, köp, köp”

Publicerat av

Den 7 mars 2017 höll jag ett föredrag för S:t Petersburg-föreningen i Åbo r.f. med rubriken ovan. Det här blogginlägget, det första i vår projektblogg, är en kort sammanfattning av min presentation. Ämnet för min föreläsning var kringvandrande handelsmän från Ryssland, deras utbud av varor och hur dessa togs emot på den finländska landsbygden under 1800- och början av 1900-talet.

Spår av denna typ av handel kan vara svår att hitta i källorna och därför arbetar vi inom projektet Kommunicerande konsumtion med många typer av material. Rubriken på föredraget är ett citat från det minnesmaterial jag studerar, med dessa ord sägs en av de kringvandrande handelsmän som besökte Nyland i slutet av 1800-talet ha salufört sina varor.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bodde majoriteten av Finlands befolkning på landsbygden. De flesta hade lång väg till närmaste stad och dåliga transportmöjligheter ledde till att de sällan besökte den. Samtidigt ökade mängden varor på marknaden och i och med det mängden kringvandrande försäljare. I Finland, så som i många länder, hade minoritetsgrupper en viktig roll i spridningen av dessa varor.

En av de grupper som försörjde sig genom rörlig handel i Finland var de såkallade ”påsaryssarna” eller ”laukkuryssarna”. Namnet syftar på att dessa ambulerande försäljare, som vanligen kom från Karelen, transporterade sina varor i stora ryggsäckar eller knyten. Ibland användes benämningen ”arkangeliter” som syftade på handelsmännens ursprung i guvernementet Arkangelsk. De kringvandrande handelsmännens verksamhet var förbjuden i lag men bedrevs ändå, ibland med hjälp av lokalbefolkningen som gömde handelsmännen och deras väskor för länsmännen.  Länsmännen var också varierande nitiska i sina försök att stoppa verksamheten. Ibland skedde handeln med deras goda minne, ibland uppstod handgemäng så som följande citat från Åbo Underrättelser visar:

Arkangeliter. Den 5 dennes på aftonen begaf sig kronolänsmannen Frans Selin i Lappi till ett torp i Muramo by, der han wisste att arkangeliter uppehöllo sig. Inkommen i en kammare träffade han sex arkangeliter, hwilka genast rusade på honom med hugg och slag. Hr Selin blef dem likväl öfwermäktig och fråntog dem en wäska. Hans två följeslagare wisade sitt mod genom att se på och icke alls deltaga i leken. Arkangeliterne torde knappt undgå answar för öfwerwåld mot kronobetjänte i tjänsteutöfning (ÅU 16.2.1885).

De ambulerande försäljarna hade ett brett utbud av handelsvaror.  Det som vi idag kanske bäst känner till är färggranna schalar som kom att användas som en del av folkdräkten. Men handelsmännen sålde också bland annat band, nålar, hyskor och hakar, knappar, mediciner, gifter, tryckta bilder, brevpapper, pennor, små leksaker och godis. En del sålde glasögon och ibland fanns något enstaka dyrbarare föremål med i utbudet. Under 1900-talet blev färdigsydda kläder, klänningar, skjortor, kostymer och arbetskläder allt vanligare handelsvaror. Varornas ursprung varierade, en del kom ändå från Ryssland, annat var sådant som handelsmännen tog med sig från en butik i Finland.

”Påsaryssar” fotograferade av Erik Hägglund 1917. Källa: SLS/ Samlingarna i Vasa.

I mitt material lyfts kvinnor och ungdomar fram som de främsta kunderna. Många av handelsvarorna riktade sig till kvinnor eller användes i hemmet, som sågs som kvinnornas domän, medan ungdomarna ansågs tycka om sådant som var nytt och billigt. I praktiken hittade handelsmännen dock sina kunder i de flesta torp och gårdar. Att pruta hörde till och det gjorde också handelsmannens besökt till ett spektakel, något roligt som gav lite omväxling i vardagen. Den rörliga handeln var även viktig eftersom de kringvandrande handelsmännen inte bara förde med sig varor utan även nyheter och historier från andra delar av landet och världen.

År 1859 blev det tillåtet att öppna butiker också på landsbygden i Finland och under de följande årtiondena luckrades lagstiftningen upp ytterligare.  Trots det var det fortfarande många som föredrog att köpa varor av de kringvandrande handelsmännen – de fick då varan till dörren och utbudet var i vissa fall större.  Den förändrade lagstiftningen öppnade dock upp möjligheter också för de kringvandrande handelsmännen, av vilka en del valde att stanna kvar i Finland, gifta sig och öppna en handelsbod.

Litteraturtips:

Mervi Naakka-Korhonen & Maiju Keynäs: Halpa Hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa (SKS 1988).

Pekka Nevalainen: Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin – itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa (SKS 2016).

Nils Storå: ”Rucksack Russians” in Finland: peddling and culture contact, Ethnologica Scandinavica 1991, s. 74-96.