Etikettarkiv: lantdagsdebatt

Finsk folkrepresentation 1863- 1864: vindarna vänder, men röjs rötterna?

Publicerat av

 

Av Aino Suomaa

Foto: Kejsar Alexander den II:s besök i Helsingfors 28 -30.7.1863. www.finna.fi den 11.11.2017. Förvaras i Helsingfors stadsmuseum, tagen av Eugen Hoffers den 31.7.1863.

 

1800-talet presenteras ofta i finsk historia som en tid av nationalistisk och liberal väckelse, som en tid då tanken om den liberala västerländska nationalstaten Finland gror: en tid av förändring, av utveckling. Såsom professorn emeritus Nils Erik Villstrand har poängterat i den aktuella debatten i dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, är den här bilden grovt förenklad och frånser den långa folkrepresentativa traditionen Finland var med om som den östra delen av den liberala västerländska nationalstaten Sverige.

Hur som helst är det dock sant att en vind av förändring blåste igenom storfurstendömet Finland i slutet av 1800-talet. Ett smakprov på den här förändringsandan med den nådige storfurstens stöd får man genom att bekanta sig med lantdagsprotokollen från åren 1863- 1864. Följande citat är tagen ur bondeståndets protokoll och redogör för en lantdagsmans yttrande i debatten om avskaffandet av de allmänna marknaderna.

 

”Landtdagsmannen Pelkonen yttrade att marknader väl i månget afseende kunde vara nyttiga, men jemförde man de af dem härflytande fördelar med de olägenheter, som de medförde, så vore de sednare vida öfvervägande, emedan hvarest mycket folk vore församladt, der vore äfven osedligheten stor. Vid marknader blefvo icke blott djuren plågade utan äfven menniskorna förderfvade. Talaren ansåg dock att icke alla marknader borde afskaffas innan handeln blefve fri. Men då landtbefolkningen obehindradt finge handla med hvarandra i stad, då blefve äfven, enligt talarens åsigt, alla marknader obehöfliga…”

 

Pelkonens anförande är typiskt för den diskussion som fördes på bondeståndet i marknadsfrågan: på det ideella planet kan man tolka honom stå mittemellan ett konservativt tänkande i termer av tradition, roller, rättigheter och skyldigheter och en mer liberal syn på samhället. Han lutar dock starkare mot det liberala hållet, eftersom den bestämmande principen för honom är nyttan; full näringsfrihet ska eftersträvas för att den helt enkelt är det effektivaste ekonomiska systemet.

Talarna uttrycker en stark pliktkänsla och hög respekt för sitt uppdrag på lantdagen. Lag och tradition ska följas och fäderneslandets gemensamma bästa eftersträvas enligt bästa förmåga. Det är anmärkningsvärt i sig att efter en halv sekels paus fanns de behövliga strukturerna kvar för att ordna lantdagen. Att det verkligen handlat bara om en paus i det folkrepresentativa arbetet är också någonting som understryks noga under de formella ceremonierna i vid lantdagens början.

Källa: Bondeståndets protokoll från lantdagen 1863- 1864, bok II, s. 102-107 (citat från s. 104).

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].