Månadsarkiv: mars 2019

Schackrare, pradajare och diverse andra geschäftmakare på Finlands marknader

Publicerat av

Av Johanna Wassholm

Marknaden tillstundar. Det wisade sig redan sista fredags då ångaren ”Wilho” hitanlände medförande från Salo köping diwerse marknads geschäftmakare såsom karusell, akrobater m.m.[i]

I denna skildring av en marknad i Salo 1890 beskrivs de personer som anlänt till marknaden för att erbjuda publiken underhållning och förströelse kollektivt som geschäftmakare. Ordet är härlett ur tyskans Geschäft; det betyder handel eller affär, men fick när det överfördes till svenskan (och många andra språk) en nedsättande konnotation. Ofta har ordet uttryckligen kopplats till judisk handel; som Per Hammarström framhåller i en artikel om östjudisk gårdfarihandel i Sverige i slutet av 1800-talet ansågs judiska handelsmän inte bedriva handel i egentligen mening. Snarare ansågs de ”göra geschäft”, med vilket man avsåg att de med tvivelaktiga, ovärdiga och ohederliga handelspraktiker som prutande lurade sina kunder.[ii] I denna betydelse användes ordet även i finländsk press på 1800-talet; man hittar omnämnanden om geschäftsmän[iii] eller Geschäftmakare[iv] som rör sig i landet och gör gutes geschäft[v]. Ordet förekommer till och med i texter på finska, exempelvis i formen ”olla ’geschäftillä’” (”vara på geschäft”).[vi]

Ett likartat ord är schackra, som liksom geschäfta vanligt associeras med antisemitiska stereotyper om judisk handel. Detta begrepp innefattar föreställningar om småhandel med olika typer av billiga småvaror av dålig kvalitet, som rörliga försäljare med bedrägliga och aggressiva handelsmetoder påtrugar oerfarna och naiva köpare.[vii] Det förekommer i finländsk press i början av 1800-talet, trots att något judisk handel vid den här tiden inte existerade i storfurstendömet eftersom judar enligt finländsk lag inte kunde bosätta sig i Finland. I en tidningsdebatt om prutande vs. fasta priser på 1840-talet framhåller en skribent exempelvis att ett varuutbyte som baserade sig på prutande inte skulle betecknas som handel utan som något annat: ”vårt […] språk har äfven sin egen benämning af hvardera af dessa tvenne särskildta köpmanskap, af hvilka det ena kallas handla och det andra schackra.[viii]

Efter att en rysk förordning 1858 gett före detta soldater i ryska armén rätt att slå sig ner i Finland efter avslutad tjänstgöring uppstod under 1800-talets sista decennier i landets större städer judiska civila samfund, för vilka småhandel med begagnade kläder och diverse mindre varor kom att utgöra den huvudsakliga försörjningsformen.[ix] I detta skede börjar begreppen geschäft och schackra även förekomma med direkt syftning på de i Finland bosatta judarna. Från Ekenäs rapporteras exempelvis 1886 att höstmarknaden hade lockat till sig ”judar m.m.” som hoppades göra ”gutes geschäft”[x] och året därpå att judar anlänt för att ”drifwa geschäft i stort”.[xi] Från Helsingfors meddelas vid samma tid att de i staden bosatta judarna är sysselsatta med sitt ”wanliga schackrande” och att det på en särskild plats i slutet av Östra Henriksgatan hade börjat ”schackras mycket wärre än i närheten af narinken”, det torg som egentligen var avsett för avskedade ryska soldaters handel. Judarna handelsidkande aktualiserades även i den livliga debatt om huruvida de skulle beviljas medborgarrätt i Finland som fördes i slutet av 1800-talet; i denna framhöll den sida som motsatte sig medborgarrätt judarnas ”schackrande natur” som ett argument.[xii]

I koppling till judisk handel användes begreppen geschäfta och schackra i Finland sannolikt likartat som i de övriga nordiska länderna, där en östjudisk migrationsvåg från 1860-talet aktualiserade frågan om behovet av att stävja den gårdfarihandel som nykomlingarna bedrev. Däremot utgör Finland i nordisk kontext ett särfall genom att begreppen här inte enbart användes för att beteckna den judiska handeln, utan även den handel som idkades av andra handelsmän från det multietniska ryska imperiet. Framför allt användes de i skildringar av den rörliga handel som muslimska tatarer från trakten av Nizhnij Novgorod från 1880-talet började idka i storfurstendömet.[xiii] Från Tammerfors rapporteras 1886 att på stadens höstmarknad uppenbarat sig ”ymnigt af schackrande ryssar, tatarer och judar[xiv], medan en skribent i Wiborgs Nyheter 1909 framhåller att marknaderna numera inte kunde betraktas som annat ”än lämpliga tillfällen för kringresande tatarer, judiska och andra schackrare att lura hederligt folk”.[xv] Särskilt tatarerna pekas ut för sitt påstådda geschäftande; bara några år efter att tidningarna för första gången uppmärksammat tatariska handelsmän i Finland omnämner Folkwännen att dessa geschäftsmän blivit en ”wärklig plåga för wåra marknader”. I ett flertal sammanhang varnar skribenter potentiella kunder för att bli lurade av dessa ”österlänningar” som rör sig runtom i landet för att ”driva geschäft”.[xvi]

Den synliga närvaron av handelsidkare från det vidsträckta ryska riket som präglade Finlands handelsplatser avspeglas också i att ord härledda från ryskan etablerades som beteckningar för handeln. Ett sådant begrepp var verbet pradaja, härlett från ryskans prodavat’ (продавать; продать) som betyder att sälja. I svenskan tillskrevs ordet dock betydelser som i stort sett omfattade samma värderingar som fanns inbyggda i begreppen geschäfta och schackra. Ordet förekommer i Finland redan i början av 1800-talet, då nästan enbart i koppling till kvinnliga pradajerskor.[xvii] Dessa var s.k. ”mellanhänder”, som köpte upp matvaror som de sålde vidare till återförsäljare till ett högre pris. I Helsingfors var en betydande del av de kvinnor som sysselsatte sig som mellanhandlare hustrur till ryska soldater och matroser i den ryska garnisonen i Sveaborg, och som idkade verksamheten utan tillstånd. Det är också uteslutande med syftning på dessa kvinnor som ordet pradajerska tas upp i Heikki Paunonens bok om ord med rötter i det ryska språket i Helsingforsslangen.[xviii]

I tidningarna börjar ordet under 1800-talets sista decennier dock också förekomma i den maskulina formen pradajare. I detta fall syftar det oftast på handelsmän från Ryssland, och förekommer i liknande nedsättande sammanhang som orden geschäftsmän och schackrare. Inte sällan avses explicit judar och tatarer; en tidningsartikel 1882 uppger exempelvis att höstmarknaden i Tammerfors besökts av en stor mängd ”tatariska och judiska pradajare”.[xix] På 1890-talet ingår i lokaltidningen i Ekenäs en artikel där skribenten på tidstypiskt sätt framhåller att marknaden nästan helt har förlorat sin funktion som en plats för varuutbyte, för att därefter rikta kritik mot myndigheterna som trots detta år efter år bereder utrymme på torget ”åt judar, tatarer och andra pradajare samt karusellägare m.fl. twetydiga och onyttiga konstmakare”.[xx] I marknadsskildringar förekommer även verbet pradaja, som används i stort ett synonymt till geschäfta och schackra, och pradajeri, som innefattar en nedlåtande syn på handelspraktikerna. Enligt en tidningsartikel 1865 var pradajeri något som kännetecknade ”en person, som i sin handel och wandel ej uppför sig ärligt, skickeligt och som sig bör”.[xxi]

Närvaron av handelsidkare från det ryska riket satte sin prägel på Finlands handelsplatser, och därmed även på de begrepp som användes för att beskriva såväl handeln som sådan som de personer som idkade den. Detta tog sig uttryck dels i att begrepp som exempelvis som i Sverige i huvudsak användes med syftning på judar, i Finland i överförd mening användes för att beteckna andra handelsidkande grupper, framför allt ryssar och tatarer. Dels etablerades ett flertal russicismer i språket, särskilt i de större städerna där närvaron av handelsmän från Ryssland var särskilt synlig.

Källor:

[i] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[ii] Per Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”. Den judiska gårdfarihandeln i Kung. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser 1865–1905. Erik Nydahl & Jonas Harvard (red.), Den nya staten : Ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900 (Lund 2016), s. 42.

[iii] Folkwännen 2.7.2883 s. 2–3.

[iv] Vestra Nyland 14.10.1890, s. 1.

[v] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[vi] Kotkan Sanomat 23.2.1892, s. 2.

[vii] Hammarström, ’”Judar öfversvämma landet”, s. 42.

[viii] Helsingfors Morgonblad 17.3.1842, s. 3.

[ix] Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Lokalsamhället och judisk småhandel i Åbo kring sekelskiftet 1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4. 589–617.

[x] Ekenäs Notisblad 12.10.1886, s. 1.

[xi] Ekenäs Notisblad 11.10.1887, s. 2

[xii] Folkwännen 5.2.1882, s. 3; Huvfudstadsbladet 24.3.1882, s. 2.

[xiii] Johanna Wassholm, ’Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

[xiv] Tammerfors Aftonblad 10.9.1886, s. 2.

[xv] Wiborgs Nyheter 6.3.1909, s. 2.

[xvi] Folkwännen 2.7.1883 s. 2–3. Tatarer i koppling till geschäft: Folkwännen 12.6.1891, s. 2; Helsingfors Aftonblad 12.7.1893, s. 1; Östra Finland 18.12.1896, s. 2; Tammerfors Nyheter 14.4.1899, s. 1.

[xvii] För denna betydelse, se t.ex. Helsingfors Dagblad 7.7.1863, s. 1; 27.4.1864, s. 1.

[xviii] Heikki Paunonen, Sloboa stadissa: stadin slangin etymologiaa (Jyväskylä 2016), s. 384–385. Se även: Marika Tandefelt, ’Rothe-Wahlska’, i Marika Tandefelt (red.), Viborgs fyra språk under sju sekel (Helsingfors 2012), s. 209–210.

[xix] Tammerfors Aftonblad 8.9.1882, s. 2.

[xx] Vestra Nyland 28.1.1896, s. 4.

[xxi] Hufvudstadsbladet 13.1.1865, s. 3.

Lurendrejare och ”falska varor”

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–]  Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen.  Priset har och varit  endast 1 ½  a 2 1/2  mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).

 

Inte vilken ”karamatti” som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk

Publicerat av

Av Maren Jonasson

De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.

Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.

Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]

Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879

Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.

Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]

Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]

Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.

I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]

[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.

[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.

[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.

[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.

[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.

[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.

[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.

[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.

[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.

[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).

[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).

[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).

[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.

[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.

[15] Se http://www.museogliorsanti.it.