För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden. | Elinvoimaisesti ja kestävästi asutut saaristo- ja vesistöalueet.
[Suomeksi / Svenska]
Asuttavuuskonsepti sai lämpimän vastaanoton Brysselissä! Euroopan pienten saarten verkosto, jossa myös Suomi on edustettuna, nosti EU-tason keskusteluun saariyhteisöjen yhteisiä haasteita ja mahdollisuuksia.
****
Bobarhetskonceptet togs väl emot i Bryssel! Organisationen för små öar i Europa, där också Finland är representerat, lyfte gemensamma utmaningar och möjligheter till diskussion på EU-nivå.
Text: Christian Plejel
En dag i början av 60-talet satt en grupp konsulter i Boston och diskuterade förändring – deras favoritämne. Några blev med tiden berömda till exempel Chris Argyris från Yale, Ed Schein från MIT och Ken Benne från Boston University.
En ung student som deltog skrev på tavlan vad han tyckte var kontentan av diskussionen:
C = ( A x B x D ) > R
C stod för Change, alltså förändring, och R för Resistance, alltså motstånd mot förändring.
För att en förändring ska komma till stånd måste faktorerna A, B och D bli en produkt som är större än R (motståndet).
A är graden av missnöje med det nuvarande tillståndet
B är en idé, en vision om hur det skulle kunna vara
D är de första konkreta stegen mot ett förverkligande av visionen
Studenten hette David Gleicher. Han tyckte själv inte att han skapat något märkvärdigt men för gruppen blev detta en dörröppnare, en formel för förändring.
Gleichers formel har blivit mycket spridd och använd. Inom organisationsteori är han en influencer. Metoden bobarhet är inspirerad av Gleicher – den vore inte så begriplig och populär om den inte addresserade ett tydligt missförhållande (avfolkning av öar) som möter ett otydligt men starkt motstånd i form av okunskap och oförstånd. Bobarhet sätter siffror på missnöjet med röda värden på indikatorer. Gröna värden lägger grunden för en vision genom att visa vad som konkret och mätbart kan vara grunden för ett förändringsarbete.
Men det är bara början. Bobarhet är en sammanställning av fakta, inte en vision (B). Därför är följande steg som man till exempel tar på Kumlinge så viktiga: en vecka efter att projektet ”Hur bobara är vi?” avslutats skedde en flera timmar lång återkoppling till alla dem som engagerat sig i arbetsgrupperna; veckan därefter: presentation för kommunstyrelsen, och veckan därefter information till och dialog med alla kommunens invånare.
400 öbor står och stampar på Emsalö, 500 på Vessölandet och 250 på Pellinge. Här finns A = minskande befolkningar och C = en lust att börja mäta sin bobarhet, men R är ännu alltför stort ty det som saknas är ett gemensamt B = en delad vision med Borgå stad. Det saknas ett beslut att man ska ta fram en vision och ett program för Borgå skärgård, grundad på vad som kommer fram i studierna av de tre öarnas bobarhet. Det saknas ännu tydliga D, som ska bygga på vad indikatorerna visar. Arbetsgrupperna vill sätta igång, de står och stampar, de kan göra detta på talko, men det allra bästa är om staden beställer studien av öborna (och betalar lite för det). Först då kan förändringen slå rot. Först då kan A x B x D flytta på motståndet och man kan gemensamt ta itu med att öka öarnas bobarhet.
Text: Christian Plejel
Jag har länge varit intresserad av öar. Det blev mitt yrke när jag flyttade till Kökar och blev skärgårdsutvecklare vid Ålands landskapsregering. Jag blev Ålands representant i en studie av energi på öar, där jag hade ansvar för femton öar från Ischia utanför Neapel i söder, via franska, irländska och svenska öar, till Sottunga och Iniö här i norr.
Jag har svårt att sitta still. Jag kan inte sitta vid datorn och googla mig fram till ett projektresultat. Jag måste ut i verkligheten, träffa folk, vandra, cykla eller köra runt ön, åka med färjan, äta den lokala maten, sova på något enkelt ställe där man lär känna innehavaren, intervjua tjänstemän och politiker och prästen.
Men jag lär mig egentligen ingenting förrän jag lyckas stoppa in det i ett sammanhang. Det är när jag får en struktur på det jag hört och sett och känt, som jag verkligen lär mig. Jag behöver en gjutform att hälla kunskapen i, se hur den stelnar och blir till något användbart. Jag gillar det periodiska systemet vi fick lära oss i skolan, jag gillar Plan- och bygglagen och jag tycker det är kul att räkna hur många människor som egentligen bor på en ö.
Som ett resultat av energiprojektet skrev jag en bok om öar. I boken tar jag på mig olika hattar, en för vart och ett av de sex kapitlen: (1) faktahatten, (2) en gul, optimistisk keps, (3) en svart pessimistisk hjälm som handlar om risker, (4) en röd fluffig mössa som bejakar känslor och värderingar, (5) en stor grön trollkarlshatt för att släppa fram kreativiteten, samt (6) en blå konduktörsmössa för att ta beslut. Ja, ni fattar: hattarna är en struktur för mitt tänkande. Det är så jag lär och förstår världen omkring mig.
Det finns en teori om människors lärande som kallas lärstilar. Den säger att en del människor är öppna och intuitiva och lär sig bäst med andra. Andra är duktiga på att iaktta och självständigt se saker från flera håll – ungefär som Pablo Picasso gör. Andra är analytiska och logiska, gillar teorier och gillar att läsa detaljerade beskrivningar av det som intresserar. Där hittar vi nobelpristagarna. En fjärde typ lär sig av att göra – learning by doing. Kunskapen sitter så att säga i musklerna, som hos Gunde Svan.
De fyra lärstilarna kallas konkret upplevelse, reflekterande observation, abstrakt tänkande och aktivt experimenterande. Det verkligt intressanta med denna teori är att det ena inte utesluter det andra. Du kanske vet med dig att du har svårt att lära på vissa sätt: att du blir uttråkad av föreläsningar, att du inte gillar grupparbeten, att du avskyr lekar och rollspel. Men du kan göra något åt det. Att lära är inte ett nollsummespel. Det ena tar inte ut det andra, du kan lära dig lära på alla vis. Senast jag testade en grupp fanns där en ung kvinna med nästan maxvärde på alla axlar – vilken begåvad och lycklig person!
Bobarhet är en metod för att se på en ö ur sju olika perspektiv. Metoden vill runda fördomar och förutfattade meningar om vad som gör ön bobar – eller inte. Därför behöver vi lära oss på alla sätt, med öppet sinne, fältstudier, samtal med öbor, intervjuer, enkäter, vad andra sett och skrivit om ön, analys och eftertanke.
Det är vår nästan obegränsade förmåga att lära som gör oss till människor.
[Suomeksi alla]
Fler bobarhetsanalyser är på gång! Sibbo skärgårdsdelegation avser delta i bobarhetsprojektet och ordnar i maj en invånarkväll under vilken bobarhetstemat tas upp.
Just nu kollar man upp siffror från olika källor för att fylla i värden för indikatorerna i bobarhetsanalysen.
Rita Lönnroth, aktiv inom Sibbo kommuns skärgårdsdelegation, delar med sig av en mall hur hon har ställt upp tabeller för att samla in och fyllla i indikatorvärden. Kanske andra som jobbar med bobarhetsanalysen kan ha hjälp av Ritas exempel?
Klicka här på länken så kommer det fram en Excel-tabell. Notera att dokumentet har åtta flikar, en sammanfattande och en för varje delområde.
För att använda tabellen, spara den till din egen dator (arkiv – spara som – ladda ned en kopia), sedan är det bara att börja fylla i!
***
Sipoossa valmistellaan asuttavuusanalyysin tekemistä. Rita Lönnroth on tehnyt taulukkopohjia, joiden avulla on helpompi kerätä ja koota indikaattorien lukuja.
Taulukot ovat ruotsiksi mutta voivat varmaan olla avuksi asuttavuusanalyysin tekijälle – ovathan indikaattorit numeroituja samalla tavalla suomeksi ja ruotsiksi. Kiitos Rita!
Klikkaa tästä ja lataa taulukot Excel-muodossa. Huomioi, että tiedostossa on kahdeksan arkkia.
Tallenna tiedosto itsellesi (arkisto – tallenna nimellä – lataa kopio) käyttääksesi tätä.
Habitability-hankkeen 5. työpajassa on teemana energia, joka on yksi asuttavuusanalyysin osa-alueista. Työpajassa (2.2.2023) käytetään esimerkkinä Västanfjärdiä, joka on osa Kemiönsaaren kuntaa.
Tämän linkin takana on kaksikielinen esitys Västanfjärdin energiaratkaisuista ja -analyysista (pdf).
***
Habitability-projektets femte workshop har temat energi, som är en av bobarhetsanalysens delområden. På workshopen (2.2.2023) används Västansjärd som exempel. Västanfjärd är en del av Kimitoöns kommun.
According to projections, swathes of rural Europe will continue to experience shrinking, ageing populations – none more so than island communities. Throughout the continent, governments and communities are trying to answer the same question: can island depopulation be reversed?
For a community to function, there must be enough people to fill roles in sectors such as education, transport, food provision – as well to provide general support and friendship. This makes maintaining a sufficient working age population one of the greatest risks to the wellbeing of islanders – and the future of many island communities.
In short, this is what Habitability is all about.
The grant programme European Local Cross-Border Investigative Journalism supports professional journalists to share intriguing and engaging local stories that could be of interest to citizens all over Europe. This group of journalists have looked into the uncertain future of European Islands.
The article series is published here.
A short introduction about what it’s all about and an introduction of the authors.
Text: Christian Plejel
Influencers och mentorer har blivit yrken, men så är det ännu inte med eldsjälar. Man kan få pris för att man är en eldsjäl, men det är inte ett jobb.
Ändå skulle vi inte klara av att göra bobarhetsanalyser utan dem.
Att mäta upp en ös bobarhet är ett lagarbete. Någon måste starta det, få öborna att förstå att deras kunskap är unik. Någon måste få öbrona att vara med för att ön ska få en rättvis beskrivning.
Öbor har en unik kunskap som kommer av att de har gått i livets skola på ön. De har lärt sig så som man gjorde förr: genom erfarenhet, praktik, samarbete, att lyssna, att iaktta, och att ta efter. Alla människor nuförtiden har förstås också gått i vanliga skolor och lärt sig på det moderna sättet genom läroböcker och på nätet. Det är också bra, men den medborgarforskning som behövs i en bobarhetsstudie handlar om att man med sina egna sinnen ska iaktta ön omkring sig. Öborna behöver reda ut de verkliga befolkningstalen, räkna förekomsten av blåsippor, blåstång och blåsiga dagar, hur mycket pengar ön läcker till fastlandet och fråga sig varför öbor verkar så trygga och trevliga fast de bor långt bort. Öborna är interna kunskapskällor, inte ett internet. De blir nyfikna upptäcktsresande som har stövlarna på sig. För att utforska alla aspekter på ön behövs ett helt medborgarforskningslag. Hur får man det att hända utan eldsjälar?
Det behövs också externa kunskapskällor: studenter och forskare som ägnat sin klokskap och systematik åt ö-frågor utan att ha vistats mer än tillfälligt på just din ö, konsulter och tjänstemän som utrett tekniska och sociala frågor mestadels på distans, författare och konstnärer som har skrivit om och målat av ön under kortare eller längre perioder. De brinner för sin forskning och sin konst men kanske inte kan kallas eldsjälar eftersom de har det till sitt yrke. Öborna har i allmänhet stor respekt för dem och deras kunskap. Den ska tas tillvara utan att låta den ta över. Med uppmärksamhet och noggrannhet ska deras studier och utblickar giftas ihop med öbornas egna insikter och inblickar.
Många öar är på väg att slockna, elden från förr har falnat. Det blir allt färre ljus i husen om vintern. Det behövs människor som brinner för sin hembygd, som blåser på brasan när det bara pyr. Det behövs människor som kan elda upp andra, som får dem att tänka om, tänka annorlunda, planera och utveckla. Det behövs eldsjälar som får fyr i spisen på nytt.
Text: Christian Plejel
Och det hände sig vid den tiden att allt folket i Sottunga skulle räknas. Det gällde såväl bofasta, arbetsfolk, fritidsboende som besökare.
De skattskrivna är 113 men några är sjömän, några jobbar i stan och några studerar, varför det egentliga antalet personer som vistas på ön en vinterdag är 97.
Det finns gästarbetare på ön, arbetsfolk som är på Sottunga 200 dagar om året, samt bemanningspersonal som arbetar under turistsäsongen, cirka 8 personer under 60 dagar. Det finns också ett par distansarbetare som är på Sottunga halva året.
De fritidsboende bor i 120 stugor, i medeltal 2,3 personer per stuga under 50 av årets dagar.
Besökarna, som kommer på egen köl, med husbil eller hyr en stuga, vistas sammanlagt 3.200 persondagar på ön, varav de flesta i juli.
I ett diagram synliggörs den sammanlagda mänskliga närvaron på Sottunga, månad för månad. Man ser att det är stor skillnad på januari och juli men vad spelar det för roll?
Låt oss räkna på mat, till exempel. I januari går det åt 1 ton grönsaker och 1 ton potatis, 450 kilo kött och fisk, 500 liter mjölk och 15.000 koppar kaffe till människorna på Sottunga.
I juli går det åt 10 ton grönsaker och potatis, 2 ton fisk och kött, flera tusen korvar, 50.000 koppar kaffe och 200 kilo godis och choklad och glass. Nästan all denna mat ska transporteras till Sottunga, inpackad i ett ton plast. När juli-maten är uppäten blir den 15-20 kubikmeter urin och ett halvt ton fekalier (som bajs heter på fint språk) från vilket så småningom 65 kilo fosfor letar sig ut i vikar och sund.
Folkräkningen visar att det sociala, ekonomiska och ekologiska trycket på Sottunga skiftar stort över året. Så tänkte väl inte Augustus och Quirinius när de för tvåtusen år sedan tvingade Josef och Maria de 13 milen till Betlehem.
Men så tänker vi, som försöker förstå vad som gör en ö bobar.
Läs mera om delområde 1, platsens identitet i Handbok i bobarhet.
Text: Christian Plejel
Att ta en båt ut till Dursey Island i det yttersta sydvästra hörnet av Irland är omöjligt på vintern, eftersom Dursey Sound är farligt och förrädiskt. Det enda sättet att ta sig till ön är med linbana – som öppnades 1969.
Jag besökte Dursey vintern 2013, strax innan det blev förbjudet att frakta djur inklusive fårhundar med linbanan.
Här kan du se linbanans färd:
I mars i år togs linbanan ur drift för reparationer. I juni togs en tillfällig färja i trafik men ännu i december är linbanan inte färdig och det är oklart när den kommer att vara igång, rapporterar Irish Examiner. Öns två bofasta invånare, åtta bönder och många fritidshusägare, deltidsboende och besökare har inte längre möjlighet att ta sig till ön.
Martin Sheehan har nötkreatur och får på ön. Fåren klarar sig över vintern, men om linbanan inte är igång den 1 februari kommer korna att svälta.
Martin Sheehan är också ordförande för Dursey Island Development Association. Till Irish Examiner säger han: ”När linbanan öppnades 1969 fanns det 50 bofasta på ön. När skolan stängde på 1970-talet förändrade det dynamiken och många människor flyttade till fastlandet.”
Han fortsätter: ”Dursey överlevde the Great Famine (den stora svälten 1845–1852), första världskriget och flera lågkonjunkturer, men jag vet inte om den kommer att överleva det här.”
För första gången på 420 år slocknar ljusen på Dursey. Dursey ligger inte längre än 374 meter bortom Dursey Sound, ön har hamnat ouppnåeligt långt bort.
Skärmdump av tidningen Irish Examiner:
