Saaristoyhteisöjen elinvoiman ja kestävän kehityksen tarkasteluun kehitettyä Habitability-työkalua käsittelevä seminaari keräsi lähes 50 kiinnostunutta kuulemaan ja keskustelemaan, miksi työkalu on kehitetty ja kuinka sitä käytännössä sovelletaan. Tärkeässä osassa webinaaria oli myös keskustelu siitä, kuinka työkalua voitaisiin soveltaa laajemmin Manner-Suomen maaseutualueille.
Trygghet
Text: Christian Plejel
Det är inte lätt att beskriva vad trygghet är. Vad gör min bygd pålitlig, stabil, måttligt obekymrad, utan risker, akuta hot och fara? Vad gör livet lugnt och utan rädsla där jag bor? Vad garanterar min säkerhet? Vad får mig att bo kvar eller fly?
I bobarhetsmodellen är trygghet indikator 41. Vi pejlar nivån av brott och konflikter där man bor, är hälsan och hälsovården bra? Hur är det med pengar och fungerande wifi? Det är aspekter av trygghet som är viktiga i glesbygder och på öar, om man ska flytta dit eller bo kvar.
Jag läser om familjen Lundgren i min lokala tidning. De har flyttat från en otrygghet. De talar om våld, droger, ett skolsystem som havererat och en vård där det känns omöjligt att få hjälp. Men så sätter de ord på vad de har flyttat till:
…”hälsade på en kompis och jag minns att hon aldrig låste bilden, det var fascinerande.”
”I somras såg vi en bil där dörren var öppen och det låg en mobil i förarsätet.”
”Vi kom in på pizzerian och ingen kollade upp på oss utan alla bara fortsatte äta. Så är det inte i Upplands Väsby. Där följer alla uppmärksamt med vilka som kommer in i lokaler som pizzerior, ifall man skulle behöva vara på sin vakt.”
”Vi gillade verkligen att besöka Ämbetshuset och få göra våra ärenden med riktiga människor i stället för att sitta i evighetslånga telefonköer.”
…”familjekaféet i församlingens lokaler. Det vara bara att kliva på och gå in. I Upplands Väsby var dörren låst och de kom och öppnade. Bara den skillnaden.”
Tack Linda och Andreas för era tydliga beskrivningar av vad trygghet är.
Artikeln om familjen Lundgren är publicerad på Ålandstidningens webbplats den 17 november (bakom betalmur): https://www.alandstidningen.ax/nyheter/de-flyttade-aland-och-tryggheten
Vad Pellingebor tycker och tänker
Text: Christian Plejel
Befolkningsstatistik är både intressant och kul. Här i Finland har vi hållit på med statistik sedan 1748, då Tabellverket grundades för att få bättre kunskap om folket i landet som då var både Finland och Sverige. Helst ville man öka folkmängden – en stor befolkning sågs som grunden till rikets styrka och ekonomiska utveckling. Uppgifterna om befolkningen som sammanställdes i varje socken skickades in till centrala myndigheter i Stockholm, först till Kanslikollegiet och senare till Tabellkommissionen, som 1858 övergick i Statistiska Centralbyrån.
Öka folkmängden tänker vi också på inom bobarhet. Befolkningen är grunden till öns styrka och ekonomiska utveckling, ett tecken på att samhället fungerar väl, är attraktivt. Våra ösamhällen tappar generellt sin fasta befolkning – men fritids-/deltidsbefolkningen ökar. För att förstå vad som händer måste man först ha reda på befolkningstalen, sedan kan man fråga folk varför de flyttar hit och dit. Nuförtiden är insamlingen lättare.
Pellinge i Borgå skärgård med 250 bofasta har som en del av sin bobarhetsanalys sänt ut en enkät och fått 224 svar på den svenska versionen och 58 svar på den finska enkäten. Denna bloggtext fokuserar på de svenska svaren. De slutliga resultaten kommer vi att kunna utläsa när Pellinges bobarhetsanalys är klar, men de 224 svenskspråkiga enkätsvaren ger oss ändå intressanta siffror att bolla med.
Hälften av de svenskspråkiga svarande är kvinnor, hälften är män, 2 personer är under 20 år, 33 personer är 20–40 år, 100 personer är 41–65 år och 89 personer är över 65 år. 78 personer är fastboende, 148 bor på deltid.
Vi får reda på mycket om vad Pellingeborna tycker och tänker. 193 personer anser att det är tryggare att bo på Pellinge än att bo i Borgå, 17 känner sig tryggare i stan. Den egna hälsan är god tycker nästan alla de som bor på Pellinge (hel- och deltid).
27 personer (11%) är egenföretagare (medeltalet är 6% i Finland). 11 funderar på att starta företag.
64 deltidsboende skulle kunna tänka sig att flytta till Pellinge. Det finns jobb och bostäder på ön. Vilka är då hindren?
197 personer svarade på fråga 32 ”Om du är deltidsboende på ön, skulle du kunna tänka dig att flytta till ditt sommarboende?” 64 av dessa sade ”Jo” (33%), 77 personer sade nej (39%), resten sade att de redan är året runt-boende.
Nästa fråga 33 gällde dem som svarat ”Jo” på fråga 32: ”Vilket ser du som ditt största hinder för att flytta till ditt sommarboende?” 114 personer svarade så här:
- Livssituationen överlag medger inte det (61%, 47 personer)
- Får inte omregistrera min bostad (39%, 29 personer)
- Har mitt jobb på annat håll (27%, 21 personer)
- Otillräcklig kommunal service (14%, 11 personer)
- Har inte vana av att bo i glesbygden (5%, 4 personer)
- Saknar lokalt kontaktnät (3%, 2 personer)
Statistik är som sagt både intressant och kul, när man får sådana här tydliga svar.
En mycket liten skola
Text: Christian Plejel
Nu har barnen börjat skolan. Sven, som är 6 år och bor på ön Sottunga, är den enda eleven i första klass – ja, han är faktiskt den ende eleven i hela skolan.
Det här väcker frågor. Hur kan det finnas en skola med bara en elev? Hur många elever behövs för att driva en skola? Sottunga är min grannö, bara en timmes färjeresa bort. Vi tar oss en titt.
Ön är 28 km2 stor, samma som Chalki i Dodekaneserna eller Shapinsay i Skottland. Sottunga är en kommun omgiven av 314 km2 hav, ett hav som till skillnad från Chalki eller Shapinsay tillhör öborna. Liksom Chalki och Shapinsay har befolkningen stadigt minskat under de senaste decennierna. År 2019 hade Sottunga 88 bofasta, i medeltal 60 år gamla, men inga barn. I brist på elever måste skolan stängas.
Men sedan hände något oväntat: 2020 flyttade tre unga familjer in från Sverige, följda av ytterligare sex familjer nästa år, totalt 13 vuxna och 20 barn i åldrarna 1–11 år. Dessa föräldrar vill skola sina barn hemma. De vill undervisa sina barn utifrån deras individuella behov och lärstil, att de får lära i sin egen takt och att det sker i linje med föräldrarnas religiösa, moraliska eller filosofiska övertygelser. De vill undvika mobbning, överfulla klassrum och standardiserade prov. I Finland är hemundervisning tillåten vilket inte är fallet i Sverige. Covid-19-pandemin utlöste att familjernas sökte och fann ett alternativ på Sottunga. Men den moderna, välutrustade skolan förblev stängd.
Tills en familj ändrade sig och bad att få sätta Sven i skolan.
Skolor drivs av kommuner med statsbidrag. Läroplaner ska följas, lärare ska utbildas, elever ska lära sig läsa, skriva och räkna, kommunikation, problemlösning och sociala färdigheter. Är det möjligt med bara ett barn i skolan?
I det här fallet beslutade kommunfullmäktige i Sottunga att öppna skolan igen. De rekryterade Pia, 28 år, som just tagit sin lärarexamen i Vasa. Hon har flyttat till ön. Om två år börjar Svens lillasyster Hilda skolan och det gör även två andra barn vars föräldrar har kommit att förstå att den här skolan och den här kommunen har inte de avigsidor som de inte vill veta av.
– ” En positiv kostnad”, säger kommunsekreterare Kennet Lundström. ”Att kunna öppna skolan igen är något som folk här ser fram emot.”
Artikel 10:3 i EU-fördraget från 1992 stadgar att ”Beslut måste fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt.” Detta är ett exempel på vad som händer när öar drivs av sig själva, vilket är fallet med 202 av Europas 2 400 bebodda öar.
Bilderna är ur tidningen Åland 18.8.2023.
Grant McCall in memoriam
Text: Christian Plejel
Grant McCall gick hastigt bort den 22 juli 2023. Han var en vänlig och stark person, en professor från Australien som forskade om Söderhavets öar.
Man märkte honom, inte bara för den bredbrättade hatten och hawaii-skjortan, utan för att man märkte att han var viktig på samma sätt som tumstocken i en verktygslåda: det är inte med den man borrar och fogar, sågar och spikar, men utan den blir ingenting bra, rakt och välgjort.
Grant McCall var en föregångare som 1994 myntade begreppet ”nissologi” (nisos är ö på grekiska), alltså ö-vetenskap. Han menade att öar bör beskrivas på sina egna villkor. Det är vad bobarhet handlar om, det är vad han har lärt oss: att det är vi öbor som ska hålla i tumstocken.
Han var en betydelsefull forskare, en god lärare och en fantastisk talare och upphovsman till många memes.
Han var med och grundade ISISA – International Small Islands Studies Association – och han var dess ordförande i flera perioder. Det märktes att han var viktig men han var ingen viktigpetter. Han bara var sig själv i ISISA:s storslagna och svårslagna nätverk av ö-forskare från hela världen, som träffas en gång vartannat år på någon ö. Det var på en sådan konferens jag mötte honom första gången, på ön Lesbos i Grekland år 2016. En stark och vänlig person, trygg med sig själv under hatten och i den färgglada skjortan.
Hur bobara är öarna i Borgå skärgård?
Hur bobara är öarna i Borgå skärgård? Det här utreder nu Emsalö, Vessölandet och Pellinge i ett gemensamt projekt. Projektet med tidsplan finns sammanfattat i denna affisch.
Vill du delta? Kan du bidra? Hör av dig!
Du kan klicka på bilden för att se den i större format.
Bobarhetsprocessen finns nu beskriven i tryckt format
Bobarhet – Introduktion för medborgarforskare är ett praktiskt litet häfte som förklarar processen bakom bobarhetsanalysen.
Hur gör man en bobarhetsanalys? Det förklaras enkelt steg för steg av Christian Plejel.
Häftet finns bakom denna länk i pdf-format. Häftet finns endast på svenska.
Det kan också köpas via Strömstad Akademi – Nordiskt institut för avancerade studier, e-post: akademi@stromstadakademi.se.
Hei, kävimme Brysselissä! | Hej, vi besökte Bryssel!
[Suomeksi / Svenska]
Asuttavuuskonsepti sai lämpimän vastaanoton Brysselissä! Euroopan pienten saarten verkosto, jossa myös Suomi on edustettuna, nosti EU-tason keskusteluun saariyhteisöjen yhteisiä haasteita ja mahdollisuuksia.
****
Bobarhetskonceptet togs väl emot i Bryssel! Organisationen för små öar i Europa, där också Finland är representerat, lyfte gemensamma utmaningar och möjligheter till diskussion på EU-nivå.
Att rota en förändring
Text: Christian Plejel
En dag i början av 60-talet satt en grupp konsulter i Boston och diskuterade förändring – deras favoritämne. Några blev med tiden berömda till exempel Chris Argyris från Yale, Ed Schein från MIT och Ken Benne från Boston University.
En ung student som deltog skrev på tavlan vad han tyckte var kontentan av diskussionen:
C = ( A x B x D ) > R
C stod för Change, alltså förändring, och R för Resistance, alltså motstånd mot förändring.
För att en förändring ska komma till stånd måste faktorerna A, B och D bli en produkt som är större än R (motståndet).
A är graden av missnöje med det nuvarande tillståndet
B är en idé, en vision om hur det skulle kunna vara
D är de första konkreta stegen mot ett förverkligande av visionen
Studenten hette David Gleicher. Han tyckte själv inte att han skapat något märkvärdigt men för gruppen blev detta en dörröppnare, en formel för förändring.
Gleichers formel har blivit mycket spridd och använd. Inom organisationsteori är han en influencer. Metoden bobarhet är inspirerad av Gleicher – den vore inte så begriplig och populär om den inte addresserade ett tydligt missförhållande (avfolkning av öar) som möter ett otydligt men starkt motstånd i form av okunskap och oförstånd. Bobarhet sätter siffror på missnöjet med röda värden på indikatorer. Gröna värden lägger grunden för en vision genom att visa vad som konkret och mätbart kan vara grunden för ett förändringsarbete.
Men det är bara början. Bobarhet är en sammanställning av fakta, inte en vision (B). Därför är följande steg som man till exempel tar på Kumlinge så viktiga: en vecka efter att projektet ”Hur bobara är vi?” avslutats skedde en flera timmar lång återkoppling till alla dem som engagerat sig i arbetsgrupperna; veckan därefter: presentation för kommunstyrelsen, och veckan därefter information till och dialog med alla kommunens invånare.
400 öbor står och stampar på Emsalö, 500 på Vessölandet och 250 på Pellinge. Här finns A = minskande befolkningar och C = en lust att börja mäta sin bobarhet, men R är ännu alltför stort ty det som saknas är ett gemensamt B = en delad vision med Borgå stad. Det saknas ett beslut att man ska ta fram en vision och ett program för Borgå skärgård, grundad på vad som kommer fram i studierna av de tre öarnas bobarhet. Det saknas ännu tydliga D, som ska bygga på vad indikatorerna visar. Arbetsgrupperna vill sätta igång, de står och stampar, de kan göra detta på talko, men det allra bästa är om staden beställer studien av öborna (och betalar lite för det). Först då kan förändringen slå rot. Först då kan A x B x D flytta på motståndet och man kan gemensamt ta itu med att öka öarnas bobarhet.
Hur vi lär
Text: Christian Plejel
Jag har länge varit intresserad av öar. Det blev mitt yrke när jag flyttade till Kökar och blev skärgårdsutvecklare vid Ålands landskapsregering. Jag blev Ålands representant i en studie av energi på öar, där jag hade ansvar för femton öar från Ischia utanför Neapel i söder, via franska, irländska och svenska öar, till Sottunga och Iniö här i norr.
Jag har svårt att sitta still. Jag kan inte sitta vid datorn och googla mig fram till ett projektresultat. Jag måste ut i verkligheten, träffa folk, vandra, cykla eller köra runt ön, åka med färjan, äta den lokala maten, sova på något enkelt ställe där man lär känna innehavaren, intervjua tjänstemän och politiker och prästen.
Men jag lär mig egentligen ingenting förrän jag lyckas stoppa in det i ett sammanhang. Det är när jag får en struktur på det jag hört och sett och känt, som jag verkligen lär mig. Jag behöver en gjutform att hälla kunskapen i, se hur den stelnar och blir till något användbart. Jag gillar det periodiska systemet vi fick lära oss i skolan, jag gillar Plan- och bygglagen och jag tycker det är kul att räkna hur många människor som egentligen bor på en ö.
Som ett resultat av energiprojektet skrev jag en bok om öar. I boken tar jag på mig olika hattar, en för vart och ett av de sex kapitlen: (1) faktahatten, (2) en gul, optimistisk keps, (3) en svart pessimistisk hjälm som handlar om risker, (4) en röd fluffig mössa som bejakar känslor och värderingar, (5) en stor grön trollkarlshatt för att släppa fram kreativiteten, samt (6) en blå konduktörsmössa för att ta beslut. Ja, ni fattar: hattarna är en struktur för mitt tänkande. Det är så jag lär och förstår världen omkring mig.
Det finns en teori om människors lärande som kallas lärstilar. Den säger att en del människor är öppna och intuitiva och lär sig bäst med andra. Andra är duktiga på att iaktta och självständigt se saker från flera håll – ungefär som Pablo Picasso gör. Andra är analytiska och logiska, gillar teorier och gillar att läsa detaljerade beskrivningar av det som intresserar. Där hittar vi nobelpristagarna. En fjärde typ lär sig av att göra – learning by doing. Kunskapen sitter så att säga i musklerna, som hos Gunde Svan.
De fyra lärstilarna kallas konkret upplevelse, reflekterande observation, abstrakt tänkande och aktivt experimenterande. Det verkligt intressanta med denna teori är att det ena inte utesluter det andra. Du kanske vet med dig att du har svårt att lära på vissa sätt: att du blir uttråkad av föreläsningar, att du inte gillar grupparbeten, att du avskyr lekar och rollspel. Men du kan göra något åt det. Att lära är inte ett nollsummespel. Det ena tar inte ut det andra, du kan lära dig lära på alla vis. Senast jag testade en grupp fanns där en ung kvinna med nästan maxvärde på alla axlar – vilken begåvad och lycklig person!
Bobarhet är en metod för att se på en ö ur sju olika perspektiv. Metoden vill runda fördomar och förutfattade meningar om vad som gör ön bobar – eller inte. Därför behöver vi lära oss på alla sätt, med öppet sinne, fältstudier, samtal med öbor, intervjuer, enkäter, vad andra sett och skrivit om ön, analys och eftertanke.
Det är vår nästan obegränsade förmåga att lära som gör oss till människor.