Kategoriarkiv: Virtuell lärmiljö

Virtuell närvaro

2 svar

Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.

När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.

Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.

Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)

Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi

Ett virtuellt steg framåt (kanske)

Lämna ett svar

De kommande månaderna blir spännande för min forsknings del. Jag kommer att samla material under en virtuell kurs i ekonomi och intervjua en del studerande som gått den. Valet att själv dra kursen har naturligtvis haft sina sidor. Mycket forskningstid har gått åt till att planera kursen. Å andra sidan är det oerhört svårt för en lärare att ge över den där härliga friheten att själv bestämma kursens struktur.

Virtuella studier är såpass nya i Finland att det vore svårt att hitta lärare som skapat en sådan kurs som jag tror att kan fungera. Och forskning ska ju röra sig vid framtidens gränser. Det känns avlägset att tänka sig virtuella studier i alla gymnasier i Finland inom några år, men utvecklingen går snabbare framåt nu än någonsin förr, så vem vet.

Kanske virtuella världar som Second Life och virtuella miljöer som Google+ blir självklara delar av klassrummet. Historieskrivningen är full av citat av personer som förutspått saker helt fel. T.ex. ”There is no reason for any individual to have a computer in his home.” Ken Olson, år 1977. År -77 var det knappast aktuellt att köpa en dator till hemmet, precis som det idag är svårt att planera virtuella studier när skolor inte har utrustning och de flesta studerande saknar egna apparater, många skolors nätverk räcker inte till för flera hundra användare och så vidare. När det här är åtgärdat så då är läget ett annat.

Min läraravatar i Second Life.

SL2SL_001

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar följande steg ut i det okända. Andreas Sundstedt och undertecknad kommer att introducera kursen under några närstudietillfällen och sedan bär det av på allvar. In i Second Life, Google+ och Wikibooks. Nya miljöer för mig och antagligen för studerande och tillsammans ska vi försöka skapa något nytt för didaktikens del och med tanke på virtuellt lärande i framtiden.

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi.

Efterlyses: användarvänliga program. Omedelbart, tack.

2 svar

Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.

– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?

Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.

En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.

Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Lizzie Bennet 2.0.

Lämna ett svar

Hur skulle Austens Stolthet och fördom låta om den skrevs idag? En möjlighet är att huvudpersonen Elizabeth Bennet skulle vlogga eller videoblogga om händelserna. Det här utgick skaparna Hank Green och Bernie Su till Lizzie Bennet diaries (#LBD) ifrån och anlitade ett antal skådespelare som via en vlogg skapat en modern version av boken i en amerikansk miljö. Sammanlagt har ”Lizzie Bennet” tillsammans med bästa väninnan ”Charlotte Lu” skapat 100 videoblogginlägg där händelserna i den närmaste bekantskapskretsen presenteras och diskuteras, oftast är det Lizzie som ger sin syn på saken, men också andra involverade dyker med jämna mellanrum upp (också Darcy).

Förutom vloggen så förs en del av berättelsen framåt av de twittrande karaktärerna. YouTube och Tumblr har också använts för att publicera vloggen och på hemsidan och på Tumblr finns foton av karaktärerna antagligen som ett sätt att visualisera dem eftersom Lizzie trots allt är den som stjäl showen för det mesta. En annan kuriosa är när systern Lydia Bennet är på besök hos kusiner så skapar hon en egen vlogg för att hålla kontakten till civilisationen och oss uppdaterade om vad som händer henne.

Vloggen blir ett intressant sätt att närma sig bokens händelser och för dem som inte läst klassikern kan det här vara ett sätt att bli bekant med bokens teman och för ivriga läsare ett sätt att aktualisera de frågor som boken berör i moderna ordalag. Speciellt underhållande blir det när också andra karaktärer får göra sina röster hörda och samtidigt ifrågasätta huvudpersonens version av berättelsen. Tittarnas frågor och kommentarer har bemötts av producenterna och det ger en inblick i svårigheterna att tolka en berättelse, en aspekt som kanske inte alltid framgår när Jane Austens verk filmatiseras.

Det är klart att skönlitteraturen relativt enkelt kan utnyttja tekniken för att engagera läsare och tittare, men varför inte också skolämnen? Ur ett didaktiskt perspektiv så kunde vi låta historiska personer beskriva händelseförlopp medan de sker t.ex. Napoleon som vloggar från slagfältet medan hans motståndare, fru, undersåtar har egna vloggar. Vetenskapsmän och -kvinnor som presenterar sina rön i en 2-8 minuters video och kritiker till teorierna kritiserar i en egen vlogg. Tänk dig att Charles Darwin eller Albert Einstein förklarar sina tankar i en vblogg och sedan tvingas ge svar på tal till kritikerna!

Interaktiviteten är ju det intressanta eftersom tittare kan ställa frågor och det här kräver sakkunnighet av de involverade. Skådespelarprestationerna är väsentliga för att fånga tittaren och manuset till den berättelse som byggs upp via inläggen måste vara trovärdigt. Det räcker alltså inte med att sätta sig ner framför en kamera och räkna upp fakta utan lite mera krävs för att detta skall fungera som ett pedagogiskt komplement. Jag har svårt att tro att LBD skulle ha blivit en succé om någon enbart hade läst Stolthet och fördom högt på YouTube. Ett samarbete mellan medieproducenter, pedagoger, experter inom olika områden, teaterhögskolor och teatrar ser jag ta form.

Av förståeliga skäl var skaparna till LBD osäkra på hur konceptet skulle tas emot av publiken, men tittare har hittat vloggen och den har uppfattats som en succé med över 300 000 visningar per inlägg på YouTube. Ett nordiskt samarbete med svenska, danska och norska som vloggspråk skulle kunna nå upp till liknande tittarsiffror – en verklig succé för den digitala pedagogiken.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Tänk stort, tänk nytt, tänk virtuellt!

2 svar

De finlandssvenska historie- och samhällslärarnas förening ordnar under veckan fortbildning i Åbo. För en vecka sedan kontaktades jag för att hoppa in istället för föreningens ordförande som egentligen skulle tala om den kommande läroplanen i historia. Mitt tema är virtuella lärmiljöer och samhällslärans didaktik, men det blir kanske främst digitala lösningar i historia och samhällslära som jag pratar om. Orsaken är helt enkelt den att virtuella lärmiljöer är ett koncept som är i vardande. Jag kan tänka mig att Abbas Ibn Firnas och Leonardo da Vinci insåg samma sak när de försökte föra människan upp i luften. Jag hoppas förstås att det inte tar mellan 1000 och 500 år att utveckla det virtuella potentialet.

Om vi vill arbeta med virtuella lärmiljöer så behöver vi ta två viktiga begrepp i beaktande: interaktion och samarbete. De som studerar i en virtuell lärmiljö ska kunna interagera både med miljön, objekten, övriga studerande och läraren. Dessutom handlar virtuella lärmiljöer om att samarbeta med andra för att lära sig. Det mervärde som tekniken ger är de nya världar och lärmiljöer som vi kan introducera för våra barn och ungdomar. När vi diskuterar rymden så kan vi besöka rymden via exempelvis Second Life och arbeta med olika rymdprojekt på plats så att säga.

När vi vill problematisera den franska revolutionen så kan vi låta studerande anta olika roller under revolutionen tack vare Second Life. När vi kommit så långt så då kan vi på allvar tala om virtuella lärmiljöer eftersom vi arbetar med temat multimodalt och aktiverar deltagarna.

Den som ögnar igenom min prezi inser att mycket av det material jag nämner uppfyller inte kraven på virtuell lärmiljö. Vi är inte där ännu. Det krävs en förändrad läroplan, nya sätt att strukturera skolan och lektionerna, förändrade attityder hos både lärare och elever, nya sätt att bedöma kunskap o.s.v för att vi ska kunna bli verkligt virtuella. Och hur påverkas lärandet då? Ja, forskningen är inte tillräckligt omfattande för att dra andra slutsatser än att virtuella lärmiljöer kan stöda och motivera lärandet hos studerande, men det beror på hur miljön används. Läraren behöver tänka i nya banor för att få ut det mesta ur lärmiljön, så det gäller att ha lite av Ibn Firnas’ och da Vincis uppfinnaranda i sig.

Framför allt behöver vi överväga vad i undervisningen som behöver förnyas och vad som faktiskt är riktigt bra som det är. När vi talar om teknik i undervisningen så ska vi hela tiden hålla i minnet att tekniken ska innebära ett mervärde. Det som kan göras bättre och enklare utan teknik är inte föremål för diskussionen här. Det är däremot ytterst kostsamt och/eller omöjligt att låta studerande besöka rymden eller delta i den franska revolutionen utan teknikens hjälp. Via virtuella lärmiljöer kan vi vidga vyerna tack vare alla dessa Ibn Firnas och da Vincis som vågade drömma stort och gränslöst.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Seminarium 15.5. 2013

Lämna ett svar

Hur hanterar du och samordnar ipadar i undervisningen? Hur kan du lätt administrera olika uppsättningar av pekplator? Vilka är alternativen för att skicka olika slags dokument och filer till och från ipadar som samtidigt används i undervisningen?

Få svar på dessa frågor genom att delta i vårt seminarium 15.5.2013 kl 13-16, Åbo Akademi, Strandgatan 2 i Vasa. Seminariet är gratis och avsett för alla intresserade.

DiDiDi seminarium 15.5.2013 -info

Anmälan senst 10.5 till

https://survey.abo.fi/lomakkeet/3740/lomake.html

Frågor? Kontakta Kicki Häggblom, koordinator

kicki.haggblom(at)abo.fi

Vänligen vänta – transformation pågår

Lämna ett svar

Fantastiska doktor Anna Stetsenko inledde NERA med sitt keynote där hon ställde människan i centrum och ifrågasatte tidigare teorier om lärande. Vi har svårt att acceptera att en grundlig förändring kräver nya teorier. Människan verkar helst se bakåt, istället för att fokusera på framtiden, eller som Statsenko uttryckte det ”We know the present is connected to the past. We need to connect our present to the future”. Vi behöver en framtidsvision. Det gäller inte bara dem som skriver läroplanerna, utan också varje pedagog i alla undervisningsutrymmen. Om vi vill veta hur framtiden ser ut ska vi se till dem som är vår framtid, våra barn och ungdomar. Vad vill vi att de ska bidra med i framtiden?

Pedagogiken borde i bästa fall engagera, motivera och väcka elevers passion för olika teman. Det här är inget nytt. Det som däremot Stetsenko betonar är rätten att också transformera kunskapen, att bidra med något nytt. Via bloggar och videor kan vi dela med oss av våra tankar och idéer och samtidigt så är vi med om att transformera vår omgivning, eftersom andra kan kommentera materialet och fortsätta diskutera med oss.

Darwin i all ära, men Stetsenko säger att vi anpassar oss inte till vår omgivning, utan vi förändrar den. Stetsenko drar en parallell till väderleken, vilket är passande med tanke på den storm som drog över Island under konferensen. Skulle vi anpassa oss till vår omgivning så skulle vi inte behöva hus och varma kläder som skydd i de kärva klimaten. Det mänskliga ligger i att förändra sin omgivning och det är där vi behöver börja när vi skapar nya teorier för en ny tid. På tal om Island så islänningarna är ett bra exempel på en nation som utnyttjat transformation redan länge. De har tagit till sig idéer från alla väderstreck, men ändå lyckats bevara sin isländska prägel. Hallgrímskirkjan i Reykjavik ser ju bekant ut, men ändå inte.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Virtuella 3D konferenser – något för framtiden?

Lämna ett svar

Konferensen ARSA 2012 (Advanced Research in Scientific Areas) har mellan 3-7 december 2012 fungerat virtuellt, men koordinerats från Slovakien. De uppenbara fördelarna är att du slipper alla resekostnader och du sparar tid genom att du kan delta i konferensen från valfri plats. ARSA har valt att ordna det virtuella deltagandet så att artiklarna kan kommenteras skriftligen av konferensdeltagarna under en veckas tid. Konferensdeltagarna kan skriva ut artiklarna under konferensen samt kontakta artikelförfattarna per e-post om man inte vill delta i den offentliga chatten.

En virtuell konferens kan genomföras på många olika sätt och ARSA:s variant är tekniskt enkel, vilket deltagare kan uppskatta. Idén med virtuella miljöer är att människor kan interagera på olika sätt och det blir allt vanligare att deltagare skapar en 3D representation av sig själv, en avatar. Detta kräver förstås mycket mera av deltagarna än att enbart logga in, öppna ett dokument och skriva en kommentar. Frågan är dock vad som är mera givande?

I virtuella världar som World of Warcraft och Second Life har avatarerna en självklart viktig betydelse och en enbart textbaserad uppbyggnad skulle knappast locka miljoner användare som de gör idag. Det skapas en känsla av närvaro och närhet mellan deltagare om de använder avatarer för att interagera.

En virtuell konferens gör det möjligt att via videon eller inspelade föreläsningar presentera forskningen och att i realtid diskutera med andra avatarer. Möjligheten att senare kommentera presentationernas innehåll är självklart en viktig morot för dem som lever i en annan tidszon eller av andra orsaker inte hinner vara på plats i realtid.

De konferenser jag deltagit i har känts stressiga eftersom det gällt att lokalisera rätt utrymme med snäv tidsram, folk har rört på sig mellan presentationerna, vilket skapat allmänt stök i salarna, och tiden för diskussioner har varit kort. För min del skulle virtuella 3D konferenser vara ett ypperligt alternativ eftersom jag enklare skulle lokalisera dem som forskar inom samma område som jag och dessutom skulle jag kunna lyssna på alla presentationer i lugn och ro utan att behöva pussla ihop ett schema åt mig. Genom att lyssna och titta på presentationerna flera gånger skulle jag kunna delta i diskussionen på ett annat sätt än under vanliga konferenser. Det finns mycket positivt med att besöka en annan stad eller ett annat land, att träffa människor ansikte mot ansikte och att vänja sig vid att presentera sin forskning i konferenssammanhang, men jag tror ändå att virtuella konferenser och seminarier är framtiden på grund av alla de fördelar som de innebär.

Charlotta Hilli, doktorand inom DiDiDi