Välkommen att delta i DiDiDi seminarium fredagen 19.9 kl 13-15. Temat är Second Life i undervisningen. Charlotta Hilli, doktorand, ÅA/PF och Andreas Sundstedt, IT-pedagog, Vasa övningsskola kommer att visa hur Second Life används i en gymnasiekurs i samhällskunskap.
Du kan delta i seminariet genom att komma till rum D405, Academill, Vasa, eller via webben genom att logga in som gäst till https://connect.vasa.abo.fi/dididi
Vi önskar att alla deltagare anmäler via länken anmälan, senast 17.9.2014
Tillsammans med marssolen inleds nu den tredje virtuella ekonomikursen som alltså utgör mitt empiriska underlag i min doktorsavhandling. Lärare brukar skämtsamt säga att en kurs är bäst tredje gången den ordnas. Då har försök och misstag lett till en bra kurs och läraren känner sig på topp. I verkligheten är det förstås inte så. Oavsett ämne blir en kurs bättre varje gång den ordnas, eftersom läraren blir bättre via mera ämneskunskap och ökad pedagogisk kompetens.
Också i mitt fall kunde processen pågå länge till, men min plan är att doktorera år 2016, därför får jag sätta punkt någonstans och konstatera att såhär långt kom jag denna gång. Nästa gång når vi säkert ännu längre! Lärare står ibland inför det faktum att idéerna inte kan förverkligas av praktiska orsaker. Second Life eller virtuella världar överlag kan betyda mycket för pedagoger, men då krävs att lärmiljöer byggs i världarna utgående från målen med undervisningen, och det kräver tid, pengar och en grupp kunniga personer. En enskild lärare kan inte förväntas göra allt detta. Alldeles enkelt är det inte att kombinera gymnasiets läroplan med virtuella världar, och det finns en orsak till att universitet enklare kunnat utnyttja virtuella världar i undervisningen.
Google+ är suverän i lärsituationer och där har jag valt att skapa YouTube-videoklipp, repetitionsfrågor via Google Drive, men också samla studerande i Hangout-samtal (jfr Skype eller videokonferenser) då vi arbetar kring olika teman via diskussioner och gemensamma texter skrivs i Google Drive.
I de tidigare kurserna använde vi Second Life för diskussioner och övningar, men eftersom programmet kräver en hel del när det gäller prestanda, ljudkort och grafikkort kommer diskussionerna att föras i Hangout, medan Second Life blir en miljö där andra sinnen stimuleras och övningarna fokuserar på samarbete och egna efterforskningar. Som sagt är det utmanande att anpassa undervisningen till en virtuell värld, men Google+ lärmiljön blir också begränsande på sitt sätt eftersom allt utgår ifrån webbaserade sidor av olika slag. Möjligheten att röra på sig i Second Life bland olika simar (områden) och uppleva en virtuell ekonomi har också ett värde när det gäller variationen av de pedagogiska metoderna.
Med tanke på ett framtida virtuellt gymnasium i Svenskfinland så behöver vi vara öppna för fördelar som olika lärmiljöer ger och överväga vilka program som utgör basen för undervisningen, troligen kommer flexibilitet att vara ledordet här. Personligen håller jag med Linus Torvalds när han säger att OpenSource (öppen källkod) är framtiden, därför valde jag också gratisprogrammen Google+ och Second Life, samt Wikibooks eftersom de gav mig möjligheten att skapa den miljö jag behövde i den här kursen. I en annan kurs kanske jag använder andra program, men gratis kommer också de att vara. 🙂
Kreativitet är knepig. Den dyker upp när man minst anar det och vägrar ofta visa sig de gånger den verkligen behövs. Det är en fördel om båda hjärnhalvorna samarbetar, men tidvis undrar jag om inte mina hjärnhalvor varit ute på egna äventyr och helt struntat i att informera mig om det. Den som känner sig tröstad av vetenskapliga studier kring kreativitet kan ta en titt på följande videoklipp.
Större kunskap om mina hjärnvågor har tyvärr inte stimulerat mig, istället har jag använt kolleger och vänner som en klagomur, men jag har snubblat över något relativt nytt, nämligen Marie D. Tiger Mikkonens blogg, där hon bland annat talar om förmågan att gå vidare från olika livskriser. Det är ju inte riktigt en livskris att börja undervisa virtuellt, men nästan.
Min motivation gällande mitt eget forskningsprojekt har alltså inte varit på topp på senaste tiden. Det har varit svårt att hitta en tid då alla studerande kan träffas i Second Life och de projekt som borde ha inletts för flera veckor sedan har stampat på stället. Det där att använda Second Life som något mera än ett fysiskt klassrum är en utmaning. Jag återkommer till eventuella kreativa framsteg på det härområdet när jag återfått kontakten med mina studerande, som gladeligen haft provvecka och tydligen tolkat det som ledig tid från min kurs.
Bilden är tagen av Moyan Brenn (2011) och är från öknen i Arizona.
Det som Marie D. Tiger Mikkonen återkommer till är att det krävs mod att göra stora förändringar och det är inget som sker över en natt. Ibland kan det ta många år. Hon pratar inte om virtuella lärmiljöer och gymnasiereformen, men det finns likheter. Ser vi till FSS ordförandes uttalande så märks det att studerande gärna ser mera IKT i undervisningen och uppenbarligen stöds de av Utbildningsstyrelsen (UBS) som via digitaliseringen av studentexamen vill förändra gymnasiepedagogiken. De som ska förändra undervisningen i grunden är förstås rektorerna och lärarna. Det här kommer att bli en lång process. De gymnasielärare jag pratat med känner sig ofta överväldigade av alla förväntningar och har svårt att veta vilken väg de ska gå när det gäller den digitala biten i undervisningen. Marie D. Tiger är inte enbart konstnär. Hon är också en art life coach och försöker handleda personer som livskrisar vidare. Det står helt klart för mig att vi lärare också behöver en vägvisare i dessa virtuellt krävande tidevarv. De stavas IT-PEDAGOGER. De hjälper kanske inte mot kreativ torka, men åtminstone kan de stöda oss med hjärnhalvorna på flykt att hitta de hjälpmedel vi behöver för att ta våra första staplande steg på vår digitala färd.
Second Life är en spännande värld att upptäcka. Den här veckan har jag försökt teleporta mina underåriga studerande till börsen, klubbar och shopping center, men det mesta ville inte SL tillåta. Åldersgränsen är 18 för de flesta områden och det här uppskattar jag som lärare, samtidigt är det oerhört synd att t.ex. börsen i SL inte är tillgänglig.
Andra områden mår bra av K-18 stämpeln. Det finns tre nivåer i SL: general, moderate och adult. General är de områden som alla kan röra sig på, medan moderate och adult har 18 års åldersgräns. Både det visuella språket (främst avatarers utstyrslar och reklamer) och det skrivna språket i chattar och voice kan vara kraftigt sexualiserade på adult områden, ibland också på moderata ställen. Det säger sig självt att psykologer har ett intressant fältarbete i SL för där möts fantasier och fetischer av alla de slag.
Över 30 % av alla SL-användare är kring 25-34 år, 24 % är mellan 18-24, 20 % är 35-44 år, medan 12 % är 45+ år. Innehållet i SL är kanske främst riktat till 20+ och 30+ med allt vad det innebär. Skolor har oftast mera avgränsade områden utan vuxet innehåll på gott och på ont. Det finns en fördel med miljöer med ett tydligt pedagogiskt mål. Det kunde vara spännande att skapa miljöer som Wall Street eller Helsingforsbörsen tillsammans med experter för att ge en inblick i deras arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Men det kunde lika gärna handla om att placera studerande i en sandlåda och låta dem bygga en produkt de vill pröva sälja på SL marknaden. Undervisningen i SL kan vara väldigt praktisk där de minsta beståndsdelarna granskas eller där städer, naturens underverk och mänskliga uppfinningar, handlingar och kommunikation studeras på nära håll.
Studerande på jakt efter villiga informanter.
Det finns förstås ett mervärde i att träffa andra som rör sig i SL och se världen som den ter sig för vanliga användare. Jag måste tillägga att 99% av alla jag pratat med i SL har varit trevliga och hjälpsamma, därför beslöt jag att handleda mina studerande ut i den. Denna vecka jobbar de med att intervjua avatarer kring deras konsumtion i SL. Det är egentligen vår första kontakt med omvärlden och de flesta studerande hittade rätt snabbt villiga intervjuoffer. Studerande måste kommunicera på engelska och de får fungera som forskare i världen. De lär sig hur kommunikationen går till i SL samtidigt som de arbetar med begreppet konsumtion. Det kommer kanske som en överraskning att vissa faktiskt spenderar ”riktiga” pengar i SL och för den som har tid så kan SL till och med vara en arbetsplats, endera som DJ, värd eller värdinna på en klubb, eller varför inte som egen företagare. Om inte John Dewey postumt myser över detta exempel på ”learning by doing” så blir jag besviken.
Ni vet hur det är med planering. Den är bra att ha, men räkna inte med att den håller. Min plan för veckans Second Life gruppträff var att studerande skulle läsa en artikel jag länkat till som en pdf, vi skulle diskutera den och sedan besöka börsen i Second Life. Resten av tiden skulle jag handleda projektarbeten.
I min naiva tillvaro trodde jag att det räckte med att scanna in en artikel och sedan dela den länken med andra. Ack så fel jag hade. Den inscannade versionen leder bara till Åbo Akademis e-post eftersom allt som scannas skickas till min e-post. Nåja, jag började söka efter hur pdf-filer kan delas och det gav mig mest mera huvudbry. Ni vet hur det är när man snabbt och under tidspress behöver hitta information på nätet. Det var först när min kollega och IT-pedagogen Andreas Sundstedt loggade in i Second Life som han kunde förklara vad jag måste göra: spara filen i t.ex. dropbox, höger-klicka på filen och välj dela länk. 20 sekunder och så var problemet löst. Alla lärare borde ha en egen IT-pedagog!
Slutsatserna från veckan är att det lönar sig att dubbelkolla alla länkar några gånger. Den viktigaste insikten under de gångna månaderna är att IT-pedagoger borde finnas i alla skolor. Tekniken är alltför krävande för att varje enskild lärare ska vara expert på alla program och teknisk problemlösning. Dessutom är det en sak att kunna ett program och en helt annan att kunna använda det ur pedagogisk synvinkel. Under min tid vid Kyrkslätts gymnasium hade jag nästan dagligen kontakt med IT-ansvarige Joakim Granqvist och utan hans hjälp skulle jag knappast ha använt tekniken i lika stor utsträckning som jag gjorde. Behövde jag IT-stöd så var Joakim oftast på plats inom några minuter och det är en väsentlig skillnad på att få hjälp omedelbart eller att ha IT-stöd som kanske dyker upp några dagar senare. Det går inte att uppmana till IKT i skolorna om lärare lämnas ensamma med sina frågor och problem. Ge duktiga IT-pedagoger och IT-stödpersoner den uppmärksamhet de förtjänar – utan dem kommer digitaliseringen i skolorna inte att bli annat än halvmesyrer.
Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.
När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.
Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.
Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)
Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)
Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande. Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.
Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.
Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.
Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen. För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.
De kommande månaderna blir spännande för min forsknings del. Jag kommer att samla material under en virtuell kurs i ekonomi och intervjua en del studerande som gått den. Valet att själv dra kursen har naturligtvis haft sina sidor. Mycket forskningstid har gått åt till att planera kursen. Å andra sidan är det oerhört svårt för en lärare att ge över den där härliga friheten att själv bestämma kursens struktur.
Virtuella studier är såpass nya i Finland att det vore svårt att hitta lärare som skapat en sådan kurs som jag tror att kan fungera. Och forskning ska ju röra sig vid framtidens gränser. Det känns avlägset att tänka sig virtuella studier i alla gymnasier i Finland inom några år, men utvecklingen går snabbare framåt nu än någonsin förr, så vem vet.
Kanske virtuella världar som Second Life och virtuella miljöer som Google+ blir självklara delar av klassrummet. Historieskrivningen är full av citat av personer som förutspått saker helt fel. T.ex. ”There is no reason for any individual to have a computer in his home.” Ken Olson, år 1977. År -77 var det knappast aktuellt att köpa en dator till hemmet, precis som det idag är svårt att planera virtuella studier när skolor inte har utrustning och de flesta studerande saknar egna apparater, många skolors nätverk räcker inte till för flera hundra användare och så vidare. När det här är åtgärdat så då är läget ett annat.
Min läraravatar i Second Life.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar följande steg ut i det okända. Andreas Sundstedt och undertecknad kommer att introducera kursen under några närstudietillfällen och sedan bär det av på allvar. In i Second Life, Google+ och Wikibooks. Nya miljöer för mig och antagligen för studerande och tillsammans ska vi försöka skapa något nytt för didaktikens del och med tanke på virtuellt lärande i framtiden.
De flesta lärare får en mindre panikattack om det inte finns en tavla i ett undervisningsutrymme och jag är inget undantag. Följande steg i mitt projekt var att få in webbaserade dokument och Internet för att studerande ska kunna skriva och bearbeta material skriftligt tillsammans i SL. Det tog några dagar för mig att inse vad jag behövde söka efter och det visade sig att ”Shared media” var nyckelorden, vilket Kansalaisfoorumis Riitta Liski tipsade mig om. Lösningen blev att i princip skapa egna interaktiva tavlor. Tack vare följande video tog det ungefär en timme att få fyra ”tavlor” på plats i SL.
Du kan gratis bygga väldigt mycket i SL, men du behöver äga eller hyra ett område för att kunna placera dina objekt någonstans en längre tid. Det finns så kallade Sandboxes där man kan öva på att bygga även om man inte har mark. Hyran i SL varierar beroende på hur stort område du behöver och vem du hyr av. Vår hyra är 15 euro/månad och den är fastställd av EduFinland. När du bygger så har du en del alternativ för att forma det du vill ha, vilka syns i videon. Jag valde en enkel kub, som jag sedan förstorade och anpassade till mitt behov.
Följande steg var att lägga till media, vilka i detta skede består av DiDiDi:s hemsida och några öppna Google Docs dokument, som är tänkta för kollaborativt skrivande. Det är enkelt att lägga in instruktioner till studerande och att uppdatera dem via Google+ om man inte råkar har tillgång till SL. Tavlorna fungerar alltså som webbläsare, vilket underlättar undervisningen avsevärt när materialet ofta består av både artiklar, videor, bloggar och så vidare.
Första steget mot en lärmiljö i SL är alltså taget och jag kommer att fortsätta utveckla den under våren. Övriga verktyg som jag troligen använder dyker också upp här på bloggen för att fungera som en slags introduktion till hur SL kan användas (och uppfattas) av en lärare.
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi och planerar att genomföra en virtuell kurs i samhällslära i Second Life läsåret 2013-14
Denna vecka var jag med om en historisk händelse. Min första Second Life-skolning i Second Life. Förväntningarna var höga och nyfikenheten stor. Min avatar anlände per teleportation, ett färdsätt som skapar huvudbry för fysiker i verkliga världen, men är det absolut enklaste sättet att röra på sig i SL. Det enda som behövs är en slurl, alltså en url-adress i Second Life för att hitta rätt. En stor lättnad för oss med dåligt eller icke-existerande lokalsinne. Gruppen var liten och bestod av utbildare från olika delar av Finland.
Inledningsvis fick vi presentera oss själva endera muntligt med voice chat eller skriftligen via den allmänna chatten. Mitt val föll på det välbekanta skrivandet, medan de vanare användarna valde voice chat. Tyvärr skapade voice chatten vissa bekymmer. En av fem deltagare hördes inte alls. Till en början hörde jag kursdragaren Riitta Liski bra och hon visade olika pedagogiska verktyg i SL, men efter en timme dog hennes röst bort. En annan kursdeltagare hade inget ljud alls och var tvungen att logga ut och in några gånger innan ljudet var tillbaka. Den mest tragikomiska situationen var när en av kursdeltagarna på någon vänster lyckats blockera Liski och varken såg det hon skrev eller hörde det hon sa. Det om något övade upp samarbetsförmågan, för enda lösningen var att andra kursdeltagare meddelade vidare Liskis instruktioner. Det verkade omöjligt att ändra på blockeringen, men av någon orsak så löstes problemet när deltagaren loggat ut och in några gånger. Det tog onödigt många minuter i anspråk att lösa ljudproblemen och däri ligger också en av nackdelarna med SL. Tekniken strular. Ofta. Det är dessutom svårt att handleda deltagare virtuellt när kursledaren inte vet vad som orsakar problemet eller om deltagaren har tillräckliga SL-kunskaper för att förstå den hjälp som ges. Utan vare sig röst eller text kan kommunikationsförmågan i SL anses omöjlig, eftersom avatarerna inte har något kroppspråk att tillgå.
Fördelarna är att du kan samarbeta kring dokument, visa videor och presentationer, samt föreläsa och diskutera. Studerande kan lämna in sina arbeten och du kan skapa förhör, prov eller annat som deltagarna kan arbeta med på egen hand. Det går att skapa hurudana verktyg som helst i SL. Den stora Finlandskartan är ett exempel och den fick vi alla snabbt länkade till oss. Delandets enkelhet är också en stor fördel med SL. Den lilla bruna grytan framför kartan är en utvärderingsgryta (palautepata) och genom att klicka på den kommer kursdeltagare åt utvärderingen och den lämnas också in i samma gryta. Kartan och grytan är skapade av Päivi Svärd som undervisat en del i SL. Ta gärna en titt på denna skrift om du överväger SL-undervisning.
Av någon orsak skapas ofta ”traditionella” klassrum i SL, ungefär som det rum som ses ovan med krittavla, pulpeter och fyra väggar. Forskning hävdar att studerande känner sig trygga i välbekanta miljöer. De som använder SL ofta utvecklar också annorlunda undervisningsmiljöer när kursdeltagarna är redo för det. Lägg märke till bokhyllan som är fylld med oanvändbara böcker, men i framtiden är säkert boktitlarna länkade till e-böcker.
Dagens framtidsvision: Om e-böckerna tar över fullständigt så kanske bokhyllan lever vidare endast virtuellt, eftersom bokhyllan i den verkliga världen knappast fortsätter pryda våra rum som dyra dammsamlare eller iPad-hållare?
Charlotta Hilli är doktorand inom projektet DiDiDi och planerar som bäst en gymnasiekurs i Second Life
