Hösten har kört igång med en rivstart och vi närmar oss nästa DiDiDi-seminarium.
Den 6 oktober kl. 14.30 är ni mycket välkomna till Vasa övningsskolas gymnasium, auditoriet, för att under rubriken ”Projekt möter projekt” lyssna till klasslärarna Sophia Svenfelt och Johanna Nygård, som berättar om sina erfarenheter från lärmiljöprojektet TIP – Teknikstödd Individcentrerad Pedagogik. Ett av de konkreta resultaten av projektet är att man nu i Larsmo har 1:1 med pekplattor i åk 1-2 i kommunens alla skolor och är bra på gång med digitaliseringen av nybörjarundervisningen. Från Petalax gymnasium har vi på plats ämneslärarna Marianne Backlund och Tiina Harkkila samt rektor Maggi Bast-Gullberg, som i egenskap av pilotskola pratar om sina erfarenheter kring utvecklandet av eKlasstandem för virtuella lärmiljöer.
Det är också möjligt att på distans delta i seminariet.
-Visst minns du att du lovat tala om multimodalitet för mitt EU-nätverk?
Jadå, det mindes jag gott och väl. Robert Backman är rektor för Norra Korsholms skola och vi har samarbetat i flera omgångar, inte minst inom IPT-projektet då hans elever prövade ut minidatorer. Sådana där små billiga datorer som vi fascinerades av innan pekplattorna gjorde entré.
Men nu önskade Robert att hans EU-nätverk med det fyndiga namnet Read to Succeed med lärare från Tjeckien, Slovenien, Tyskland och Finland skulle få besöka Academill för en föreläsning om multilitteracitet.
I nätverket har de lagt upp ett ambitiöst program kring olika teman typ lässtrategier, sexåringar, pojkar och flickor, olika hemspråk, skolbibliotek, användningen av IKT, föräldramedverkan, specialbehov och multilitteracitet. Min kollega, FD universitetslärare Hannah Kaihovirta och jag antog Roberts utmaning och gav en introducerande föreläsning; EUread to succeed.
Diskussionen med lärarna från de olika länderna var synnerligen intressant. Vi hade lätt att hitta gemensamma glädjeämnen och bekymmer kring barns och ungas sviktande intresse för läsning och lärarnas utmaningar i att träffa rätt i val av texter, bilder och annat digitalt material som utmanar och stimulerar elevers läsning på en mer avancerad tolkande nivå.
Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska vårenavslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.
Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.
Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.
Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.
En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.
Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.
I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.
Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.
Vårens sista Dididi-seminarium hade temat Thinking out of the screen med universitetsläraren och skulptören Hannah Kaihovirta-Rosvik som presentatör. Konsten digitaliseras precis som allt annat och pekplattor kan bli ett lika viktigt verktyg som pennan och pappret, om vi utnyttjar dess potential. Vi går från det analoga till det digitala med rasande fart, men Kaihovirta-Rosvik menar att vi också kommer att gå från det digitala till det analoga. De barn som växer upp i en digital värld kommer att sakna den mänskliga kommunikationen utan tekniska hjälpmedel. Kanske framtidens människor kommer att längta tillbaka till tiden då samtal innebar ett fysiskt möte mellan människor där röst och kroppsspråk tolkades, inte chattsamtal där ord förkortas och känslor förmedlas via ikoner som föreställer leenden, skratt och andra mänskliga känslouttryck.
Under det gångna året har dagspressen skrivit om många negativa faktorer som digitaliseringen leder till: stress över att ständigt vara uppkopplad, strålningen från trådlösa nätverk, fysiologiska problem som kan uppstå om vi stirrar på en liten eller större skärm halva vårt liv, samt de psykologiska effekterna av att leva ett mera digitalt än analogt liv. Fragment av våra liv sparas digitalt och våra digitala fotavtryck avslöjar om inte allt, så väldigt mycket om oss. Fenomenet genomsyrar så stor del av vår vardag att det är självklart att kritiken är lika omfattande.
Forskare har i många omgångar jämfört hur lärandet påverkas om vi gör anteckningar med dator eller med papper och penna. Pennan fortsätter vara mäktigare än tangentbordet. ”A keyboard doesn’t allow a child to have the same opportunity to engage the hand while forming letters—on a keyboard a letter is selected by pressing a key and is not formed” säger professorn i pedagogisk psykologi vid University of Washington Virginia Berninger. Vi kan forma omgivningen, endera genom våra ord, handlingar eller vår kropp och via vår kropp upplever vi omvärlden och vi minns den bättre. Kan den digitala upplevelsen någonsin bli mera än en skugga av det vi upplever analogt? Platons berömda grottliknelse har aldrig varit mera aktuell! Kanske vi talar om olika slags upplevelser som inte egentligen kan jämföras, trots att vi gärna gör det. Ett chattsamtal är inte samma som att träffas ansikte mot ansikte och det ena utesluter inte det andra, vilket jag tror att var Kaihovirta-Rosviks tanke när hon sa att pekplattor kan bli lika viktiga verktyg som pennan och pappret. Digitaliseringen leder in konsten och därigenom mänskligheten på nya banor. Kanske vårt digitala beteende behöver problematiseras om det gör oss mer skada än nytta. Kanske vi så småningom lär oss fokusera på det som vi verkligen har behov av/brinner för/är intresserade av, sådant som förbättrar vårt liv. Det är lätt att bli distraherad av skuggor av sådant som gör oss splittrade och ofokuserade, men digitalt är det väldigt enkelt att logga ut, stänga av och lyfta blicken mot något annat än skärmen.
Nu har vi glädjen att presentera en film om projektet Pekplattans pedagogiska potential! Projektet har officiellt avslutats i mars 2014 och filmen försöker vi sammanfatta en del av de saker vi lärt oss under projekttiden.
Filmen och en länk till de Pro Graduavhandlingar som gjorts inom projektet finns under Delprojekt>PPP.
