Fredagen den 16 september 2016 kl. 13 i Akademisalen, Academill, Strandgatan 2, disputerar FM Charlotta Hilli vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier. Som opponent fungerar Arja Virta från Åbo universitet. Kustos är professor Ria Heilä-Ylikallio och Hillis avhandling i pedagogik har titeln:
Teknologiska framsteg under 2000-talet har förändrat förutsättningarna för att erbjuda distansundervisning. Trenden har gått från digital informationsförmedling till kommunikation mellan användare. Innehållet kontrolleras inte längre av enstaka användare, utan sociala medier och virtuella världar går mot att bli allt mer interaktiva där användare kan påverka, förändra och dela innehållet.
Virtuella lärmiljöer innebär vanligen nätbaserade studier eftersom virtuell har jämförts med verklig, och allt digitalt har setts som overkligt. Virtuella lärmiljöer definieras i avhandlingen som interaktiva, kollaborativa och kommunikativa digitala miljöer. De erbjuder kursdeltagare ett stort handlingsutrymme, vilket kan vara motiverande och också utmanande för lärprocessen. Virtuellt lärande förutsätter en aktiv individ som metakognitivt kontrollerar lärprocessen. I en tid då ansvaret för lärande läggs i allt högre grad på individen, är metakognitiva färdigheter och en aktiv hållning gentemot lärande väsentliga att betona.
Virtuella lärmiljöer erbjuder möjligheter att variera undervisningsmetoder och betona gymnasiestuderandes interaktioner med både kurskamrater, lärare och lärmiljö. Virtuellt lärande förutsätter en kursdesign som resonerar mot de möjligheter som teknologin erbjuder. Det krävs flexibla lärandemål som anpassas till lärmiljön i fråga. Studien bekräftar att färdigheter som informationssökning eller kompetenser som kommunikativa förmågor kan stärkas genom virtuellt lärande.
Från projektets sida är vi således stolta över att kunna välkomna er till disputation! Den lectio som Charlotta håller i samband med att hon lägger fram sin avhandling kommer att bandas, för att i ett senare skede publiceras på denna sida.
Den 19 april klockan 14.45-15.45 ordnar DiDiDi följande TeachMeet. Agneta Berntsson från Korrespondensgymnasiet, Sveriges enda distansgymnasium, deltar. DiDiDi uppskattar möjligheten att utbyta erfarenheter med lärare som undervisar helt på distans. Det känns faktiskt självklart att vi möts virtuellt för att diskutera just digitala och virtuella klassrum eftersom Sverige och Finland har ungefär liknande utmaningar när det gäller avstånd och elevunderlag på gymnasienivå. I Svenskfinland pågår ett projekt som kallas ViRum och som står för det virtuella gymnasiet och för tillfället utvecklas virtuella kurser och den virtuella plattformen för att möjliggöra interaktiva och kollaborativa kurser för alla finlandssvenska gymnasiestuderande. Korrespondensgymnasiet har lång erfarenhet av distansundervisning och vet vad det innebär att erbjuda en hel gymnasieutbildning utan närstudier.
Jag kommer att samtala med Kicki Häggblom, som modererar tillfället, om digitala och virtuella klassrum samt den begreppsförvirring som råder kring dessa begrepp. Det finns många frågetecken gällande begrepp som rör teknologi och lärande – har du hört om exempelvis blended learning, online learning, webbaserat lärande, digitalt lärande? I takt med att tekniken utvecklas dyker nya begrepp upp men det är inte självklart vad som skiljer dem åt och vad som egentligen avses med dem. Efter tillfället kan du förhoppningsvis förhålla dig till digitalt och virtuellt på nya sätt och tillämpa dem i undervisningen utgående från en starkare teoretisk grund.
Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).
Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.
Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.
Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.
Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.
Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.
I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.
Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!
Det är ett år sedan projektet den digitaliserade arabiska vårenavslutades. Jag bloggade om projektet här och det har också resulterat i en artikel, samt flera konferenspresentationer. Nu tänkte jag fortsätta spåna kring kontexten i ett dylikt projekt. Kontext är något välbekant för lärare. Vi planerar vår tid med studerande utgående från en viss ram, ibland ett fenomen som arabiska våren, ibland något annat. De flesta fenomen skapar troligen viss huvudbry hos oss. De är flytande, ämnesöverskridande och de förändras i takt med att vi får tillgång till mera källor.
Den senaste tiden har den fruktansvärda olyckan i franska alperna väckt bestörtning och vi står än en gång handfallna inför att personer dött och medierna/flygbolaget/stater/anhöriga/alla vi andra söker desperat efter en förklaring. I vår digitala tid läckte snabbt uppgifter ut om andre piloten, vars privatliv nu hängts ut till offentligt skådande. Offentlig skam har använts som straff länge. Numera används sociala medier för att anklaga företag för dålig service, eller så kan privatpersoner bli indragna i offentligt fingerpekande och vissa har blivit av med sitt arbete på grund av social press från, ja, alla de som klickar vilt omkring sig på nätet utan förståelse för proportioner, konsekvenser eller bakgrundskunskaper.
Enligt Wikipedia är detta ett japanskt par som utsätts för skamstraff för otrohet år 1860. Publikens känsloyttringar kan vi bara spekulera kring. Skamstraffets funktion kunde vara ett intressant tema för ett ämnesintegrativt projekt.
Arabiska våren kan ses som en social rörelse, men vi kunde lika gärna studera Franska revolutionen, Japans modernisering eller olyckor i vår samtid. Tusentals människor hittar stöd hos varandra genom sociala medier. För att förstå det som skett krävs mera än enkla förklaringsmodeller. Vi valde att närma oss fenomenet från olika håll – historiskt, religiöst, samhällsvetenskapligt och litterärt.
En av våra rubriker var: Muslimska brödraskapet. Utfryst och anklagad – vad har de egentligen för agenda? Efter första vågen av revolutionen blev det ju enkelt att skylla det mesta på brödraskapet. Fingerpekandet hade alltså inletts, men hur mycket vet vi egentligen om de krafter som verkar inom Egypten? Målet var hela tiden att fördjupa förståelsen. Det betyder inte att vi efter projektet har en total insyn i vad som skedde och varför, men jag vågar påstå att våra studerande åtminstone har en mera mångfacetterad bild än före projektet. Varje lärare ska förhålla sig till det som sker omkring oss och begripliggöra det för studerande. Det ämnesintegrativa arbetet kan ge ett stort stöd i detta uppdrag.
Flygolyckan visar hur viktigt det är för oss att förstå varför något inträffat, och arabiska våren är inget undantag. Studerande började genast gräva i de källor vi gav dem, i annat material de hittade och den källkritiska effekten var ett faktum. Politiska och religiösa krafter och begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter blev snabbt föremål för diskussion. Den religiösa mångfald som existerar i Egypten var en viktig insikt och de litterära skatter som arabvärlden erbjuder var ett nöje att ta del av för oss alla. Teknologin i form av pekplattor, datorer och Internet var centrala för projektet, men de var verktyg för att nå den förståelse som vi eftersträvade. Verktygen är ingenting utan människorna och det ska vi aldrig glömma bort som pedagoger. Andra människor ger sociala medier ett värde, medan tekniken ger oss nya förutsättningar för både kommunikation och deltagande. Styrkan var att studerande fick fritt komma överens om hur deras gruppvisa videoklipp skulle utformas och detta tillförde den viktiga kreativa och fantasifulla aspekten som krävs när det digitala och virtuella möter pedagogiken.
I grunden handlade det om att se kunskapen som något föränderligt. De personer som är involverade i arabiska våren har väldigt olika syn på det som skett och händelseförloppet utvecklas för varje dag som går. Vi har ett utmärkt tillfälle att visa hur långsamt ett samhälle förändras och via olika skolämnen kan vi bättre förstå vad fenomenet innebär för människorna, för stater och för omvärlden. Och förståelse är så oerhört viktig för att förhålla sig till och existera i ett samhälle och i världen som människa bland andra människor.
Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare och doktorand i DiDiDi med temat lärande i virtuella lärmiljöer.
Jannica Heinström föreläste vid Dididi-seminariet 19.11.2014 kring wikis i undervisningen. Heinström har doktorerat på universitetsstuderandes informationssökning år 2002. När hon besökte Vasa övningsskola var det ett avslutat projekt inom gymnasieutbildningen som hon hänvisade till. Projektet innebar att två grupper i gymnasiet, en i historia och en i modersmål, arbetade i mindre grupper kring wikis. Lärarna hade planerat övningarna och forskarna intervjuade senare studerande kring hur wikiarbetet påverkat deras skolarbete i kurserna. Mera info om det övergripande Tieto haltuun-projektet finns här.
Wikipedia är ett omtvistat ämne i skolorna och vissa godkänner inte alls Wikipedia som en källa, trots att det är där de flesta av oss hamnar förr eller senare. Det är knappast någon nyhet att Wikipedia faktiskt innehöll färre felaktigheter än uppslagsverket Encyclopaedia Britannica. Idén med Wikipedia är förstås att arbeta fram artiklar tillsammans och därför inkluderas också den kollaborativa aspekten i Heinströms projekt. Samarbetet verkade inte ha fungerat speciellt väl och många grupper delade helt enkelt upp övningen och skrev den enskilt.
Heinström presenterade många intressanta resultat, men ett var att största delen av de 35 respondenterna skrev för läraren och offentligheten med Wikipedia inverkade på rätt få studerande. Vissa upplevde en större press när de skrev offentligt och det fanns de som tog det som ett personligt påhopp om någon ändrade eller raderade deras texter. För en av respondenterna skrevs texten om med tanke på medstuderande som skulle använda wikina som en lärobok inför provet, vilket tolkades som en ökad omtanke om andra. Bedömningen upplevdes som en central bit av uppgiften och för några respondenter var wikis anonyma inlägg och krävde därför inte lika stor ansträngning, men motsatta åsikter fanns också och upplevde den offentliga texten som mera krävande än när enbart läraren läser den. Informationssökningen i sig verkade inte vara ett problem, men däremot nog analysen av materialet, vilket också tidigare forskning bekräftar.
I och med att jag jobbat en del med wikis och samarbetsinlärning under min forskningsprocess så känner jag igen mycket av det som Heinström talade om. Samtidigt undrar jag var det pedagogiska tänket fanns när övningarna planerades. Det kommer inte som någon överraskning att studerande är fokuserade på bedömningen. Vi må vara sociala djur i grunden, men samarbete är något vi lär oss och något som vi kan bli bättre på. Så länge som bedömningen utgår ifrån individuella prestationer så ser få studerande nyttan med samarbete.
Grupparbeten kan vara oerhört givande, men de kan också vara bland det värsta i pedagogikens historia beroende på hur de planeras, precis som vilken annan undervisningsmetod som helst. När det krävs problemlösning och olika kreativa lösningar i en övning så blir också samarbetet mera fruktbart eftersom alla gruppmedlemmar kan komma med förslag och föra arbetet vidare. I historia kunde en jämförande analys av en historisk händelse och en aktuell händelse vara exempel på det. Då kan det material som redan finns på nätet utnyttjas för att analysera olika aspekter av händelserna och båda händelsernas relevans kan klargöras tydligt i studerandes texter. En enskild studerande hinner inte bearbeta all den information som finns och därför blir också samarbetet ett stöd, inte ett hinder i arbetsprocessen.
Wikin är ett utmärkt sätt att samla gemensamma projekt, men själva samarbetet och skrivandet har mina grupper gjort i Google dokument och där kan läraren enkelt handleda och följa med skrivprocessen. Ett dilemma med Wikibooks som jag använt är att när flera personer publicerar samtidigt så finns risken att texter försvinner, därför är ett annat gemensamt skrivdokument bättre eftersom texten finns sparad där. Jag bad mina studerande att först skriva in referenserna i Google dokumentet och sedan sparade de hela texten i Wikibooks för att undvika att alla källhänvisningar gick förlorade. Klippa-klistra-metoden är alltså användbar i vissa fall! Även om referenssystemet i wikin känns något föråldrat och onödigt krångligt så tvingar det användarna att skriva in sina källor manuellt och det räcker inte med länkande hit och dit som i bloggar, och det i sig är en värdefull övning.
Heinström konstaterade att lärarens handledning är viktig för att dylika projekt ska fungera och i den grupp där läraren mera aktivt uppmuntrade och stödde gruppernas arbete blev också wikiarbetet mera framgångsrikt. Ta en titt på videoklippet jag länkade till och notera hur central del av undervisningen samarbetet är. Det är ett återkommande arbetssätt under hela kursen och inte enbart ett enskilt moment nu som då. I bästa fall kan det genomsyra skolans verksamhet på många andra plan och stöda gemenskapen bland studerande, respekten för andras åsikter och glädjen över att dela kunskap och lära sig tillsammans med andra.
Två begrepp som mer eller mindre förföljer mig är digital och virtuell. Begreppet digital handlar i grunden om hur information och material sparas, delas och bearbetas. Det mesta i administrativ väg sker digitalt numera. Digitala program som Wilma/Helmi fungerar som en informationskanal mellan hemmet och skolan. Det digitala har förenklat informationsförmedlingen, men det är egentligen irrelevant ur pedagogisk synvinkel. Att hämta information från en hemsida eller ta emot samma info från läraren inverkar väldigt lite på själva lärprocessen. Största fördelen är ju att ungdomar kan ta del av många olika slags källor via världens största bibliotek, men om de förmår tolka och hantera källorna är en annan fråga. Samma utmaning har existerat också före den digitala och virtuella epoken.
Den virtuella miljön innebär att elever får interagera med olika slags material, miljöer och att de får arbeta på mångsidiga sätt medan de lär sig. DET är intressant ur pedagogisk synvinkel för när vi lägger till aktivitet i sammanhanget så innebär det för det mesta att något slags lärande sker. Spel i undervisningen kräver egentligen flera blogginlägg, men 16-årige Jonathan Schenker sammanfattar väl det som forskningen också konstaterat. Bra spel är interaktiva, motiverande, stimulerande och de stöder den individuella lärprocessen. Du kan inte vara passiv i en spelmiljö, lika litet som elever borde vara passiva i en virtuell lärmiljö.
Fördelen med virtuella resurser är att kommunikationen mellan elever och lärare underlättas. Jag har tidigare bloggat om Googles dokument i undervisningen och det är bara ett exempel på hur studerande kan skriva tillsammans, lära tillsammans och skapa gemensamma texter medan läraren aktivt kan ge respons och följa med textens utveckling i realtid. Det intressanta med samarbete är ju att nya idéer föds, vi får stöd av varandra och skrivprocessen kan bli lättare och texten bättre när fler än en skribent deltar. På universitetsnivå används peer review eller referentgranskning i olika sammanhang, men första och andra stadiets utbildningar ger mera sällan elever och studerande möjligheten att läsa varandras texter, vilket egentligen är synd eftersom den egna skrivprocessen också kan stärkas när man får ge kommentarer på en annans text. I den här prezin försöker jag samla olika idéer kring hur Googles verktyg kan användas i undervisningen.
En blogg kan fungera som ett digitalt skyltfönster för en lärares kurser, men en blogg kan vara ett forum för elevernas projekt som planeras tillsammans gruppvis med hjälp av text, bilder, videoklipp, filmer och så vidare. Det finns inte alltid en tydlig gräns mellan det digitala och det virtuella, utan det beror på hur olika webbverktyg används. Om inte läraren förankrar motivet med ett spel eller ett blogginlägg i undervisningen leder det inte nödvändigtvis till fördjupade kunskaper utan det blir ett lösryckt moment som studerande inte förstår.
Lärare kan använda videoklipp för att förmedla sina föreläsningar (digitalisering) eller så kan studerande göra projektarbeten där ett tema problematiseras ur olika synvinklar (virtualisering). I den här videon har ämneslärarstuderande i historia, samhällslära, religion, filosofi, modersmål och litteratur fördjupat sig i Det muslimska brödraskapet och dess kvinnosyn. Vi (pedagoger vid ämneslärarutbildningen vid Åbo Akademi) valde att använda apparna ExplainEverything, YouTube, WordPress under projektet. Studerande hade tillgång till pekplattor, men på eget initiativ använde de också sina bärbara datorer och iMovie för att färdigställa videoklippen. Att virtualisera undervisningen innebär att förlora en del av kontrollen som lärare, men samtidigt ger du utrymme för studerandes initiativförmåga och kreativitet, vilket påverkar motivationen positivt!
När undervisningen och metoderna i klassrummet virtualiseras så leder det ganska naturligt till frågor om upphovsrätt, källkritik och informationshantering, speciellt om studerandes material publiceras offentligt. Läraren kan också betona samarbetsförmåga som en del av kursmålen i och med de virtuella verktygens kommunikativa karaktär och forskningsbaserat lärande fungerar utmärkt i en digital miljö där otaliga källor kan granskas och diskuteras tillsammans med övriga studerande och läraren. Det handlar alltså inte bara om studerandes aktivitet, utan också om att läraren är aktivt med under hela lärprocessen, men det är ju inget nytt under solen.
Second Life är en spännande värld att upptäcka. Den här veckan har jag försökt teleporta mina underåriga studerande till börsen, klubbar och shopping center, men det mesta ville inte SL tillåta. Åldersgränsen är 18 för de flesta områden och det här uppskattar jag som lärare, samtidigt är det oerhört synd att t.ex. börsen i SL inte är tillgänglig.
Andra områden mår bra av K-18 stämpeln. Det finns tre nivåer i SL: general, moderate och adult. General är de områden som alla kan röra sig på, medan moderate och adult har 18 års åldersgräns. Både det visuella språket (främst avatarers utstyrslar och reklamer) och det skrivna språket i chattar och voice kan vara kraftigt sexualiserade på adult områden, ibland också på moderata ställen. Det säger sig självt att psykologer har ett intressant fältarbete i SL för där möts fantasier och fetischer av alla de slag.
Över 30 % av alla SL-användare är kring 25-34 år, 24 % är mellan 18-24, 20 % är 35-44 år, medan 12 % är 45+ år. Innehållet i SL är kanske främst riktat till 20+ och 30+ med allt vad det innebär. Skolor har oftast mera avgränsade områden utan vuxet innehåll på gott och på ont. Det finns en fördel med miljöer med ett tydligt pedagogiskt mål. Det kunde vara spännande att skapa miljöer som Wall Street eller Helsingforsbörsen tillsammans med experter för att ge en inblick i deras arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Men det kunde lika gärna handla om att placera studerande i en sandlåda och låta dem bygga en produkt de vill pröva sälja på SL marknaden. Undervisningen i SL kan vara väldigt praktisk där de minsta beståndsdelarna granskas eller där städer, naturens underverk och mänskliga uppfinningar, handlingar och kommunikation studeras på nära håll.
Studerande på jakt efter villiga informanter.
Det finns förstås ett mervärde i att träffa andra som rör sig i SL och se världen som den ter sig för vanliga användare. Jag måste tillägga att 99% av alla jag pratat med i SL har varit trevliga och hjälpsamma, därför beslöt jag att handleda mina studerande ut i den. Denna vecka jobbar de med att intervjua avatarer kring deras konsumtion i SL. Det är egentligen vår första kontakt med omvärlden och de flesta studerande hittade rätt snabbt villiga intervjuoffer. Studerande måste kommunicera på engelska och de får fungera som forskare i världen. De lär sig hur kommunikationen går till i SL samtidigt som de arbetar med begreppet konsumtion. Det kommer kanske som en överraskning att vissa faktiskt spenderar ”riktiga” pengar i SL och för den som har tid så kan SL till och med vara en arbetsplats, endera som DJ, värd eller värdinna på en klubb, eller varför inte som egen företagare. Om inte John Dewey postumt myser över detta exempel på ”learning by doing” så blir jag besviken.
Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande. Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.
Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.
Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.
Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen. För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.
Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.
– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?
Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.
En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.
Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.
