Nu har vi glädjen att presentera en film om projektet Pekplattans pedagogiska potential! Projektet har officiellt avslutats i mars 2014 och filmen försöker vi sammanfatta en del av de saker vi lärt oss under projekttiden.
Filmen och en länk till de Pro Graduavhandlingar som gjorts inom projektet finns under Delprojekt>PPP.
Välkommen på seminariet
THINKING OUT OF THE SCREEN.
DiDiDi-seminarium om konst, multilitteracitet i digitala (lär)miljöer.
Tidpunkt: 9.5.2014 kl.13-15
Plats: Academill, rum D405
Seminariet kan ses som webinarium via länken https://connect.vasa.abo.fi/dididi
Anmäl dig till VIA DENNA LÄNK
På programmet:
Postdoktoral forskning, utveckling av bildkonsten vid VÖS: Bildkonsten och DiDiDi-projektet med Hannah Kaihovirta-Rosvik, universitetslärare/ÅA
Aktuella pro-gradu avhandlingar knutna till DiDiDi
Gemensam diskussion under ledning av Ria Heilä-Ylikallio, professor/ÅA
Vad kan modersmål, litteratur, religion, historia och samhällslära lära av varandra och hur kan dessa ämnen gemensamt tolka en händelse som den arabiska våren? Under en vecka i februari arbetade ämneslärarstuderande i ovannämnda ämnen vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi i mindre grupper kring temat arabiska våren i Egypten.
Målet var att de blivande lärarna skulle tänka didaktiskt och skapa ett videoklipp som kan användas i undervisningen på gymnasienivå. Medan de gjorde det här fick de pröva sin samarbetsförmåga och också digitala kompetens. Vår tanke var att de med pekplattor och appen ExplainEverything skulle klara av uppgiften, men de flesta grupper kombinerade både dator och pekplatta, samt olika appar (bl.a. iMovie).
Grupperna har presenterat sina videoklipp och potentiella pedagogiska grepp för lärare som vill använda dem i undervisningen på projektets blogg, men direktlänk till blogginläggen finns under videoklippen. För att genomföra det hela anlitades IT-pedagogen Fredrik Åman för pekplatteintroduktion, journalisten Ingrid Svanfeldt handledde kring manusarbete, dessutom fördes en diskussion med religionsvetaren Nina Björkman som doktorerar på Muslimska brödraskapet.
Journalisten Ingrid Svanfeldt är Facebookvän med Yasmine Ryan och på den vägen fick vi in två journalister i rummet! Bild: Charlotta Hilli, CC.
Projektet är ett sätt att visa hur videoklipp kan användas i undervisningen, vid klassrumsdiskussioner men också som arbetsmetod för studerande och elever. Vi utgick ifrån ett problembaserat lärande (PBL) och grupperna fick arbeta en del på egen hand, men vi hade regelbundna sammankomster där de presenterade sina manusidéer. För varje gång vi träffades hade grupperna utvecklat sina idéer och speciellt manustänket är guld värt i ett dylikt projekt!
När tekniken fungerar så är den suverän! Journalisten Yasmine Ryan deltog i en kort diskussion med gruppen från sitt hem i Tunisien. Bild: Charlotta Hilli, CC.
En extra guldkant innebar Skypesamtalet med journalisten Yasmine Ryan, som är baserad i Tunisien och kunde jämföra situationen i de båda länderna. Gruppen nedan valde att spela in en del av intervjun (med pekplattan) och använda den i sitt videoklipp. Grupperna har arbetat med olika slags autentiska källor (intervjuer, videoklipp, bilder, citat, dikter) för att förmedla en liten del av ett komplext tema. De hade bearbetat oerhört mycket material för att kunna producera sina videoklipp. En del grupper har källförteckningen i videoklippet, andra har den i sina blogginlägg. De har tolkat källorna och kritiskt granskat dem under processens gång, samt diskuterat upphovsrättsliga frågor. Det här kan vara ett sätt att stärka skolungdomars medie- och källkritiska förmåga.
Det är ingen nyhet att lärare tvingas ta ställning till det som händer i omvärlden, och det är inte enbart historia och samhällslära som kan axla det här ansvaret. För att förklara och förstå det som sker har olika ämnen stöd av varandra, så dylika projekt kan gärna genomföras ämnesintegrativt för att också ge lärare möjlighet att lära av varandra och förstås underlätta handledningen av studerande. Personligen skulle jag inte genomföra det utan mina kolleger Mårten Björkgren (religion), Tom Gullberg (historia och samhällslära), Anders Westerlund (modersmål och litteratur), samt Emilia Sylvin som deltog i mindre skala med geografin och PBL i åtanke. Projektet avslutades med att vi handledande lärare presenterade projektet och ämneslärarstuderande presenterade sina videor under seminariet Läraren och Islam i skolan för bland annat lärare och islamologer. Stort tack till Dididi för det ekonomiska stödet som gjorde det möjligt för oss att anlita de viktiga utomstående experterna!
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi, samt historie- och samhällslärare.
I Dan Åkerlunds doktorsavhandling ”Elever syns på nätet. Multimodala texter och autentiska mottagare.” (2013) beskriver han det paradigmskifte som sker i skolvärlden idag. För oss som vet vad skifte är men inte paradigm så krävs ett exempel som berör det Åkerlund skriver om, nämligen hur IT-tekniken förändrar våra uppfattningar om det mesta, också lärande och kunskap. Åkerlunds paradigmskifte utgår ifrån att pedagoger använder välbekanta metoder som varit gångbara sedan 1800-talet, men vi påverkas också av alla nya idéer om hur IKT kan tillämpas i undervisningen.
Bilden är tagen från http://donaldclarkplanb.blogspot.fi/2012/09/school-slates-original-ipads.html
Elever ur folkskolans tid skulle säkert känna igen sig i ett modernt klassrum där pekplattor används. Pekplattan och griffeltavlan ser snarlika ut, inte sant? Pulpeter, kateder, svarta tavlor, smarta tavlor, en och annan väggkarta – den fysiska miljön har inte förändrats speciellt mycket, men verktygens funktionalitet har det. Pekplattan och internet ger oss bland annat en interaktiv kartbok och vi kan dyka ner i Amazonfloden, spjälka upp dess minsta beståndsdelar, utforska djurlivet i den och ta oss en vandring längs den. De stora väggkartorna som hela klassen kunde/kan samlas kring har en viss information om ett område, men tyvärr uppdateras inte förändringar i nationsgränser eller miljön och det går inte att zooma in intressanta ställen överhuvudtaget. Vi står alltså med ena foten i folkskolans klassrum och med andra foten i det digitala klassrummet. Utmaningen är att ta med oss det värdefulla ur tidigare klassrum, men också anamma de nya digitala möjligheterna med tanke på framtida kunskapskrav.
Griffeltavlans och kulramens historia är lång, och berättar mycket om synen på lärande. Repetition är A och O. Genom upprepade övningar nöttes kunskapen in. Pekplattan ger faktiskt liknande möjligheter – skriv- och räkneappar som hjälper eleverna att lära sig läsa, skriva och räkna. Samtidigt inser vi att pekplattans potential sträcker sig längre än så, där material kan sparas, spelas in, produceras, redigeras och delas obehindrat.
Griffeltavlan, kulramen och kartorna visar att skolan tidigt utnyttjade olika redskap i undervisningen för att stöda lärandet. De digitala redskapen är mycket mera användbara än föregångarna, förutsatt att de används på rätt sätt. Synen på kunskap förändras delvis och vi inser att det blivit svårare att memorera fakta i en tid när så mycket förändras så snabbt. Vi upplever som bäst paradigmskiftet och få lärare är egentligen kompetenta att använda tekniken som den kunde användas av många orsaker. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Föreläsningar, anteckningar och repetition har varit en del av skolvärlden oerhört länge, medan pekplattan funnits sedan 2010! Vi kan självfallet förbjuda tekniken och stanna kvar i folkskolans trygga värld. Eller så accepterar vi att digitaliseringen behövs (precis som griffeltavlorna behövdes någon gång i tiderna), men på villkor som stärker lärprocessen hos våra barn och ungdomar.
Charlotta Hilli är doktorand inom dididi
Digitala prov ligger i hetluften. Studentexamensnämnden försöker mer eller mindre desperat få studentproven digitaliserade mellan 2016 och 2019. Ett digitalt prov skrivs med dator och materialet finns i digitalt format, men om Internet ska vara tillgängligt – därom kan de lärda tvista. Det verkar för tillfället som om Internet blir för stor nöt att knäcka i studentproven. Vackert så. Hellre genomförs digitaliseringen stegvis och framgångsrikt än som ett hastverk som leder till kaos. Det är trots allt våra blivande studenters rätt att få skriva ett välplanerat prov och få tillräckligt med information om provet i god tid före det skrivs. Lärarna behöver kunna handleda och förbereda sina studerande, vilket innebär att exempelprov bör vara klara inom en ytterst snar framtid. Ett bra inlägg kring hur digital teknik kan användas i proven hittas i Simon Hansells blogg.
Jag har under hösten 2013 låtit studerande skriva digitala prov i ekonomikursen i gymnasiet. En grupp kunde välja om de ville skriva pappersprov eller digitalt med dator och internet tillgängligt. Av 27 studerande valde 20 studerande att skriva digitalt. I min virtuella ekonomikurs är det självklart att alla studerande skriver digitalt och nätbaserat prov. Erfarenheterna är enbart positiva i detta skede. Mina studerande skrev proven i Google+ dokument, se mitt blogginlägg om Google Drive om tekniken är obekant.
Studerande kunde ställa frågor inne i provet och jag kunde handleda och ge tips som hjälpte dem skriva bättre svar. Det kunde handla om enkla strukturella frågor (”Dela in uppgiften i a-b-c om frågan kräver det”) och ibland om att vägleda dem in på rätt aspekt av en fråga (”Här krävs en längre diskussion”). Provet blev ännu ett tillfälle att lära sig för studerande och där jag kunde följa med deras skrivprocess och ge kommentarer enligt behov. En studerande hade helt glömt bort att hänvisa till en källa hen använt och det löste vi genom att studerande skrev om sitt svar i efterhand och jag kunde handleda kring hur källhänvisningar fungerar. Istället för att få kommentarer efter att vitsordet är satt kunde studerande före inlämningen redigera svaren och förbättra sina essäer. Processkrivandet är ett nytt fenomen för studerande och min uppfattning är att den stöder deras lärande mycket bättre än tidigare system. Nämligen MEDAN de skriver och de får svar på sina frågor när det känns relevant och när de ännu kan förändra något i sina texter. I arbetslivet är det ju ytterst sällan vi skriver texter utan att någon korrekturläser eller redigerar dem under skrivprocessens gång.
Kommentarer under skrivprocessen kan självklart också vara irriterande för en koncentrerad studerande så där får vi som lärare inte bli för hjälpsamma och störa dem alltför ofta. Vill man ge handledning medan de skriver så har alla studerande förstås rätt till den och där blir det extra viktigt att behandla alla jämlikt och faktiskt ge handledning till alla oavsett nivån på svaren.
Provtiden på 2h kunde ha varit längre eftersom studerande skrev två essäsvar. Tidsbegränsningen gjorde att jag valde att ge allt materialet de skulle arbeta med i länkar, och studerande behövde egentligen inte söka material själv. Statistik eller annat material som ska analyseras tar sin tid och att dessutom söka material kräver ett annat tänkesätt när det gäller frågornas karaktär. En kombination av både förhandsgivet material som ska analyseras och informationssökning på egen hand blir säkert aktuellt i något skede, men då behöver också provtiden ses över. Mängden information på Internet minskar inte. Till och med en van användare får sätta mycket tid på att hitta bra källor. Frågornas mängd behöver i så fall helt klart minskas från nuvarande 6 frågor som ska besvaras på 6h i studentprovet i samhällslära.
Den som inte förberett sig genom att arbeta med kursmaterialet på förhand göre sig icke besvär får jag tillägga. Mina studerande hade föreläsningar i en YouTube-lista och en del textbaserat material i vår Wikibok, men för att skriva ett bra svar fanns inte tid för att läsa in sig på sådant som vid provtillfället var oklart. Det är alltså samma förberedelser som krävs som inför ett prov utan nätkontakt och den biten vill vi knappast tumma på. Kunskap gror långsamt och det är självklart väsentligt att studerande aktivt arbetar med kursmaterialet under hela kursen, inte enbart vid ett provtillfälle.
Jag kontrollerade att provsvaren inte var plagierade och som sagt var det endast en studerande av 30 som hade svårigheter med källhänvisningarna. Det största problemet är väl att studerande kan få hjälp av vänner och bekanta som inte är publicerade på nätet. Jag sa från första början att studerande kan samarbeta, men att alla provsvar ska vara individuellt skrivna. Om studerande utnyttjade möjligheterna till samarbete vet jag faktiskt inte, men jag tror att tidspressen också gjorde att de var tvungna att arbeta effektivt och enskilt. Samarbete tar tid.
De flesta av mina studerande klarade sig alldeles utmärkt och när jag tog en titt på deras tidigare betyg så har de rört sig kring samma nivå eller stigit något. Skillnader i provvitsorden handlade om hur väl förberedda de var inför provet och om essäskrivande är en utvärderingsform som passar dem. I framtiden skulle jag gärna ge svaga skribenter möjligheten att muntligt spela in sina svar för att pröva om de har lättare att formulera sig den vägen. Danmark brukar användas som föregångsland när det gäller digitala prov och jag ser verkligen samma fördelar som danskarna gör med att skapa intressanta uppgifter där studerande får använda alla kunskaper och hjälpmedel de har.
Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi
Ni vet hur det är med planering. Den är bra att ha, men räkna inte med att den håller. Min plan för veckans Second Life gruppträff var att studerande skulle läsa en artikel jag länkat till som en pdf, vi skulle diskutera den och sedan besöka börsen i Second Life. Resten av tiden skulle jag handleda projektarbeten.
I min naiva tillvaro trodde jag att det räckte med att scanna in en artikel och sedan dela den länken med andra. Ack så fel jag hade. Den inscannade versionen leder bara till Åbo Akademis e-post eftersom allt som scannas skickas till min e-post. Nåja, jag började söka efter hur pdf-filer kan delas och det gav mig mest mera huvudbry. Ni vet hur det är när man snabbt och under tidspress behöver hitta information på nätet. Det var först när min kollega och IT-pedagogen Andreas Sundstedt loggade in i Second Life som han kunde förklara vad jag måste göra: spara filen i t.ex. dropbox, höger-klicka på filen och välj dela länk. 20 sekunder och så var problemet löst. Alla lärare borde ha en egen IT-pedagog!
Slutsatserna från veckan är att det lönar sig att dubbelkolla alla länkar några gånger. Den viktigaste insikten under de gångna månaderna är att IT-pedagoger borde finnas i alla skolor. Tekniken är alltför krävande för att varje enskild lärare ska vara expert på alla program och teknisk problemlösning. Dessutom är det en sak att kunna ett program och en helt annan att kunna använda det ur pedagogisk synvinkel. Under min tid vid Kyrkslätts gymnasium hade jag nästan dagligen kontakt med IT-ansvarige Joakim Granqvist och utan hans hjälp skulle jag knappast ha använt tekniken i lika stor utsträckning som jag gjorde. Behövde jag IT-stöd så var Joakim oftast på plats inom några minuter och det är en väsentlig skillnad på att få hjälp omedelbart eller att ha IT-stöd som kanske dyker upp några dagar senare. Det går inte att uppmana till IKT i skolorna om lärare lämnas ensamma med sina frågor och problem. Ge duktiga IT-pedagoger och IT-stödpersoner den uppmärksamhet de förtjänar – utan dem kommer digitaliseringen i skolorna inte att bli annat än halvmesyrer.
Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi
Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.
När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.
Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.
Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)
Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)
Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi
Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.
– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?
Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.
En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.
Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi
Under eLearning 2.0 konferensen fick jag höra hur dyslektiker kan utveckla sin studieteknik med hjälp av 2.0 verktyg. Gemma Holtam bloggar om just detta och hon verkar ha samlat på sig en hel del intressanta appar. Redan kamerafunktionen i mojängerna idag underlättar livet för en dyslektiker eftersom föreläsningsanteckningar kan fotograferas istället för att studerande ska kämpa med att både skriva och lyssna. Jag är knappast den enda som sett den här bilden, men om du har otaliga lektioner under en dag så blir det ohållbart att enbart fotografera anteckningarna, men var lugn för tekniken utvecklas hela tiden.
Tack vare e-böcker kan läsare lägga bokmärken vid viktiga stycken, kopiera dem och senare läsa noggrannare igenom dem och göra anteckningar kring dem. Alla studerande sparar ju både tid och energi på detta sätt, men om både läsandet och skrivandet går väldigt långsamt så förstår jag att detta är ett verkligt hjälpmedel.
På tal om anteckningar, vem har sagt att de måste göras skriftligen? Tack vare appar som Audio Notetaker och AudioNote kan studerande spela in anteckningarna och dessutom har apparna utvecklats så att man lättare kan söka bland anteckningarna, lägga till skriftliga anteckningar och bilder. En verklig guldgruva för att kunna gå tillbaka och lyssna flera gånger på viktiga delar av föreläsningarna! Och vem skulle inte ha nytta av den funktionen?
När jag lyssnade på Holtams presentation som utgick ifrån hennes egna erfarenheter som en studerande med dyslexi så började jag fundera på studietakten för alla skolelever och studerande. Det är verkligen inte enbart dyslektiker som får kämpa med att minnas de texter de läst eller skriva anteckningar i rasande fart. Det vad ovannämnda appar gör är att effektivera studietiden och de hjälper studerande att spara kunskapen på ett vettigt sätt. Jag skulle gärna gå tillbaka till otaliga föreläsningar jag suttit på och lyssna på dem igen, speciellt som nybliven lärare skulle jag ha haft nytta av att repetera en hel del av grundstudiernas föreläsningar. Vi vill ju att studerande ska samla på sig en kunskapsbank för livet och även om anteckningsblocket och pennan varit duktiga trotjänare så kan studietekniken utvecklas betydligt mera än så!
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi
Igår tisdag diskuterades ämnet IT och pekplattor i undervisningen i programmet Jouren i radio X3M. Ann-Catrin Granroth hade besökt Pedagogiska fakulteten och intervjuat IT-pedagog Fredrik Åman samt lärarstuderande Marie Håkans och Jonas Vasur.
Deras tankar kring IT i undervisningen, pekplattor och den digitaliserade studentexamen samt diskussionen i studion kan man lyssna på via länken nedan (OBS! Progammet finns tillgängligt på Arenan fram till tisdag 28.5). Marie Håkans avhandling som är under arbetet nämns i programmet men hennes kandidatavhandling finns redan att tillgå här!
http://arenan.yle.fi/radio/1907959 (lyssna mellan 01:19:00 och 01:41:00)
/IT-pedagog Andreas Sundstedt