Läraren i fokus (både offline och online)

Häromdagen hittade jag en artikel som kritiserade individualiseringen i de svenska skolorna. Det som ofta slår mig när IKT i undervisningen diskuteras är att läraren verkar försvinna i bakgrunden, medan tekniken och den ensamma eleven står i fokus, istället för att som i bilden nedan involvera både lärare, elever och teknik.

ict school

IKT är inte pedagogik i sig. Lika litet som en lärobok är det. Om det var fallet så skulle inga lärare behövas eftersom elever kunde sätta sig ner med sina läroböcker och lära sig allt på egen hand. IKT är ett verktyg, precis som en lärobok. Läraren är den som planerar arbetet och väljer sina verktyg.

Det räcker inte med att sätta en dator framför eleven för att hen ska lära sig. IKT kan tillföra mycket positivt till undervisningen, men utan vettig planering och tillräcklig IT-pedagogisk kunskap hos läraren så kan det bli ett totalt fiasko. Skickar du en elev ensam till biblioteket för att söka material, så misstänker jag att du får exakt samma resultat som om du låter en elev ensam söka allt material på nätet: planlöst sökande och ytlig informationshantering. Resultat: frustration hos både elev och lärare, eftersom slutresultatet inte blir vad det kunde ha blivit.

Fördelen med IKT är att du som lärare kan följa med elevens process i t.ex. ett Google+ dokument och där kan du snabbt se de källor som eleven hittat. Tillsammans kan sedan källorna och källkritiken diskuteras. Tillsammans. Läraren ska finnas med som en aktiv del från början till slut under lärprocessens gång och introducera, förklara, handleda och fördjupa ämnet. Och det är här jag tror länken mellan lärare och elev i många klassrum brister.

Ifall målet med lektionen är att öva upp informationssökningen så då kan det vara en idé att låta elever pröva olika sökord och fritt söka material själva och sedan diskutera kring vilka källor är tillförlitliga och varför. Dylika övningar är bra med jämna mellanrum, men för framgångsrika projektarbeten får nog lärare räkna med att göra en hel del informationssökning själv.

Enligt min erfarenhet är det mera konstruktivt att läraren valt ut ett specifikt material som eleverna får arbeta med parvis eller gruppvis för att sedan presentera endera i text eller muntligt vad de lärt sig. Idealet är att låta eleverna fördjupa sig i ett delområde de är intresserade av och ge mera material kring det. Tillsammans med gruppen kan läraren sedan bygga vidare på det som eleverna lärt sig och utveckla temat på olika sätt. Desto yngre elever desto tydligare styrning från lärarhåll.

När kommuner köper in pekplattor och datorer för att stärka elevernas IKT-kunskaper, så ska de samtidigt satsa pengar på lärares fortbildning inom IKT-pedagogik. Jag tror de flesta lärare känner sig ensamma med sina IKT-frågor. Mellan alla lektioner, lärarmöten, föräldramöten, kustordieringar, provrättande, administrativa uppgifter och planering av undervisningen finns oftast inte tid för att utveckla IKT i den egna undervisningen. Det kommer heller inte att ske mirakulöst bara för att alla elever får en pekplatta eller dator. Kommuner behöver diskutera med skolorna: Vad behöver rektorer och lärare för att framgångsrikt kunna tillämpa IKT i undervisningen? Min gissning är att svaret blir: mera tid för planering, bra fortbildningar kring IKT i undervisningen och fungerande teknik. Vill vi stärka våra ungdomars ämneskunskaper och IKT-kunskaper finns det inga genvägar. Läraren är och förblir central för elevers lärande, och vi ska sluta tro att IKT i sig självt kommer att stärka lärandet hos våra elever.

Charlotta Hilli är doktorand i Dididi

di-di-digitala prov

Digitala prov ligger i hetluften. Studentexamensnämnden försöker mer eller mindre desperat få studentproven digitaliserade mellan 2016 och 2019. Ett digitalt prov skrivs med dator och materialet finns i digitalt format, men om Internet ska vara tillgängligt – därom kan de lärda tvista. Det verkar för tillfället som om Internet blir för stor nöt att knäcka i studentproven. Vackert så. Hellre genomförs digitaliseringen stegvis och framgångsrikt än som ett hastverk som leder till kaos. Det är trots allt våra blivande studenters rätt att få skriva ett välplanerat prov och få tillräckligt med information om provet i god tid före det skrivs. Lärarna behöver kunna handleda och förbereda sina studerande, vilket innebär att exempelprov bör vara klara inom en ytterst snar framtid. Ett bra inlägg kring hur digital teknik kan användas i proven hittas i Simon Hansells blogg.

Jag har under hösten 2013 låtit studerande skriva digitala prov i ekonomikursen i gymnasiet. En grupp kunde välja om de ville skriva pappersprov eller digitalt med dator och internet tillgängligt. Av 27 studerande valde 20 studerande att skriva digitalt. I min virtuella ekonomikurs är det självklart att alla studerande skriver digitalt och nätbaserat prov. Erfarenheterna är enbart positiva i detta skede. Mina studerande skrev proven i Google+ dokument, se mitt blogginlägg om Google Drive om tekniken är obekant.

Studerande kunde ställa frågor inne i provet och jag kunde handleda och ge tips som hjälpte dem skriva bättre svar. Det kunde handla om enkla strukturella frågor (”Dela in uppgiften i a-b-c om frågan kräver det”) och ibland om att vägleda dem in på rätt aspekt av en fråga (”Här krävs en längre diskussion”). Provet blev ännu ett tillfälle att lära sig för studerande och där jag kunde följa med deras skrivprocess och ge kommentarer enligt behov. En studerande hade helt glömt bort att hänvisa till en källa hen använt och det löste vi genom att studerande skrev om sitt svar i efterhand och jag kunde handleda kring hur källhänvisningar fungerar. Istället för att få kommentarer efter att vitsordet är satt kunde studerande före inlämningen redigera svaren och förbättra sina essäer. Processkrivandet är ett nytt fenomen för studerande och min uppfattning är att den stöder deras lärande mycket bättre än tidigare system. Nämligen MEDAN de skriver och de får svar på sina frågor när det känns relevant och när de ännu kan förändra något i sina texter. I arbetslivet är det ju ytterst sällan vi skriver texter utan att någon korrekturläser eller redigerar dem under skrivprocessens gång.

Kommentarer under skrivprocessen kan självklart också vara irriterande för en koncentrerad studerande så där får vi som lärare inte bli för hjälpsamma och störa dem alltför ofta. Vill man ge handledning medan de skriver så har alla studerande förstås rätt till den och där blir det extra viktigt att behandla alla jämlikt och faktiskt ge handledning till alla oavsett nivån på svaren.

Provtiden på 2h kunde ha varit längre eftersom studerande skrev två essäsvar. Tidsbegränsningen gjorde att jag valde att ge allt materialet de skulle arbeta med i länkar, och studerande behövde egentligen inte söka material själv. Statistik eller annat material som ska analyseras tar sin tid och att dessutom söka material kräver ett annat tänkesätt när det gäller frågornas karaktär. En kombination av både förhandsgivet material som ska analyseras och informationssökning på egen hand blir säkert aktuellt i något skede, men då behöver också provtiden ses över. Mängden information på Internet minskar inte. Till och med en van användare får sätta mycket tid på att hitta bra källor. Frågornas mängd behöver i så fall helt klart minskas från nuvarande 6 frågor som ska besvaras på 6h i studentprovet i samhällslära.

Den som inte förberett sig genom att arbeta med kursmaterialet på förhand göre sig icke besvär får jag tillägga. Mina studerande hade föreläsningar i en YouTube-lista och en del textbaserat material i vår Wikibok, men för att skriva ett bra svar fanns inte tid för att läsa in sig på sådant som vid provtillfället var oklart. Det är alltså samma förberedelser som krävs som inför ett prov utan nätkontakt och den biten vill vi knappast tumma på. Kunskap gror långsamt och det är självklart väsentligt att studerande aktivt arbetar med kursmaterialet under hela kursen, inte enbart vid ett provtillfälle.

Jag kontrollerade att provsvaren inte var plagierade och som sagt var det endast en studerande av 30 som hade svårigheter med källhänvisningarna. Det största problemet är väl att studerande kan få hjälp av vänner och bekanta som inte är publicerade på nätet. Jag sa från första början att studerande kan samarbeta, men att alla provsvar ska vara individuellt skrivna. Om studerande utnyttjade möjligheterna till samarbete vet jag faktiskt inte, men jag tror att tidspressen också gjorde att de var tvungna att arbeta effektivt och enskilt. Samarbete tar tid.

De flesta av mina studerande klarade sig alldeles utmärkt och när jag tog en titt på deras tidigare betyg så har de rört sig kring samma nivå eller stigit något. Skillnader i provvitsorden handlade om hur väl förberedda de var inför provet och om essäskrivande är en utvärderingsform som passar dem. I framtiden skulle jag gärna ge svaga skribenter möjligheten att muntligt spela in sina svar för att pröva om de har lättare att formulera sig den vägen. Danmark brukar användas som föregångsland när det gäller digitala prov och jag ser verkligen samma fördelar som danskarna gör med att skapa intressanta uppgifter där studerande får använda alla kunskaper och hjälpmedel de har.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Att skriva tillsammans, att lära tillsammans – Google Drive

Det bästa med Google+ är Google Drive där olika dokument, kalkylblad, presentationer m.m. kan skapas för privat bruk och de kan publiceras offentligt så att vem som helst kan söka dem.

Screenshot 2013-11-30 03.15.24

Ur pedagogisk synvinkel är det mest intressanta att alla slags dokument också kan delas med flera endera genom att ge alla med länken rätt att se dokumentet, kommentera dokumentet eller redigera dokumentet.

Screenshot 2013-11-30 03.15.00

Eller genom att bjuda in vissa personer vars e-postadresser du har. Dokumenten sparas i Googles molntjänst så det enda som skribenterna behöver göra är att skriva, skriva, skriva.

Screenshot 2013-11-30 03.14.39

Det lärare förstås vill är att kunna kommentera dokumentet. En funktion som jag uppskattat väldigt mycket och som är en av de främsta orsakerna till att jag rekommenderar Google Drive till alla lärare och studerande som aktivt vill delta i en skrivprocess tillsammans. Det finns också möjlighet att chatta med de övriga skribenterna om de är online samtidigt i dokumentet, vilket underlättar samarbetet avsevärt. Studerande ställer ofta frågor den vägen och jag kan enkelt handleda dem när jag ser vad de skrivit och vilka länkar/källor de använt. Chatthistoriken försvinner såvitt jag vet när du lämnar dokumentet.

Screenshot 2013-11-30 03.25.06

När kommentarerna har åtgärdats så kan både skribenter och kommentatorer välja att klicka på resolved/löst och då får du som lärare ett meddelande i din e-post om det här. Här vill jag ändå poängtera att kommentarerna verkar sparas enligt ett eget system. Jag märkte det när jag skrivit kommentarer i flera provsvar och när jag gick tillbaka till dokumenten några minuter senare så hade kommentarerna försvunnit. Det tog några minuter att hitta ett forum med en diskussion kring det här och snart fann jag en potentiell lösning. Det lönar sig att klicka på comments/kommentar-knappen när du skrivit in dina kommentarer. Då borde listan med dina kommentarer synas under fliken och det betyder att de sparats.

Screenshot 2013-11-30 03.48.40

En bra funktion när många studerande skriver tillsammans är redigeringshistoriken eller revision history. Ifall någon gör en ändring som de senare ångrar kan dokumentet återställas via den här funktionen. Jag tycker det är behändigt att hålla koll på vem som skriver vad, men då är det bäst att dela dokumentet med de studerande som skriver dokumentet. Jag har ofta skapat dokument där länken är det enda som behövs för att kunna skriva i dokumentet, men då finns det en stor risk för att alla skribenter syns som anonyma i redigeringshistoriken. Och om du som lärare bara här rätt att kommentera så då ser du inte historiken överhuvudtaget.

Alla dokument som delas med dig finns under fliken Shared with me och du får en inbjudan att se dokumenten i din epost. Dokumenten kan flyttas till mappar du skapar i din egen Drive, men det verkar som om de stannar kvar i Shared with me-mappen, vilket blir problematiskt om man arbetar med Google+ i många kurser. Listan på dokument blir snabbt väldigt lång, så det lönar sig att fundera på ifall studerande kan arbeta i samma dokument hela kursen.

Screenshot 2013-11-30 03.33.39

Om den som skapat dokumentet raderar det så tror jag att det försvinner ur din Shared with me-mapp också, vilket kan vara bra för Google+ användare att känna till. Det är lite annorlunda att använda Google+ än vanlig e-post där en fil kan läggas till som bilaga och mottagaren bestämmer när filen tas bort.

Just nu lutar jag mera mot att som lärare skapa de flesta dokument som används under en kurs. I mitt senaste blogginlägg diskuterade jag en av orsakerna till det här om Google+ grupper används som lärmiljö. Tillgången till redigeringshistoriken är en annan. Kontrollen över mängden dokument är en tredje. Fördelen med att som lärare numera främst behöva hantera stora mängder av digitala dokument  är att de är enkla att söka efter i Google Drive med hjälp av sökmotorn. Hur de organiseras på ett effektivt sätt är som alltid individuellt för varje lärare.

Screenshot 2013-11-30 10.07.20

Google+ har varit en ny miljö för de flesta av mina studerande och de första gångerna vi använde den blev många studerande förvirrade och att dessutom förvänta sig att de ska skapa och dela dokument ökar enbart förvirringen. När de vant sig vid Google+ så då blir det enklare att överlåta dokumentskapandet till dem. Eftersom enbart internet behövs för att arbeta med Google Drive så är det möjligt för studerande som befinner sig på annan ort att delta. En av mina studerande satt på tåget en förmiddag när vi hade lektion, men hen kunde ändå skriva ett projektarbete tillsammans med sin grupp. Det var trevligt för gruppen, för mig som lärare och för studerande själv som inte gick miste om lektionens arbete. Ännu en fördel med Google+.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Google+ som lärmiljö

Google+ har varit en väsentlig lärmiljö för mina studerande de senaste månaderna. Det går enkelt att skapa grupper i Google+ och de kan vara offentliga eller privata. De privata grupperna kan endera vara sådana att potentiella medlemmar ansöker om medlemskap, eller så kan gruppens ägare och skapare bestämma vem som bjuds in. I mitt fall har studerande bett om att få gå med i gruppen när de skapat en gmail-adress. En medlem i gruppen kan när som helst uppgraderas till moderator för gruppen och två veckor senare till ägare för gruppen, vilket är behändigt om flera lärare samarbetar under en kurs. Minus här är att nya ägare till gruppen faktiskt måste vänta två veckor på att bli det. Logiken där förstår jag inte. Skapa alltså gruppen i god tid före kursen om ni vill vara flera ägare.

Screenshot 2013-11-22 07.43.24

Privata gruppers innehåll kan enbart ses av medlemmarna, vilket är användbart när det är en skolgrupp och skolrelaterade uppgifter som publiceras i gruppen. Det är väldigt enkelt att skapa en grupp i Google+ och fördelen är att hjälpavsnitten är korta och bra. Något som inte undervisningsplattformer överlag lyckats särskilt bra med. Se mitt kritiska blogginlägg.

                       Screenshot 2013-11-22 07.54.44                    Screenshot 2013-11-22 08.03.54                  Screenshot 2013-11-22 08.04.06        

Det är naturligtvis enkelt att lägga in videor och länkar av alla de slag. Gruppen blir ett rätt så snyggt sätt att strukturera lektioner och teman för veckan, något som både närvarande och frånvarande studerande har nytta av.

Screenshot 2013-11-22 08.50.53

Det negativa med en Google+ grupp är att materialet lätt blir kaotiskt för nya medlemmar. Du organiserar i och för sig gruppens material under olika kategorier och kan sätta in viktiga länkar under olika rubriker. Jag har prövat Google+ i två grupper de senaste månaderna och min uppfattning är att många studerande har svårigheter att navigera i gruppen. Dessutom ser Google+ gruppen lite annorlunda ut när den används via telefon eller pekplattor. (Jag använder Google+ via dator.) Kategorierna är nödvändiga för att strukturera gruppens material och de som använder gruppen behöver lära sig att alltid gå till rätt kategori. MEN då syns inte de utomordentligt behändiga snabblänkarna, vilka ofta behöver användas parallellt med informationen under respektive kategori.

Screenshot 2013-11-22 07.43.45          Screenshot 2013-11-22 07.51.43Kategorier till vänster och länkar till höger. Ett sätt att ge en översikt över kursinnehållet och materialet.

Det blir alltså en del klickande fram och tillbaka. Dessutom är du tvungen att söka efter gruppen via din Google+ sida, vilket säkert kunde förenklas avsevärt. Google utvecklar ju hela tiden sina sökfunktioner och sökmotorn kommer ihåg vilka sökningar du gjort. Det är förvånansvärt att inte samma system tillämpas inom Google+.

Screenshot 2013-11-22 08.23.32

Det jag kommer att ändra på inför nästa kurs är mängden dokument som placeras in i Google+ gruppen. I nuläget har studerande skapat dokument i Google Drive och lagt in under sina grupper. Det är ett bra sätt för studerande att öva sig på att öppna och dela dokument med andra, men som sagt så blir dokumentöverflödet påtagligt för alla som besöker Google+ gruppen. Det är nästan enklare att som lärare skapa de dokument som används inom mindre studerandegrupper för att sedan låta studerande hantera individuella dokument själva. Det är definitivt en fördel med en Google+ grupp att du kan skapa mindre grupper som studerande arbetar inom och snabbt dela material under den gruppens kategori. Studerande kan också dela länkar och diskutera vidare kring sådant de jobbar med. I mitt nästa blogginlägg tänker jag skriva mera om Google Drive dokumenten och hur vi använt dem.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi och samlar under läsåret material i 3 virtuella kurser i ekonomi. Avhandlingens arbetsrubrik är ”Lärande och motivation i Second Life. En kvalitativ studie på gymnasienivå i samhällslära.” Programmen som används i kurserna är Google+, Second Life och Wikibooks.

Where the I meets the We

This was my first time at CARN (Collaborative Action Research Network) and it is the best conference I have been to for several reasons. Those of you who attend conferences know how it works. Key-notes are important, you look through the program and chose a couple of sessions you want to listen to, run between sessions and end the day with a conference dinner. For those of you who know a lot of people it might be a nice way to catch up, but when you are a new researcher like myself, getting to know people at conferences is tricky. Simply because there is little interaction and a lot of one-way communication (key-notes, presentations) and a tight schedule.

During CARN2013 there has been the key-notes and presentations, but also symposiums and work-shops. But most importantly there has been a critical discussion in smaller groups after each key-note. For me as a newbie in the research field, I have been able to ask questions during these critical discussions and I have had the pleasure of listening to researchers wiser than me discuss different topics in connection to the key-notes. And through this I have made new acquaintances.

CARN2013 is without a doubt the conference where I know the most people, partly because I attended an action research course before the conference and where I met many fellow junior and senior researchers. I have actually made small-talk with Stephen Kemmis and Wilfred Carr, which might give an indication of how welcoming CARN people really are. On behalf of the junior researchers around the world I tell you that this week has been a great way to introduce PhD students to the field of research, and also to the community of researchers. Suddenly a life beyond the PhD thesis seems remotely possible with career options linked to these networks of people.

Charlotta Hilli is a PhD student in the project Didactical Dimensions in Digital learning

Changing the way you think, changing the way you act

During the last week I’ve participated in an action research course called Researching Professional Practice: Opening Communicative Spaces led by Karin Rönnerman and Jane Wilkinson. Listening to prominent action researchers and discussing important aspects of the method has left me with many thoughts and questions that I have to ask myself while doing my study. We have talked to Björn Gustavsen, Stephen Kemmis, Doris Santos, Christine Edwards-Groves, Jane Wilkinson and Torbjörn Lund – their experience and stories have answered many of my questions and given me the confidence to go on with my own action research.

One significant point that has been made during the course is that changing your practice does take time and  we need to change the way we think before we can change the way we act. For me it has been a challenge to design a course for my students that actually IS something different, and as we know different isn’t always better, but in my case I feel it is necessary. In my prezi I try to paint my picture at the moment and this picture is ever changing. And change should be allowed to take time. Experience might be a nicer word for mistakes, but these mistakes makes me question what I do and through dialogues with my students I can understand their view better and also make the necessary changes.

The dialogues with my students might also change their way of thinking about their own learning and motivation, something I had not thought about, but the point was raised after my presentation by a fellow course participant, Bente Norbye. In discussions with others we develop our own thinking and that is why action research can never be a quick fix so to speak and it usually has an impact on everyone that participates. Communication takes time, but for those who are willing to participate in the dialogues it can be a profound and lasting change both in the way we think and the way we act.

 

Charlotta Hilli is a history and social studies teacher and a newcomer in the action research field. I’m writing my thesis (Learning and motivation in Second Life. A qualitative study in Social studies) in connection to the project Didactical Dimensions in Digital learning, dididi.fi.

Second Life är egentligen K-18

Second Life är en spännande värld att upptäcka. Den här veckan har jag försökt teleporta mina underåriga studerande till börsen, klubbar och shopping center, men det mesta ville inte SL tillåta. Åldersgränsen är 18 för de flesta områden och det här uppskattar jag som lärare, samtidigt är det oerhört synd att t.ex. börsen i SL inte är tillgänglig.

Andra områden mår bra av K-18 stämpeln. Det finns tre nivåer i SL: general, moderate och adult. General är de områden som alla kan röra sig på, medan moderate och adult har 18 års åldersgräns. Både det visuella språket (främst avatarers utstyrslar och reklamer) och det skrivna språket i chattar och voice kan vara kraftigt sexualiserade på adult områden, ibland också på moderata ställen. Det säger sig självt att psykologer har ett intressant fältarbete i SL för där möts fantasier och fetischer av alla de slag.

Över 30 % av alla SL-användare är kring 25-34 år,  24 % är mellan 18-24, 20 % är 35-44 år, medan 12 % är 45+ år. Innehållet i SL är kanske främst riktat till 20+ och 30+ med allt vad det innebär. Skolor har oftast mera avgränsade områden utan vuxet innehåll på gott och på ont. Det finns en fördel med miljöer med ett tydligt pedagogiskt mål. Det kunde vara spännande att skapa miljöer som Wall Street eller Helsingforsbörsen tillsammans med experter för att ge en inblick i deras arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Men det kunde lika gärna handla om att placera studerande i en sandlåda och låta dem bygga en produkt de vill pröva sälja på SL marknaden. Undervisningen i SL kan vara väldigt praktisk där de minsta beståndsdelarna granskas eller där städer, naturens underverk och mänskliga uppfinningar, handlingar och kommunikation studeras på nära håll.

Intervjuoffer_001

     Studerande på jakt efter villiga informanter.

Det finns förstås ett mervärde i att träffa andra som rör sig i SL och se världen som den ter sig för vanliga användare. Jag måste tillägga att 99% av alla jag pratat med i SL har varit trevliga och hjälpsamma, därför beslöt jag att handleda mina studerande ut i den. Denna vecka jobbar de med att intervjua avatarer kring deras konsumtion i SL. Det är egentligen vår första kontakt med omvärlden och de flesta studerande hittade rätt snabbt villiga intervjuoffer. Studerande måste kommunicera på engelska och de får fungera som forskare i världen. De lär sig hur kommunikationen går till i SL samtidigt som de arbetar med begreppet konsumtion. Det kommer kanske som en överraskning att vissa faktiskt spenderar ”riktiga” pengar i SL och för den som har tid så kan SL till och med vara en arbetsplats, endera som DJ, värd eller värdinna på en klubb, eller varför inte som egen företagare. Om inte John Dewey postumt myser över detta exempel på ”learning by doing” så blir jag besviken.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

IT-pedagoger till skolorna!

Ni vet hur det är med planering. Den är bra att ha, men räkna inte med att den håller. Min plan för veckans Second Life gruppträff var att studerande skulle läsa en artikel jag länkat till som en pdf, vi skulle diskutera den och sedan besöka börsen i Second Life. Resten av tiden skulle jag handleda projektarbeten.

I min naiva tillvaro trodde jag att det räckte med att scanna in en artikel och sedan dela den länken med andra. Ack så fel jag hade. Den inscannade versionen leder bara till Åbo Akademis e-post eftersom allt som scannas skickas till min e-post. Nåja, jag började söka efter hur pdf-filer kan delas och det gav mig mest mera huvudbry. Ni vet hur det är när man snabbt och under tidspress behöver hitta information på nätet. Det var först när min kollega och IT-pedagogen Andreas Sundstedt loggade in i Second Life som han kunde förklara vad jag måste göra: spara filen i t.ex. dropbox, höger-klicka på filen och välj dela länk. 20 sekunder och så var problemet löst. Alla lärare borde ha en egen IT-pedagog!

Slutsatserna från veckan är att det lönar sig att dubbelkolla alla länkar några gånger. Den viktigaste insikten under de gångna månaderna är att IT-pedagoger borde finnas i alla skolor. Tekniken är alltför krävande för att varje enskild lärare ska vara expert på alla program och teknisk problemlösning. Dessutom är det en sak att kunna ett program och en helt annan att kunna använda det ur pedagogisk synvinkel. Under min tid vid Kyrkslätts gymnasium hade jag nästan dagligen kontakt med IT-ansvarige Joakim Granqvist och utan hans hjälp skulle jag knappast ha använt tekniken i lika stor utsträckning som jag gjorde. Behövde jag IT-stöd så var Joakim oftast på plats inom några minuter och det är en väsentlig skillnad på att få hjälp omedelbart eller att ha IT-stöd som kanske dyker upp några dagar senare. Det går inte att uppmana till IKT i skolorna om lärare lämnas ensamma med sina frågor och problem. Ge duktiga IT-pedagoger och IT-stödpersoner den uppmärksamhet de förtjänar – utan dem kommer digitaliseringen i skolorna inte att bli annat än halvmesyrer.

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi