Etikettarkiv: tidningar

Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Säg det med ett vetebröd

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Arkangelitvarornas öde

Publicerat av

Av Jeremy Nyman

När man bekantar sig med artiklar om arkangeliter Vasabladet 1860-1880 framkommer det oftast en negativ bild av gårdfarihandlarna. Det var vanligt förekommande att länsmannen har tagit väskan eller påsen med de illegala varorna av arkangeliten och föremålens värde redovisas. En anonym medlem av Ylistaro församling ställer sig frågan vad som hänt med varorna eller pengarna. Enligt insändaren har det blivit bestämt att tre parter skall dela på det som beslagtagits, vilket tydligen inte hänt:

Månne de lagrum och författningar blifwit upphäfda som tillförene bestämde, att sådana waror eller desses wärde skulle delas emellan kronan, angifwaren ock nästa fattighus? (Vasabladet 20.04.1872)

Det verkar finnas två möjligheter för vad som hände med arkangeliten och varornas öde. Det första alternativet är att arkangeliten bedrivit olovlig handel; om endast detta är fallet konfiskeras inte handelsmannens varor. Det andra alternativet är att arkangeliten gjort sig skyldig till skattebrott, då konfiskeras handelsmannens varor och blir utsatta för offentlig auktion vid närmaste tullkammare. Enligt de artiklar som behandlar arkangeliter framkommer det bestämt att handelsmännen var skyldiga till skattebrott.

Kristinestads tullkammare annonserar i tidningen Ahti inför tre auktioner som ordnas mellan juni 1878 och mars 1880. Varorna annonseras ut som beslagtagna varor och består till stor del av tyger och textilier. Motsvarande hittar man även i Vasabladet där Nikolaistads tullkammare annonserar. Varorna består mestadels av tyger och textilier. Det finns även tillfällen när tidningar tydligt skriver ut att ett antal väskor som tidigare tillhört arkangeliter auktioneras ut. Varorna överensstämmer med den sorts varor som arkangeliten ofta hade med sig i sin väska eller påse. Man kan alltså här se att varorna konfiskerats av länsmannen och blir auktionerade vid tullkammaren.

Artiklarna i tidningarna berättar även att de vandrande handelsmännen inte vill bli av med sina varor. Länsmännen har i några fall hamnat i vad man nästan kan kalla upplopp, där eggvapen använts och det krävts upp till fem assistenter och länsmannen för att utföra arbetet. Andra artiklar berättar att en länsman blivit överfallen efter att han konfiskerat arkangeliters väskor. Det är ändå svårt att få insyn i hur ofta handelsmännen hade problem med länsmannen. En del artiklar beskriver de vandrande handelsmännen som ett stort problem och att de fanns i överflöd. Det kan hända att det stämmer men det verkar inte så troligt att det var en alltför stor samling som reste en längre tid tillsammans eftersom konkurrenssituationen skulle försvåra handeln.

För att gå tillbaka till frågan som den anonyma insändaren från Ylistaro socken ställde: vad hände med pengarna? Svaret till insändaren säger att konfiskerade varor endast kan auktioneras ut vid tullkamrarna så är det inte möjligt att detta skett i Ylistaro. Det är sedan kronofogden i Ylistaro som ansvarar för uppgiften att se till att de tre parterna får sin del av de beslagtagna varorna eller värdet. Trots den negativa inställningen till arkangeliter i tidningar så var de betydligt mer populära på landsbygden eftersom motsvarande varor var svårtillgängliga. Lanthandlarna underlättade men det fanns ändå en efterfrågan på andra varor som de kringvandrande handelsmännen kunde erbjuda.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Arthur Thesleff och hans syn på romerna i Finland

Publicerat av

Av Linus Hedborg

 

Arthur Thesleff föddes 1871 i Viborg och dog i Stockholm 1920. Han var intresserad av många saker, däribland naturvetenskap och språkvetenskap. Han hade även ett stort intresse för romer och deras leverne och han lärde sig romernas språk. Detta intresse gjorde att han kom att få statligt stöd för att undersöka romerna i Finland men också i övriga världen. En av dessa resor gjorde Thesleff 1897 när han reste runt i Finland med pengar från ett stipendium han hade fått från den finska senaten. Thesleff kom att publicera en reseberättelse från denna resa som utkom i flera delar i tidningen Nya Pressen mellan november 1897 och januari 1898. I denna artikelserie beskriver Thesleff vad han har varit med om under resans gång och går igenom olika möten han har haft med romer.

 

Arthur Thesleff, bildkälla: Peltoniemi Teuvo: Kohti parempaa maailmaa, Otava 1985, s. 160, Wikimedia Commons. 

 

Det sätt som Thesleff beskriver romerna på är på många sätt ambivalent; han beskriver dem på ett positivt sätt och har en förståelse för deras situation men sammantidigt är han väldigt fördömande när det kommer till romernas livsstil. De romer som Thesleff möter under resans gång beskriver han som vänliga och hjälpsamma, med ett undantag som var en romsk kvinna som trodde Thesleff var en bandit. Tillika har en förståelse för romernas situation i Finland och hur svår den måste vara. Romerna motarbetades på många sätt av majoritetsbefolkningen och det var därför svårt för romer att bryta sin livsstil. Tillika var Thesleff väldigt dömande när det kom till romernas livsstil och han såg inte deras arbete som riktigt arbete. Det romerna höll på med var lurendrejeri genom att sälja hästar, spådomar och trolldom. De var även ickereligiösa och omoraliska och de var inte med i den kristna gemenskapen Istället älskade de naturen och följde en slags fatalism, där de trodde att allt som hände dem var förutbestämt och inget de kunde ändra på. Därför kom de att fortsätta med sin rörliga livsstil som också var en del av deras natur.

Sätter man in Thesleffs reseberättelse i en större kontext kan man se de strömningar som har påverkat honom och hans sätt att skriva. En sak som man kan se är rasbiologiska tankar; romerna beskrivs att ha vandrarblod i sig och att det ligger i deras natur att vara rotlösa. Det som också kan kopplas hit är idén om den ädla vilden. Romerna beskrivs att älska naturen och vara väldigt nära naturen och de beskrivs även som väldigt känslomässiga. En annan sak som även kan kopplas hit är idén om den vita mannens börda och att det var Västvärldens upppdrag att civilisera övriga världen, bland annat genom att sprida kristendomen. Det här skriver inte Thesleff rakt ut men kallar romerna för hedningar och romska kvinnor för mannens slavinna. Det visar att Thesleff nedvärderade den romska kulturen på flera områden. Under den här tiden höll också det finländska nationsbygget på för fullt. Då kom frågor om vem som var en del av landet och vem som inte var det. Thesleff beskriver romerna som en stat i staten och det kan tolkas som att han inte ser romerna som en del av nationsbygget. Det här är förstås inte alla strömningar som påverkade Thesleff men visar på att det fanns en större kontext som påverkade honom.

Arthur Thesleff var på många sätt ett barn av sin tid, de idéer som fanns under hans tidsperiod kom att påverka hans världsbild. Det här gör att för att förstå Thesleff reseberättelse måste man förstå den kontext han levde i.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].