Etikettarkiv: rörlig handel

Berättelser om ”Ryss-Alfred”

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Historikern Peter Olausson skriver i antologin Biografiska betydelser om hur vi genom att foga samman minnen och fakta till en berättelse skapar oss en bild av ett livsöde. Enligt Olausson kan minnen som bevarats i folks sinnen vara bättre än inristningar i en sten på en gravgård, eftersom de senare med tiden förlorar sin betydelse för dem som råkar passera.[1] På Larsmo församlings gravgård i Larsmo, Österbotten, finns ett namn och några datum inristade i en liten metallplatta fäst vid ett kors. Själva korset avslöjar inte så mycket mer, men andra källor, däribland nedtecknade minnen, avslöjar en intressant historia om ett spännande livsöde. Det här är berättelsen om ”Ryss-Alfred”.

Foto: Fredrik Björkskog, Larsmo lokalhistoriska arkiv.

 

Ursprungligen kom den rörlige handelsmannen Alfred Lesojeff (f.1856), av sina kunder allmänt kallad ”Ryss-Alfred”,  från Vuokkiniemi i Vitahavskarelen.  Enligt historikern Pekka Nevalainen gav sig 300-400 personer från detta område årligen ut på handelsresor till Finland i slutet av 1800-talet.[2]  Till skillnad från många andra av de rörliga handelsmän som omnämns, är bilden av Alfred rätt så tydlig i svaren på de etnografiska frågelistor vi undersöker i vårt projekt. En orsak till detta kan vara att han besökte samma område i Österbotten från år till år under en väldigt lång period.  Enligt minnesberättelserna rörde sig Alfred till fots, bärande på en stor väska med varor på ryggen. Hans vandringsväg gick från Jakobstad till Larsmo, därifrån fortsatte han till Öja och Gamlakarleby och vidare genom Kronoby och Pedersöre tillbaka till Jakobstad igen. Den tunga packningen gjorde att han rörde sig långsamt, och ofta tog stöd av en vandringsstav.

Alfred Lesjeff rörde sig i närheten av Jakobstad, Larsmo, Öja, Gamlakarleby och Pedersöre. Karta över Österbotten. Uppslagsverket Finland (1985).

Berättelserna om Alfred skrevs ner årtionden efter de händelser de beskriver, och kan därför vara färgade av nostalgi och förenkling. I en del av svaren är det också klart att minnena inte är respondentens egna, utan baserar sig på intervjuer gjorda med andra människor. I dessa fall  har skribenten ofta sett sig som talesman för en hel by eller ett samhälle.[3] I materialet beskrivs Alfred som en kortväxt man med långa mustascher. Han var ofta mera ledsen än glad och hade lätt för att bli arg. Då han fick övernatta hemma hos någon familj höll han sig mest för sig själv om kvällarna.  Han tyckte mycket om starkt kaffe som han själv hade kokat.

Illustration ur barnboken Ihmeitten maa av Alfr. Saukkonen (1919)

Alfred bjöd ut sina handelsvaror i lågmäld ton på bruten svenska. Han uppfattades ändå som påstridig, han frågade inte om de människor han mötte var intresserade av varorna, utan öppnade genast upp sin väska för att förevisa utbudet. Varorna, av vilka en stor del var av god kvalitet, sades vara från Viborg. Alfred sålde mest tyger av olika slag men också en del färdiga kläder. En respondent minns att han köpte ett tyg av Alfred som senare blev till den bästa kostym mannen någonsin ägt.

Enligt historikern Christina Florin ger ett biografiskt grepp forskaren möjlighet att analysera en människas liv som en process, och individen som en människa med sociala kontakter, arbete och familj, i stället för enbart som en abstrakt individ.[4] Trots sitt ilskna humör verkar Alfred ha varit en omtyckt besökare, han hade vissa hus som han återkom till under sina vandringar och ibland kunde han stanna en vecka eller två på en plats. Under de första handelsresorna vandrade han tillsammans med sin pappa, som vuxen hade han en gång med sig sin fru och sitt barn men för det mesta rörde han sig ensam. I och med att han sov över i olika hus längs med vandringsvägen, och rörde sig under så många år i området, fick han många bekanta i Österbotten.  År 1935, under en av sina vandringar, drabbades han av slaganfall och den lokala vårdnämnden ordnade så att han blev omhändertagen av en familj i Eugmo.

Nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning 15.1.1938.

 

Alfred dog den 2 januari 1938 och begravdes på begravningsplatsen i Larsmo.  Jordfästningen i Larsmo kyrka förrättades av en ortodox präst som tillkallats från Vasa. I en nekrolog publicerad i Jakobstads Tidning  den 15.1.1938 berättas att begravningen hade lockat en stor mängd åskådare.

 

Källor och litteratur

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Jakobstads Tidning

Fellman, Håkan, Karlsson, Gösta och  Fagerudd, Karl-Johan 2006.  Larsmo – från istid till nutid.

 Florin, Christina, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Hagström, Charlotte & Marander-Eklund, Lena. (red.) 2005. Frågelistan som källa och metod. Lund: Studentlitteratur.

Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria 2016. Kirjoittamalla kerrottua. Korkiakangas, Pirjo, Olsson, Pia, Ruotsala Helena & Åström, Anna-Maria (red.), Kirjoittamalla kerrotut. Kansantieteelliset kyselyt tiedon lähteinä, Helsinki: Ethnos, 7–39.

Lilja, Agneta 2016. ”Svara nu snällt på den lista, jag nu sänder” – Frågelistan som etnologisk arbetsmetod. Nätverket 20, 20–27.

Nevalainen, Pekka 2016. Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa.

Saukkonen, Alfr. 1919. Ihmeitten maa. Valistuksen lastenkirjasto no. 12.

[1] Peter Olausson, ”Breven hem. Om en Amerikaemigrants levnadsberättelse”, Lena Marander-Eklund & Ann-Catrin Östman (red.), Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser  (Gidlunds förlag 2011), s. 185, 187–188.

[2] Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin, s. 43.

[3] Korkiakangas et al. 2016, 20–21; Hagström & Marander-Eklund 2005, 16–21; Lilja, 2016, 22.

[4] Christina Florin, ”Biografia rajoja rikkomassa. Kolme esimerkkiä ruotsalaisesta elämänkertatutkimuksesta”, Heini Sinisalo, Seija Jalagin, Marianne Junila & Heidi Kurvinen, Historiallinen elämä. Biografia ja historiantutkimus, 2014, 27–44.

Den blommiga huvudduken

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”Nej, tyvärr inte! Jag beklagar, det har vi inte information om”.

Ända sedan vårt projekt startade år 2016, har jag kontaktat olika museer och hembygdsföreningar i de svenskspråkiga områdena i Finland för att få reda på om de i sina samlingar har bevarat föremål som kan kopplas ihop med de rörliga handelsmännen från ryska Karelen. Svaret har ofta varit nej. Även om museernas samlingar innehåller en hel del saker som potentiellt kan ha förts till Finland av rörliga handelsmän, är detta inte sådan information som noterats då föremålen katalogiserats. En orsak kan vara att många av de varor som de kringvandrande handelsmännen saluförde var av dålig kvalitet och därmed av ringa värde, slit-och-slängföremål som aldrig nått så långt som till museernas samlingar. En annan förklaring kan vara att intresset för föremålens ursprung endast har sträckt sig till dess ägare eller den som donerat föremålet till samlingen, men inte längre än så.


Bildtext: Huvudduk, kat.nr 2112, av brunt ylletyg med tryckt blomstermönster i brunt, rött, blått, gult och grönt. Storlek 75 x 75 cm.
Gåva av Alma Byskata, 1993. Foto: Leena Sandberg.

Men, plötsligt en dag fick jag napp. Brages Friluftsmuseum i Vasa har nämligen i sina samlingar en vacker blommig huvudduk som enligt kataloguppgifterna är köpt av en s.k. ”laukkurysse” och som har getts som gåva till en fyraårig flicka i början av 1900-talet.  Vilket fynd! Äntligen fick jag tag på ett konkret föremål som sålts av en rörlig handelsman. Trägen vinner!

Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Ond bråd död

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin 

… rusade bakifrån på arkangeliten, ryckte i hans väska och begynte bulta honom med en käpp i hufvudet (Morgonbladet 19.10.1882)

Så beskriver tidningen Morgonbladet en misshandel av en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Tenala 1882. Handelsmannen hade besökt ett torp där han sålt sina varor, och en av de närvarande hade följt efter honom då han fortsatte sin färd till nästa hus. Denne person försökte råna gårdfarihandlaren, som försvarade sig. I det slagsmål som följde skadades handelsmannen så allvarligt att han avled. Gärningsmannen blev fast då han vid jultiden frikostigt delade ut presenter åt  flickorna i Tenala, något som väckte ortsbornas misstänksamhet eftersom han var medellös. (Morgonbladet 19.1.1882)

Inom vårt projekt undersöker vi möten mellan rörliga handelsmän och deras kunder i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. I artiklar och tidigare blogginlägg har vi i första hand skildrat dessa möten ur kundens synvinkel. Befolkningen på den finländska landsbygden såg ofta med förväntan fram emot den rörliga handelsmannens ankomst. Hos kunderna väckte mötet nyfikenhet, glädje och ha-begär, ibland också missnöje och ilska över en dålig affär. Mer om dessa känslor kan du läsa i vår artikel Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland (Scandinavian Economic History Review 2018:2).

De källor vi studerar visar dock också att alla möten inte var fredliga. Förra veckan besökte vi Riksarkivet i Åbo, den här gången på jakt efter rättegångsmaterial om ett uppmärksammat mord på en rysk-karelsk gårdfarihandlare i Järvikylä by i Sagu 1907. Enligt en notis i Åbo Underrättelser hade liket av handelsmannen hittats gömt i skogen och en familj bestående av mor, far och son stod åtalade för mordet. (Åbo Underrättelser 20.10.1907) Dessa dömdes till fängelse, och några år senare dök fallet på nytt upp i tidningsspalterna då den dömda sonen tillsammans med en medfånge hade lyckades rymma från Kakola-fängelset. (Hufvudstadsbladet 15.11.1911)

Att forska i våldsbrott och mord aktualiserar en mängd etiska frågor. Här kan den 2017 utkomna antologin Historiantutkimuksen etiikka (red. Satu Lidman, Anu Koskivirta, Jari Eilola) fungera som värdefull handledning. I en av antologins artiklar skriver Kirsi Vainio-Korhonen om historikerns ansvar inför sina forskningssubjekt och om hur man kan närma sig källor av känslig art, exempelvis rättegångsmaterial.  Vainio-Korhonen betonar att man som historiker inte ska fokusera på enskilda händelser och sensationer, utan i stället försöka placera in händelserna i en samhällelig kontext.

Notis i Åbo Tidning 27.7.1894.

Inom vårt projekt kan vi studera rättegångsmaterial för att bredda bilden av mötet mellan de rörliga handelsmännen och deras kunder. De källor vi hittade på arkivet avslöjer bland annat att den rörliga handelsmannen som mördades i Sagu var en regelbundet återkommande besökare och därmed känd för många i trakten. Vi får också veta hur ofta han brukade återkomma, hur handeln brukade gå till samt vilka varor han sålde. Akten med papper som berör mordutredningen omfattar över 150 sidor, bland annat anteckningar över förhör med olika vittnen, obduktionsprotokoll, pass, en karta och ritningar av förövarnas hem.

Rättegångsmaterialet kompletterar också den information som tidningarna förmedlar. Det ger exempelvis djup åt den notis i Åbo Underrättelser (5.3.1908), i vilken man kan läsa att den rörliga handelsmannen i samband med mordet berövats en mängd handelsvaror, ett fickur och 140 mark. I källorna beskrivs detaljerat det stora varulager som gårdfarihandlaren bar med sig: tyg av olika slag, som flanell, sherting och ylletyg samt färdiga kläder, bland annat skjortor, svarta strumpor,  hängslen och huvuddukar. En del av handelsvarorna hade förövarna efter mordet själva tagit i bruk,  bland annat hade de överlåtit en del av tyget till en skräddare för att få nya kläder. Resten hade de gömt. Den stora väska i vilken handelsmannen transporterade sina varor hittades senare i ett dike i samband med brottsutredningen.

Vilket är då det bredare sammanhang som det enskilda mordfallet i Sagu 1907 bör placeras in i? Svaret är att rörliga handelsmän, liksom många andra rörliga grupper, på många sätt levde ett utsatt liv. De rörde sig ofta ensamma och bar sina pengar och sin egendom med sig, vilket gjorde dem till lockande byten för rånare. Utsattheten stärktes ytterligare av att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt. Därför tenderade de att undvika huvudlederna för att minimera risken att stöta ihop med länsmannen som hotade med att konfiskera deras olagliga varor. Också förörvarnas fattighdom och utsatthet stiger ofta fram i brottsutredningarnat. Livet på landsbygden var hårt och fattigt och då den rörlige handelsmannens affärer verkade gå bra antogs  han allmänt vara rik. För en del personer verkar frestelsen i sådana situationer ha blivit övermäktig.

 

Männen från Mola – att försörja sig på skräp

Publicerat av

Av Anna Sundelin & Johanna Wassholm

Usein kuullaan puhuttawan ”roskawäestä”, ”roskakirjallisuudesta”, j.n.e. tätä woitaisiin hywin hywästi kutsua ”roskaelinkeinoksi” (Ilmarinen 11.6.1881, s.1)

En notis i tidningen Ilmarinen 1881, som handlar om näringarna i Viborgs län, lyfter fram insamlandet av lump som en försörjningsform som under senare tid blivit allt vanligare. Enligt notisen kunde man numera förutom om ”skräpfolk” och ”skräplitteratur” börja tala om en ”skräpnäring”.

I en 1868 utfärdad förordning om handel och näringar i storfurstendömet Finland gjordes handeln med lump, det vill säga tygavfall, fri för alla landets invånare. Fram till dess hade lumphandeln varit förbehållen en grupp personer, som försedda med särskilda tillstånd reste runt i landet på jakt efter linne- och bomullsbitar, senare även ylle. Bland lumpsamlarna i Finland utmärkte sig framför allt män från Mola (fi. Muolaa) socken i Viborgs län, vilka enligt ovan nämnda notis – till skillnad från män i andra delar Finland – inte lät sig avskräckas av det smutsiga arbete som lumpsamlandet var. I stället begav sig männen från Mola varje vinter i långa karavaner iväg från hemtrakten till Finlands inre delar för att fylla sina slädar med lump.

Lumphandeln var i regel en form av byteshandel; landsbygdsbefolkningen bytte tygavfall som de kunde undvara mot keramikföremål som männen från Mola hade med sig. Keramikföremålen – tallrikar, fat och lergökar – var tillverkade av ryska hantverkare som bodde i byn Kyyrölä i Mola socken. I de svar på en frågelista om ryska (karelska) rörliga handelsmän i Finland som vi studerar, finns flera beskrivningar av dessa keramikföremål som verkar ha varit omtyckta bland kunderna. Enligt tidningarna hade lumpsamlarna ofta också med sig andra varor, ”krimskrams” som till ett billigt pris hade införskaffats i Sankt Petersburg och ämnen som användes både som mediciner och i berusande syfte. Framför allt hade så kallade Hofmanns droppar stor åtgång bland kunderna. I en artikel i tidningen Tapio påtalas dropparnas popularitet och att de lokala kvinnorna gärna använde dem mot både ”huvudvärk” och  ”magont” (Tapio 25.2. 1888, s. 2).

En liten keramikskål, odaterad, från Kyyrölä i Mola socken. Åbo Museicentral, (CC BY-ND 4.0).

Yllelumpen kunde omvandlas till nytt ylletyg medan bomull- och linneavfall var en nödvändig råvara för pappersindustrin. Först mot slutet av 1800-talet hade den kemisk-teknologiska utvecklingen nått så långt att cellulosa av träd kunde ersätta lumpen som den viktigaste råvaran i papperstillverkningen, vilket gjorde att tygavfallet länge var en viktig nationalekonomisk och industriell resurs. 1800-talets ständigt ökande efterfrågan på papper bidrog till att hålla efterfrågan på lump hög. Papper behövdes på många håll i samhället, inte minst för tidningar, böcker, brev, almanackor och bokföring. Därtill efterfrågades papper för tillverkning av bland annat tapeter, hattar och omslagspapper. Lumpen rörde sig också över de nationella gränserna. En del av den lump som samlades in i Finlands exporterades, medan den kända lantdagskvinnan och yrkesinspektören Vera Hjelt i en grundlig undersökning av lumparbeterskors yrkessjukdomar från 1909 pekar på att ”söndertrasade, nersölade, ihopskrynklade plagg av alla slag och färger” importerades till Finland från Ryssland, Tyskland och England (Hjelt, s. 218).

När lumpen anlände till pappersbruken avlägsnades knappar och andra föremål från plaggen, varefter lumpen sorterades i högar av olika kvalitet. Därefter följde en lång process av beredning, formning och torkning, som förädlade råvaran till pappersprodukter. Vera Hjelt lyfter i sin undersökning fram att lump kunde innehålla uppemot 40 % damm. Således betraktades inte enbart själva råvaran, utan även det arbete som ingick i förädlingsprocessen som en smutsig syssla (Hjelt, s. 218–219). Handeln med lump associerades vanligt med en rädsla för smitta av olika sjukdomar, bland annat kolera. Här finns en likhet med de diskussioner gällande handel med en annan handelsvara som vi tidigare skrivit om, nämligen människohåret. En annan likhet finns i rörligheten – för både håruppköparen och lumpsamlaren var rörligheten en förutsättning för att komma i kontakt med nya kunder. De gemensamma dragen gör att vi, genom att studera denna ”skräpnäring”, ytterligare kan bredda bilden av den rörliga småhandeln i Finland under slutet av 1800-talet.

Är man än så fin och rar/I sin ungdoms tider/Vet man ej på gamla dar/Hvad man blir omsider/Mången präktig grannlåtsstump/Blir på slutet bara lump/Men finns gry uti den/Blir det bra med tiden (Zacharias Topelius, ”Pennans samtal med pappret” Trollsländan 5.11.1870, s. 4)

 

Källor och litteratur:

Ilmarinen 11.6.1881.
Tapio 25.2.1888.
Trollsländan 5.11.1870.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, Frågelista 9, ”Kringvandrande ryska handelsmän/Venäläisiä kulkukauppiaita”.
Åbo Museicentral.
Vera Hjelt, Yrkessjukdomsstatistik I. Lumparbeterskorna i Finland, Arbetsstatistisk tidskrift, 1.1.1909.
Gabriel Nikander & Ingwald Sourander, Lumppapersbruken i Finland (Helsingfors 1955).
Jaakko Sarkanen & Kaino Repo (red.), Muolaa ja Äyräpää vv. 1870–1944 (Helsingfors 1952).

”Ordna Edert hem smakfullt”. Annonser som källa för konsumtionsforskning

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

KoKo är den förkortning som vi i vardagstal använder om vårt projekt Kommunicerande Konsumtion. Koko var också namnet på ett ”undermedel” för hår som såldes i England i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Annonser som marknadsförde preparatet ställde fast att ett spektakulärt hår kräver uthållighet, intelligens och en burk Koko. Annonsen nedan, som antagligen varit instucken i ett magasin av något slag, påtalar att flertalet europeiska kungligheter självfallet använder medlet. Några kungliga namn nämns inte, men liksom idag var ett vanligt marknadsföringsknep att lyfta fram att kända personer använde en viss produkt.

’Advertisement for ’Koko for the Hair”. Källa: Wellcome Collection. CC BY

 

Den delvis rörliga småhandel som vi studerar har efterlämnat relativt få och spridda skriftliga källor. Handeln var ofta småskalig och informell, i vissa fall även olaglig. Därtill var de människor som bedrev handeln inte alltid läs- och skrivkunniga, vilket innebär att de inte heller bokförde verksamheten. Flera av våra arkivbesök, som inletts med höga förväntningar, har därför slutat med att vi tvingats konstatera att den handel som vi intresserar oss för har lämnat få eller inga spår i de dokument vi beställt fram. Av denna orsak är källpluralismen en viktig utgångspunkt för projektet; för att kunna besvara de frågor vi ställer måste vi studera flera olika typer av källmaterial. Genom att kombinera spridda omnämnanden i olika källor kan vi skapa bredd och underlag för analys. Som hjälp i att lägga pusslet har vi olika databaser, av vilka Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv är en av de mest centrala. Genom att studera insändare, nyheter och sedelärande historier på tidningarnas sidor har vi lärt oss mycket om de värderingar – dock närmast framställt ur ett uppifrånperspektiv – som kopplades till småhandeln i Finland i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Tidningsmaterialet är en närmast oändlig källa såtillvida att man ofta stöter på annat intressant än det man egentligen letar efter. Timmarna flyger förbi när man dyker ner i de gamla tidningarna och tidskrifterna. Ett både roligt och givande källmaterial, inte minst för den som intresserar sig för konsumtionshistoria, är annonser. Under 1800-talet ökade konsumtionen i Finland kraftigt, samtidigt som industrialiseringen bidrog till att allt fler varor kom ut på marknaden. Det blev också allt vanligare att handelsmän och olika serviceproducenter förde in annonser i tidningarna. Ju längre 1800-talet framskrider, desto större andel av tidningarnas sidor fyller annonserna. Till en början är de enbart är förteckningar över vilka varor som finns till salu i en viss affär, men efter hand börjar de innehålla många av de effekter som vi känner igen från dagens reklamer. I dessa beskrivs produkternas kvaliteter, färger, former, moderiktighet och pris. Många av annonserna börjar även utlova något utöver en bra produkt och använda sig av värderingar texten. Ett exempel på detta är annonsen för tvålen Sunlight nedan, där man antyder att man genom att använda tvålen kan uppnå de vid tiden rådande idealen för hemmet. Mot slutet av 1800-talet börjar bildmaterial därtill i allt högre grad förekomma i annonserna.

 

01.11.1929 Husmodern : organ för Föreningen Martha no 11 s. 33

 

Annonserna erbjuder en möjlighet för forskaren att studera hur utbudet av handelsvaror såg ut under olika tider och med vilka strategier försäljaren försökte övertyga den presumtiva kunden att hen hade behov av varan i fråga. Historikerna Jon Stobart, Andrew Hann och Victoria Morgan kallar därför annonserna för en virtuell plats för konsumtion (Routledge, 2007).  Annonser är också tacksamma som underlag för undervisning om konsumtion och handel, och därför har vi ibland använt oss av tidningsdatabasen i olika kurser. Genom att t.ex. be de studerande jämföra tidningarnas annonssidor under olika tider kan de lätt skapa sig en överblick över bland annat den tekniska utvecklingen, förändringar i vardagslivet, hur kontakterna mellan olika delar av världen förändrats och en mängd andra teman. Inom forskningen har bland annat språkvetaren Marika Tandefelt i boken Prima vara! (SLS 2013)  intresserat sig för hur annonseringen i finländska tidningar sett ut och förändrats under de senaste 100 åren.

Wasa-Posten 11.11. 1922 no. 133B s. 2.

Förutom att tidningsmaterialet bjuder på illustrativa och ofta roande annonser, möjliggör det också en rad andra analyser av för projektet relevanta teman. En del av de rysk-karelska gårdfarihandlarna som vi studerar slog sig t.ex. ner i Finland och försörjde sig som handelsmän. För att locka kunder annonserade de i tidningarna. Genom att studera annonserna får vi information om var dessa handelsbodar låg, vilka kontakter handelsmännen hade, hur utbudet såg ut samt till vilken kundkrets de i första hand riktade sig. Detta vittnar i sin tur om hur väl den tidigare rörliga handelsmannen blev mottagen i samhället, samt om vilka strategier hen använde sig av för att säkra sin försörjning. Ett exempel på en framgångssaga som också blir synlig genom annonserna är historien om Kirill Lipkin, som enligt en nekrolog som ingick i Vasabladet den 12 november 1927 hade kommit till Finland som 12-åring för att tillsammans med sin far bedriva gårdfarihandel. Åren gick, och år 1884 kunde Kirill lägga undan den stora ryggsäcken, och i stället ställa sig bakom disken i en egen handelsbod i Vörå i Österbotten. En diversehandel som för övrigt var den äldsta i Vörå, åtminstone om man får tro annonsen.

Litteratur:

Jon Stobart, Andrew Hann & Victoria Morgan, Spaces of Consumption. Leisure and Shopping in the English Town, c. 1680-1830, London: Routledge, 2007.

Marika Tandefelt, Prima vara! Språk- och stilhistoriska studier i finlandssvenska och svenska varuhusannonser under 1900-talet, Helsingfors, SLS, 2013.

Kom ihåg varma underkläder i kylan!

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Nu, då termometern hållit sig rejält under nollstrecket i flera dagar, har de flesta säkert hunnit plocka fram varmare kläder ur garderoben. Fenomenet med att ha olika kläder under olika årstider är enligt Maija-Liisa Heikinmäki i boken Mitä hameiden alla ganska nytt och under 1800-talet var skillnaderna mellan över- och underkläder inte så stark som idag. Både män och kvinnor hade t.ex. långa skjortor som, ifall vädret tillät, kunde användas som enda plagg. Specifika underkläder så som vi uppfattar dem idag användes inte allmänt.

Inom mitt KoKo-delprojekt ligger fokus på de rörliga handelsmän från ryska Karelen som vandrade omkring på den finländska landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. En stor del av deras utbud av varor bestod av textilier. Eftersom handelsmännen ofta bar sina varor i stora läderväskor på ryggen, valde de gärna sådana produkter som var lätta att bära med sig och som gav god vinst. Tyger i olika färger och kvaliteter lockade många kunder. Det gjorde också de färdigsydda kläderna, som blev en allt större del av utbudet från och med slutet på 1800-talet. Till dessa hörde t.ex. kjolar och förkläden för kvinnor, kostymer för män och underkläder för män, kvinnor och barn.

Jag är intresserad av att granska de känslor som de rörliga handelsmännens varor väckte hos kunderna på den finländska landsbygden. Vad betydde det t.ex. för en piga på en gård någonstans i Österbotten att en rörlig handelsman hälsade på i gården. Vilka varor var hon intresserad av och varför? Just underkläderna har visat sig vara klädesplagg som väckte mycket känslor.

Betydelsen av att klä på sig ordentligt förändrades under 1800-talet. Heikinmäki har skrivit om hur kvinnor på den finländska landsbygden vid denna tid följde modets svängningar och började använda underbyxor. Enligt henne finns det första omnämnandet av ett par damunderbyxor i en bouppteckning från år 1817. Efter hand som 1800-talet framskred blev bruket av underbyxor långsamt allt vanligare bland kvinnorna på landsbygden.  De som inte hade råd eller intresse för denna nymodighet lånade vid behov byxor av sina män, eller hade flera lager av underkjolar för att hålla sig varma. Vid kallt väder undvek man också i mån av möjlighet att gå ut. Inspirationen till att börja använda underbyxor kom från flera olika håll. Informationen och modellerna spred sig från högreståndspersoner till deras pigor och från städerna till landsbygden. Folkskolan, där eleverna bland annat fick lära sig att sy, var också en viktig kanal. Samtidigt var användandet av underbyxor ofta kopplat till känslor av skam, och det var länge otänkbart att synligt hänga upp dessa på tork efter tvätt. Kritikerna tyckte också att de kvinnor som fallit till föga för modets svängningar och använde underbyxor var fåfänga och försökte framställa sig som finare än vad de i själva verket var. Detta resonemang känns igen från debatten om den ökade konsumtionen under 1700- och 1800-talet över lag. Många av de kvinnor som köpte vackra klänningstyger eller blommiga silkessjalar av de rörliga handelsmännen kritiserades av sin omgivning för att vara just fåfänga och slösaktiga.

Åbo Underrättelser, 7.6 1881 no. 151, s. 4.

I det minnesmaterial som jag studerar nämns underbyxor för damer och kalsonger för herrar ofta  i uppräkningarna av de rörliga handelsmännens varor. De fabrikstillverkade underkläderna var vanligen av flanell, linne eller av bomull, ett material som blev allt allmännare i Finland under 1800-talet.  Olika slags bomullstyger var över lag omtyckta eftersom de var ganska billiga, lätta och luftiga och torkade snabbt. Dessutom kunde de vara tryckta med fina lockande mönster. Underbyxor av flanell var däremot varmare och därför lämpade för den kallare årstiden.  För de kvinnor som tillverkade sina kläder själva sålde handelsmännen också olika tillbehör som sytråd och nålar, spetsar, band, knäppen och hyskor. Genom att köpa tyg och tråd av handelsmannen kunde den som så önskade alltså själv sy sig ett par värmande underbyxor för att slippa frysa.

Källa: Maija-Liisa Heikinmäki, Mitä hameiden alla. Naisten alushousujen käyttöön tulo Suomessa, Helsinki: SKS, 1967.

Klädernas kretslopp: textilier i den rörliga småhandeln

Publicerat av

Av Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Textilier av olika slag utgjorde ett viktigt inslag i den rörliga handeln och småhandeln under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Romska kvinnor försörjde sig genom att tillverka spetsar, judarna i Åbo och Helsingfors sålde begagnade kläder på den s.k. narinken och tyger utgjorde en betydande del av de rysk-karelska gårdfarihandlarnas utbud. I detta ingick tyger av många olika kvaliteter, allt från flanell och vadmal till färggranna tryckta bomullstyger och dyrbar silke och sammet.  Som vi tidigare bloggat om här, bar handelsmännen med sig tyger som metervara men också  ylle- och silkesdukar.  Från och med slutet på 1800-talet hade de också en hel del fabrikssydda kläder i sin packning.

Kläder och tyger har sedan länge utgjort viktiga delar av människors egendom. I slutet av 1800-talet spenderade de finländska hushållen det mesta av sina inkomster på bostad, mat och dryck, men i takt med att inkomsterna ökade avsattes en allt större del av inkomsterna på klädesplagg. På 1800-talet var de flesta hushåll självförsörjande, och det hörde till kvinnornas uppgifter att tillverka tyger och förse familjen med kläder. I takt med att industrialiseringen kom igång blev fabrikstillverkade kläder dock allt vanligare, och ett sätt att få tillgång till dessa var att köpa dem av rörliga handelsmän. Rysk-karelska och tatariska handelsmän hade i sin tur tack vara sina handelsnätverk, som sträckte sig från den viktiga marknadsstaden Niznhij Novgorod över Rysslands modehuvudstad S:t Petersburg vidare till Finland, tillgång till sortiment av tyger som var bredare och ofta mera moderiktigt och prisvärt än det den närmaste lanthandeln kunde erbjuda.

Konsumtionshistoriker har också intresserat sig för handeln med second-hand varor.  Ett exempel är antologin Modernity and the Second-hand Trade, redigerad av John Stobart och Ilja Van Damme (2011). Vid sidan av fabrikstillverkade tyger och kläder av senaste snitt spelade handeln med begagnade kläder en viktig roll i konsumtionslandskapet. En del tyger var så hållbara eller behandlades med sådan varsamhet att de kunde gå i arv från en användare till följande.  Klädesplagg lappades och lagades och genomgick förändringar i takt med att modet ändrades eller då de övergick från en ägare till en annan. Ibland kunde kläder också fungera som betalningsmedel, eller utgöra en del av den vanligt förekommande byteshandeln. Även om penningekonomin stärktes mot slutet av 1800-talet, hade många presumtiva konsumenter på den finländska landsbygden under vår undersökningsperiod fortfarande ont om kontanter. Byteshandeln erbjöd således ett sätt för kunderna att få tillgång till varor som de eftertraktade. Begagnade kläder gav kunderna fler valmöjligheter; de var billigare än nya och oanvända, och de kunde i brist på kontanter användas till att byta till sig andra varor.

I det etnografiska minnesmaterial om rörlig handel som vi studerar hittas flera berättelser om handel med begagnade kläder.  Ibland är det också genom det utbyte som handeln förutsätter som vägarna korsas för de olika grupper som vi studerar. En man från Eckerö berättar exempelvis att man måste var aktsam då man gjorde affärer med den rörliga handelsman som brukade besöka orten; detta eftersom han tidvis sålde begagnade kläder som han köpt av så kallade ”klädjudar” i Åbo.

Den småhandel som judar i Åbo i huvudsak försörjde sig på i slutet av 1800-talet var koncentrerad till den så kallade Narinken (efter ryskans na rynke = på torget), som låg på den plats som idag heter Trätorget. Majoriteten av stadens judar hade sitt ursprung i det så kallade judiska bosättningsområdet i det ryska rikets västra delar. De hade tidigare tjänstgjort i ryska armén, och enligt en rysk förordning från 1858 fått rätt att efter avslutad tjänstgöring bosätta sig på stationeringsorten med sin familj. En annan förordning från 1869 stadgade att de endast hade rätt och försörja sig genom försäljning av ett avgränsat utbud av varor såsom bröd, bär, tobak och begagnade kläder. Dessa kläder hade de i sin tur köpt av mera välbärgade stadsbor. Efter hand kom de att spela en viktig roll för att förse stadens växande arbetarbefolkning med kläder.

Annons ur Wiborgs Nyheter 18.5. 1901. Källa: Nationabibliotekets digitala samlingar.

När klädesplaggen blivit så nötta att de inte längre kunde användas fick de ytterligare en funktion som kopplar till den rörliga småhandeln.  Fram till senare delen av 1800-talet tillverkades allt papper i Finland av lump och också efter det var insamlingen av lump av betydelse för pappersindustrin.  Pappersbruken fick tillgång till denna råvara genom lumpsamlare som strövade omkring i landet på jakt efter uttjänta kläder och annat kasserat tyg.  Liksom då det gäller handeln med hår som vi bloggat om här och här  skedde handeln med begagnade kläder och lump också över nationsgränserna. En artikel om utrikeshandeln i tidningen Kauppalehti (2.8.1911) beskriver hur lump från Finland exporterades till Tyskland, där det sorterades för att åter importeras för pappersindustrins behov.  Skribenten förundras över förfarandet som ur nationalekonomins synvinkel var föga ändamålsenligt; var det kanske så att man i Finland saknade tillräcklig kännedom av tygens kvaliteter för att kunna urskilja ett tyg från annat?

Det ovan beskrivna långa kretsloppet som klädesplaggen ingick i ligger långt från dagens slit-och-släng-kultur. Rörligheten var en viktig förutsättning för att  denna cirkulation skulle fortgå.  Den medförde flera olika typer av nationella och transnationella varuflöden och möten som vi i vårt projekt intresserar oss för.

 

Arthur Thesleff och hans syn på romerna i Finland

Publicerat av

Av Linus Hedborg

 

Arthur Thesleff föddes 1871 i Viborg och dog i Stockholm 1920. Han var intresserad av många saker, däribland naturvetenskap och språkvetenskap. Han hade även ett stort intresse för romer och deras leverne och han lärde sig romernas språk. Detta intresse gjorde att han kom att få statligt stöd för att undersöka romerna i Finland men också i övriga världen. En av dessa resor gjorde Thesleff 1897 när han reste runt i Finland med pengar från ett stipendium han hade fått från den finska senaten. Thesleff kom att publicera en reseberättelse från denna resa som utkom i flera delar i tidningen Nya Pressen mellan november 1897 och januari 1898. I denna artikelserie beskriver Thesleff vad han har varit med om under resans gång och går igenom olika möten han har haft med romer.

 

Arthur Thesleff, bildkälla: Peltoniemi Teuvo: Kohti parempaa maailmaa, Otava 1985, s. 160, Wikimedia Commons. 

 

Det sätt som Thesleff beskriver romerna på är på många sätt ambivalent; han beskriver dem på ett positivt sätt och har en förståelse för deras situation men sammantidigt är han väldigt fördömande när det kommer till romernas livsstil. De romer som Thesleff möter under resans gång beskriver han som vänliga och hjälpsamma, med ett undantag som var en romsk kvinna som trodde Thesleff var en bandit. Tillika har en förståelse för romernas situation i Finland och hur svår den måste vara. Romerna motarbetades på många sätt av majoritetsbefolkningen och det var därför svårt för romer att bryta sin livsstil. Tillika var Thesleff väldigt dömande när det kom till romernas livsstil och han såg inte deras arbete som riktigt arbete. Det romerna höll på med var lurendrejeri genom att sälja hästar, spådomar och trolldom. De var även ickereligiösa och omoraliska och de var inte med i den kristna gemenskapen Istället älskade de naturen och följde en slags fatalism, där de trodde att allt som hände dem var förutbestämt och inget de kunde ändra på. Därför kom de att fortsätta med sin rörliga livsstil som också var en del av deras natur.

Sätter man in Thesleffs reseberättelse i en större kontext kan man se de strömningar som har påverkat honom och hans sätt att skriva. En sak som man kan se är rasbiologiska tankar; romerna beskrivs att ha vandrarblod i sig och att det ligger i deras natur att vara rotlösa. Det som också kan kopplas hit är idén om den ädla vilden. Romerna beskrivs att älska naturen och vara väldigt nära naturen och de beskrivs även som väldigt känslomässiga. En annan sak som även kan kopplas hit är idén om den vita mannens börda och att det var Västvärldens upppdrag att civilisera övriga världen, bland annat genom att sprida kristendomen. Det här skriver inte Thesleff rakt ut men kallar romerna för hedningar och romska kvinnor för mannens slavinna. Det visar att Thesleff nedvärderade den romska kulturen på flera områden. Under den här tiden höll också det finländska nationsbygget på för fullt. Då kom frågor om vem som var en del av landet och vem som inte var det. Thesleff beskriver romerna som en stat i staten och det kan tolkas som att han inte ser romerna som en del av nationsbygget. Det här är förstås inte alla strömningar som påverkade Thesleff men visar på att det fanns en större kontext som påverkade honom.

Arthur Thesleff var på många sätt ett barn av sin tid, de idéer som fanns under hans tidsperiod kom att påverka hans världsbild. Det här gör att för att förstå Thesleff reseberättelse måste man förstå den kontext han levde i.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

”Ett nytt slags röfweri”. Handel med hår i Finland under slutet av 1800-talet

Citat

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I december 1871 rapporterade Helsingfors Dagblad om en våg av håruppköpare som ”översvämmat landets olika delar”. Då vi inom projektet studerat våra källor för att se vilka varor de rörliga handelsmännen i Finland sålde, noterade vi att dessa män och kvinnor inte bara sålde, utan tidvis även köpte varor. En vara som nämns relativt ofta i materialet är människohår.

Beskrivningarna av handeln med hår i tidningsnotiser och minnesberättelser är ofta laddade, verksamheten verkar ha väckt starka känslor. Handeln med hår är en berättelse som i många fall handlat om fattigdom och/eller en önskan om att äga olika konsumtionsvaror. Om lockande ord från hårköpare, som erbjöd en kvinna en vacker silkesduk eller krimskrams i utbyte mot en hårlock och sedan klippte av hela flätan. Om skammen som var kopplad till att ha kort hår i en tid då långt hår var viktigt för kvinnor och om ett nytt mode där lösflätor hade en central roll. Handeln med hår i Finland är också ett ämne som, skulle det visa sig, hittills varit så gott som helt outforskat.

Tidigare forskning har visat att småhandeln var flexibel och hade lätt för att svara på förändringar i utbud och efterfrågan. I Finland var flera grupper inblandade i att köpa upp hår. Samtidigt som perukmakarna i tidningarna annonserade att de köpte in hår, rörde sig runtom i landet såväl arkangeliter (s.k. laukko-ryssar) från ryska Karelen som bytte till sig hårflätor i utbyte mot sina varor, som s.k. hårkullor från Våmhus i Dalarna, kända runtom i Europa för sin hårkonst. Även judarna började på 1870-talet köpa upp hår, både på städernas marknader och på landsbygden. Tidningarna noterar även att hemlighetsfulla ”stockholmare”, möjligtvis svenska judar, rörde sig i de inre delarna av Savolax.

 

Annons i  Västra Nyland no. 9, 31.1.1902. Bildkälla: Historiska tidningsbiblioteket.

 

1600- och 1700-talet var perukernas århundrade. Både män och kvinnor bar peruker och de välbärgade tillbringade mycket tid med att få dessa friserade enligt det senaste modet.  Bruket att bära peruk väckte också viss kritik och munterhet hos samhälleliga kommentatorer, något som inte minst avspeglas i samtida karikatyrer.

The female pyramid. Brittisk karikatyr föreställande kvinna i hög peruk. Bildkälla: Wellcome Images/Wellcome  Trust via Wikimedia commons.

”En stor, mycket ful pung kallad chinjong”

Mot slutet av 1700-talet svalnade intresset för peruker något, och i stället formades det egna håret allt mer i konstfärdiga frisyrer. Eftersom dessa frisyrer ofta krävde ett långt hår uppstod ett stort intresse för löshår, hårvalkar och lösflätor tillverkade av mänskligt hår bland dem som ville följa sin tid.  Hår användes även som råmaterial i tillverkningen av smycken såsom halsband, armband, örhängen och klockkedjor. En del sådana föremål finns kvar ännu idag. En sökning i Finna, de finländska museernas, bibliotekens och arkivens samlade databas, ger över 500 träffar på föremål tillverkade av hår samt några avklippta hårflätor som bevarats till våra dagar.

 

Hårsmycke. Åbo Museicentral.

 

I tidningen Folkwännen beskrevs det rådande hårmodet på 1870-talet på följande föga smickrande sätt:

 

Det är en känd sak att ju mera förmögenheten tillwäxer, desto mera stiger slöseriet och öfwerflödet i kläder och moder. De förmögna fruntrimmerna hafwa nu begynt ett eget mod med sitt hår. I nacken uppfästes nämnligen håret till en stor, mycket ful, pung, kallad chinjong. Då eget hår icke till sådana widunderliga prydnader räcker till, köpes hos perukmakare lösflätor (Folkwännen 18.5.1870).

En dålig hårdag

Lösflätorna bestod ofta av hår som tidigare burits av en ung flicka på landsbygden. Många av dessa var fattiga och såg möjligheten att sälja sitt hår som en chans att byta till sig eftertraktade nymodigheter och vackra föremål. Helsingfors Dagblad rapporterade i mars 1871 om flickor som ”afskära sitt hår, som de utbyta mot halsband av perlor, fickspeglar m.m.” (HD 20.3.1871). Tonen i tidningarnas rapportering om handeln med hår var ofta fördömande. Redan Bibeln fastställde ju att kvinnor skulle ha långt hår. Detta, i kombination med ett förakt riktat mot personer som inte kunde motstå de rörliga handelsmännens glitter och lockande försäljningssnack, gjorde att det var problematiskt att låta klippa av sig sin fläta. I tidningarnas skildringar framhävs ofta hur de flickor som avstått från sitt långa hår efteråt bittert ångrade sig; men då handelsmannen stoppat ner flätan i sin väska var skadan redan skedd och, som en skribent noterade, hjälpte det då inte mera att ”gråta på marknaden”.

 

Hårfläta. Satakunda Museum.

 

Den här bloggen baserar sig på en artikel som kommer att finnas med i ett temanummer av Historisk Tidskrift för Finland som utkommer år 2018.

 

Källor :

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi (KIVÅ) Frågelista nr. 9 & 9B Kringvandrande ryska handelsmän (1957, 1968).

Folkwännen, Helsingfors Dagblad