Av Johanna Wassholm

”Resande hafva äfwen småningom börjat anse judenarinken, som platsen i dagligt tal nämnes, för en af sewärdheterna i wår äfwen annars på minnen rika stad”.

Detta nämner en 1884 publicerad artikel i Åbo Underrättelser som handlar om platser i Åbo som lockar till sig besökare. Detaljen sticker ut i ett sammanhang som i övrigt radar upp besöksmål som förefaller självskrivna också i vår tid. Den som reser till Åbo – vare sig det sker 1884 eller 2018 – blir sannolikt uppmanad att besöka slottet, domkyrkan, salutorget och Runsala. Men var låg ”judenarinken” – och vad fanns där som lockade till sig tillfälliga besökare i staden?

Den narink som på 1880-talet lyfts fram som en sevärdhet i Åbo har lämnat häpnadsväckande få spår i den kollektiva berättelsen om stadens förflutna. På denna punkt skiljer sig Åbo-narinken från sin större motsvarighet i Helsingfors, som starkare lever kvar i det lokala minnet. Detta gör den dels tack vare Signe Branders ikoniska fotografier, dels tack vare namnet Narinktorget, som i samband med ombyggnaden av Kampen 2005 gavs åt den plats där narinken stod fram till 1929. Benämningen narinken kommer från ryskans rynok (torg) och formen na rynke (på torget). Att ett så ryskklingande namn etablerades i finländskt språkbruk på 1800-talet pekar på den betydelse som människor med rötter i Ryssland hade inom småhandeln under den tid som Finland var en del av det mångnationella ryska riket.

I Åbo fanns narinken – alternativt ”judebasaren”, ”judestånden” eller enbart ”stånden” – från 1869 på en obebyggd tomt invid ortodoxa kyrkan. Denna hade stadens myndigheter pekat ut som den plats där f.d. soldater i ryska armén hade rätt att idka småskalig handel. Många av månglarna var judar, och platsen kom så småningom att i första hand att kopplas samman med just judisk handel. Judar saknade enligt det judereglemente från svenska tiden som förblivit i kraft i Finland efter inkorporeringen i Ryssland 1809 rätt att bosätta sig i Finland, men detta ändrades när en rysk förordning 1858 gav soldater som fullgjort sin tjänstgöring i den ryska armén rätt att stanna kvar på den ort där de varit stationerade. Eftersom Åbo var en garnisonsort uppstod i staden under 1800-talets sista årtionden ett civilt judiskt samfund. En annan förordning från 1869 tvingade judarna in i en smal nisch genom att stadga att judar endast hade rätt att försörja sig på handel med ”bröd och andra bageritillwerkningar, bär och frukter, cigarrer, papyrosser, tändstickor, nyttjade kläder och skoplagg samt hwarjehanda begagnade persedlar”.

År 1876 byggdes hotell Phoenix på tomten invid ortodoxa kyrkan, och narinken flyttades till trakten av det nuvarande Trätorget. Platsen var vid den här tiden backig och bergig, men hade ett fördelaktigt läge i närheten av arbetarstadsdelen Raunistula. Den ekonomiska tillväxten hade gett arbetarna ökade inkomster som möjliggjorde en ökad konsumtion. Efterfrågan på begagnade kläder av god kvalitet, den vara som blev judarnas huvudsakliga försörjningskälla, var stor. Idag skulle sådan handel som utgår från återvinning kanhända beskrivas som trendigt ekologisk, men i det sena 1800-talet beskrev tidningarna narinkhandeln i nedlåtande termer. Platsen där handeln ägde rum skildras som stökig och bråkig, och judarnas handelsmetoder som avvek från dem stadens befolkning vara vana vid som påtvingande och högljudda. Ändå fyllde handeln en uppenbar funktion; den försåg de lägre samhällsskikten med kläder som de inte skulle ha haft råd att köpa som nya.

På 1890-talet hade narinken fjorton försäljningsplatser, som handlande kunde reservera på en årlig auktion ordnad av stadens drätselkammare. Källa: Åbo Underrättelser 14.1.1896.

Antalet judar i Åbo översteg under ryska tiden aldrig tre hundra. Trots att de i både absoluta och proportionella tal var få, kom majoritetsbefolkningen tack vare den vardagliga handeln i kontakt med den – liksom den i andra handelssituationer kom i kontakt med ryssar, rysk-karelare, tatarer, ester och polacker. Utbyte av varor förutsätter någon form av kommunikation, och det är rimligt att anta att blandspråk av finska, svenska och ryska – och i judarnas fall jiddisch – i varierande former hördes på torg och marknader. I detta avseende följde småhandeln i Finland och Åbo i slutet av 1800-talet ett typiskt mönster; Laurence Fontaine lyfter i sin bok History of Pedlars in Europe fram att just etniska minoriteter på många håll typiskt har intagit en central roll inom småhandeln. Samtidigt har majoritetssamhället gärna hållit minoriteterna i samhällets marginal genom att införa olika former av restriktioner för deras handelsidkande.

Handelsidkande minoriteter, i det här fallet judarna i Åbo, har i sin tur eftersträvat att bryta sig ut ur den smala nisch till vilken majoritetsbefolkningen har förpassat dem. För många judar i Åbo var narinkhandeln en övergångsfas till mera storskaligt affärsidkande. Etablerade affärer ersatte så småningom den exotiserade narinkhandeln, och tack vare sina erfarenheter och sina nätverk som sträckte sig till mellan Åbo och Ryssland kom affärer ägda att judar att ha en central position i stadens beklädnadsbransch långt in på 1900-talet.

*Texten har publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 30.1.2018.

Källlor:

Jacob Seela, ’Juutalaisia kaupustelijoita ja kauppiaita 1800-luvun Turussa’, Hakehila 2005:2, 9–12.

Johanna Wassholm, ’Handel i marginalen. Den judiska småhandeln och lokalsamhället i Åbo i slutet av 1800-talet’. Historisk Tidskrift för Finland 2017:4, 661–689.