Av Maren Jonasson
De flesta kringresande utländska marknadsunderhållare, lindansare och djurtämjare som uppträdde i Finland under 1800-talet är i dag bortglömda. Men ett sällskap, eller mer exakt, en släkt har satt sina spår i både det svenska och det finska språket och eventuellt också i den finländska nationallitteraturen. Den italienska släkten Caramatti, som utgående från Parmatrakten underhöll européerna under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet, besökte även Finland vid ett flertal tillfällen. I början av 1820-talet förevisade Santo Caramatti ”diverse lefwande Djur, hwaraf en del äro rara eller sällsynte” i Åbo.[1] Caramatti köpte också upp sällsynta djur och om någon Åbobo hade sådana till salu kunde man ta kontakt med Santo. Det förekom med andra ord en småskalig handel med djur, även om föreställningarna nog förefaller ha varit den huvudsakliga födkroken. Det var ändå inte djuruppvisaren Santo Caramatti som skulle komma att få en plats i språket och litteraturen i Finland.
Knappt tio år efter Santo Caramattis turné i Finland uppträdde ett gymnastiskt sällskap under ledning av A. Caramatti (förmodligen Anton eller Antonio Caramatti). På programmet stod bland annat dans på lina, styltor och trampolin, hisnande saltomortaler och herr Capelini som balanserade med flera vagnshjul på en lina.[2] Om denne A. Caramatti uppträdde i Finland 1830 med samma eller nästintill samma trupp som i Sverige några år tidigare, ingick även Annette Caramatti, Frans Caramatti och herr Högblom i truppen.[3] Förutom ekvilibristiska nummer och fyrverkerier uppvisades en dresserad häst som ”förstår sig på tärningar”.[4] Inget är känt om hur högt publiken värderade föreställningen, men senare händelseutvecklingar ger ändå en antydning.
Ett trettiotal år senare, i slutet av 1850- och början av 1860-talet finns det redan tecken på att en ”karamatti” både i svensk- och finskspråkigt tidningsmaterial i Finland står för en underhållare med ringa förmågor. Från Björneborg rapporterar man att: ”En ’karamatti’, benämnd Olson, känd för sina eqvilibristiska ’hocus pocus’ mångenstädes i landet, har ett par aftnar inkräktat ’Johanneslund’”.[5] Karamatti används här i överförd betydelse; en karamatti är en underhållare och kanske mer specifikt i det här skedet en balanskonstnär utan större artistisk begåvning. Att man med en karamatti i första hand avsåg en utländsk underhållare tyder ett klipp ur Tampereen Sanomat på: ”Kun ulkomaalaisten keinolijain nyt täytyy maksaa suostuntaveroa, ei ollut näillä markkinoilla tawallisia ’karamattia’, joiksi heitä sanotaan, paitsi yksi, joka oli suomen[sic!] alamainen.”[6]
Källa: Björneborgs Tidning 23.7.1879
Citattecknen behövdes inte längre på 1870-talet. Tidningsläsarna kände till ordets betydelse: ”Kaiwohuone-johtokunta on näet näihin iltahuweihin koonnut kaikenlaisia karamatteja Amerikasta, Ranskasta ja Jumala ties mistä, jotka laulaa tai soittaa renguttawat mitä wiheliäisimmällä tawalla…”[7] I en hågkomst från barndomen publicerad i Oulun Wiikko-Sanomia 1873 kommer skribenten ihåg det som måste ha varit lindansarna Caramattis föreställning 1830. Enligt skribenten ingick även en apa i föreställningen, vilket fick de stojiga pojkarna som såg föreställningen på gästgiveriet att utropa: ”Karamatin marakatti!”[8] Ordleken karamatti/marakatti bidrog förmodligen till att etablera ordet karamatti i finskan.
Huruvida släkten Caramatti som fortsatte turnera i Europa och Norden var medveten om att deras släktnamn åtminstone i Finland var liktydigt med marknadsunderhållning av föga värde är inte känt, men de återvände till Finland också senare under seklets gång. Bartolomeo Caramatti (1848–1920) turnerade storstilat med sitt menageri, där det ingick ett stort antal för finländarna exotiska djur, bland annat kameler, markattor, piggsvin och krokodiler, åtminstone åren 1879, 1882 och 1889–1892.[9]
Enligt uppgifter i en artikel i den danska tidningen Berlingske (29.6.2003) berättade de hemvändande medlemmarna ur släkten Caramatti att Finland inte hade varit den guldgruva man hade hoppats på och att natten här varar ett halvt år. Bartolomeo Caramatti reste senare till Krim och köpte upp 57 kameler som han sålde på den tyska marknaden, hävdade Bartolomeos då 90-åriga barnbarn Sante Caramatti i Berlingskes intervju 2003.[10]
Zacharias Topelius saga ”Kyrktuppen” publicerades första gången i Sagor I (1847) och gavs senare ut i Läsning för barn IV (1871).[11] I sagan möter vi den kaxiga, lata och högfärdiga kyrktuppen uppe på kyrkans tak, men också hans utmanare, lindansaren Karamatti, en parvel som dansar på en lina som spänts upp mellan kyrktornet och klockstapeln. Karamatti klättrar helt fräckt upp på tuppens rygg och rider på honom som på en häst: ”– Hoppsan min häst! Hej, hoppsan, min häst!”[12] Är man lat och högfärdig som en kyrktupp händer det lätt att en liten Karamatti hoppar upp på ens rygg och gör narr av en, sammanfattar Topelius.
I artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890) redogör Topelius för sina första minnen av utländska artister och konstmakare i Finland. Han nämner italienaren Balabrega, tysken Casper och ”Karamatti”. Topelius kopplar inte här namnet till lindansning, utan tänker främst på Karamattis ”fräsande fyrverkerier”.[13] Också fyrverkerier ingick i föreställningen när Anton Caramatti med familj turnerade i Finland 1830.[14] Topelius var ca 12 år vid den här tiden. Det är frestande att tänka att Topelius haft den kringresande lindansar- och djurtämjarfamiljen Caramatti från Parma i tankarna då han skapade den litterära gestalten lindansaren Karamatti i ”Kyrktuppen”. Huruvida det är en teori som stämmer eller inte avslöjas förmodligen inom några år då Svenska litteratursällskapet i Finland ger ut den textkritiska utgåvan av Topelius Läsning för barn. Medan vi väntar kan vi till exempel fördriva tiden med att besöka Museo gli Orsanti i Italien där man bevarat och dokumenterat släkten Caramattis och andra kringresande underhållningsartisters och djurtämjares historia.[15]
[1] Åbo Tidningar 18.8.1821, s. 4.
[2] Se t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia 27.3.1830, s. 4; Oulun Wiikko-Sanomia 10.4.1830, s. 4; Finlands Allmänna Tidning 23.11.1830, s. 4; Helsingfors Tidningar 1.12.1830, s. 4.
[3] Se t.ex. Linköpingsbladet 15.5.1824, s. 4; Jönköpings Tidning 9.12.1826, s. 4; Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 1–2.
[4] Norrköpings Tidningar 27.12.1827, s. 2.
[5] Björneborgs Tidning 27.7.1860, s. 1. För andra exempel, se t.ex. Åbo Underrättelser 26.10.1858, s. 1; Åbo Underrättelser 19.7.1859, s. 1 och Åbo Underrättelser 19.8.1865, s. 2.
[6] Tampereen Sanomat 11.9.1866, s. 1.
[7] Uusi Suometar 19.7.1871, s. 4.
[8] Oulun Wiikko-Sanomia 1.11.1873, s. 1.
[9] Se t.ex. Uleåborgs Tidning 5.6.1879, s. 2; Pohjois-Suomi 7.6.1879, s. 2; Uleåborgs Tidning 12.6.1879, s. 4; Vasabladet 5.7.1879, s. 4; Björneborgs Tidning 19.7.1879, s. 1; Uleåborgs Tidning 30.3.1882, s. 4; Turun Lehti 17.9.1889, s. 4; Aamulehti 28.9.1889, s. 4; Savo 14.1.1890, s. 4; Oulun Ilmoituslehti 13.5.1891, s. 2; Fredrikshamns Tidning 15.10.1892, s. 4.
[10] Se Morten Beiters artikel ”Sidste dans med bamse”, Berlingske 29.6.2003, https://www.berlingske.dk/kultur/sidste-dans-med-bamse (hämtad 1.3.2019). Berättelsen om de 57 kamelerna relateras något annorlunda i Ilaria Serras artikel ”On Men and Bears: a Forgotten Migration in Nineteenth-Century Italy”, History Workshop Journal, Volume 76, Issue 1, 1 October 2013, pp. 57–84, https://doi.org/10.1093/hwj/dbs041 (hämtad 1.3.2019).
[11] Se t.ex. http://www.topelius.fi/topelius_media/pdf/alfabetiskt_register_for_barn.pdf, s. 8 (hämtad 1.3.2019).
[12] Se t.ex. Projekt Runeberg, http://runeberg.org/topbarn/1/0011.html (hämtad 1.3.2019).
[13] Zacharias Topelius, ”Scenens nomader i Finland”, Konstnärsklubbens julblad, Stockholm 1890. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/topelius/divzt/scenmoma.html (hämtad 1.3.2019) och Maija Lehtonen, ”Cirkusprinsessans förvandlingar: Topelius novell ”Lindanserskan’”, Historiska och litteraturhistoriska studier 78, SSLS 650, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2003, s. 41–71, särskilt s. 41–47.
[14] Oulun Wiikko-Sanomia 24.4.1830, s. 4.