”Här mötte jag Österlandet!”[1]*
Rubrikens citat var enligt en beskrivning som ingår i Einar Holmbergs memoarer med titeln När livet log (1954) en berest svenskas primära reaktion när hon i början av 1900-talet för första gången besökte det ryska riket. Hon hade inte kommit till Moskva, Sibirien eller Kaukasus, utan stod på Salutorget i Åbo – vid den tiden officiellt kallat Alexanderstorget efter den ryske kejsaren Alexander I.
Åbo kring sekelskiftet 1900 kunde av många anledningar framstå som en ”österländsk” stad i en utomstående betraktares ögon. Namn på gator och torg antydde att man befann sig i det ryska riket, om än i en av dess västligaste utposter. På Ryska kyrkogatan – nuvarande Universitetsgatan – stod en ortodox kyrka vars silhuett dominerade stadens viktigaste samlingsplats. Rysk militär var stationerad i staden, och med den multietniska arméns närvaro kunde bashkirer, kosacker, tatarer och judar skymtas på stadens gator.
Salutorget i Åbo 1896. I slutet av 1800-talet var torgets officiella namn Alexanderstorget, vilket anspelade på att Finland utgjorde en del av det multietniska ryska riket. Handelsplatserna erbjöd arenor för möten mellan handelsidkande minoritetsgrupper och majoritetsbefolkningen.
Källa: Wikimedia Commons
Inslaget av etnisk och språklig mångfald blev särskilt framträdande inom den delvis rörliga småhandel som spelade en viktig roll i stadens vardag. Etniska minoriteter har ofta förpassats till samhällets marginal genom att statsmakten reglerat deras rätt att idka näring. Regleringarna har tvingat in minoriteterna i en smal nisch, som i många fall utgjorts av småskalig handel. Detta har samtidigt bidragit till att minoriteter har haft en synlighet i gatubilden som överskrider deras proportionella andel av befolkningen. Handelsutbytet äger rum där folk samlas och förutsätter ett personligt möte mellan köpare och försäljare, vilka även måste kommunicera i någon form.
I Åbo stärktes de handlande minoriteternas synlighet i stadsbilden särskilt efter 1858, när soldater som slutfört sin tjänstgöring i ryska armén fick rätt att stanna kvar i Finland och idka småhandel. Så småningom vande sig Åboborna vid att handla frukt av ”fruktryssen” och grönsaker av ”grönsaksryssen”, torgförsäljare som odlade sina täppor längs den nuvarande Kuppisgatan. Som ett säkert vårtecken tolkade man att ”glassryssen” – ackompanjerad av den kringresande italienska positivspelaren – dök upp på stadens gator.
Bland de soldater som stannade kvar fanns även ett antal judar. För första gången fanns ett judiskt samfund i Åbo – och som på så många håll i Europa etablerades i staden handelsplatser som specifikt förknippades med judisk småhandel. Den lokala ”narinken” fanns från 1876 på Olycksbacken – idag Trätorget – och här försåg judiska handlande stadens lägre samhällsskikt med framför allt begagnade kläder. Med narinken berördes även Åbo av de transnationella vindar som genom tiderna har påverkat de judiska samfundens vardag. År 1883 – vid samma tid som pogromer pågick i Ryssland – rapporterar Åbo Tidning att en grupp berusade bönder häktats efter att ha kastat sten på försäljningsstånden i narinken. De befriades efter förhör på poliskammaren, där man enligt rapporten hade sett det som en förmildrande omständighet att judarna själva hade okvädat bönderna som antastat dem.
Den etniska mångfald som präglade handelsplatserna förstärktes ytterligare under marknaderna. Romer som idkade hästhandel, fjärrkarelska gårdfarihandlare som vanligtvis vandrade omkring på landsbygden med sina varubylten och kringresande muslimska tatarer anlände då till staden. De sistnämnda dök upp som kringresande handlande i Finland på 1880-talet och väckte uppmärksamhet med sitt exotiska utseende, sina främmande seder, sitt främmande språk, sin främmande religion – och inte minst med sitt påträngade sätt att idka handel med pälsverk och mattor och sitt aggressiva prutande.
Det är vanligt att individer och grupper som tar ställning till nutid och framtid hänvisar till det förflutna för att understryka sin ståndpunkt. Ofta avspeglar den typen av argument en historiesyn där tiden linjärt uppfattas röra sig i en bestämd riktning. Från stagnation mot ökad mobilitet, från enhet mot ökad diversitet. Bättre överensstämmande med verkligheten vore dock att betrakta det förflutna som en pendelrörelse. Man bör inte ta för givet att samhället blir etniskt och språkligt mera enhetligt ju längre bakåt vi riktar våra blickar. Tvärtom är föreställningen om den etniskt och språkligt enhetliga nationen en relativt modern tankekonstruktion, som kulminerade i mellankrigstidens slutna samhälle som präglades av en renlärig exkluderande nationalistisk ideologi. I jämförelse med mellankrigstidens finländska nationalstat framstår det ryska storfurstendömet Finland före 1917 på många sätt som ett öppnare och mera mångkulturellt samhälle.
Det är talande att den svenska ”globetrottern” som i början av 1900-talet stod på salutorget Åbo ingalunda beskrev en etniskt homogen finsk stad. Inte heller uppfattade hon sig i första hand ha kommit till en stad som präglades av det svenska arv som mani Finlands äldsta stad Åbo gärna lyfter fram. Tvärtom fångades hennes uppmärksamhet främst av en etnisk och språklig mångfald ”vartill hon inte sett motstycke tidigare i västra Europa”.
[1] Einar Holmberg, När livet log. Barndoms- och ungdomsminnen från det Åbo som var (Helsingfors 1954), s. 165.
* Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 7.4.2016.
