Författararkiv: Anna Sundelin

Finsk folkrepresentation 1863- 1864: vindarna vänder, men röjs rötterna?

Publicerat av

 

Av Aino Suomaa

Foto: Kejsar Alexander den II:s besök i Helsingfors 28 -30.7.1863. www.finna.fi den 11.11.2017. Förvaras i Helsingfors stadsmuseum, tagen av Eugen Hoffers den 31.7.1863.

 

1800-talet presenteras ofta i finsk historia som en tid av nationalistisk och liberal väckelse, som en tid då tanken om den liberala västerländska nationalstaten Finland gror: en tid av förändring, av utveckling. Såsom professorn emeritus Nils Erik Villstrand har poängterat i den aktuella debatten i dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, är den här bilden grovt förenklad och frånser den långa folkrepresentativa traditionen Finland var med om som den östra delen av den liberala västerländska nationalstaten Sverige.

Hur som helst är det dock sant att en vind av förändring blåste igenom storfurstendömet Finland i slutet av 1800-talet. Ett smakprov på den här förändringsandan med den nådige storfurstens stöd får man genom att bekanta sig med lantdagsprotokollen från åren 1863- 1864. Följande citat är tagen ur bondeståndets protokoll och redogör för en lantdagsmans yttrande i debatten om avskaffandet av de allmänna marknaderna.

 

”Landtdagsmannen Pelkonen yttrade att marknader väl i månget afseende kunde vara nyttiga, men jemförde man de af dem härflytande fördelar med de olägenheter, som de medförde, så vore de sednare vida öfvervägande, emedan hvarest mycket folk vore församladt, der vore äfven osedligheten stor. Vid marknader blefvo icke blott djuren plågade utan äfven menniskorna förderfvade. Talaren ansåg dock att icke alla marknader borde afskaffas innan handeln blefve fri. Men då landtbefolkningen obehindradt finge handla med hvarandra i stad, då blefve äfven, enligt talarens åsigt, alla marknader obehöfliga…”

 

Pelkonens anförande är typiskt för den diskussion som fördes på bondeståndet i marknadsfrågan: på det ideella planet kan man tolka honom stå mittemellan ett konservativt tänkande i termer av tradition, roller, rättigheter och skyldigheter och en mer liberal syn på samhället. Han lutar dock starkare mot det liberala hållet, eftersom den bestämmande principen för honom är nyttan; full näringsfrihet ska eftersträvas för att den helt enkelt är det effektivaste ekonomiska systemet.

Talarna uttrycker en stark pliktkänsla och hög respekt för sitt uppdrag på lantdagen. Lag och tradition ska följas och fäderneslandets gemensamma bästa eftersträvas enligt bästa förmåga. Det är anmärkningsvärt i sig att efter en halv sekels paus fanns de behövliga strukturerna kvar för att ordna lantdagen. Att det verkligen handlat bara om en paus i det folkrepresentativa arbetet är också någonting som understryks noga under de formella ceremonierna i vid lantdagens början.

Källa: Bondeståndets protokoll från lantdagen 1863- 1864, bok II, s. 102-107 (citat från s. 104).

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Arthur Thesleff och hans syn på romerna i Finland

Publicerat av

Av Linus Hedborg

 

Arthur Thesleff föddes 1871 i Viborg och dog i Stockholm 1920. Han var intresserad av många saker, däribland naturvetenskap och språkvetenskap. Han hade även ett stort intresse för romer och deras leverne och han lärde sig romernas språk. Detta intresse gjorde att han kom att få statligt stöd för att undersöka romerna i Finland men också i övriga världen. En av dessa resor gjorde Thesleff 1897 när han reste runt i Finland med pengar från ett stipendium han hade fått från den finska senaten. Thesleff kom att publicera en reseberättelse från denna resa som utkom i flera delar i tidningen Nya Pressen mellan november 1897 och januari 1898. I denna artikelserie beskriver Thesleff vad han har varit med om under resans gång och går igenom olika möten han har haft med romer.

 

Arthur Thesleff, bildkälla: Peltoniemi Teuvo: Kohti parempaa maailmaa, Otava 1985, s. 160, Wikimedia Commons. 

 

Det sätt som Thesleff beskriver romerna på är på många sätt ambivalent; han beskriver dem på ett positivt sätt och har en förståelse för deras situation men sammantidigt är han väldigt fördömande när det kommer till romernas livsstil. De romer som Thesleff möter under resans gång beskriver han som vänliga och hjälpsamma, med ett undantag som var en romsk kvinna som trodde Thesleff var en bandit. Tillika har en förståelse för romernas situation i Finland och hur svår den måste vara. Romerna motarbetades på många sätt av majoritetsbefolkningen och det var därför svårt för romer att bryta sin livsstil. Tillika var Thesleff väldigt dömande när det kom till romernas livsstil och han såg inte deras arbete som riktigt arbete. Det romerna höll på med var lurendrejeri genom att sälja hästar, spådomar och trolldom. De var även ickereligiösa och omoraliska och de var inte med i den kristna gemenskapen Istället älskade de naturen och följde en slags fatalism, där de trodde att allt som hände dem var förutbestämt och inget de kunde ändra på. Därför kom de att fortsätta med sin rörliga livsstil som också var en del av deras natur.

Sätter man in Thesleffs reseberättelse i en större kontext kan man se de strömningar som har påverkat honom och hans sätt att skriva. En sak som man kan se är rasbiologiska tankar; romerna beskrivs att ha vandrarblod i sig och att det ligger i deras natur att vara rotlösa. Det som också kan kopplas hit är idén om den ädla vilden. Romerna beskrivs att älska naturen och vara väldigt nära naturen och de beskrivs även som väldigt känslomässiga. En annan sak som även kan kopplas hit är idén om den vita mannens börda och att det var Västvärldens upppdrag att civilisera övriga världen, bland annat genom att sprida kristendomen. Det här skriver inte Thesleff rakt ut men kallar romerna för hedningar och romska kvinnor för mannens slavinna. Det visar att Thesleff nedvärderade den romska kulturen på flera områden. Under den här tiden höll också det finländska nationsbygget på för fullt. Då kom frågor om vem som var en del av landet och vem som inte var det. Thesleff beskriver romerna som en stat i staten och det kan tolkas som att han inte ser romerna som en del av nationsbygget. Det här är förstås inte alla strömningar som påverkade Thesleff men visar på att det fanns en större kontext som påverkade honom.

Arthur Thesleff var på många sätt ett barn av sin tid, de idéer som fanns under hans tidsperiod kom att påverka hans världsbild. Det här gör att för att förstå Thesleff reseberättelse måste man förstå den kontext han levde i.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Utmaningen att som akademiker undervisa för högstadieelever

Publicerat av

Av Marcus Tiippana

Under kursen konsumtion och etniska relationer i Norden under 1800­-talet fick vi som går på ämneslärarlinjen möjlighet att gå till en skola för att berätta om något av de ämnen som vi behandlat under kursen. Själv har jag har studerat till lärare i fyra år, och har redan hunnit vikariera vid några skolor i Svenskfinland. En av de stora utmaningarna som jag stött på, vilket säkert många andra som studerat eller forskat också gjort, är hur man bör undervisa för skolelever.

Vi som går på lärarlinjen får givetvis hela tiden tips och råd av våra universitetslärare och lärare ute i arbetslivet.  Ofta uppmanas vi att ”keep it to the basics”. Man ska inte krångla till saker i onödan, utan förklara så enkelt som möjligt. Även orden är något som brukar betonas, att lärare använder ett sådant språk att barnen eller ungdomarna förstår vad du säger. Det blir bara stökigt ifall du hela tiden måste förklara olika begrepp, vilket givetvis är sant. Men om du har ett väldigt specifikt ämne, där en viss terminiologi känns nödvändig, kan det vara utmanande när du själv tänker att alla kan de här termerna. Begreppen känns så bekanta och självklara att till en början tänker man inte att en elev förmodligen inte stött på orden tidigare. Som exempel kan nämnas begreppen etnicitet, kulturmöten och gårdfarihandel. De här begreppen har varit centrala när vi diskuterat olika teman under kursen som rört handel och minoriteter, men hur många av oss skulle säga att de förstod begreppens innebörd när de gick i grundskolan? Min poäng är inte att undervärdera elevernas kunnande eller kunskaper, det är inte osannolikt att de finns elever i klassen som skulle förstå även svårare begrepp som dessa. Men min poäng är att språket är nyckeln till förståelse, vilket vi som lärare ständigt måste komma ihåg när vi undervisar bakom katedern.

Själv ska jag hålla en lektion för eleverna om hur olika etniska minoriteter som idkat handel har uppfattats och beskrivits i Finland under 1800- och början av 1900-talet. Frågan man som lärare alltid måste ställa sig är att varför det är viktigt för eleverna att känna till om just det här ämnet. Finns det någon mening med att hålla en lektion om exempelvis rörlig handel och etniska minoriteter? Som lärare är det viktigt att ställa sig den här frågan, och det brukar oftast  ge en kraft och energi att satsa lite mera på lektionsplaneringen, när man vet att det har ett mervärde. Om vi tänker på ämnet som jag håller en lektion om, finns det några centrala orsaker till varför jag ser det som ett viktigt ämne.

En viktig orsak är att eleverna förstår att olika etniska minoriteter i Finland inte är något nytt fenomen, utan något som har funnits historiskt. En annan viktig poäng är även tanken om främlingskap som ett historiskt fenomen, att minoriteter ofta kan uppfattas som främlingar genom att de skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Dessutom brukar det ofta talas mycket om att Finland, men också övriga Norden varit väldigt homogent genom historien. Vilket kanske egentligen inte är fallet, utan endast ett perspektiv på berättelsen om de nordiska ländernas historia.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Smuggling​ ​och​ ​svarthandel​ ​mellan​ ​borgare​ ​och​ ​bönder

Publicerat av

Av Robin​ ​Engblom

Lilla tullen, även känd som lanttullen eller landtullen, inrättades år 1622. Den skulle förse  den svenska kronan med stadiga inkomster, eftersom den fungerade som en skatt på alla varor som transporterades in till städerna och till marknadsplatserna. Därtill utgavs olika handelsförordningar som ställde villkor för hur, var och när försäljning fick ske. Utifrån ett flertal handlingar som finns i bl.a. Åbo stads domböcker, kan man se, att varken stadsborna eller försäljarna från landsbygden hyste höga tankar om dessa regleringar. Kämnärsrätten fick inte sällan utreda fall gällande olaglig handel mellan borgare och bönder. Men intressant nog visar det sig, att bönder sällan dömdes till böter i denna typ av rättegångar, medan borgarna oftast fick ta skulden på sig. Hur kommer det sig, att den underdånige bonden kunde slippa straff medan den lokala borgaren dömdes i rätten?

Under första hälften av 1600-talet upplevdes i Sverige en kraftig expansion av städerna, samtidigt som flera nya städer grundades. Det är även under denna tid som tullväsendet utvecklades under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna för att bringa inkomster till staten, och för att reglera införsel och utförsel av varor till städerna. I Åbo stad utfördes år 1638, på generalguvernörens befallning, en förordning som förbjöd stadens borgare eller annat folk att bjuda in bönder från landet till sina gårdar för att handla med dem ifall de inte stått minst tre timmar vid torget. Efter att bönderna stått på torget och sålt i tre timmar, fick stadsborna bjuda in dem till sina gårdar för att förhandla, men även därefter skulle själva köpet slutas vid torget. Bönderna kom till städerna för att sälja sina varor till framförallt borgarna, och staden var således en mötesplats för människor av varierande bakgrund, och handeln en form av interaktion mellan landsbygden och staden samt bönder och borgare.

Emedan motiveringen för denna reglering är något oklar, förefaller det som om borgarna vanligtvis inte ville ta sig till torget för att handla, utan i stället bjöd de in bönderna till sina gårdar där även transaktionen ägde rum. Ertappades den olagliga handeln av uppsyningsmännen fördes saken vanligtvis till kämnärsrätten som var en typ av torgdomstol.

Den 21 april 1638 behandlades ett fall i kämnärsrätten, där borgaren Hans Kreijare trots tidigare tillsägelser på sin gård mottagit bönder, som en kväll kommit in till staden. Hans Kreijare hävdade i sin tur att bönderna lurat honom eftersom de hade sagt att de stått tre timmar på torget. En uppsyningsman hade dock sett händelsen och vittnade emot Kreijare, och han blev dömd till att betala standardboten 40 daler i böter. Några veckor senare hade Kreijare ertappats åter igen, denna gång vid Aningaisporten, där han försökt övertala två bönder som kommit in till staden att köra in sina kärror till hans gård. Fallet lämnades dock olöst, eftersom det inte gick att bevisa vem som var skyldig. Det är dock intressant att bönderna varken hördes i rätten eller stod anklagade för någon förbrytelse.

Denna typ av rättegångar ger en intressant inblick i rättssystemet i ståndssamhället, eftersom det förefaller som om att rättegångar mellan högre och lägre ståndspersoner inte alltid föll till den förras fördel. Eventuellt återspeglas även de rättigheter och skyldigheter som uppbars av de olika stånden, varpå en underdånig bonde kunde lättare slippa straff. En fattig bonde kunde således i vissa fall, likt ett barn, utnyttja sin position som underdånig i rätten för att slippa straff. En borgare åtnjöt däremot en högre status i samhället, men samtidigt bar han även ett större ansvar för sina handlingar.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Kurs om konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden

Publicerat av

Av Hanna Lindberg och Anna Sundelin

Under höstterminen har historieämnet vid Åbo Akademi erbjudit kursen ”Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden” för studenter på fördjupad nivå. Kursen utarbetades av medlemmarna i projekten Kommunicerande konsumtion och Dealing with Difference [en fortsättning på KoKo-projektet] och behandlade betydelsen av konsumtion och den relation som uppstod mellan människor av skild etnisk härkomst i Norden under 1800-talet. Vi har alltså velat göra studenterna delaktiga i vår forskning, men ambitionen har inte endast varit att sprida den kunskap vi hittills har skaffat oss till kommande generationer historiker, utan att involvera studenterna i forskningsprocessen. Kursen har därför lagt stor vikt vid praktiska övningar och arbete med källmaterial, så att forskarna och studenterna tillsammans kan fördjupa sig ytterligare i projektens problematik.

En annan målsättning med kursen har varit att introducera studenterna, som inom de närmaste åren kommer att vara färdiga magistrar, för de olika uppgifter historiker har i samhället. Studenterna fick exempelvis åhöra en session under Historiantutkimuksen päivät som arrangerades i Åbo 19–21 oktober. De studenter som går på lärarlinjen fick hålla en lektion på kursens tema för högstadieelever. Oavsett framtida yrke, är man som professionell historiker tvungen att popularisera och förmedla historisk kunskap. Detta har studenterna övat på genom att skriva blogginlägg, som vi inom de närmaste veckorna kommer att publicera på bloggen. Förhoppningsvis har studenterna kunnat erfara att det är en utmaning att kort och koncist, och på ett medryckande sätt, kunna berätta om en intressant händelse i det förflutna, ett spännande källmaterial eller utmaningarna som historielärare möter.

 

 

Kulutuksen vallankumous ja agraariyhteisön muuttuvat identiteetit

Publicerat av

Kirjoittanut FT Eija Stark

Vanhan sananlaskun mukaan ”kauppa se on, joka kannattaa”, sillä ”maanviljelys on sattuman varassa”. Entisajan maalaisyhteisöjen kaupankäynnistä ja kulutustavaroista on satoja muistiinpanoja – sananlaskuja, tarinoita ja muistitietoa – Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran perinteen ja nykykulttuurin arkistoaineistoissa. Aineistosta valtaosa on kerätty vuosina 1935–36, jolloin SKS järjesti Kalevalan Riemuvuoden Kilpakeruun 100-vuotiaan Kalevalan kunniaksi.

Tarinankertojat olivat tuolloin 1850–1890-luvuilla syntyneitä ja näin ollen he edustivat sukupolvia, jotka todistivat kulutustavaroiden määrän lisääntymisen päivittäisessä elämänmenossaan. Heidän maailmassa vallalla ollut omavaraistalous alkoi menettää asemaansa. Myös yksilöllinen liikkumavara niin sosiaalisesti ja kulttuurisesti kuin maantieteellisesti laajeni. Usko syntymässä saatuun osaan alkoi väistyä, ja tietoisuus ihmisen omien valintojen vaikutuksista asioiden lopputulokseen kasvoi kuten sananlaskulla ”eihän kauppa ole Jumalan tekemä” korostettiin: huonon kaupan tekevät ”väärät ja omavaltaiset ihmiset eikä Jumala”, kuten yksi SKS:n kertojista selitti.

Englannissa niin sanottu kulutuksen vallankumous katsotaan käynnistyneen vuosien 1600–1750 aikana. Suomessa tämä tapahtui huomattavasti myöhemmin, vasta oikeastaan 1800-luvun lopulta lähtien jatkuen toiseen maailmansotaan saakka. Kulutuksen vallankumouksella (engl. Consumer revolution) tarkoitetaan kulutustavaroiden, kuten tupakan, kahvin, kankaiden ja aterimien kysynnän ja kulutuksen lisääntymistä yhteiskunnassa. Käsitteellä tehdään eroa aiempaan, ainoastaan yläluokalle kuuluneisiin kulutustottumuksiin ja sen ydin on juuri massojen vähittäisessä siirtymisessä kulutustavaroiden käyttäjiksi.

Kulutuksen vallankumous liittyy teolliseen vallankumoukseen sikäli, että tuotteiden valmistaminen yhä laajenevalle asiakaskunnalle tarvitsi tehokkaat tuotantokoneet aiemman, hitaasti tapahtuvan käsintehdyn valmistuksen sijaan. Kulutuksen vallankumous on näin ollen osa teollisen tuotannon historiaa, vaikka 1900-luvun alkuvuosikymmeninä Suomen syrjäisillä saloilla liikkuneet tavaramäärät eivät suuria olleetkaan.

Kun vuosisatojen saatossa muodostunut kulttuurinen tieto oikeanlaisesta elämästä, ns. kulttuurinen normi, oli perustunut paikallaan pysyvään elämänmuotoon, aiheuttivat kaupankäynnin lisääntyminen ja kiertelevät kauppiaat niin uteliaisuutta kuin torjuvia tunteita maalaisyhteisöjen taholta. Myös kaupunkien ja pitäjien vuotuismarkkinat ihmispaljoudellaan, tavaramäärällään ja sosiaalisella kuhinallaan herättivät kiinnostusta. Arkistoaineistossa markkinoita, jonne saavuttiin eri puolilta pitäjää ja jonne kokoontui suomen- ja ruotsinkielisiä myyjiä ja ostajia, kuvataan paikaksi, jossa sai halutessaan olla incognito eikä automaattisesti saanut stigmaa syntyperänsä tai alhaisen asemansa takia.

Tutkijaa ei yllätä, että ihmiset käsittelivät kulutuksen ja tavaramäärän lisääntymisen sosiaalisia tilanteita kerronnan keinoin. Toki vieraisiin ihmisiin ja uusiin tuotteisiin lähtökohtaisesti oli aina suhtauduttu epäillen, jopa torjuvasti ja vihamielisesti, mutta yllättävää vanhoissa tarinoissa on se, miten rennosti ne lähestyvät kaupankäyntiä ja kauppiaita ilmiöinä. Tarinoissa pilkan ja naurun kohteena voi olla tyhmä ja tietämätön asiakas (”savolaisukko”; ”pappi”). Tarinoiden ytimessä yllättävän usein on myös kielellinen ilottelu ja mielikuvaleikki, mitä kaupanteko tapahtumana ihmisissä sai aikaan kuten seuraava kertomus havainnollistaa: ”Kauppias koettelee juoksupoikaansa, soittaa liikkeeseensä ja kysyy: ”Onko teillä myytävänä oksanreikiä?” ”Ei ole nyt varastossa.” ”Minne ne vietiin?” ”Ne lähetettiin Ameriikkaan puuhevosen hännänreijiksi.” Poika sai vakinaisen paikan.” Sääty-yhteiskunta, ancien régime, oli selvästi muutoksen tilassa, jossa ikivanhan rankijärjestyksen haastoi uudenlaiset ammatit ja sosiaaliset roolit.

 

 

 

”Ett nytt slags röfweri”. Handel med hår i Finland under slutet av 1800-talet

Citat

Publicerat av

Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I december 1871 rapporterade Helsingfors Dagblad om en våg av håruppköpare som ”översvämmat landets olika delar”. Då vi inom projektet studerat våra källor för att se vilka varor de rörliga handelsmännen i Finland sålde, noterade vi att dessa män och kvinnor inte bara sålde, utan tidvis även köpte varor. En vara som nämns relativt ofta i materialet är människohår.

Beskrivningarna av handeln med hår i tidningsnotiser och minnesberättelser är ofta laddade, verksamheten verkar ha väckt starka känslor. Handeln med hår är en berättelse som i många fall handlat om fattigdom och/eller en önskan om att äga olika konsumtionsvaror. Om lockande ord från hårköpare, som erbjöd en kvinna en vacker silkesduk eller krimskrams i utbyte mot en hårlock och sedan klippte av hela flätan. Om skammen som var kopplad till att ha kort hår i en tid då långt hår var viktigt för kvinnor och om ett nytt mode där lösflätor hade en central roll. Handeln med hår i Finland är också ett ämne som, skulle det visa sig, hittills varit så gott som helt outforskat.

Tidigare forskning har visat att småhandeln var flexibel och hade lätt för att svara på förändringar i utbud och efterfrågan. I Finland var flera grupper inblandade i att köpa upp hår. Samtidigt som perukmakarna i tidningarna annonserade att de köpte in hår, rörde sig runtom i landet såväl arkangeliter (s.k. laukko-ryssar) från ryska Karelen som bytte till sig hårflätor i utbyte mot sina varor, som s.k. hårkullor från Våmhus i Dalarna, kända runtom i Europa för sin hårkonst. Även judarna började på 1870-talet köpa upp hår, både på städernas marknader och på landsbygden. Tidningarna noterar även att hemlighetsfulla ”stockholmare”, möjligtvis svenska judar, rörde sig i de inre delarna av Savolax.

 

Annons i  Västra Nyland no. 9, 31.1.1902. Bildkälla: Historiska tidningsbiblioteket.

 

1600- och 1700-talet var perukernas århundrade. Både män och kvinnor bar peruker och de välbärgade tillbringade mycket tid med att få dessa friserade enligt det senaste modet.  Bruket att bära peruk väckte också viss kritik och munterhet hos samhälleliga kommentatorer, något som inte minst avspeglas i samtida karikatyrer.

The female pyramid. Brittisk karikatyr föreställande kvinna i hög peruk. Bildkälla: Wellcome Images/Wellcome  Trust via Wikimedia commons.

”En stor, mycket ful pung kallad chinjong”

Mot slutet av 1700-talet svalnade intresset för peruker något, och i stället formades det egna håret allt mer i konstfärdiga frisyrer. Eftersom dessa frisyrer ofta krävde ett långt hår uppstod ett stort intresse för löshår, hårvalkar och lösflätor tillverkade av mänskligt hår bland dem som ville följa sin tid.  Hår användes även som råmaterial i tillverkningen av smycken såsom halsband, armband, örhängen och klockkedjor. En del sådana föremål finns kvar ännu idag. En sökning i Finna, de finländska museernas, bibliotekens och arkivens samlade databas, ger över 500 träffar på föremål tillverkade av hår samt några avklippta hårflätor som bevarats till våra dagar.

 

Hårsmycke. Åbo Museicentral.

 

I tidningen Folkwännen beskrevs det rådande hårmodet på 1870-talet på följande föga smickrande sätt:

 

Det är en känd sak att ju mera förmögenheten tillwäxer, desto mera stiger slöseriet och öfwerflödet i kläder och moder. De förmögna fruntrimmerna hafwa nu begynt ett eget mod med sitt hår. I nacken uppfästes nämnligen håret till en stor, mycket ful, pung, kallad chinjong. Då eget hår icke till sådana widunderliga prydnader räcker till, köpes hos perukmakare lösflätor (Folkwännen 18.5.1870).

En dålig hårdag

Lösflätorna bestod ofta av hår som tidigare burits av en ung flicka på landsbygden. Många av dessa var fattiga och såg möjligheten att sälja sitt hår som en chans att byta till sig eftertraktade nymodigheter och vackra föremål. Helsingfors Dagblad rapporterade i mars 1871 om flickor som ”afskära sitt hår, som de utbyta mot halsband av perlor, fickspeglar m.m.” (HD 20.3.1871). Tonen i tidningarnas rapportering om handeln med hår var ofta fördömande. Redan Bibeln fastställde ju att kvinnor skulle ha långt hår. Detta, i kombination med ett förakt riktat mot personer som inte kunde motstå de rörliga handelsmännens glitter och lockande försäljningssnack, gjorde att det var problematiskt att låta klippa av sig sin fläta. I tidningarnas skildringar framhävs ofta hur de flickor som avstått från sitt långa hår efteråt bittert ångrade sig; men då handelsmannen stoppat ner flätan i sin väska var skadan redan skedd och, som en skribent noterade, hjälpte det då inte mera att ”gråta på marknaden”.

 

Hårfläta. Satakunda Museum.

 

Den här bloggen baserar sig på en artikel som kommer att finnas med i ett temanummer av Historisk Tidskrift för Finland som utkommer år 2018.

 

Källor :

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi (KIVÅ) Frågelista nr. 9 & 9B Kringvandrande ryska handelsmän (1957, 1968).

Folkwännen, Helsingfors Dagblad

 

Tre små gummor skulle gå en gång

Publicerat av

De är på väg till marknaden i Nora, gummorna i ringleken. Väl framme ska de äta godis, åka karusell och roa sig hela dagen.

En del av de frågor inom projektet som intresserar mig rör kunderna. Vem var de egentligen och vad betydde det för dem att få köpa varor av kringvandrande handelsmän och på marknader?  Vilken betydelse tillskrev kunderna de varor som de köpte? En klar fördel med att handla av en kringresande handelsman var det praktiska, det var lättare att göra affärer hemma på gården än att resa lång väg till närmaste butik. Men sen då?

Liksom många somrar tidigare tillbringade jag nyligen några veckor på Åland. Vädret var inte det bästa, så ett par dagar kombinerade jag nytta med nöje och besökte Ålands landskapsarkiv i jakt på kunder till de rörliga handelsmän som vi studerar inom projektet. Ett källmaterial som jag bekantade mig var en samling med brev som skickats från en dotter till en mor under flera år under senare delen av 1800-talet. Breven var skrivna av Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvist (född Thulé, 1846–1902) som var gift med prästen Karl Alfred Ludvig Tallqvist. Tillsammans kom paret att få sju barn. Familjen bodde först i Åbo, varifrån de flyttade till Ekenäs och senare vidare till Åland. Breven i samlingen är alltså skickade från flera olika platser inom vårt undersökningsområde, dvs. det svenskspråkiga Finland.

Mimmi skickade många brev till sin mamma i Kangasala i Birkaland. Hon rapporterade bland annat om sin vardag, redogjorde för konflikter med tjänstefolket och förhörde sig om sin mors hälsa. Breven innehåller också en del omnämnanden om konsumtion. Mimmi beställde varor, berättade om sin försäljning av odlade grönsaker och nämnde olika inköp som hon gjort eller ville göra. I en del av breven nämns också marknader och försäljningen där.

Efter sin flytt till Åbo år 1875 gav sig Mimmi iväg till torget för att göra olika inköp till hushållet. Ett av de första breven i samlingen vittnar om hennes  besvikelse över utbudet, bland annat skrev hon  till sin mamma: ”[…] aldrig kunde jag föreställa mig att en marknad i Åbo kunde vara så usel”.  På torget såldes vispar och andra saker av trä, inte så mycket sådant som Mimmi kunde ha nytta av för att inreda hemmet på Biskopsgatan.  Något år senare flyttade familjen, som då hade utökats med barn, till Ekenäs. Också där var torget en viktig plats för handel. I Ekenäs såldes bland annat mycket grönsaker och fisk, men det gällde att vara på plats i god tid eftersom kampen om varorna var hård. Efter en tid i Ekenäs gick flyttlasset till Åland där familjen bosatte sig i Jomala prästgård.  Även från Åland skrev Mimmi till sin mamma om sådant som berörde handel och marknader. Bland annat berättade hon om hur marknaden blev inställd pga. rädsla för att sjukdomen kolera skulle sprida sig i folksamlingen. Koleran var en fruktad sjukdom och eftersom det saknades några egentliga botemedel fram till slutet av 1800-talet var karantän ett av de få sätt på vilket man kunde skydda befolkningen.

Från Åland rapporterade Mimmi också att det dåliga vädret skrämde bort marknadsfolket. Det var bara ett fåtal som ”kommo såsom vanligt att slumpa av ryssarna och åka karusell”. I regnet varade kanske inte fröjden på marknaden hela dagen, men å andra sidan kan man utgå ifrån att köerna till karusellen inte var så långa för den som ville åka med.

 

Källa: Edla Wilhelmina (Mimmi) Tallqvists brevsamling,  Ålands landskapsarkiv.

Från påse på ryggen till handelsbod

Bild

Förra sommaren tillbringade jag några dagar i Ålands landskapsarkiv med att söka fram material till vårt projekt. Då stötte jag på en av de kringvandrande handelsmän från ryska Karelen som slog sig ner i Finland i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Hans namn var Nikolaj Rugojeff.

Vårt projekt fokuserar på rörlig handel, den handel som ägde rum i stugorna och på marknader. Men, som historikern Pekka Nevalainen visat i sin bok om de karelska gårdfarihandlarna, fanns det också sådana som övergav den rörliga handeln, bosatte sig i Finland och öppnade handelsbod.  I mitt material nämns bofasta handelsmän på flera håll i de svenskspråkiga områdena i Finland. De fanns på flera håll i Österbotten, på Åland, i Karis och på Kimitoön. De sistnämnda kan man bekanta sig med här på Sagalunds museums hemsida.

Nikolaj Rugojeff slog sig ner på Åland och öppnade en handelsbod där någon gång under 1900-talets första år. Under sin tid som bofast handelsman hann han vara inblandande i olika slags affärer och också öppna och stänga ett antal handelsbodar.  I det minnesmaterial som jag studerat är en av dessa handelsbodar beskriven, den i Södersunda, Jomala:

 

”Den var ett mindre rum och så var det en disk som gick i vinkel och fullt med krokar i taket, som de hade alla möjliga saker upphängda på och på väggarna, och rummet, som kunderna hade till att stå i kunde vara ungefär en 2×2 m.”

 

Förutom att varor hängdes upp i taket, radades en del av utbudet i handelsboden upp på disken. En del av den var täckt med glas, under vilket de mest ömtåliga varorna förvarades. Kunden fick sedan stå och peka på vilka varor hon eller han ville ha. Utifrån beskrivningen av Rugojeffs handelsbod motsvarade den väl de enkla handelsbodar som var typiska för tiden kring år 1900. Även om handelsboden till sin storlek var liten, möjliggjorde den en annan typ av verksamhet än den rörliga handeln, där handelsmannen bar omkring varorna på sin rygg och förevisade dem på stuggolven.

 

Efter att ha etablerat sig som handelsman, annonserade Rugojeff i den lokala tidningen Åland. Följande annons är från år 1912, då industrialiseringen gjort att färdiga kläder blivit allt vanligare.

 

Åland, 11.05.1912, nr. 38, s. 4

 

Vilka andra varor såldes då i Rugojeffs handelsbod? Bland dokumenten i Ålands landskapsarkiv fanns också handlingar som upptecknades efter Rugojeffs död år 1914. Bouppteckningen är en detaljerad översikt över hans tillgångar och egendom. Bland de listade sakerna finns två butiksinredningar, värderade till 600 mark, samt olika typer av vågar, vikter och mått. Vidare innehåller handlingarna olika fodringar på Rugojeffs dödsbo, samt listor med handelsvaror som han beställt till sin verksamhet. Allt från fönsterglas och olika förnödenheter såsom kaffe, vetemjöl och bruna bönor till metspön, spik och skruvar hade skeppats till Mariehamn för Rugojeffs räkning. Lindfors’ karamell och marmeladfabrik i Borgå hade försett handelsboden med sex lådor blandade papperskarameller.

 

Just nu skriver jag på en artikel om Nikolaj Rugojeff och några andra kringvandrande handelsmän som öppnade handelsbod i de svenskspråkiga områdena i Finland. Hur gick övergången från rörlig till bofast handelsman till rent konkret och hur togs dessa handelsmän emot av lokalsamhället? I mitt sökande efter material har jag stött på många intressanta historier och personligheter bland de män som lade påsen på hyllan och öppnade eget.

 

Bildkälla:

http://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1162723/articles/2184630?page=4 Kansalliskirjaston Digitoidut aineistot

Andra källor och litteratur:

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi,  Frågelista nr 4, butikshandeln på landet.

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi, Frågelista nr. 9, Kringvandrande ryska handelsmän.

Ålands domsagas arkiv, konkurshandlingar, kartong 31.

Aulis J. Alanen, Suomen maakaupan historia (Jyväskylä 1957).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa (Helsingfors 2016).