Månadsarkiv: november 2017

Arthur Thesleff och hans syn på romerna i Finland

Publicerat av

Av Linus Hedborg

 

Arthur Thesleff föddes 1871 i Viborg och dog i Stockholm 1920. Han var intresserad av många saker, däribland naturvetenskap och språkvetenskap. Han hade även ett stort intresse för romer och deras leverne och han lärde sig romernas språk. Detta intresse gjorde att han kom att få statligt stöd för att undersöka romerna i Finland men också i övriga världen. En av dessa resor gjorde Thesleff 1897 när han reste runt i Finland med pengar från ett stipendium han hade fått från den finska senaten. Thesleff kom att publicera en reseberättelse från denna resa som utkom i flera delar i tidningen Nya Pressen mellan november 1897 och januari 1898. I denna artikelserie beskriver Thesleff vad han har varit med om under resans gång och går igenom olika möten han har haft med romer.

 

Arthur Thesleff, bildkälla: Peltoniemi Teuvo: Kohti parempaa maailmaa, Otava 1985, s. 160, Wikimedia Commons. 

 

Det sätt som Thesleff beskriver romerna på är på många sätt ambivalent; han beskriver dem på ett positivt sätt och har en förståelse för deras situation men sammantidigt är han väldigt fördömande när det kommer till romernas livsstil. De romer som Thesleff möter under resans gång beskriver han som vänliga och hjälpsamma, med ett undantag som var en romsk kvinna som trodde Thesleff var en bandit. Tillika har en förståelse för romernas situation i Finland och hur svår den måste vara. Romerna motarbetades på många sätt av majoritetsbefolkningen och det var därför svårt för romer att bryta sin livsstil. Tillika var Thesleff väldigt dömande när det kom till romernas livsstil och han såg inte deras arbete som riktigt arbete. Det romerna höll på med var lurendrejeri genom att sälja hästar, spådomar och trolldom. De var även ickereligiösa och omoraliska och de var inte med i den kristna gemenskapen Istället älskade de naturen och följde en slags fatalism, där de trodde att allt som hände dem var förutbestämt och inget de kunde ändra på. Därför kom de att fortsätta med sin rörliga livsstil som också var en del av deras natur.

Sätter man in Thesleffs reseberättelse i en större kontext kan man se de strömningar som har påverkat honom och hans sätt att skriva. En sak som man kan se är rasbiologiska tankar; romerna beskrivs att ha vandrarblod i sig och att det ligger i deras natur att vara rotlösa. Det som också kan kopplas hit är idén om den ädla vilden. Romerna beskrivs att älska naturen och vara väldigt nära naturen och de beskrivs även som väldigt känslomässiga. En annan sak som även kan kopplas hit är idén om den vita mannens börda och att det var Västvärldens upppdrag att civilisera övriga världen, bland annat genom att sprida kristendomen. Det här skriver inte Thesleff rakt ut men kallar romerna för hedningar och romska kvinnor för mannens slavinna. Det visar att Thesleff nedvärderade den romska kulturen på flera områden. Under den här tiden höll också det finländska nationsbygget på för fullt. Då kom frågor om vem som var en del av landet och vem som inte var det. Thesleff beskriver romerna som en stat i staten och det kan tolkas som att han inte ser romerna som en del av nationsbygget. Det här är förstås inte alla strömningar som påverkade Thesleff men visar på att det fanns en större kontext som påverkade honom.

Arthur Thesleff var på många sätt ett barn av sin tid, de idéer som fanns under hans tidsperiod kom att påverka hans världsbild. Det här gör att för att förstå Thesleff reseberättelse måste man förstå den kontext han levde i.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Utmaningen att som akademiker undervisa för högstadieelever

Publicerat av

Av Marcus Tiippana

Under kursen konsumtion och etniska relationer i Norden under 1800­-talet fick vi som går på ämneslärarlinjen möjlighet att gå till en skola för att berätta om något av de ämnen som vi behandlat under kursen. Själv har jag har studerat till lärare i fyra år, och har redan hunnit vikariera vid några skolor i Svenskfinland. En av de stora utmaningarna som jag stött på, vilket säkert många andra som studerat eller forskat också gjort, är hur man bör undervisa för skolelever.

Vi som går på lärarlinjen får givetvis hela tiden tips och råd av våra universitetslärare och lärare ute i arbetslivet.  Ofta uppmanas vi att ”keep it to the basics”. Man ska inte krångla till saker i onödan, utan förklara så enkelt som möjligt. Även orden är något som brukar betonas, att lärare använder ett sådant språk att barnen eller ungdomarna förstår vad du säger. Det blir bara stökigt ifall du hela tiden måste förklara olika begrepp, vilket givetvis är sant. Men om du har ett väldigt specifikt ämne, där en viss terminiologi känns nödvändig, kan det vara utmanande när du själv tänker att alla kan de här termerna. Begreppen känns så bekanta och självklara att till en början tänker man inte att en elev förmodligen inte stött på orden tidigare. Som exempel kan nämnas begreppen etnicitet, kulturmöten och gårdfarihandel. De här begreppen har varit centrala när vi diskuterat olika teman under kursen som rört handel och minoriteter, men hur många av oss skulle säga att de förstod begreppens innebörd när de gick i grundskolan? Min poäng är inte att undervärdera elevernas kunnande eller kunskaper, det är inte osannolikt att de finns elever i klassen som skulle förstå även svårare begrepp som dessa. Men min poäng är att språket är nyckeln till förståelse, vilket vi som lärare ständigt måste komma ihåg när vi undervisar bakom katedern.

Själv ska jag hålla en lektion för eleverna om hur olika etniska minoriteter som idkat handel har uppfattats och beskrivits i Finland under 1800- och början av 1900-talet. Frågan man som lärare alltid måste ställa sig är att varför det är viktigt för eleverna att känna till om just det här ämnet. Finns det någon mening med att hålla en lektion om exempelvis rörlig handel och etniska minoriteter? Som lärare är det viktigt att ställa sig den här frågan, och det brukar oftast  ge en kraft och energi att satsa lite mera på lektionsplaneringen, när man vet att det har ett mervärde. Om vi tänker på ämnet som jag håller en lektion om, finns det några centrala orsaker till varför jag ser det som ett viktigt ämne.

En viktig orsak är att eleverna förstår att olika etniska minoriteter i Finland inte är något nytt fenomen, utan något som har funnits historiskt. En annan viktig poäng är även tanken om främlingskap som ett historiskt fenomen, att minoriteter ofta kan uppfattas som främlingar genom att de skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Dessutom brukar det ofta talas mycket om att Finland, men också övriga Norden varit väldigt homogent genom historien. Vilket kanske egentligen inte är fallet, utan endast ett perspektiv på berättelsen om de nordiska ländernas historia.

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Smuggling​ ​och​ ​svarthandel​ ​mellan​ ​borgare​ ​och​ ​bönder

Publicerat av

Av Robin​ ​Engblom

Lilla tullen, även känd som lanttullen eller landtullen, inrättades år 1622. Den skulle förse  den svenska kronan med stadiga inkomster, eftersom den fungerade som en skatt på alla varor som transporterades in till städerna och till marknadsplatserna. Därtill utgavs olika handelsförordningar som ställde villkor för hur, var och när försäljning fick ske. Utifrån ett flertal handlingar som finns i bl.a. Åbo stads domböcker, kan man se, att varken stadsborna eller försäljarna från landsbygden hyste höga tankar om dessa regleringar. Kämnärsrätten fick inte sällan utreda fall gällande olaglig handel mellan borgare och bönder. Men intressant nog visar det sig, att bönder sällan dömdes till böter i denna typ av rättegångar, medan borgarna oftast fick ta skulden på sig. Hur kommer det sig, att den underdånige bonden kunde slippa straff medan den lokala borgaren dömdes i rätten?

Under första hälften av 1600-talet upplevdes i Sverige en kraftig expansion av städerna, samtidigt som flera nya städer grundades. Det är även under denna tid som tullväsendet utvecklades under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna för att bringa inkomster till staten, och för att reglera införsel och utförsel av varor till städerna. I Åbo stad utfördes år 1638, på generalguvernörens befallning, en förordning som förbjöd stadens borgare eller annat folk att bjuda in bönder från landet till sina gårdar för att handla med dem ifall de inte stått minst tre timmar vid torget. Efter att bönderna stått på torget och sålt i tre timmar, fick stadsborna bjuda in dem till sina gårdar för att förhandla, men även därefter skulle själva köpet slutas vid torget. Bönderna kom till städerna för att sälja sina varor till framförallt borgarna, och staden var således en mötesplats för människor av varierande bakgrund, och handeln en form av interaktion mellan landsbygden och staden samt bönder och borgare.

Emedan motiveringen för denna reglering är något oklar, förefaller det som om borgarna vanligtvis inte ville ta sig till torget för att handla, utan i stället bjöd de in bönderna till sina gårdar där även transaktionen ägde rum. Ertappades den olagliga handeln av uppsyningsmännen fördes saken vanligtvis till kämnärsrätten som var en typ av torgdomstol.

Den 21 april 1638 behandlades ett fall i kämnärsrätten, där borgaren Hans Kreijare trots tidigare tillsägelser på sin gård mottagit bönder, som en kväll kommit in till staden. Hans Kreijare hävdade i sin tur att bönderna lurat honom eftersom de hade sagt att de stått tre timmar på torget. En uppsyningsman hade dock sett händelsen och vittnade emot Kreijare, och han blev dömd till att betala standardboten 40 daler i böter. Några veckor senare hade Kreijare ertappats åter igen, denna gång vid Aningaisporten, där han försökt övertala två bönder som kommit in till staden att köra in sina kärror till hans gård. Fallet lämnades dock olöst, eftersom det inte gick att bevisa vem som var skyldig. Det är dock intressant att bönderna varken hördes i rätten eller stod anklagade för någon förbrytelse.

Denna typ av rättegångar ger en intressant inblick i rättssystemet i ståndssamhället, eftersom det förefaller som om att rättegångar mellan högre och lägre ståndspersoner inte alltid föll till den förras fördel. Eventuellt återspeglas även de rättigheter och skyldigheter som uppbars av de olika stånden, varpå en underdånig bonde kunde lättare slippa straff. En fattig bonde kunde således i vissa fall, likt ett barn, utnyttja sin position som underdånig i rätten för att slippa straff. En borgare åtnjöt däremot en högre status i samhället, men samtidigt bar han även ett större ansvar för sina handlingar.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Kurs om konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden

Publicerat av

Av Hanna Lindberg och Anna Sundelin

Under höstterminen har historieämnet vid Åbo Akademi erbjudit kursen ”Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden” för studenter på fördjupad nivå. Kursen utarbetades av medlemmarna i projekten Kommunicerande konsumtion och Dealing with Difference [en fortsättning på KoKo-projektet] och behandlade betydelsen av konsumtion och den relation som uppstod mellan människor av skild etnisk härkomst i Norden under 1800-talet. Vi har alltså velat göra studenterna delaktiga i vår forskning, men ambitionen har inte endast varit att sprida den kunskap vi hittills har skaffat oss till kommande generationer historiker, utan att involvera studenterna i forskningsprocessen. Kursen har därför lagt stor vikt vid praktiska övningar och arbete med källmaterial, så att forskarna och studenterna tillsammans kan fördjupa sig ytterligare i projektens problematik.

En annan målsättning med kursen har varit att introducera studenterna, som inom de närmaste åren kommer att vara färdiga magistrar, för de olika uppgifter historiker har i samhället. Studenterna fick exempelvis åhöra en session under Historiantutkimuksen päivät som arrangerades i Åbo 19–21 oktober. De studenter som går på lärarlinjen fick hålla en lektion på kursens tema för högstadieelever. Oavsett framtida yrke, är man som professionell historiker tvungen att popularisera och förmedla historisk kunskap. Detta har studenterna övat på genom att skriva blogginlägg, som vi inom de närmaste veckorna kommer att publicera på bloggen. Förhoppningsvis har studenterna kunnat erfara att det är en utmaning att kort och koncist, och på ett medryckande sätt, kunna berätta om en intressant händelse i det förflutna, ett spännande källmaterial eller utmaningarna som historielärare möter.