Text: Christian Plejel
Bobarhetsanalysens indikator 45 är den tuffaste av dem alla. Det är här analysens alla områden kokar ner till den sista, avgörande frågan: vill folk bo här? Växer eller krymper befolkningen? Är vi ett attraktivt, bobart samhälle?
De flesta skärgårdssamhällen i Östersjön svarar både nej och ja på frågan. Den bofasta befolkningen minskar, sommarbefolkningen ökar. Fastän vackra och säregna blir våra öar alltmer öde vintertid. Det är problematiskt. Vad gör vi för fel?
På Kökar hölls den 11 februari 2024 en workshop med fokus på indikator 45. Workshopen är organiserad av Bärkraft, den åländska hållbarhetens nätverk och en stor inspirationskälla för bobarheten.
En fråga är: Ska man köpa människor eller måste man tillverka dem själv?
För denna fråga fick Ronald Coase Nobelpriset i ekonomi är 1991. Ronald var en märklig man som gick bort för tio år sedan, 102 år gammal. Under sin långa karriär skrev han bara ett dussin kortfattade artiklar, varav två är banbrytande. De ena skrev han som ung student, den andra 23 år senare som professor i Chicago. Han använde ogärna matematik eftersom han ogillade ”blackboard economics”.
I den första artikeln, den han skrev som ung, introducerar han köpa/tillverka-analysen (make/buy analysis). Han menar att varje företag systematiskt skall analysera vad man ska tillverka själv och vad man ska köpa från andra. Exempel: den som bygger allmogebåtar tar virket i egen skog men köper segel och köljärn utifrån. Det är en fråga som alla tillverkande företag ställer sig alltsedan Ronald satte ord och siffror på den. Hur koncentrerar man sig på det man är bra på och vad ska man överlåta åt andra som har relativa fördelar? Kan man själv tillräckligt mycket, blir det hållbart, vad kostar arbetet, vad kostar transporter, vad krävs för maskiner och utrustning, finns det bra leverantörer?
På workshopen den 11 februari prövade vi om frågan också kan tillämpas på små samhällen, som öar: ska man köpa eller tillverka människor?
Jag bor på en ö. Som på de flesta öar minskar den fast boende befolkningen. Det fortsätter år efter år. Beror det på att vi som bor på ön inte ”tillverkar” tillräckligt många nya öbor? Eller beror det på att vi inte ”köper” in tillräckligt många nya öbor från de omkringliggande regionerna?
Det kan låta kallhamrat. Jag brukar inte se människor som produkter och faktorer, men ibland kan det vara nyttigt att vara en teknokrat. Det handlar om att göra samhället attraktivt till exempel genom låg skatt, arbetstillfällen för båda parter i en familj, prisvärda bostäder, förstklassig social service, hög nivå på de naturliga och kulturella upplevelserna, samt social gemenskap. Det kan man se i den slogan som kommuner använder:
”En liten stad med stort hjärta” (Jakobstad),
”Barnkommun i Värmland” (Forshaga),
”En utmärkt plats!” (Malax),
”Mångfald, möten och möjligheter” (Malmö),
”Trevligt folk” (Borlänge), eller
”Drömmarnas hemstad” (Borgå).
Dessa kommuner försöker alla sälja sin bygd, de vill locka människor att flytta dit med olika argument.
På Kökar där jag bor är vi 231 mantalsskrivna. 93 personer är tillverkade, födda och uppvuxna här. Det är 40 procent. 138 personer har flyttat hit, det är 60 procent. De har köpts in från olika håll: 14 procent är från Åland, 24 procent är från Finland, 18 procent från Sverige och 5 procent från övriga länder. Jag är importerad från Sverige men min fru är tillverkad här.
Ronald Coarse skulle ha sagt att jag är en hopplös räknenisse. Men jag tycker om människor, det är därför jag räknar dem. Vi har ett inflyttningsteam som hjälper till med inköpen av nya människor och vi har fått igång den egna tillverkningen: just nu har vi sju lokalt producerade barn på dagis.
Men om vi vill bli fler? Vad ska vi göra då? Workshopen gav Kökar – och alla andra ö-samhällen som tappar befolkning – tre råd:
| För att köpa människor:
|
Ordna så att det finns bostäder att hyra. Inflyttare vill ofta provbo ett år på hyra medan de känner sig för och letar tomt eller hus att köpa, innan de tar steget fullt ut och flyttar.
Allt fler bor hellre på hyra än i egnahem. Det behöver finnas ”prova-på-skärgårdslivet”- lösningar. Rimliga hyror är viktigt. Borde Kökar kommun ha en lånebostad i Mariehamn när man har ärende dit? |
| För att tillverkningen av människor inte ska upphöra: | Det måste finnas en långsiktig planering: man ska kunna känna sig trygg med att färjorna går som de ska, att skolan finns kvar och har kompetenta lärare, att hälsovård, mödravård och barnavård har behörig personal och hög tillgänglighet
Kommunen måste göra en utvecklingsplan för samhällsservicen, liksom för bostadsfrågan. Det behövs en översiktsplan som sedan kan bli detaljplaner. |
| Den sociala gemenskapen är avgörande: att de som bor på ön har en öppen, välkomnande attityd. Att det blir en ömsesidig inkludering, samvaro med andra familjer, goda grannar, föreningsliv, ”låne-mormor” om man har lämnat sin släkt bakom sig när man flyttat ut. |
Sådant som inte kom upp var exempelvis arbete, skattöre och barnbidrag. De är nog en självklar del av beslutet att ”köpa” skärgårdslivet med dess brister och förtjänster, liksom beslutet att börja ”tillverka” ungar.
Bobarhet – Introduktion för medborgarforskare är ett praktiskt litet häfte som förklarar processen bakom bobarhetsanalysen.
