Inom ett par veckor kommer min bok ”Skärgård” ut. Den är en del i serien European Essays on Nature and Landscape som handlar om olika landskap t.ex. skog, hed, strand, flod, myr och älv, av olika författare.
Jag har skrivit boken genom att se världen och skärgården så som mina höns gör. Hönsen kan använda sina ögon oberoende av varandra och har ett synfält som är 300 grader (människans är bara 180 grader). De kan fokusera på olika saker samtidigt. En höna är närsynt i höger öga och långsynt i vänster öga. De ser detaljer på nära håll och rörelser på längre håll. Då kan de både leta mat och hålla koll på duvhökar.
På liknande vis försöker jag se skärgården med flera ögon, med flera perspektiv. Lite så som Brundtland-kommissionens hårt slitna Venn-diagram med ekologi, ekonomi och sociala ringar som ska överlappa varandra. Tyvärr har vi människor oftast skygglappar i stället för överlapp och ser enögt på världen, blott ur en synvinkel – vår egen.
Det är klokare att anlägga flera perspektiv på en fråga och det försöker jag göra i min bok om skärgården.
Christian Plejel deltog i Forum för skärgårdsforskning 15.11.2024, som hade skärgårdslitteratur som tema. Plejel talade om sin kommande bok under rubriken Skärgård – funderingar kring ett landskap när man har en 2,5 timmes jobbresa över havet.
Greening the Islands (GTI) är en organisation för små öar jorden runt, till exempel Curaçao, Sankt Maarten, Sankta Helena, Palau, Samoa, Vanatau, Chumbe, Kerhannah, Syros, Elafonisos, Dh-Rin’budhoo, Cres, Minorca och Eigerøy i Norge.
De har stöd av universitet så som Kanarieöarnas Tekniska Institut och University of Strathclyde och stöd från ö-organisationer som CPMR, ESIN, NESOI, INSULEUR, OTIE och SMILO.
Jag berättar om Kökar, om att hållbarhet är viktigt för oss men att vi utvecklade en egen variant som vi kallar bobarhet, vad vi därigenom kom på, och vad vi gjorde med resultaten.
Kanske läser nu kungen av Tonga om vad Kökarborna hittat på. Eller så sitter Jürgen Ritter, borgmästare på Helgoland och funderar på om det här är något för Helgoland. Tänk om de som bor på Simbéri läser om bobarhet och tänker att Kökar liknar deras ö i storlek och befolkning. Det var utanför Simbéri som den urstarke Sollentuna-sonen Carl Emil Pettersson förliste 1922, gifte sig med en prinsessa, hittade en av världens största guldfyndigheter och blev Efraim Långstrumps förebild.
Nu blev det inte så. I stället blev jag kontaktad av Aurèle André på ön Rodrigues, som hör till Mauritius i Indiska Oceanen, utanför Madagaskar, och som är Afrikas mest välskötta stat.
Rodrigues har 41.000 invånare i 14 kommuner och är en självständig del av Mauritius med egen riksdag och regering. Låg barnadödlighet, tre barn föds per kvinna, alla barn går i skola från 5 till 16 års ålder, stor miljömedvetenhet bl a Indiska Oceanens största bestånd av havssköldpaddor, stort beroende av fossila bränslen, någorlunda välbalanserad ekonomi, egen för att inte säga egensinnig kultur.
De vill jobba med sin bobarhet, det ska bli spännande!
I söndags var Hufvudstadsbladets skärgårdsreporter Daniel Nord på Pellinge och besökte Söderby-boden. Där fick han sig en lektion i skärgårdsekonomi.
Erika Englund som har hand om butiken förklarade att det har sina fördelar att ha affär på en ö: konkurrensen är ofta låg och under sommarhalvåret rör sig många människor i skärgården.
Det har också sina nackdelar eftersom många varor är billigare på fastlandet, som inte kräver långa transporter inklusive färja. En storbutik kan hålla 22% lägre priser än Söderby-boden, en närbutik 10%.
Som en del av sin bobarhetsanalys gjorde Pellinge en enkät till de boende om hur mycket pengar de spenderar på ön, jämfört med fastlandet. Av de varor och tjänster som går att köpa på plats köper de 18% lokalt.
Det bor 247 personer på Pellinge. De har en sammanlagd köpkraft om 7 miljoner euro, varav 5,7 miljoner allt så läcker ut från ön (82%).
Pellinge är ett av tio ö-samhällen som nu har mätt hur bobara de är med hjälp av 45 indikatorer. Indikator 27 är ”utgiftsläckage”, indikator 29 är ”prisnivå”. Mycket viktiga mått för att förstå varför öarna inte är så attraktiva bostadsorter som man skulle önska.
Den sammanräknade köpkraften hos de 2 988 bofasta på dessa tio öar är 136 miljoner euro.
Det utgiftsläckage de har räknat ut är individuellt olika från ö till ö och varierar mellan 65–98%. De läcker mellan 106 och 135 miljoner till fastlandet. Per år.
Prisnivån i de lokala butikerna påverkar förstås. Det ligger mellan 5% och 25% på livsmedel och dagligvaror. På bensin, hyra och hotell ligger priserna däremot mellan 4 och 23 procent lägre.
Det finns också 1 300 fritidsbostäder på Pellinge med 2–3 personer per stuga under några månader om året. Många bunkrar i stan innan de ger sig ut på ön, men “om alla skulle spendera 50 euro mer skulle det ge ett stort tillskott”, säger Erika.
Text: Christian Plejel. Foton: Christian Pleijel och Annika Weckman
De som bor i Borgå skärgård har undersökt sitt samhälle med ett verktyg som kallas bobarhet. Nu har Pia Prost vid Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi och jag gått igenom de tre bobarhetsanalyserna från Emsalö, Vessö och Pellinge. Det har varit roligt att läsa så ambitiösa och gedigna rapporter. En stor andel av öborna har varit engagerade som medborgarforskare under ledning av öborna Erika Englund, Marie Kellgren, Carina Nyholm och John Rönnholmoch aktiva arbetsgrupper på alla tre öar.
Tack Elina Dureault Borgå stad och Annika Weckman Posintra som trott på att öborna kan vara sina egna konsulter och leverera korrekta, väl underbyggda fakta om livet på öarna. Borgå seglar upp som ett föredöme bland finska skärgårdskommuner.
John Rönnholm, Carina Nyman, Chistian Pleijel och Erika Englund på väg på Livskraftsnämndens möte.
Undersökningarna presenterades för Borgå livskraftsnämnd i går. Särskild uppmärksamhet ägnades befolkningstalen: de tre öarna med drygt tusen bofasta tar emot sextusen sommargäster och 300.000 besökare varje år.
Öbornas sammanlagda köpkraft är 28 miljoner euro varav endast ca 5% stannar på ön, resten läcker till banker, bilhandlare, bensinmackar, köpcentra och nätbutiker.
Ett resultat av arbetet är att öarna har börjat samarbeta och önskar att staden bildar ett skärgårdsråd med personer som har kunskap om livet i skärgården. Rådet ska vara intressebevakare och remissinstans i frågor som till exempel gäller barn och unga, trafik, inflyttning och byggande. Det behövs en sekreterare och en egen, mindre budget för att skärgårdsskutan ska kunna hålla både kurs och fart. Rådet kan utveckla Borgå välfärdsberättelse så att den också innefattar öarna.
Irina Hoyer-Viitala.
Mats Juslin.
Jag hann också med en tur till Emsalö södra udde Varlax med utsikt mot Vessö och Pellinge, samt en god lunch med Mats Juslin och Erika hos Irina Hoyer-Viitala som förestår den ytterst välsorterade lanthandeln med allt från yxskaft till korv och apoteksvaror.
Biosfären är summan av jordens alla ekosystem genom miljoner år. För att göra det lite mer hanterligt har Unesco delat in biosfären i mindre delar. Till exempel Skärgårdshavet i Åbolands skärgård blev ett av Unescos biosfärområden år 1994 och det fyller nu 30 år. Därför ordnades en jubileumsträff i helgen (1-2.3.2024) i Korpoström.
Öboksförfattaren Anders Källgård och Pia Prost från Skärgårdsinstitutet i glatt samspråk.
Skärgårdshavets biosfärområde är 5.400 kvadratkilometer stort med 120 permanent bosatta öar. De är ett hem för 3.400 öbor, ett andra hem för över tiotusen deltidsboende, och ett kärt besöksmål för över en miljon besökare.
Att vara ett av Unescos biosfärområden är både smart och önskvärt för en skärgård. Det fråntar inte öborna några rättigheter utan undersöker och ökar möjligheterna att vara en plats där människor, natur, näringar, land och hav är i balans med varandra.
Skärgårdshavets biosfärområdes arbete de kommande fem åren har fokus på näringar som bygger på kreativitet och hållbarhet, hållbar turismnäring, mathantverk och lokala livsmedelsprodukter, och ett mångsidigt kustnära fiske. Vidare ska man nyttja lokal kunskap för bobarhetsanalyser av enskilda öar och skärgårdsområden, utveckla boendemöjligheter för olika behov, och hållbara lösningar för energi och transport. Samt ingår vård av kulturbiotoper, näringsminskande åtgärder och minskande av skräp och mikroplaster i havet.
Hundvalpen Zorro och en sal full av andra lyssnar på biosfärområdets koordinator Katja Bonnevier.
Jubileumsträffen samlade långt över hundra deltagare: skärgårdsbor, kommunpolitiker och ministrar. Det var intressant att höra företagare berätta om sina liv i biosfären. Underbart rolig var trädgårdsmästaren och biodlaren Titti Edfelt från Vikbo på Mielisholm. Som god tvåa kom skeppsredaren Daniel Wilson från Rosala, kommunfullmäktiges nya ordförande i Kimitoön med egna erfarenheter av livet i skärgården.
I Sverige arbetar Nämdö skärgård för att bli ett biosfärområde. För egen del kan jag tänka mig att ansluta Kökars 2.165 kvadratkilometer land och hav till Skärgårdshavets biosfärområde. För att ta hand om både människor och natur.
Så här kunde det se ut i framtiden, enligt Christian Plejel, om Kökar anslöts till Skärgårdshavets biosfärområde.
Bobarhetsanalysens indikator 45 är den tuffaste av dem alla. Det är här analysens alla områden kokar ner till den sista, avgörande frågan: vill folk bo här? Växer eller krymper befolkningen? Är vi ett attraktivt, bobart samhälle?
De flesta skärgårdssamhällen i Östersjön svarar både nej och ja på frågan. Den bofasta befolkningen minskar, sommarbefolkningen ökar. Fastän vackra och säregna blir våra öar alltmer öde vintertid. Det är problematiskt. Vad gör vi för fel?
Workshop på Kökar.
På Kökar hölls den 11 februari 2024 en workshop med fokus på indikator 45. Workshopen är organiserad av Bärkraft, den åländska hållbarhetens nätverk och en stor inspirationskälla för bobarheten.
En fråga är: Ska man köpa människor eller måste man tillverka dem själv?
För denna fråga fick Ronald Coase Nobelpriset i ekonomi är 1991. Ronald var en märklig man som gick bort för tio år sedan, 102 år gammal. Under sin långa karriär skrev han bara ett dussin kortfattade artiklar, varav två är banbrytande. De ena skrev han som ung student, den andra 23 år senare som professor i Chicago. Han använde ogärna matematik eftersom han ogillade ”blackboard economics”.
I den första artikeln, den han skrev som ung, introducerar han köpa/tillverka-analysen (make/buy analysis). Han menar att varje företag systematiskt skall analysera vad man ska tillverka själv och vad man ska köpa från andra. Exempel: den som bygger allmogebåtar tar virket i egen skog men köper segel och köljärn utifrån. Det är en fråga som alla tillverkande företag ställer sig alltsedan Ronald satte ord och siffror på den. Hur koncentrerar man sig på det man är bra på och vad ska man överlåta åt andra som har relativa fördelar? Kan man själv tillräckligt mycket, blir det hållbart, vad kostar arbetet, vad kostar transporter, vad krävs för maskiner och utrustning, finns det bra leverantörer?
På workshopen den 11 februari prövade vi om frågan också kan tillämpas på små samhällen, som öar: ska man köpa eller tillverka människor?
Jag bor på en ö. Som på de flesta öar minskar den fast boende befolkningen. Det fortsätter år efter år. Beror det på att vi som bor på ön inte ”tillverkar” tillräckligt många nya öbor? Eller beror det på att vi inte ”köper” in tillräckligt många nya öbor från de omkringliggande regionerna?
Det kan låta kallhamrat. Jag brukar inte se människor som produkter och faktorer, men ibland kan det vara nyttigt att vara en teknokrat. Det handlar om att göra samhället attraktivt till exempel genom låg skatt, arbetstillfällen för båda parter i en familj, prisvärda bostäder, förstklassig social service, hög nivå på de naturliga och kulturella upplevelserna, samt social gemenskap. Det kan man se i den slogan som kommuner använder:
”En liten stad med stort hjärta” (Jakobstad),
”Barnkommun i Värmland” (Forshaga),
”En utmärkt plats!” (Malax),
”Mångfald, möten och möjligheter” (Malmö),
”Trevligt folk” (Borlänge), eller
”Drömmarnas hemstad” (Borgå).
Dessa kommuner försöker alla sälja sin bygd, de vill locka människor att flytta dit med olika argument.
På Kökar där jag bor är vi 231 mantalsskrivna. 93 personer är tillverkade, födda och uppvuxna här. Det är 40 procent. 138 personer har flyttat hit, det är 60 procent. De har köpts in från olika håll: 14 procent är från Åland, 24 procent är från Finland, 18 procent från Sverige och 5 procent från övriga länder. Jag är importerad från Sverige men min fru är tillverkad här.
Ronald Coarse skulle ha sagt att jag är en hopplös räknenisse. Men jag tycker om människor, det är därför jag räknar dem. Vi har ett inflyttningsteam som hjälper till med inköpen av nya människor och vi har fått igång den egna tillverkningen: just nu har vi sju lokalt producerade barn på dagis.
Men om vi vill bli fler? Vad ska vi göra då? Workshopen gav Kökar – och alla andra ö-samhällen som tappar befolkning – tre råd:
För att köpa människor:
Ordna så att det finns bostäder att hyra. Inflyttare vill ofta provbo ett år på hyra medan de känner sig för och letar tomt eller hus att köpa, innan de tar steget fullt ut och flyttar.
Allt fler bor hellre på hyra än i egnahem.
Det behöver finnas ”prova-på-skärgårdslivet”- lösningar.
Rimliga hyror är viktigt.
Borde Kökar kommun ha en lånebostad i Mariehamn när man har ärende dit?
För att tillverkningen av människor inte ska upphöra:
Det måste finnas en långsiktig planering: man ska kunna känna sig trygg med att färjorna går som de ska, att skolan finns kvar och har kompetenta lärare, att hälsovård, mödravård och barnavård har behörig personal och hög tillgänglighet
Kommunen måste göra en utvecklingsplan för samhällsservicen, liksom för bostadsfrågan. Det behövs en översiktsplan som sedan kan bli detaljplaner.
Den sociala gemenskapen är avgörande: att de som bor på ön har en öppen, välkomnande attityd. Att det blir en ömsesidig inkludering, samvaro med andra familjer, goda grannar, föreningsliv, ”låne-mormor” om man har lämnat sin släkt bakom sig när man flyttat ut.
Sådant som inte kom upp var exempelvis arbete, skattöre och barnbidrag. De är nog en självklar del av beslutet att ”köpa” skärgårdslivet med dess brister och förtjänster, liksom beslutet att börja ”tillverka” ungar.
Webbplatsen arkipelaget.se uppmärksammar aktualiteter i Arkösunds och Sankt Annas skärgård i Östergötland, Sverige.
Krafterna bakom Arkipelaget gjorde i höst en studieresa till Åland. Tidigare skrev de en artikel om bobarhet på Kökar, i december stod Kumlinge i tur.
Här ett utdrag:
På Åland är alla vägar skära. Vid sidan av en av de skära vägarna på södra sidan av ön Kumlinge står en skylt: HAVSNÄRA BOSTADSTOMTER TILL SALU FÖR 1 EURO. Hugade spekulanter uppmanas att vända sig till Kumlinge kommun för mer information. Samtidigt annonseras den sista obebyggda tomten i ett tämligen nyexploaterat skärgårdsområde på Norra Finnö i Sankt Anna ut för 2 200 000 kronor.
Trots skillnaderna har Kumlinge och Söderköping en sak gemensamt: avfolkningen i skärgården. På Kumlinge har kommunen och öborna nu kartlagt och undersökt vad som gör deras kommun BOBAR enligt en metod som uppfanns på Kökar och lärs ut av Åbo akademi. För något måste ju hända för att bryta avfolkningen, menar de.
Häromdagen lämnade jag manus till en bok i serien European Essays on Landscape and Nature. Min bok handlar om den skärgård jag bor i, från Kotka i öster till Västervik i sydväst. Skärgården är övergödd, överbefolkad under sommaren och underbefolkad om vintern, underfinansierad, ålderstigen, underrepresenterad och idealiserad. Kanske är skärgården utrotningshotad?
Jag beskriver naturlandskapet, det sociala landskapet och det tekniska landskapet – som jag ser dem från min utgångspunkt på Kökar, mitt i skärgården. I bokens avslutande kapitel reser jag till år 2040 och försöker fatta om den fortfarande är bobar, då.
Skribenten Rose-Marie Hellén berättade under Habitability-workshoppen på Utö om åländska bobarhetsanalyser. Foto: Mia Henriksson
Jag har under hösten läst kursen ”Hållbar cirkulär ekonomi” som är en distanskurs vid Öppna universitetet vid Åbo Akademi, Centret för livslångt lärande. Det har varit intressant och jag har flera gånger under kursen känt att polletten har trillat ner och jag har kunnat le igenkännande åt något som man känner igen här hemifrån. Det här med gemensamt ägande, återbruk och att laga saker om och om igen är ju inget nytt. En motorsåg som ägaren tar hand om kan ju få sina delar utbytta och fungera i väldigt många år, i jämförelse med en mobiltelefon som bara ska hålla i ett par år, vilket är märkligt och egentligen borde vara ett systemfel.
Under min uppväxt var det vanligt att min pappa och morfar på helgerna på vintrarna sågade vid den gamla sågen som ägdes av byalaget. Morfar Folke var byagubbe i ett av våra byalag och kassan hade han i en cigarrlåda som låg gömd i ugnen i spisen i hans sovrum, spisen användes aldrig så kassan låg säker där. Det blir väldigt få bankkostnader på det sättet.
Det gemensamma ägandet finns ju också i våra samlingslokaler som är byggda med gemensamma medel och har drivits med gemensamma insatser där alla på sina eget sätt bidrar med något, det kan vara bakning, gemensam städning eller att köpa lotter vid ett evenemang. Jag har fått uppfattningen av att det är ganska vanligt med gemensamma samlingslokaler på öarna i Sverige på samma sätt som det är på landsbygden i övrigt.
Att man äger saker tillsammans är mer effektivt eftersom en del saker i jordbruket används så sällan och det är onödigt att alla ska ha en egen maskin till allt. Sen väljer man ju oftast att äga saker med folk som man har lätt att samarbeta med, det blir ju lite lättare på det sättet. Min farfar berättade att de ägde en oxe tillsammans med hans mammas syskon och det var barnens jobb att gå med oxen mellan de två gårdarna som låg kanske två kilometer från varandra. Oxen kände ju till vägen men det är tveksamt om jag skulle skicka i väg ett av mina barn med en oxe i grimma.
Vi har köpt in saker gemensamt i nutid också och det fungerar alldeles utmärkt. Det kräver lite samordning men det är ändå enklare att ha saker gemensamt än att köpa in tjänsterna från fastlandet.
Det finns flera goda exempel från öar i Europa, Samsö och Eigg bland andra, där man har satsat på gemensamma energisystem där besparingarna kommer öborna och ö-samhället till godo.
”Jag har därför börjat fundera på varför vi på öarna inte är bättre på att satsa på saker gemensamt?”
Traditionen av gemensamt ägande finns ju och även de goda exemplen. Det finns säkert hundratals svar på frågan men den är värd att fundera över.
I bobarhetsanalyser gör man en överblick på hur mycket av pengarna som stannar på ön och hur mycket som försvinner utanför ön och på så sätt inte kommer andra öbor eller ö-samhället till godo. Det som försvinner kallas ekonomiskt läckage och det ger ofta en nyttig ögonöppnare för många över hur mycket pengar som skulle kunna cirkulera i ett litet samhälle och skapa god ekonomi och fler arbetstillfällen om vi bara valde att handla lite mer varandra. I riktigt små ö-samhällen är det ju svårt för det finns ju inte så mycket man kan handla av varandra men man kan ju försöka.
Redan de gamla grekerna brukar man ju säga, men i det här fallet var det den gamle britten John Stuart Mill som redan på 1800-talet hade teorier om att man inte kan ha en oändlig tillväxt i ett ekonomiskt system. Det är också många andra som även långt senare har påpekat att vi inte kan ha en konstant ökande tillväxt eftersom vi bara har ett jordklot och det inte finns hur mycket råvaror som helst och att det inte heller finns plats för alla sopor som blir över efter oss. Det är en av anledningarna till att vi måste tänka om vad det gäller konsumtion och bli bättre på att få våra saker och material att hålla längre och kunna lagas om och om igen för att slutligen kunna göras om till en likadan sak eller materialåtervinnas.
Med hopp om ett gott nytt år av samarbeten mellan öar och skärgårdssamhällen och gemensamma ansträngningar för att göra våra skärgårdssamhällen ännu mer bobara!
1991 fick Ronald Coase Nobelpriset i ekonomi. Han var en märklig man som gick bort för tio år sedan, 102 år gammal. Under sin långa karriär skrev han bara ett dussin kortfattade artiklar varav två är banbrytande. En skrev han som ung student, den andra 23 år senare som professor i Chicago. Han använde ogärna matematik eftersom han ogillade ”blackboard economics”.
Den artikel han skrev som ung heter ”The Nature of the Firm”. Ett begrepp han myntar då är köpa- / tillverka-analys (make/buy analysis) som är en systematiskt utförd analys av vad man ska tillverka själv och vad man ska köpa från andra?
Den här frågan förknippar man normalt med produktion inom industrin. Till exempel ett företag som tillverkar aluminiumbåtar gör en del av jobbet själva och köper in annat från bygden eller längre bort ifrån, det kan vara både material och tjänster. I grunden är det dock en generell strategisk fråga. Hur koncentrerar man sig på det man är bra på och vad ska man överlåta till andra som har relativa fördelar? Kan man själv tillräckligt mycket, blir det hållbart, vad kostar arbetet, vad kostar transporter och logistik, vad krävs för maskiner och utrustning, finns det bra leverantörer?
Frågan kan också tillämpas på öar: ska man köpa eller tillverka öbor?
Öar tappar generellt befolkning. Antalet som bor på öar året om är sakta i avtagande. År efter år minskar befolkningstalen. Beror det på att öbor inte ”tillverkar” tillräckligt antal nya öbor? Eller beror det på att vi inte ”köper” in tillräckligt många nya öbor från underleverantörer (= omkringliggande regioner)?
Det kan låta lite spetsigt. Jag menar inte att ringakta människor, men ibland kan det vara nyttigt att vara en teknokrat. Det handlar om att göra samhället attraktivt till exempel genom låg skatt, arbetstillfällen för båda parter i en familj, prisvärda bostäder, förstklassig social service, hög nivå på de naturliga och kulturella upplevelserna och social gemenskap. Det kan man se i den slogan som kommuner använder, här några exempel från Sverige: ”Barnkommun i Värmland” (Forshaga), ”Mångfald, möten och möjligheter” (Malmö), ”Trevligt folk” (Borlänge), ”Lätt att leva” (Ale kommun) och ”Stockholms stoltaste skärgård (Värmdö”). De försöker alla ”sälja” sin bygd, någon ska ”köpa” deras argument.
Jag bor året om på Kökar tillsammans med 231 andra människor. 40% av oss är egentillverkade. Vi har köpt in 14% från resten av Åland. 24% har vi skaffat in från Finland. 18% från Sverige och 5% från övriga länder. 93 personer är tillverkade, födda och uppvuxna här. En femtedel av resterande 139 personer har flyttat hit för kärlekens skull, de bor här med sin livspartner, som är tillverkad här. Jag själv är en sådan, inflyttad från Sverige.
111 personer har kommit till Kökar av andra skäl. Ofta säger man att de inflyttade har ”köpt” villkoren för att leva här med vilket man menar att de har accepterat vårt samhälle, gjort det till sitt livsrum, köpt eller hyrt sig en bostad, köper mat i butiken och service av kommunen.
Jag vill gärna vända på det och säga att det är vi som har köpt dem. Det har vi gjort genom vårt sätt att leva, genom vårt sätt att ta hand om den natur och den kultur vi har, genom vår gemenskap och våra levnadsförhållanden.
Jag tycker det är ett bra sätt att tänka. Om vi inte tillverkar tillräckligt mycket människor i vårt samhälle så behöver vi köpa in dem. Inte bara tänka att ”de får köpa det som det är”, utan att vi aktivt försöker göra vårt samhälle så trevligt och vänligt och bra och bobart som möjligt.
Ronald Coase kanske skulle ha sagt att jag är en hopplös räknenisse. Men jag tycker om människor, det är därför jag räknar dem. Vi har ett inflyttningsteam som hjälper till med inköpen av nya människor och vi har fått igång den egna tillverkningen: just nu har vi fem lokalproducerade kökarbarn på dagis.
