Välkommen att delta i DiDiDi seminarium fredagen 19.9 kl 13-15. Temat är Second Life i undervisningen. Charlotta Hilli, doktorand, ÅA/PF och Andreas Sundstedt, IT-pedagog, Vasa övningsskola kommer att visa hur Second Life används i en gymnasiekurs i samhällskunskap.
Du kan delta i seminariet genom att komma till rum D405, Academill, Vasa, eller via webben genom att logga in som gäst till https://connect.vasa.abo.fi/dididi
Vi önskar att alla deltagare anmäler via länken anmälan, senast 17.9.2014
Tillsammans med marssolen inleds nu den tredje virtuella ekonomikursen som alltså utgör mitt empiriska underlag i min doktorsavhandling. Lärare brukar skämtsamt säga att en kurs är bäst tredje gången den ordnas. Då har försök och misstag lett till en bra kurs och läraren känner sig på topp. I verkligheten är det förstås inte så. Oavsett ämne blir en kurs bättre varje gång den ordnas, eftersom läraren blir bättre via mera ämneskunskap och ökad pedagogisk kompetens.
Också i mitt fall kunde processen pågå länge till, men min plan är att doktorera år 2016, därför får jag sätta punkt någonstans och konstatera att såhär långt kom jag denna gång. Nästa gång når vi säkert ännu längre! Lärare står ibland inför det faktum att idéerna inte kan förverkligas av praktiska orsaker. Second Life eller virtuella världar överlag kan betyda mycket för pedagoger, men då krävs att lärmiljöer byggs i världarna utgående från målen med undervisningen, och det kräver tid, pengar och en grupp kunniga personer. En enskild lärare kan inte förväntas göra allt detta. Alldeles enkelt är det inte att kombinera gymnasiets läroplan med virtuella världar, och det finns en orsak till att universitet enklare kunnat utnyttja virtuella världar i undervisningen.
Google+ är suverän i lärsituationer och där har jag valt att skapa YouTube-videoklipp, repetitionsfrågor via Google Drive, men också samla studerande i Hangout-samtal (jfr Skype eller videokonferenser) då vi arbetar kring olika teman via diskussioner och gemensamma texter skrivs i Google Drive.
I de tidigare kurserna använde vi Second Life för diskussioner och övningar, men eftersom programmet kräver en hel del när det gäller prestanda, ljudkort och grafikkort kommer diskussionerna att föras i Hangout, medan Second Life blir en miljö där andra sinnen stimuleras och övningarna fokuserar på samarbete och egna efterforskningar. Som sagt är det utmanande att anpassa undervisningen till en virtuell värld, men Google+ lärmiljön blir också begränsande på sitt sätt eftersom allt utgår ifrån webbaserade sidor av olika slag. Möjligheten att röra på sig i Second Life bland olika simar (områden) och uppleva en virtuell ekonomi har också ett värde när det gäller variationen av de pedagogiska metoderna.
Med tanke på ett framtida virtuellt gymnasium i Svenskfinland så behöver vi vara öppna för fördelar som olika lärmiljöer ger och överväga vilka program som utgör basen för undervisningen, troligen kommer flexibilitet att vara ledordet här. Personligen håller jag med Linus Torvalds när han säger att OpenSource (öppen källkod) är framtiden, därför valde jag också gratisprogrammen Google+ och Second Life, samt Wikibooks eftersom de gav mig möjligheten att skapa den miljö jag behövde i den här kursen. I en annan kurs kanske jag använder andra program, men gratis kommer också de att vara. 🙂
Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.
När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.
Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.
Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)
Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)
Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande. Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.
Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.
Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.
Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen. För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.
Det är inte helt lätt att gå i bräschen för något nytt. Under konferensen Virtual Worlds and Narrative Minds i Tammerfors (21-22 maj 2013) presenterade Katrina Fong sin forskning kring hur spelare identifierar sig med sin karaktär i ett spel. Hennes presentation väckte många frågor bland publiken och det märktes hur mycket forskning som saknas kring avatarernas funktion för spelarens medvetande. När vi rollspelar så tar vi på oss ett annat ansikte och en annan kropp. Det här påverkar i sin tur vår empatiförmåga med denna karaktär. I Fongs fall var det hjältinnan Lara Croft som skulle rädda sig själv från en öde ö. För den som inte känner till Lara Croft kan jag informera att hon är en i allra högsta graden självständig och kapabel ung kvinna, som definitivt har den förmåga som krävs att ta sig från ön förutsatt att spelaren sköter sina kort rätt.
Fongs undersökning visade bland annat att desto större glädje eller nöje (enjoyment) ett spel innebar desto mera identifierade sig spelaren med karaktären. Vad innebär det här då i DiDiDi-sammanhang? Jo, att rollspel kan innebära ett sätt att förstå en annan människa, men också att se likheter mellan sig själv och karaktären. Fong sammanfattade det som så att i slutändan hade det inte så stor betydelse vilken karaktären var utan att spelaren upplevde att hen också besitter samma förmåga att lösa problem och ta sig ur en knepig situation, må då vara att få av oss tvingas ta oss från öde öar utan förvarning, men vardagslivets dilemman kan vara minst lika om inte ännu mera krävande!
Rollspel ger möjligheten att vara någon annan för en tid. Det finns uppenbara möjligheter att låta barn och ungdomar se en situation ur en annan människas synvinkel och öka förståelsen för hur exempelvis intolerans av olika slag påverkar en människa. Detta är dramaövningar i ny tappning, men kanske i en tryggare miljö. Alla känner inte sig bekväma med att spela en roll inför en grupp, men i en virtuell värld och i ett spel kan miljöombytet göra att spelaren inte känner sig fullt lika utsatt. Det finns som sagt mycket kvar att göra inom denna gren av forskningen och det här var bara en av många intressanta infallsvinklar.
