Författararkiv: asundste

Virtuell närvaro

2 svar

Under veckan har jag arbetat med två mindre grupper i Second Life. Första gruppträffen i SL och det tog 20 minuter för mig att få min mikrofon att fungera! Klockrent med tanke på att bara en studerande hade problem med sin. Vet fortfarande inte vad problemet var. I Google Hangout fungerade den av någon orsak. Lösningen? Jag loggade in och ut några gånger. Andra träffen gick avsevärt smidigare.

När vi träffas virtuellt så diskuterar och projektarbetar vi. Föreläsningarna finns i korta videoklipp och jag undviker in i det längsta att hålla låda i SL. Min mening var inte att skapa ett traditionellt klassrum i SL, utan att pröva på nya didaktiska grepp. Att faktiskt ge studerande utrymme att reflektera tillsammans och när de stampar på stället komma med ett förslag så att de kommer vidare i diskussionen.

Jag gav studerande i uppgift att plocka ut ekonomiska begrepp ur en artikel och förklara dem parvis eller gruppvis. Vissa ringde upp varandra i SL, andra chattade i privata meddelanden med varandra. Det var en verkligt underlig känsla att inte höra dem prata, men det kan ju hända att dylika diskussioner blir bättre när de inte har en lärare som lyssnar. När vi gick igenom artikeln så kunde vi också fördjupa temat utan större problem och studerande vågade också ställa frågor. Studerande kunde välja hur de deltog endera muntligt eller skriftligt. Tidigare forskning hävdar att de som är mera tystlåtna i klass kan ta ett annat utrymme virtuellt. Avatarerna blir ett slags skydd mot andras blickar och det här kan i bästa fall ge studerande modet att delta.

Gruppdiskussion i Second Life. (Bilden är tagen av Andreas Sundstedt)

Styrkan hos SL är att det enkelt går att kommunicera sinsemellan (förutsatt att tekniken fungerar). Du kan ringa upp både en och flera personer samtidigt, och förstås chatta på samma sätt. Pedagogik handlar i grund och botten om kommunikation och därför kan vi planera och genomföra distansstudier på andra sätt än tidigare tack vare de virtuella miljöerna som skapats de senaste 5-10 åren. Vi är inte längre bundna till enbart skriven text eller envägskommunikation, utan grupper av människor kan samarbeta på många olika sätt. Och samarbete är ett populärt begrepp, inte enbart inom pedagogiken, utan också på arbetsmarknaden med projekt och nätverk av olika slag. Det råder nästan inflation på work-shopar i alla möjliga sammanhang. Det är ironiskt att vi blir allt mer sociala på nätet, trots att det ofta innebär att vi rent fysiskt sitter ensamma med en dator. Ändå är det en glädje att inse att människan inte ändras i grunden: vi är fortfarande sociala djur. (I SL blir det här extra påtagligt när människor väljer ett djur som sin avatar. Ser alla räven i gruppbilden?)

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi

Kaniner kan flyga!

Lämna ett svar

Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande. Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.

Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.

Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.

Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen. För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Ett virtuellt steg framåt (kanske)

Lämna ett svar

De kommande månaderna blir spännande för min forsknings del. Jag kommer att samla material under en virtuell kurs i ekonomi och intervjua en del studerande som gått den. Valet att själv dra kursen har naturligtvis haft sina sidor. Mycket forskningstid har gått åt till att planera kursen. Å andra sidan är det oerhört svårt för en lärare att ge över den där härliga friheten att själv bestämma kursens struktur.

Virtuella studier är såpass nya i Finland att det vore svårt att hitta lärare som skapat en sådan kurs som jag tror att kan fungera. Och forskning ska ju röra sig vid framtidens gränser. Det känns avlägset att tänka sig virtuella studier i alla gymnasier i Finland inom några år, men utvecklingen går snabbare framåt nu än någonsin förr, så vem vet.

Kanske virtuella världar som Second Life och virtuella miljöer som Google+ blir självklara delar av klassrummet. Historieskrivningen är full av citat av personer som förutspått saker helt fel. T.ex. ”There is no reason for any individual to have a computer in his home.” Ken Olson, år 1977. År -77 var det knappast aktuellt att köpa en dator till hemmet, precis som det idag är svårt att planera virtuella studier när skolor inte har utrustning och de flesta studerande saknar egna apparater, många skolors nätverk räcker inte till för flera hundra användare och så vidare. När det här är åtgärdat så då är läget ett annat.

Min läraravatar i Second Life.

SL2SL_001

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar följande steg ut i det okända. Andreas Sundstedt och undertecknad kommer att introducera kursen under några närstudietillfällen och sedan bär det av på allvar. In i Second Life, Google+ och Wikibooks. Nya miljöer för mig och antagligen för studerande och tillsammans ska vi försöka skapa något nytt för didaktikens del och med tanke på virtuellt lärande i framtiden.

Charlotta Hilli är doktorand i DiDiDi.

Nya DiDiDi seminarier

Lämna ett svar

Under hösten kommer DiDiDi att bjuda på tre seminarier;

15.10.2013 Digitala inslag i undervisningen – exempel, erfarenheter och resultat. Vasa övningsskola, rum Rum A221 kl. 14-16.
18.11.2013 Pekplattan i undervisningen hos oss- ett besök i Gerby skola,Vasa kl 14-16
Mera information och anmälan senare.

9.12.2013 Talking Tools-innovativ digital teknik i undervisningen. Academill, Vasa kl. 14-16
Program: DiDiDi seminarium_TT_9.12

Anmäl HÄR

På vårterminen 2014 bjuder vi på följande seminarier (med förbehåll för ändringar)
Februari :Den digitala studentexamen

10.4 Medietanken 2014

11.4 Läraren och den virtuella lärmiljön

9.5 Lärarstuderande och teknik för lärande
Maj:Second Life-en virtuell värld. Charlotta Hilli

Forsknings- och utvecklingsprojekt. Sol-Britt Arnolds-Granlund och Hannah Kaihovirta-Rosvik

Våra seminarier streamas också live via länken https://connect.vasa.abo.fi/dididi.

Efterlyses: användarvänliga program. Omedelbart, tack.

2 svar

Undervisningsplattformer är utan tvekan en källa till frustration. Under flera år har jag försökt se nyttan med dem trots att de oftast är urjobbiga. Det var under eLearning 2.0 som Steve Warburton öppnade mina ögon när han sa att skolor borde kräva mera av undervisningsplattformerna och det är pedagogerna som borde vara involverade när tekniken för undervisningen utvecklas. Hur många gånger har inte företag sålt en undervisningsplattform (eller något annat program) som saknar otaliga funktioner och när skolan tar kontakt och vill ha det ena eller det andra så får den svaret ”Nej, det där kan vi inte göra.” eller ”Nej, det där ingår inte.” Kunden har tydligen inte alltid rätt. Det värsta är ju att gratisprogram fungerar bättre än program som kostar, så företagen kan heller inte gömma sig bakom att ”det går helt enkelt inte”.

– Nähä? Men varför får Facebook och Google+ (och typ alla andra förutom ni) det att fungera då?

Jag håller för tillfället på och planerar en helt virtuell kurs. Det program vi framför allt kommer att använda är Google+. Det är så enkelt och logiskt i mina ögon och jag dör nästan lite inombords när jag tänker på all den tid jag satt ner på att lära mig tröga undervisningsplattformer, som låser in undervisningen i statiska miljöer med få möjligheter att inkludera, samarbeta och involvera omvärlden. Det borde inte vara omöjligt i ett land med duktiga pedagoger och ingenjörer att skapa en virtuell lärmiljö som skyddar betyg och respekterar användarnas integritet, samtidigt som den är användarvänlig och snabbt uppdateras.

En annan tanke som slog mig: När det pratas om permitteringar för att spara pengar i kommunerna, så har någon tagit reda på vad alla program kostar som köps in? De program jag stött på under mina år inom kommunala sektorn och nu privata sektorn så är lika hopplöst 90-talsaktiga som undervisningsplattformerna. Svåra, ologiska och tröga. Personalen ser lika skrämd ut varje gång ett nytt program introduceras, för alla har på känn att det igen kommer att krävas timmar för att förstå sig på det och buggarna i programmet lär vara många. Nej, tills skolorna börjar kräva bättre verktyg för undervisningen så föreslår jag att vi alla gör myteri och använder Google+.

Här ses en bild av min Google+ grupp som jag kommer att använda i den virtuella kursen SL2SL. Det tog cirka 2 minuter att göra den.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Vem pratar i klassen?

Lämna ett svar

Såhär inför skolstarten så har lärare studerat sina scheman för året och börjat planera sina lektioner. En tankeställare för alla lärare är vem pratar mest i klassen? Och nu menar jag inte allmänt babbel som är nog så störande för undervisningen, utan verkliga samtal där kunskapen förmedlas, behandlas och analyseras. Enligt Olga Dysthe (1995) talar läraren 75% av tiden och eleverna delar på 25%. Här är ett exempel ur boken Det flerstämmiga klassrummet (s. 11):

Läraren: Vilka slags sociala förändringar gav den industriella revolutionen upphov till?

Elev: Städerna blev större

Lärare: Tänk ett ögonblick på hur man levde på landet och i staden och vad de gjorde före den industriella revolutionen. Sedan kom fabrikerna och de skapade nya samhällsgrupper.

Dysthe hänvisar till flera forskningar både svenska och internationella som säger samma sak. Läraren är den som pratar och eleverna svarar med enstaka ord eller meningar. Och såhär har det varit de senaste 50 åren. Jag känner igen mig i exemplet ovan för det blir lätt så när man som lärare tycker att något är intressant och vill förklara och dela med sig av det man vet.

Framför allt går det snabbare att gå igenom ett tema när en person pratar och att det tar längre tid när en grupp ska diskutera sig fram till något. MEN däri ligger pedagogikens dilemma – bara för att en lärare säger något betyder inte att eleverna lär sig. I exemplet ovan kunde läraren lätt ha låtit studerande komma fram till samma slutsatser på andra sätt via bilder, frågor, videoklipp och så vidare, och då skulle eleverna ha fått möjlighet att tillsammans fundera på vad den industriella revolutionen innebar.

Det skulle vara oerhört enkelt att vara lärare om det enda som krävdes var ett antal monologer per dag som följdes av några skriftliga förhör och prov. Enkelt och tråkigt kan tilläggas. Det mest spännande med yrket är kontakten med ungdomar och utmaningen att aktivera dem och få dem intresserade av ett tema som jag redan brinner för.

Om vi vänder på steken och funderar på hur vuxna skulle reagera ifall arbetet innebar att varje dag sitta 7,5h och lyssna 75% och prata 25%? Variation är A och O när det gäller lärprocesser, vilket forskningsresultat upprepade gånger har visat. Hoppas verkligen att det inte tar ytterligare 50 år innan vi vågar ta steget ut och på allvar inkludera ungdomarna i samtalen i klassrummen. Av egen erfarenhet så minskar också det där allmänna babblet när undervisningen inkluderar elever. Babblet är ofta elevernas protest mot en enväldig lärare, medan lärarens maktmedel i klassen är kontrollen över ordet. På något sätt borde vi kunna kompromissa oss fram till en lösning där båda parterna är nöjda med talturerna och metoderna i klassen.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Tänd en gnista av intresse på 5 minuter

Lämna ett svar

Under eLearning 2.0. fick jag lyssna på föredragshållare som blivit ombedda att hålla sina ursprungliga 20 minuters presentationer som ignite-presentationer. En ignite ska vara 5 minuter lång och föredragshållaren har 20 bilder och 15 sekunder per bild.

Idén är intressant och en erfaren ignite-presentatör klarar säkert av att planera föredraget så att det är ett dynamiskt tempo och lämpligt med information. Något som Inman visar prov på i How to get 5 million people to read your website.

Under en konferens finns det många teman som kunde hanteras via kortare presentationer. Poängen är ju att vara noga med vilken info som tas med i presentationen. Ett problem som konferenspresentationer ofta brottas med. För många bilder, för mycket information, för dålig fokus på det väsentliga och 20 minuter räcker inte riktigt till. Därför skulle det vara hälsosamt för alla att komprimera det de vill säga till 5 minuter.

Utmaningen med en ignite är att det kräver väldigt mycket mera av föredragshållaren än en längre presentation. Under eLearning 2.0. var det uppenbart att tiden blev för knapp och presentatörerna hade planerat mera muntligt än 15 sekunder gav utrymme för. Bilderna som byts automatiskt ger lätt ett stressat intryck, vilket jag upplevde som mest störande. I videon Education replacing a failed system så ser vi också hur Holbert flera gånger gör misstaget att istället för att lämna bort info så pratar han snabbare och otydligare. Samtidigt är presentationens bilder genomtänkta och ger mig en inblick i vad hans teori går ut på. En längre presentation för intresserade kunde finnas som en extra länk.

Misstag gör förhoppningsvis att vi lär oss som Schmelzer noterar i The Virtues of Failure och en ignite kunde vara ett bra ställe att börja för alla som ska hålla en presentation, även om jag skulle modifiera konceptet något och hellre använda 10 bilder och 5 minuter, som får fördelas enligt behov. Oavsett så ger videorna en inblick i hur länge 5 minuter faktiskt är för en åhörare och 15 minuter till skulle troligen släcka gnistan.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Digital studieteknik för dyslektiker (och alla andra!)

Lämna ett svar

Under eLearning 2.0 konferensen fick jag höra hur dyslektiker kan utveckla sin studieteknik med hjälp av 2.0 verktyg. Gemma Holtam bloggar om just detta och hon verkar ha samlat på sig en hel del intressanta appar. Redan kamerafunktionen i mojängerna idag underlättar livet för en dyslektiker eftersom föreläsningsanteckningar kan fotograferas istället för att studerande ska kämpa med att både skriva och lyssna. Jag är knappast den enda som sett den här bilden, men om du har otaliga lektioner under en dag så blir det ohållbart att enbart fotografera anteckningarna, men var lugn för tekniken utvecklas hela tiden.

Tack vare e-böcker kan läsare lägga bokmärken vid viktiga stycken, kopiera dem och senare läsa noggrannare igenom dem och göra anteckningar kring dem. Alla studerande sparar ju både tid och energi på detta sätt, men om både läsandet och skrivandet går väldigt långsamt så förstår jag att detta är ett verkligt hjälpmedel.

På tal om anteckningar, vem har sagt att de måste göras skriftligen? Tack vare appar som Audio Notetaker och AudioNote kan studerande spela in anteckningarna och dessutom har apparna utvecklats så att man lättare kan söka bland anteckningarna, lägga till skriftliga anteckningar och bilder. En verklig guldgruva för att kunna gå tillbaka och lyssna flera gånger på viktiga delar av föreläsningarna! Och vem skulle inte ha nytta av den funktionen?

När jag lyssnade på Holtams presentation som utgick ifrån hennes egna erfarenheter som en studerande med dyslexi så började jag fundera på studietakten för alla skolelever och studerande. Det är verkligen inte enbart dyslektiker som får kämpa med att minnas de texter de läst eller skriva anteckningar i rasande fart. Det vad ovannämnda appar gör är att effektivera studietiden och de hjälper studerande att spara kunskapen på ett vettigt sätt. Jag skulle gärna gå tillbaka till otaliga föreläsningar jag suttit på och lyssna på dem igen, speciellt som nybliven lärare skulle jag ha haft nytta av att repetera en hel del av grundstudiernas föreläsningar. Vi vill ju att studerande ska samla på sig en kunskapsbank för livet och även om anteckningsblocket och pennan varit duktiga trotjänare så kan studietekniken utvecklas betydligt mera än så!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Lizzie Bennet 2.0.

Lämna ett svar

Hur skulle Austens Stolthet och fördom låta om den skrevs idag? En möjlighet är att huvudpersonen Elizabeth Bennet skulle vlogga eller videoblogga om händelserna. Det här utgick skaparna Hank Green och Bernie Su till Lizzie Bennet diaries (#LBD) ifrån och anlitade ett antal skådespelare som via en vlogg skapat en modern version av boken i en amerikansk miljö. Sammanlagt har ”Lizzie Bennet” tillsammans med bästa väninnan ”Charlotte Lu” skapat 100 videoblogginlägg där händelserna i den närmaste bekantskapskretsen presenteras och diskuteras, oftast är det Lizzie som ger sin syn på saken, men också andra involverade dyker med jämna mellanrum upp (också Darcy).

Förutom vloggen så förs en del av berättelsen framåt av de twittrande karaktärerna. YouTube och Tumblr har också använts för att publicera vloggen och på hemsidan och på Tumblr finns foton av karaktärerna antagligen som ett sätt att visualisera dem eftersom Lizzie trots allt är den som stjäl showen för det mesta. En annan kuriosa är när systern Lydia Bennet är på besök hos kusiner så skapar hon en egen vlogg för att hålla kontakten till civilisationen och oss uppdaterade om vad som händer henne.

Vloggen blir ett intressant sätt att närma sig bokens händelser och för dem som inte läst klassikern kan det här vara ett sätt att bli bekant med bokens teman och för ivriga läsare ett sätt att aktualisera de frågor som boken berör i moderna ordalag. Speciellt underhållande blir det när också andra karaktärer får göra sina röster hörda och samtidigt ifrågasätta huvudpersonens version av berättelsen. Tittarnas frågor och kommentarer har bemötts av producenterna och det ger en inblick i svårigheterna att tolka en berättelse, en aspekt som kanske inte alltid framgår när Jane Austens verk filmatiseras.

Det är klart att skönlitteraturen relativt enkelt kan utnyttja tekniken för att engagera läsare och tittare, men varför inte också skolämnen? Ur ett didaktiskt perspektiv så kunde vi låta historiska personer beskriva händelseförlopp medan de sker t.ex. Napoleon som vloggar från slagfältet medan hans motståndare, fru, undersåtar har egna vloggar. Vetenskapsmän och -kvinnor som presenterar sina rön i en 2-8 minuters video och kritiker till teorierna kritiserar i en egen vlogg. Tänk dig att Charles Darwin eller Albert Einstein förklarar sina tankar i en vblogg och sedan tvingas ge svar på tal till kritikerna!

Interaktiviteten är ju det intressanta eftersom tittare kan ställa frågor och det här kräver sakkunnighet av de involverade. Skådespelarprestationerna är väsentliga för att fånga tittaren och manuset till den berättelse som byggs upp via inläggen måste vara trovärdigt. Det räcker alltså inte med att sätta sig ner framför en kamera och räkna upp fakta utan lite mera krävs för att detta skall fungera som ett pedagogiskt komplement. Jag har svårt att tro att LBD skulle ha blivit en succé om någon enbart hade läst Stolthet och fördom högt på YouTube. Ett samarbete mellan medieproducenter, pedagoger, experter inom olika områden, teaterhögskolor och teatrar ser jag ta form.

Av förståeliga skäl var skaparna till LBD osäkra på hur konceptet skulle tas emot av publiken, men tittare har hittat vloggen och den har uppfattats som en succé med över 300 000 visningar per inlägg på YouTube. Ett nordiskt samarbete med svenska, danska och norska som vloggspråk skulle kunna nå upp till liknande tittarsiffror – en verklig succé för den digitala pedagogiken.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Den digitala berättaren och berättelsen

Lämna ett svar

Den röda tråden under konferensen Virtual Worlds and Narrative Minds var narrativernas roll i olika sammanhang. Berättelser har haft en naturlig plats i mänskliga gemenskaper och för vissa finns det ett självklart behov att skriva ner eller berätta om sina upplevelser och de flesta av oss gillar en god berättelse. Flera presentationer handlade om de narrativer som hittas på nätet numera. Via bland annat sociala medier och bloggar har många hittat en kanal för att uttrycka tankar, berätta om olika aspekter av sitt liv eller dela med sig av ett brinnande intresse. Konferensens andra keynote hölls av professor Jarmila Mildorf som framhöll att dessa virtuella berättelser kan ses som ett uttryck för en demokratisk process där tankar diskuteras med andra intresserade och att det finns ett engagemang både från berättarens sida och från de som läser/lyssnar till berättelsen. Via dessa diskussioner uppstår en gemenskap med andra i samma situation. Ett dilemma för forskare som vill studera exempelvis bloggar är att ibland vill berättaren egentligen främst väcka uppmärksamhet med sitt inlägg och då försvinner den intressanta självreflekterande aspekten. En blogg har för det mesta en offentlig karaktär, vilket en dagbok i pappersform naturligtvis inte har. Å andra sidan finns det många möjligheter att begränsa bloggar och således kan ju en blogg vara avsedd enbart för vissa få utvalda, precis som en dagbok ibland öppnas för andra läsare än berättaren själv.

Orsaken till att vi berättar berättelser om oss själva varierar. En tanke som Mildorf tog upp var att vi via berättelsen skapar ett skydd mellan oss och världen. Andra individer kan uppfattas som starka och avlägsna, medan jaget är känsligt och avskuret från andra. Via berättelsen förankrar vi oss själva i en helhet och ibland försöker berättelsen skapa en annorlunda bild av berättaren där de positiva sidorna lyfts fram väldigt tydligt, medan svackorna slätas över. Hur medvetet eller omedvetet detta sker är oklart. Det intressanta i en berättelse är ju individens röst, även om den är färgad av omgivningens eller de egna förväntningarna. Och som alltid är det tolkningen av materialet som är den stora utmaningen för forskaren. Narrativernas möjligheter att påverka, förändra samhället och beröra andra människor är den drivande faktorn för forskare och jag tror att de flesta bloggare och övriga digitala skribenter faktiskt har samma mål, att beskriva det som de uppfattar och ser, ibland skapa mening i något ofattbart, men också få kontakt med andra som tänker lika eller som varit med om samma upplevelser.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi