Författararkiv: asundste

Columbus, da Gama och övriga upptäcktsresande

Att undervisa virtuellt handlar om att ta steg ut i det okända för de flesta lärare. Vi är vana vid klassrummet och att kommunicera direkt med våra studerande. Inför slutseminariet kring mitt projekt, där jag har skapat en virtuell ekonomikurs och kombinerat den virtuella världen Second Life med Google Apps och Wikibooks, blev det aktuellt att visualisera vad en virtuell lärprocess kan innebära. Temat för prezin blev en upptäcktsresa. Det är det bästa sättet jag kan tänka mig att beskriva övergången från en analog och digital undervisning till en virtuell sådan.

Under presentationen, som streamas och bandas in, kommer jag och min kollega, IT-pedagog Andreas Sundstedt att presentera Second Life som lärmiljö. Virtuella världar innebär något helt nytt för de flesta pedagoger och speciellt vid distansstudier kan undervisningen varieras och förbättras eftersom gruppens medlemmar kan samlas och ”se” varandra via avatarerna och kommunicera med varandra direkt via chattar men också via muntliga samtal inne i världen.

sl2sl

En bild från vår gemensamma träff i Second Life under min kurs, SL2SL alltså Samhällslära 2 i Second Life.

Det finns otaliga områden i Second Life med historisk anknytning, verkliga städer, påhittade städer, fantasybaserade områden där avatarer rollspelar och utvecklar de berättelser och miljöer som de sett i TV-serier, filmer eller läst om i böcker. Det finns nattklubbar och restauranger, stränder och bergsbyar. Närmare 300 universitet och yrkeshögskolor använder Second Life för simulationer av olika slag. Kontakten med patienter, förberedelser inför operationer eller kemilaboratorier har varit populära sätt att i Second Life förbereda studerande på arbetslivet. Via simulationer kan studerande pröva på olika procedurer flera gånger och denna slags interaktion har visat sig stöda lärandet.

Intervjuoffer_001

Ett besök vid en nattklubb i Second Life. Kommunikationen med andra är bland annat det som gör världen intressant för många. Möjligheten att bygga och skapa något eget är ett annat incitament.

Pedagoger har insett att Second Life kan användas som föreläsningssal för en stor grupp åhörare och ett diskussionsforum för olika slags projekt. För att verkligen utnyttja potentialen med en virtuell värld krävs interaktion med miljön. Det kan handla om att prata med andra Second Life användare och studera deras beteende både psykologiska och ekonomiska, eftersom Second Life har en rätt livlig marknadsplats där vem som helst kan sälja vad som helst. Second Life kan vara ett sätt att fly verkligheten för vissa, och avataren gör det möjligt att skapa sitt eget utseende. Det kommer knappast som någon överraskning att psykologistuderande är fascinerade av människorna bakom avatarerna, avatarernas betydelse för människan vid skärmen och beteendet i Second Life.

Västfronten 1917_001

Min avatar besöker västfronten 1917 och här tar hon del av historierna i förbandsplatsen i anslutning till skyttegravarna.

Det är svårt att vara en vampyr eller en medeltida riddare i verkliga världen, men i Second Life finns många likasinnade. Rollspel av detta slag är inget nytt och vi går gärna till medeltida marknader för att få se en annan verklighet, en svunnen tid. Människor har spelat brädspel i flera tusen år. Nu finns möjligheten att spela med många fler och utveckla spelen enligt eget önskemål. Mellan 30 000 och 50 000 användare loggar in i Second Life dagligen och det finns deltagare från hela världen med många olika intressen och olika orsaker att leva ett annat liv.

Browns rörelser - en interaktion_001

San Franciscos museum Exploratorium existerar både i verkligheten och i Second Life. I SL kan man bland annat interagera med en modell kring den Brownska rörelsen inom fysiken.

Second Life innebär en upptäcktsresa där studerande ska få vara aktivt med under resans gång. Samtidigt är det viktigt att tänka till kring de didaktiska målen och överväga hur olika områden kan bli en del av undervisningen. Samarbete i olika former är något som tekniken i Second Life stöder mycket naturligt genom kommunikationskanalerna inne i världen. Det går att skapa modeller av alla de slag som studerande interagerar med för att förstå olika teorier inom olika ämnen.

Det är kanske såhär som Columbus och da Gama kände sig när de kastade loss i tiderna – de hade mål med sina färder men ingen aning om OM och HUR de skulle nå dem.

Charlotta Hilli är historie- och samhällslärare, och doktorand inom Dididi.

Dags för DiDiDi seminarium!

Välkommen att delta i DiDiDi seminarium fredagen 19.9 kl 13-15. Temat är Second Life i undervisningen. Charlotta Hilli, doktorand, ÅA/PF och Andreas Sundstedt, IT-pedagog, Vasa övningsskola kommer att visa hur Second Life används i en gymnasiekurs i samhällskunskap.

Du kan delta i seminariet genom att komma till rum D405, Academill, Vasa,  eller via webben genom att logga in som gäst till https://connect.vasa.abo.fi/dididi

Vi önskar att alla deltagare anmäler via länken anmälan, senast 17.9.2014

Välkommen!

Like, the Value of Art

It was an idea that I had – collaborating with another subject. Mine is social studies, and in this case economics. The national curriculum calls for these kind of connections between different subjects. I have talked about it with my colleague at Åbo Akademi University Hannah Kaihovirta (artist and visual arts teacher) many times. What are the connections between economics and art? Hannah had a lot of ideas. I had a lot of ideas.

ga and hk

Guillaume Aubry and Hannah Kaihovirta talking about the artist-run initiative Platform in Vasa

Hannah knew that Platform had invited the artist and architect Guillaume Aubry to Vasa for a few weeks in august. She sent him a message through Facebook and asked him if he’d be interested in talking about his projects and maybe even participate in a workshop at Vasa övningsskolas gymnasium. The answer was yes. We met for dinner and discussed what we’d like to do. Working as an artist. The fees and price for art. Art as publicly funded projects. We found our common ground in the theme ”The Value of Art”. Value being an economical concept, but also something very private and even existential in the sense that we value something above another. And some put a price on their valuables and pay millions of euros to own a certain piece of art.

value of art 3

During the workshop students used the table in front of them as an exhibition space. They used the things they brought with them to class as art supplies.

Guillaume, having worked with students before, suggested that the students should collaborate and create art. They would then show their art pieces to each other and talk a bit about them. It was important that each piece had a name. The lesson was 75 minutes. Our introduction and Hannah’s and Guillaume’s talks were about 40 minutes. Then the students began creating.

value of art 5

The titles of the art projects that the students made.

After the lesson Hannah concluded that all the projects had really good names, and they were very abstract although many of them were about school related topics. It was amazing to see how well they worked with their groups and the discussions they had while working. Negotiation technique is an important trait to master. The workshop took 15 minutes and they had 1 minute per group to present. Creativity doesn’t always demand a lot of time.

ihappyman

One of the projects, an installation, called ihappyman.

We connected value to the digital currency of today namely ”likes”. Facebook introduced ”like” and now it is everywhere. Instagram is just one social media where people can use their right to vote for, well, what exactly? Liking something doesn’t demand anything from you, and you can unlike it later if you want to. The pictures that gain the most likes might not be artistically great pictures, but they seem to carry a value of their own.

like me

We didn’t use digital likes this time. And as you can see from the project title-photo most project received an acceptable amount of likes, although it was a little strange liking something face-to-face, without the protection of the screen according to the students.

From an economical point of view ”likes” online are big business. People are hired to like pages, companies etc. and making it hard to evaluate if the number of likes are true, or simply bought. On the other hand, Sara Maria Forsberg (you know, the YouTube-star?) landed herself a record deal in Los Angeles after her video received A LOT of attention. Now it has over 12 000 000 views and over 100 000 likes. The people have spoken, at least until the next big thing catches our eye.

Charlotta Hilli is a PhD student in Dididi and a history and social studies teacher

A Researcher’s Journal: transcribing is boring and analyzing is the Indiana Jones-part of research

I decided early on that I wanted to know students’ perceptions of learning and their motivation to learn in a virtual learning environment. The rest was easy (well sort of). I realized that I wanted to interview students. To me it made no sense to talk about a virtual learning experience face-to-face, I wanted to stay virtual and do the interviews online. My colleague Andreas Sundstedt suggested straight away that I should use the university’s Adobe Connect video conference space. BUT since we used Google+ during the virtual course with my students I tried to find a Google Hangout option, which proved to be impossible, unless I was willing to make the interviews public, and that would’ve created a whole new set of problems in a scientific study. Doing the interviews in Second Life was of course another option, since part of the course took place in the virtual world, but there were too many technical issues with voice chat in Second Life, and also the small matter of actually being able to record the voices.

There were different suggestions on different blogs, but none worked for me. Luckily I only downloaded 2-3 unnecessary programs and I spent about two weeks trying to find a way to record my students’ voices. Thus I ended up using the Adobe Connect alternative and it worked like a charm! The only drawback with AC is that you get a large video file (.flv) and I used Wondershare Video Converter to change the files to mp3s.  This seems to be one of those bugs that technology will eventually sort out, but for now it’s easy to record your own voice, but it’s difficult to record someone else’s. Obviously I could have used my colleague’s suggestion straight away, but that’s not how a researcher works. You need to get your facts straight and dig around a little, even if you, in the end, realize that you really didn’t dig up much new stuff. At least you know that.

Wastelands SL excavation site_001

The Wastelands excavation site in Second Life. Here there be huge skeletons! CC Charlotta Hilli

For some reason I thought that the transcription-phase would be a lot of fun, since I could begin the digging (if I stick to my archeology-metaphor). It’s not a bad thing to listen through an interview several times, and sure, there is a bit of digging going on, but mostly it’s a mechanical task and you need to write down exactly what the person says. There is little time for analyzing what the person says. A one hour interview takes between 4-8 hours to transcribe depending on what system you use. And it’s boring. What you want to find is a dinosaur or a rare artifact of some kind, in my case a new perspective on learning and motivation. Unfortunately there’s a whole lot of removing topsoil before you get that far and sadly little Indiana Jones-related action although you’re on the front line of science.

I used InqScribe for transcribing and it’s quite simple to use with few bugs in my opinion, also the video tutorials are excellent. I think I’ll use Scrivener, and pens and paper, for the analysis since I like the idea that you can add notes and comments all over the place in Scrivener. Now I’m looking forward to the analyzing-phase (and finding a virtual dinosaur!), which I confused with transcribing in the first place. Surely there will be at least a few Indiana Jones-moments while analyzing, right?

 

Charlotta Hilli is a PhD student at Åbo Akademi University and is doing her research in connection with the project Didactical Dimensions in Digital learning

En gång lärare och sedan aldrig mer?

NAFOL:s konferens 21 maj 2014 ”En gang laerer – alltid laerer?” hade ett tydligt fokus, nämligen lärares motivation att arbeta vidare inom yrket och risken för att lärare byter bana. Enligt Kari Smith slutar 40 % av nyblivna norska lärare efter 1,5 år, vilket på sikt i värsta fall leder till att Norge saknar närmare 11 000 lärare år 2020. Det här är ett internationellt fenomen och många länder kämpar med liknande siffror. Finland hör dock till den grupp länder där situationen inte är fullt så katastrofal. Paul Richardson och Helen Watt menar att vår långa finländska lärarutbildning är vetenskapligt förankrad och utbildar lärare med förmågan att fortsätta forska och utvecklas i arbetet. Speciellt i USA och Australien har korta lärarutbildningsprogram försökt åtgärda lärarbristen, men författarna ställer sig frågande till om de faktiskt ger en tillräcklig grund för en långvarig lärargärning.

Orsakerna till att lärare väljer att byta bransch är många t.ex. bristande stöd från föräldrar, kollegium och rektor. Realiteten är att en lärare går från att vara studerande till att vara lärare över en natt, och det finns ingen tid för att mjuklanda i den nya miljön och det nya ansvaret som yrket medför. Förutom otaliga administrativa uppgifter ska en ny lärare på kort tid bekanta sig med skolans regler och kultur, sina elever och samtidigt hantera alla de konflikter som kan uppstå i klassen och i korridorerna, och eventuellt också i lärarrummet. Ja, och planera lektioner nästan varje kväll förstås.

Jessica Aspfors’ doktorsavhandling ”Induction Practices. Experiences of Newly Qualified Teachers.” (2012) lyfter fram att nyblivna lärare behöver stöd av sin arbetsgivare och personalen på skolan, men också via en form av gruppmentorskap där nyblivna lärare kan diskutera yrkesutmaningar gemensamt. I Finland finns glädjande nog ett dylikt mentornätverk Osaava Verme för nya lärare där de får stöd av lärare med längre erfarenhet. Ensam är ingen stark, och få yrken är så självständiga som läraryrket, men risken för att du står ensam med många frågor är överhängande. Såhär i slutet av läsåret kan en reflektion kring den egna motivationen vara viktig och om du kunde ha nytta av Osaava Verme, eller varför inte ställa upp som mentor?

 

Charlotta Hilli är doktorand i Dididi

 

 

 

Den virtuella dialogen under lupp

Den 21 maj är det dags för NAFOL:s (Nasjonal forskerskole for laererutdanning) konferens Once a Teacher – always a Teacher? När det gäller virtuella lärmiljöer kunde frågan vara ”Once a Teacher – now a virtual Teacher?”. Min presentation kommer att fokusera på ett virtuellt lärarskap, som innebär fantastiska möjligheter, där t.ex. Second Life kan bli en lärmiljö där fokus ligger på gemensamma upptäcktsresor och nya upplevelser för studerande.

 

Vikingabåt SL_001

Bilden är tagen i Second Life i en sim med vikingatema. Här ses min avatar framför ett vikingaskepp. CC Charlotta Hilli

 

På tal om Norge, så vikingatiden fortsätter fascinera och det kommer knappast som någon överraskning att flera simar i Second Life har just detta som tema. Medan min avatar stod i den här simen blev hen erbjuden möjligheten att delta i en vildsvinsjakt (med pilbåge, kan tilläggas). Vissa simar i SL är interaktiva ungefär som spel, även om spel förstås är mera fokuserade på karaktärens framgångar och utveckling. Virtuella världar fungerar delvis som Wikipedia där intresserade och duktiga personer kan skapa vad som helst och vikingabyn jag besökte hade många fina detaljer som en lärare rätt enkelt kunde använda i undervisningen på olika sätt.

 

Vikinga boningshus_001

Ett boningshus från vikingatiden i SL. CC Charlotta Hilli

Distanskurser och virtuella studier är aktuella på de flesta håll i världen. Forskning talar om friheten att studera när som helst, möjligheterna att samarbeta virtuellt och enkla sätt att kommunicera. Att läraryrket i grunden handlar om kommunikation är knappast någon nyhet, men förlorar vi något när vi försvinner in i det virtuella?

En insikt jag fått under min virtuella kurs detta läsår är att vissa delar av kommunikationen förenklas eftersom jag snabbt kan svara och kommentera studerandes frågor och texter. Studerande kanske inte alltid är på topp under en träff eller lektion, men när de får arbeta en tid som passar dem kan kreativiteten och frågorna flöda.  Länkar till simar eller webbsidor delas snabbt och undervisningen kan enkelt studerandecentreras kring aktuella samhälleliga frågor som blir ett slags forskningsobjekt för studerande.

 

SL tromsö_001

För den som inte kan åka till Tromsö fanns åtminstone staden tidigare virtuellt i SL. CC Charlotta Hilli

Diskussioner och spontaniteten som uppstår när alla är samlade på samma ställe och ser och hör varandra utan tekniska manicker (och utan tekniskt strul) är något jag saknat. Kommunikation handlar inte enbart om skrivna ord på en skärm eller talade ord via en mikrofon. Kommunikation är också förankrad i vårt kroppsspråk och den fysiska plats vi tar i ett rum. Tekniken innebär en förlängning av oss själva och vår kropp ut på nätet, men jag har noterat hur kommunikationen trots alla tekniska hjälpmedel ändå förändras när den sker via nätet. Diskussioner är inte lika smidiga, eftersom ljudet rör sig lite långsammare än i ett fysiskt utrymme. Det blir lätt en frågan om att dela ut muntur till studerande i tur och ordning, som under ett regelrätt läxförhör, eftersom det är svårt för deltagarna att veta vem som kan börja eller när en person pratat/skrivit klart. Studerande kanske sysslar med annat under en virtuell diskussion och därför blir det längre pauser mellan inläggen, vilket i sin tur gör diskussionen trögare än diskussioner jag haft i klass där alla kunnat delta genom att inflika frågor, fortsätta på ett tidigare resonemang, eller bara genom att nicka eller skaka på huvudet visa sitt intresse.

SL tromso friisiska butiken_001

Shoppinggatan i Tromsö i SL. CC Charlotta Hilli

 

Det verkar som om en fruktbar dialog är känslig för avbrott och störande moment, vilket ofta är fallet online. Allt tar längre tid virtuellt och det gör att lektioner eller möten inte ska ha för många teman eller alltför många frågor. Slutsatsen är alltså att diskussioner för jag helst analogt, men olika forskande övningar fungerar alldeles utmärkt och ger många nya infallsvinklar för en ivrig pedagog.

 

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Analoga strövtåg

Vårens sista Dididi-seminarium hade temat Thinking out of the screen med universitetsläraren och skulptören Hannah Kaihovirta-Rosvik som presentatör. Konsten digitaliseras precis som allt annat och pekplattor kan bli ett lika viktigt verktyg som pennan och pappret, om vi utnyttjar dess potential. Vi går från det analoga till det digitala med rasande fart, men Kaihovirta-Rosvik menar att vi också kommer att gå från det digitala till det analoga. De barn som växer upp i en digital värld kommer att sakna den mänskliga kommunikationen utan tekniska hjälpmedel. Kanske framtidens människor kommer att längta tillbaka till tiden då samtal innebar ett fysiskt möte mellan människor där röst och kroppsspråk tolkades, inte chattsamtal där ord förkortas och känslor förmedlas via ikoner som föreställer leenden, skratt och andra mänskliga känslouttryck.

Under det gångna året har dagspressen skrivit om många negativa faktorer som digitaliseringen leder till: stress över att ständigt vara uppkopplad, strålningen från trådlösa nätverk, fysiologiska problem som kan uppstå om vi stirrar på en liten eller större skärm halva vårt liv, samt de psykologiska effekterna av att leva ett mera digitalt än analogt liv. Fragment av våra liv sparas digitalt och våra digitala fotavtryck avslöjar om inte allt, så väldigt mycket om oss. Fenomenet genomsyrar så stor del av vår vardag att det är självklart att kritiken är lika omfattande.

Forskare har i många omgångar jämfört hur lärandet påverkas om vi gör anteckningar med dator eller med papper och penna. Pennan fortsätter vara mäktigare än tangentbordet. A keyboard doesn’t allow a child to have the same opportunity to engage the hand while forming letters—on a keyboard a letter is selected by pressing a key and is not formed” säger professorn i pedagogisk psykologi vid University of Washington Virginia Berninger. Vi kan forma omgivningen, endera genom våra ord, handlingar eller vår kropp och via vår kropp upplever vi omvärlden och vi minns den bättre. Kan den digitala upplevelsen någonsin bli mera än en skugga av det vi upplever analogt? Platons berömda grottliknelse har aldrig varit mera aktuell! Kanske vi talar om olika slags upplevelser som inte egentligen kan jämföras, trots att vi gärna gör det. Ett chattsamtal är inte samma som att träffas ansikte mot ansikte och det ena utesluter inte det andra, vilket jag tror att var Kaihovirta-Rosviks tanke när hon sa att pekplattor kan bli lika viktiga verktyg som pennan och pappret. Digitaliseringen leder in konsten och därigenom mänskligheten på nya banor. Kanske vårt digitala beteende behöver problematiseras om det gör oss mer skada än nytta. Kanske vi så småningom lär oss fokusera på det som vi verkligen har behov av/brinner för/är intresserade av, sådant som förbättrar vårt liv. Det är lätt att bli distraherad av skuggor av sådant som gör oss splittrade och ofokuserade, men digitalt är det väldigt enkelt att logga ut, stänga av och lyfta blicken mot något annat än skärmen.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Film om projekt PPP

Nu har vi glädjen att presentera en film om projektet Pekplattans pedagogiska potential! Projektet har officiellt avslutats i mars 2014 och filmen försöker vi sammanfatta en del av de saker vi lärt oss under projekttiden.

Filmen och en länk till de Pro Graduavhandlingar som gjorts inom projektet finns under Delprojekt>PPP.

Seminarium 9.5.2014

Välkommen på seminariet

THINKING OUT OF THE SCREEN. 

DiDiDi-seminarium om konst, multilitteracitet i digitala (lär)miljöer.

Tidpunkt:         9.5.2014 kl.13-15

Plats:                  Academill, rum  D405

Seminariet kan ses som webinarium via länken https://connect.vasa.abo.fi/dididi

Anmäl dig till  VIA DENNA LÄNK

 

På programmet:

Postdoktoral forskning, utveckling av bildkonsten vid VÖS: Bildkonsten och DiDiDi-projektet  med Hannah Kaihovirta-Rosvik, universitetslärare/ÅA

Aktuella pro-gradu avhandlingar knutna till DiDiDi

Gemensam diskussion under ledning av Ria Heilä-Ylikallio, professor/ÅA