Av Carl-Erik Strandberg

Som blivande lärare har jag mig mer än en gång ställt mig frågan, precis som alla andra: ”Vad har jag för nytta av det här?” En fråga som mänskligheten säkerligen ställt sig sedan vi började vandra på två ben. Att finna den balansgång mellan det avancerade, fördjupande och näst intill exotiska djungeln av akademisk litteratur och ”vad för nytta vill jag att eleverna tar med sig från det här” är kanske den svåraste uppgiften jag som lärare har erfarit hittills. Självklart kan jag lyfta upp en diskursanalys, eller utmana eleverna med en uppgift som tar ett mikrohistoriskt perspektiv, men att göra något sådant kräver en väsentlig tid, arbete och finess, både från mig som lärare och från eleverna. Att bygga upp den väsentlighet eller att bygga upp denna övertygelse hos en elev i att ” det här är något som jag har nytta av” är en utmaning, men som är menad för att lösas, och jag vill påstå att alla goda lärare vill det.

En av de första gångerna jag vikarerade i ett högstadium ställdes jag inför den frågan. ”varför måste vi läsa in oss på första världskriget?” Många icke-pedagogiska responser kretsade i mitt huvud då. Men istället ställde jag en motfråga åt klassen: ”Kan ni förklara andra världskriget utan det första?”. Klassen blev tyst. ”Kan ni förklara det som hände/händer i Afrika, Asien, Mellanöstern de senaste 10, 20, 100 åren utan att se på första världskriget?” Jag spann vidare, ”Kan ni förklara Soldiers of Odin eller extremhögerrörelser utan att se på varifrån de idéerna härstammar och utvecklats?” Stämningen i klassen skiftade direkt efter dessa frågor. Att förstå kausalitet är inte svårt, men att finna väsentligheten i kausaliteten är den sanna utmaningen i vårt ämne.

Vilket för mig tillbaka till den akademiska världen jämfört med den ”praktiska” eller den ”allmäna” världen, i brist på annat uttryck. Att ta med sig sådana uttryck som ”spatial turn” eller en djupdykning i transnationalitet, språkliga vändningar och intersektionalitet till ett klassrum känns väldigt svårt, om inte omöjligt. Men jag vill argumentera för att den goda läraren gör det. Exempelvis kan jag ta eleverna ut på en promenad eller be dem titta ut genom fönstret. Därefter be dem fundera över vad de ser. Därefter fundera lite längre tillbaka. Vad har stått där för 10 år sedan? 20, 50, 100 eller 200 år sedan? Hur har platsen förändrats och vem har den haft betydelse för? Med en sådan simpel uppgift börjar eleverna uppfatta en ”spatial turn”, där vi faktiskt analyserar, funderar och går i dialog med det som vi ser nu och idag och det som en gång varit. Uppgifter i den här stilen gör att vi som ämneslärare bryter med det sedvanliga ”läs sidorna x och y, prov nästa vecka” och ger oss möjligheten att balansera det akademiska med det ”allmänna”. För balansgången krävs inte mycket mer än en lärare som brinner för sitt ämne och sina elever. Likaså är den ”goda läraren” i mina ögon den lärare som kan klara av balansgången, att ge eleverna förståelsen för att de har nytta av ämnet historia och att det i sin tur utvecklar oss till individer.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]