Etikettarkiv: Studentinlägg

Balansgången mellan universitet och ämneslärare

Publicerat av

Av Carl-Erik Strandberg

Som blivande lärare har jag mig mer än en gång ställt mig frågan, precis som alla andra: ”Vad har jag för nytta av det här?” En fråga som mänskligheten säkerligen ställt sig sedan vi började vandra på två ben. Att finna den balansgång mellan det avancerade, fördjupande och näst intill exotiska djungeln av akademisk litteratur och ”vad för nytta vill jag att eleverna tar med sig från det här” är kanske den svåraste uppgiften jag som lärare har erfarit hittills. Självklart kan jag lyfta upp en diskursanalys, eller utmana eleverna med en uppgift som tar ett mikrohistoriskt perspektiv, men att göra något sådant kräver en väsentlig tid, arbete och finess, både från mig som lärare och från eleverna. Att bygga upp den väsentlighet eller att bygga upp denna övertygelse hos en elev i att ” det här är något som jag har nytta av” är en utmaning, men som är menad för att lösas, och jag vill påstå att alla goda lärare vill det.

En av de första gångerna jag vikarerade i ett högstadium ställdes jag inför den frågan. ”varför måste vi läsa in oss på första världskriget?” Många icke-pedagogiska responser kretsade i mitt huvud då. Men istället ställde jag en motfråga åt klassen: ”Kan ni förklara andra världskriget utan det första?”. Klassen blev tyst. ”Kan ni förklara det som hände/händer i Afrika, Asien, Mellanöstern de senaste 10, 20, 100 åren utan att se på första världskriget?” Jag spann vidare, ”Kan ni förklara Soldiers of Odin eller extremhögerrörelser utan att se på varifrån de idéerna härstammar och utvecklats?” Stämningen i klassen skiftade direkt efter dessa frågor. Att förstå kausalitet är inte svårt, men att finna väsentligheten i kausaliteten är den sanna utmaningen i vårt ämne.

Vilket för mig tillbaka till den akademiska världen jämfört med den ”praktiska” eller den ”allmäna” världen, i brist på annat uttryck. Att ta med sig sådana uttryck som ”spatial turn” eller en djupdykning i transnationalitet, språkliga vändningar och intersektionalitet till ett klassrum känns väldigt svårt, om inte omöjligt. Men jag vill argumentera för att den goda läraren gör det. Exempelvis kan jag ta eleverna ut på en promenad eller be dem titta ut genom fönstret. Därefter be dem fundera över vad de ser. Därefter fundera lite längre tillbaka. Vad har stått där för 10 år sedan? 20, 50, 100 eller 200 år sedan? Hur har platsen förändrats och vem har den haft betydelse för? Med en sådan simpel uppgift börjar eleverna uppfatta en ”spatial turn”, där vi faktiskt analyserar, funderar och går i dialog med det som vi ser nu och idag och det som en gång varit. Uppgifter i den här stilen gör att vi som ämneslärare bryter med det sedvanliga ”läs sidorna x och y, prov nästa vecka” och ger oss möjligheten att balansera det akademiska med det ”allmänna”. För balansgången krävs inte mycket mer än en lärare som brinner för sitt ämne och sina elever. Likaså är den ”goda läraren” i mina ögon den lärare som kan klara av balansgången, att ge eleverna förståelsen för att de har nytta av ämnet historia och att det i sin tur utvecklar oss till individer.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Arkangelitvarornas öde

Publicerat av

Av Jeremy Nyman

När man bekantar sig med artiklar om arkangeliter Vasabladet 1860-1880 framkommer det oftast en negativ bild av gårdfarihandlarna. Det var vanligt förekommande att länsmannen har tagit väskan eller påsen med de illegala varorna av arkangeliten och föremålens värde redovisas. En anonym medlem av Ylistaro församling ställer sig frågan vad som hänt med varorna eller pengarna. Enligt insändaren har det blivit bestämt att tre parter skall dela på det som beslagtagits, vilket tydligen inte hänt:

Månne de lagrum och författningar blifwit upphäfda som tillförene bestämde, att sådana waror eller desses wärde skulle delas emellan kronan, angifwaren ock nästa fattighus? (Vasabladet 20.04.1872)

Det verkar finnas två möjligheter för vad som hände med arkangeliten och varornas öde. Det första alternativet är att arkangeliten bedrivit olovlig handel; om endast detta är fallet konfiskeras inte handelsmannens varor. Det andra alternativet är att arkangeliten gjort sig skyldig till skattebrott, då konfiskeras handelsmannens varor och blir utsatta för offentlig auktion vid närmaste tullkammare. Enligt de artiklar som behandlar arkangeliter framkommer det bestämt att handelsmännen var skyldiga till skattebrott.

Kristinestads tullkammare annonserar i tidningen Ahti inför tre auktioner som ordnas mellan juni 1878 och mars 1880. Varorna annonseras ut som beslagtagna varor och består till stor del av tyger och textilier. Motsvarande hittar man även i Vasabladet där Nikolaistads tullkammare annonserar. Varorna består mestadels av tyger och textilier. Det finns även tillfällen när tidningar tydligt skriver ut att ett antal väskor som tidigare tillhört arkangeliter auktioneras ut. Varorna överensstämmer med den sorts varor som arkangeliten ofta hade med sig i sin väska eller påse. Man kan alltså här se att varorna konfiskerats av länsmannen och blir auktionerade vid tullkammaren.

Artiklarna i tidningarna berättar även att de vandrande handelsmännen inte vill bli av med sina varor. Länsmännen har i några fall hamnat i vad man nästan kan kalla upplopp, där eggvapen använts och det krävts upp till fem assistenter och länsmannen för att utföra arbetet. Andra artiklar berättar att en länsman blivit överfallen efter att han konfiskerat arkangeliters väskor. Det är ändå svårt att få insyn i hur ofta handelsmännen hade problem med länsmannen. En del artiklar beskriver de vandrande handelsmännen som ett stort problem och att de fanns i överflöd. Det kan hända att det stämmer men det verkar inte så troligt att det var en alltför stor samling som reste en längre tid tillsammans eftersom konkurrenssituationen skulle försvåra handeln.

För att gå tillbaka till frågan som den anonyma insändaren från Ylistaro socken ställde: vad hände med pengarna? Svaret till insändaren säger att konfiskerade varor endast kan auktioneras ut vid tullkamrarna så är det inte möjligt att detta skett i Ylistaro. Det är sedan kronofogden i Ylistaro som ansvarar för uppgiften att se till att de tre parterna får sin del av de beslagtagna varorna eller värdet. Trots den negativa inställningen till arkangeliter i tidningar så var de betydligt mer populära på landsbygden eftersom motsvarande varor var svårtillgängliga. Lanthandlarna underlättade men det fanns ändå en efterfrågan på andra varor som de kringvandrande handelsmännen kunde erbjuda.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

Finsk folkrepresentation 1863- 1864: vindarna vänder, men röjs rötterna?

Publicerat av

 

Av Aino Suomaa

Foto: Kejsar Alexander den II:s besök i Helsingfors 28 -30.7.1863. www.finna.fi den 11.11.2017. Förvaras i Helsingfors stadsmuseum, tagen av Eugen Hoffers den 31.7.1863.

 

1800-talet presenteras ofta i finsk historia som en tid av nationalistisk och liberal väckelse, som en tid då tanken om den liberala västerländska nationalstaten Finland gror: en tid av förändring, av utveckling. Såsom professorn emeritus Nils Erik Villstrand har poängterat i den aktuella debatten i dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, är den här bilden grovt förenklad och frånser den långa folkrepresentativa traditionen Finland var med om som den östra delen av den liberala västerländska nationalstaten Sverige.

Hur som helst är det dock sant att en vind av förändring blåste igenom storfurstendömet Finland i slutet av 1800-talet. Ett smakprov på den här förändringsandan med den nådige storfurstens stöd får man genom att bekanta sig med lantdagsprotokollen från åren 1863- 1864. Följande citat är tagen ur bondeståndets protokoll och redogör för en lantdagsmans yttrande i debatten om avskaffandet av de allmänna marknaderna.

 

”Landtdagsmannen Pelkonen yttrade att marknader väl i månget afseende kunde vara nyttiga, men jemförde man de af dem härflytande fördelar med de olägenheter, som de medförde, så vore de sednare vida öfvervägande, emedan hvarest mycket folk vore församladt, der vore äfven osedligheten stor. Vid marknader blefvo icke blott djuren plågade utan äfven menniskorna förderfvade. Talaren ansåg dock att icke alla marknader borde afskaffas innan handeln blefve fri. Men då landtbefolkningen obehindradt finge handla med hvarandra i stad, då blefve äfven, enligt talarens åsigt, alla marknader obehöfliga…”

 

Pelkonens anförande är typiskt för den diskussion som fördes på bondeståndet i marknadsfrågan: på det ideella planet kan man tolka honom stå mittemellan ett konservativt tänkande i termer av tradition, roller, rättigheter och skyldigheter och en mer liberal syn på samhället. Han lutar dock starkare mot det liberala hållet, eftersom den bestämmande principen för honom är nyttan; full näringsfrihet ska eftersträvas för att den helt enkelt är det effektivaste ekonomiska systemet.

Talarna uttrycker en stark pliktkänsla och hög respekt för sitt uppdrag på lantdagen. Lag och tradition ska följas och fäderneslandets gemensamma bästa eftersträvas enligt bästa förmåga. Det är anmärkningsvärt i sig att efter en halv sekels paus fanns de behövliga strukturerna kvar för att ordna lantdagen. Att det verkligen handlat bara om en paus i det folkrepresentativa arbetet är också någonting som understryks noga under de formella ceremonierna i vid lantdagens början.

Källa: Bondeståndets protokoll från lantdagen 1863- 1864, bok II, s. 102-107 (citat från s. 104).

 

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]

 

Konsumtion och småhandel i en liberal tidsålder

Publicerat av

 

Av Elias Harkkila

Finland har alltid varit ett mångkulturellt rum. Under 1800-talet skedde mötet mellan majoritetsbefolkningen och etniska minoriteter ofta i samband med konsumtion och småhandel. Småhandeln ägde vanligtvis rum på marknader eller i form av gårdfarihandel. Gårdfarihandeln förbjöds i Finland år 1734 och var sedan mer eller mindre olaglig under hela 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet kom en marknadsliberal vindpust som tillät välfrejdade finländare med speciallov av guvernören att idka gårdfarihandel.

Speciallovet täckte inte de etniska minoriteter vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel. Förbudet mot gårdfarihandel orsakade ändå inga större besvär för de vandrande köpmännen. I Finland fanns det inga lanthandlar före år 1859, vilket betydde att huvudparten av all (laglig) handel ägde rum i städerna fram tills det. För människorna på landsbygden var det utmanande att ta del av handeln i städerna på grund av långa avstånd och dåliga förbindelser. Gårdfarihandlarna tog med sig handel hem till människorna på landsbygden. De ofta årligen återkommande gårdfarihandlarna togs därför vanligen välkomnande emot på landsbygden. Att gårdfarihandeln egentligen var förbjuden förbisågs av pragmatiska skäl.

Mot slutet av 1800-talet sker det stora ekonomiska och politiska förändringar i Europa och Finland. Infrastrukturen byggs ut och städerna industrialiseras. För Finlands del kännetecknas förändringen av en statlig inblandning i den ekonomiska sektorn, ökad marknadsfrihet och en nationsbyggande politik. I Finland är det allt flera som gör lönearbete och allt fler som får möjligheten att konsumera. Industrin och handeln för in nya varor till den växande efterfrågan i Finland. Lanthandlarna börjar tjäna landsbygdens växande konsumtionsbehov.

De nya konsumtionsmöjligheterna komplicerar handeln på marknader och för gårdfarihandlare. Marknader som tidigare fungerat som knytpunkt för handel börjar alltmer ses som en mötesplats för oredlighet och lättja. Gårdfarihandlarens prylar börjar ses som krams och deras egentliga angelägenhet ifrågasättas. Gårdfarihandeln och marknadshandeln fyller inte längre den praktiska nytta som den tidigare uppfyllt. Då gårdfari- och marknadshandelns praktiska nytta minskar börjar de alltmer framstå som symboler för onödig och slösaktig konsumtion.

Speciellt tidningarna började aggressivt angripa både gårdfarihandlare och marknaden som fenomen. Det pågick också en ständig lantdagsdebatt i slutet av 1800-talet om gårdfarihandelns nödvändighet i en liberal tidsålder. I lantdagsdebatten liksom i tidningsdebatten var majoriteten av åsikterna emot gårdfarihandeln. I många fall riktades argumenten också emot de personer och grupper som sysselsatte sig med kringresande handel. Samtidigt som de etniska minoriteternas sedvanliga sysselsättning och levnadssätt var under angrepp fick också en allt starkare främlingsfientlig och rasism fotfäste i debatten.

Etniska identiteter definieras och konstrueras i förhållande till varandra. Fram till mitten av 1800-talet så var det främst i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna som den etniska tillhörigheten konstruerades, vilket ofta skedde i samband med konsumtion och småhandel. I och med 1800-talets nationalism, nationsbygge och nationalstadstanke så börja det skapas en nationell diskurs om Finland och finskhet. I ett land med medborgare istället för undersåtar blir tankar kring inkludering och exkludering allt centralare. Den etniska identiteten börjar alltmer konstrueras på en nationell nivå vilket också märks i mötet mellan majoritetsbefolkningen och de etniska minoriteterna. De etniska minoriteterna vars sedvanliga sysselsättning eller levnadssätt var baserad på kringresande handel ställdes inför problem både för sitt uppehälle och sin etniska tillhörighet. De ökande problemen som de etniska minoriteterna ställdes inför var en sidoprodukt av förtryckssamverkan mellan den växande ekonomin och den ökande nationalismen.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].

Smuggling​ ​och​ ​svarthandel​ ​mellan​ ​borgare​ ​och​ ​bönder

Publicerat av

Av Robin​ ​Engblom

Lilla tullen, även känd som lanttullen eller landtullen, inrättades år 1622. Den skulle förse  den svenska kronan med stadiga inkomster, eftersom den fungerade som en skatt på alla varor som transporterades in till städerna och till marknadsplatserna. Därtill utgavs olika handelsförordningar som ställde villkor för hur, var och när försäljning fick ske. Utifrån ett flertal handlingar som finns i bl.a. Åbo stads domböcker, kan man se, att varken stadsborna eller försäljarna från landsbygden hyste höga tankar om dessa regleringar. Kämnärsrätten fick inte sällan utreda fall gällande olaglig handel mellan borgare och bönder. Men intressant nog visar det sig, att bönder sällan dömdes till böter i denna typ av rättegångar, medan borgarna oftast fick ta skulden på sig. Hur kommer det sig, att den underdånige bonden kunde slippa straff medan den lokala borgaren dömdes i rätten?

Under första hälften av 1600-talet upplevdes i Sverige en kraftig expansion av städerna, samtidigt som flera nya städer grundades. Det är även under denna tid som tullväsendet utvecklades under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna för att bringa inkomster till staten, och för att reglera införsel och utförsel av varor till städerna. I Åbo stad utfördes år 1638, på generalguvernörens befallning, en förordning som förbjöd stadens borgare eller annat folk att bjuda in bönder från landet till sina gårdar för att handla med dem ifall de inte stått minst tre timmar vid torget. Efter att bönderna stått på torget och sålt i tre timmar, fick stadsborna bjuda in dem till sina gårdar för att förhandla, men även därefter skulle själva köpet slutas vid torget. Bönderna kom till städerna för att sälja sina varor till framförallt borgarna, och staden var således en mötesplats för människor av varierande bakgrund, och handeln en form av interaktion mellan landsbygden och staden samt bönder och borgare.

Emedan motiveringen för denna reglering är något oklar, förefaller det som om borgarna vanligtvis inte ville ta sig till torget för att handla, utan i stället bjöd de in bönderna till sina gårdar där även transaktionen ägde rum. Ertappades den olagliga handeln av uppsyningsmännen fördes saken vanligtvis till kämnärsrätten som var en typ av torgdomstol.

Den 21 april 1638 behandlades ett fall i kämnärsrätten, där borgaren Hans Kreijare trots tidigare tillsägelser på sin gård mottagit bönder, som en kväll kommit in till staden. Hans Kreijare hävdade i sin tur att bönderna lurat honom eftersom de hade sagt att de stått tre timmar på torget. En uppsyningsman hade dock sett händelsen och vittnade emot Kreijare, och han blev dömd till att betala standardboten 40 daler i böter. Några veckor senare hade Kreijare ertappats åter igen, denna gång vid Aningaisporten, där han försökt övertala två bönder som kommit in till staden att köra in sina kärror till hans gård. Fallet lämnades dock olöst, eftersom det inte gick att bevisa vem som var skyldig. Det är dock intressant att bönderna varken hördes i rätten eller stod anklagade för någon förbrytelse.

Denna typ av rättegångar ger en intressant inblick i rättssystemet i ståndssamhället, eftersom det förefaller som om att rättegångar mellan högre och lägre ståndspersoner inte alltid föll till den förras fördel. Eventuellt återspeglas även de rättigheter och skyldigheter som uppbars av de olika stånden, varpå en underdånig bonde kunde lättare slippa straff. En fattig bonde kunde således i vissa fall, likt ett barn, utnyttja sin position som underdånig i rätten för att slippa straff. En borgare åtnjöt däremot en högre status i samhället, men samtidigt bar han även ett större ansvar för sina handlingar.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].