Etikettarkiv: rörliga handelsmän

Smuggling, oförtullade varor och den långa vägen hem       

Publicerat av

Av Johanna Wassholm och Anna Sundelin

Handelsmannen sålde granna tyger och schalar, vilka den tiden voro eftertraktade. Enligt NN sånt som insmugglats. Ty hans far […] hade nattetid hämtat flera gånger, med häst, varor från Sarvijoki by i Jurva  (ca 20 km väg). Flera av handelsmännen samlades då till [hans] hem och varorna (sic) skiftades och delades upp. Under tiden voro fönstrena för täckta, att ingen utifrån  fick se, vad som skedde (KIVÅ M 734:1).

Efter en äventyrlig hemresa med nedfallna elledningar, evakuerade tåg och språngmarscher på diverse stationer och Kastrup för att hinna med sista flyget hem, har vi nu lyckligt återvänt till Åbo från Växjö. Där deltog vi med ca 400 andra historiker i Svenska historikermötet 2019; under tre dagar tog vi del av vad som är på gång inom historievetenskapen i Sverige och presenterade även vår egen forskning.

Bland flera intressanta teman vill vi i det här inlägget lyfta upp frågan om smuggling som bland annat behandlades i en session med de svenska historikerna Anna Knutsson, Pia Lundqvist och Hanna Hodacs. Inom vårt projekt har vi inte tidigare tittat närmare på smuggling, men vi har noterat att smuggling och handel med oförtullade varor nämns i de källor vi använder. Vad kan vi alltså säga om detta spännande tema utgående från dagstidningar och minnesmaterial gällande rörlig handel?

Källa: Helsingfors Aftonblad 26.10.1893.

Smuggling och handel med oförtullade varor är fenomen som av självklara skäl lämnat relativt få spår i källorna, men vid en noggrannare granskning kan man ändå hitta ett och annat. I det minnesmaterial som vi studerat finns till exempel en del omnämnanden om nattliga transporter, omfördelning av handelsvaror bakom nerdragna gardiner och undangömda förråd i både källare och på vindar. Även i samtida tidningar omnämns nu och då smuggling, handel med oförtullade varor och beslagtaget gods. De lumphandlare som vi har skrivit om tidigare under rubriken Männen från Mola, hade till exempel rykte om sig att gömma smuggelgods i sina slädar. Tidningen  Wiipuri berättar om hur en lumpsamlare hade gömt 100 flaskor punsch i den lump han samlat ihop och lyckats undkomma polisen som inte velat smutsa ner sig genom att leta igenom de smutsiga trashögarna (Wiipuri 28.3.1896). Farmaceutisk Tidskrift, en branschtidning för apotekare, noterade att ”kringvandrande gårdfarihandlare, lumpsamlare m.fl.” sålde stora mängder insmugglad medicin, så kallade Hoffmansdroppar, till befolkningen på den finländska landsbygden. Dropparna, som ofta intogs på en sockerbit, användes främst i berusande syfte (Farmaceutisk tidskrift 29.4.1901).

Medicinflaska som innehållit sk. Hoffmansdroppar. Åbo Muceicentral.

Den besvärliga hemresan från Växjö aktualiserade också frågor om transport.  Maiju Keynäs skriver i sin licentiatavhandling att det var besvärligt att smuggla varor från Sankt Petersburg till Finland och de gårdfarihandlare från ryska Karelen som befann sig här. En vanlig metod var att försöka få det hela att verka lagligt genom att skicka varorna till en namngiven handelsman i Finland, alltså en person som också annars mottog försändelser med handelsvaror.  Myndigheterna höll dock upp ögonen efter sådana fall och var inte sena med att göra beslag om de misstänkte att något olagligt var i görningen.

I de samtida dagstidningarna noteras även några fall där den rörlige handelsmannen åkt fast för olaga handel.  Under rubriken ”Åter en arkangelit” beskriver tidningen Folkwännen hur länsmannen I Ruokolax socken i Wiborgs län gjort ett beslag på en mängd oförtullade varor, en häst och en släde (Folkwännen 1.3.1876). I minnesmaterialet berättar en respondent från Närpes hur de rörliga handelsmännen i området kände igen länsman Benjamin Packaléns hästar på långt håll och gömde sig i skogen om de råkade färdas på samma väg. Allt för att slippa få sina väskor beslagtagna (KIVÅ M 697:1).

De gånger länsmännen lyckades få fast en rörlig handelsman med oförtullade varor, såldes varorna på auktion. Tidningen Vasabladets läsare underrättades om en sådan tillställning med följande annons (Vasabladet 23.5.1877):

Enligt annonsen såldes ”tre stycken arkangelitwäskor” med innehåll på en auktion i Nikolaistad (Vasa) i maj 1877.

Som dessa få nedslag i materialet visar, var smuggling också en del av den rörliga handel som vi studerar inom  vårt projekt.  Samtidigt väcker våra fynd flera frågor gällande till exempel vilka andra varor som smugglades och hur smugglingen gick till i praktiken. Detta är frågor som vi kommer att gräva vidare i nu då vi fått upp ögonen för ytterligare ett spännande perspektiv på den rörliga handeln i Finland under 1800- och början av 1900-talet.

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv 

Maiju Keynäs, Vienan- ja Aunuksenkarjalaisten Suomessa harjoittama laukkukauppa maakaupan vapauttamisesta laittoman kulkukauppa-asetuksen antamiseen saakka (1859–1900)  (Suomen historian lisenssiaattityö 1981).

Pekka Nevalainen, Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoiminta Suomessa (SKS 2016).

Säg det med ett vetebröd

Publicerat av

Av Anna Sundelin

”De ynglingar [på kyrkbacken], som vilja för något gälla, måste rikeligen undfägna de unga flickorna med semlor och bakelser”[1]

Om du är kär i någon, köp henne en bulle så kanske det går vägen. Ungefär så lyder rådet från kyrkbacken i Pernå i slutet av 1800-talet.

Vetebröd i olika former nämns ofta bland de handelsvaror som jag studerar inom KoKo-projektet. Mot slutet av 1800-talet hade vetebröd blivit allt vanligare och därmed också  en del av landsbygdsbefolkningens kost. Redan från början på århundradet hade en kopp kaffe varit en viktig del av dagen, nu började man allt oftare servera kaffet med en bulle vid sidan om. Att köpa bullar eller kringlor var förknippat med helg och fritid, och därmed en viktig del av kyrkobesöket om söndagarna. I en historik över Nagu socken i Sydvästra Finland berättas, att framför allt barn såg fram emot kyrkobesöken eftersom de visste att bagaren skulle sälja vetebröd på kyrkbacken. Efterfrågan på bullarna var stor så det gällde att komma i god tid, annars blev man utan.

Utöver de lokala bagarna var det i slutet av 1800-talet en rätt varierande grupp av försäljare som livnärde sig på folks begär efter vetebröd. Gamla gummor på jakt efter extra förtjänst, barn som ville förtjäna egna pengar samt rörliga handelsmän sålde också bullar och kex på kyrkbackarna runt omkring i landet om söndagarna.

En kvinna som säljer bröd, Brahestad, Fotograf: Samuli Paulaharju 1923. Museiverket, Etnologiska bildsamlingen, Samuli Paulaharjus bildsamling.

Också under stadsfärder var vetebröd en viktig handelsvara och något man gärna hämtade med sig som en gåva till dem som inte hade haft möjlighet att följa med till staden.  Under marknader var kringlor och andra bakverk givna handelsvaror. Och så som på kyrkbacken var vetebrödet under marknaden en viktig del av interaktionen mellan unga män och kvinnor. I en dagboksanteckning av  österbottningen Johan Wenelius från 1850-talet, kan man läsa om hans erfarenheter av just detta:

 ”Den 27 Oktober var marknad i Gamlakarleby stad. Till marknaden var som vanligt ungdomen från hela orten samlad och bland dem äfven jag. Marknads aftonen begärde Nämndemansdottern Sofia Björndahl hvetebröd (gotta) af mig, såsom vanligt var för flickor, att på marknad begära av pojkar. Hon var mycket blyg när hon begärde hvetebröd af mig. Men jag gick stolt bort från henne, ehuru jag kände inom mig böjelse för att vilja bifalla till hennes begäran.”[2]

Orsaken till att Johan Wenelius inte ville köpa vetebröd till Sofia Björndahl på marknaden var att han tillsammans med en kamrat redan sett ut ett par andra flickor att uppvakta. Dessa flickor bjöd han på både vetebröd och annan mat. På basen av dagboken kan man dock anta att Johan Wenelius så småningom ångrade sitt val och ett par år efter händelsen på marknaden gifte han sig med Sofia.

Litteratur:

Wasa Framåt 27.8 1881.

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990.

Rainer Fagerlund et.al, Nagu Sockens Historia I. Nagu Kommun, 1992.

Lauri Kuusanmäki ”Kulutustavarain leviäminen maalaisväestön keskuuteen”, Suomen Kulttuurihistoria IV. Jyväskylä: K.J. Gummerus Oy, s. 96–119, 1936.

[1] Wasa Framåt 27.8 1881, s. 2.

[2] Johan Wenelius, Dagbok. Anteckningar 1844–1916. Otalampi: Sahlgrens förlag, 1990, s. 39.

Vad smakade ett besök i kyrkan?

Publicerat av

Av Anna Sundelin

Att vara forskare i vårt projekt är att ha många järn i elden. Bristen på källmaterial om småhandeln och den rörliga handeln i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet har gjort att vi får gräva på många olika håll för att hitta det vi söker. Som bäst arbetar jag på två texter, en artikel om lump och lumpsamling och en om småhandel på kyrkbacken i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Båda kommer att finnas med i en antologi som vi har under arbete.

För att beskriva småhandeln på kyrkbacken har jag på senare tid bland annat bekantat mig med svaren på en frågelista om livet på kyrkbacken och kyrkfärder. Frågelistan sändes ut av Etnologiska  institutionen vid Åbo Akademi på 1960-talet. De inkomna svaren har gett mig en intressant inblick i vardagsliv och konsumtion i Finland under slutet av 1800- och början av 1900-talet.  Bland annat nämns en mängd olika kolonialvaror och deras användning, vilket gav upphov till frågan i rubriken.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kom folk till kyrkan av många olika orsaker, inte bara för att åhöra predikan, utan också för att umgås med sina vänner och bekanta, få reda på nyheter och roa sig på olika sätt. Småhandeln var också en del av livet på kyrkbacken.  En del av kyrkobesökarna kom sig, de goda intentionerna till trots, aldrig längre än till kyrkbacken och stannade sedan där under hela gudstjänsten, till förtret för både präster och mera samvetsgranna kyrkobesökare.

 

Robert Wilhelm Ekman: Kirkkoon kävijät / Churchgoers
Touko Palojoen kokoelma / Touko Palojoki Collection
Porin kaupungin taidekokoelma / City of Pori Art Collection
Porin taidemuseo / Pori Art Museum

En söndagsgudstjänst kunde ta flera timmar och efterföljdes av att prästen läste upp en mängd kungörelser och meddelanden till församlingen. Dessa handlade om vitt skilda ämnen såsom ändrade lagar, bortsprungna djur och vem som hade post att hämta i kyrkans sakristia. För att hållas på alerten och göra besöket lite trevligare för sig, var det därför vanligt att kyrkobesökarna hade tagit med sig något smått att tugga på.

Svaren på frågelistan visar att kvinnorna hade med sig välsmakande kryddor såsom nejlika, ingefära, lakrits och gräslök. En del satte en sockerbit i munnen och lät den långsamt smälta, ibland med några droppar kamferolja på för en extra uppiggande effekt.  Karameller var också vanliga. De som hade råd köpte godsakerna på vägen till kyrkan, andra tillverkade egna karameller hemma, ofta med en smak av mint. Männen använde snus, på vissa håll tog de en sup eller två, inte bara utanför kyrkan utan också inne i den under pågående gudstjänst.  Hoffmans droppar, en blandning av alkohol och eter,  var vanligt förekommande. Dessa såldes som en medicin på apotek men också av kringvandrande rörliga handelsmän från ryska Karelen och av en del lumpsamlare.

Ett kyrkobesök kunde alltså smaka på olika sätt, men ofta sött och gott, ibland beskt och bittert. Flera av respondenterna påpekar att man gärna skulle bjuda på karamellerna och kryddorna till grannarna i kyrkbänken, det hörde till god sed.

Källa: Frågelista nr. 14. Kyrkfärderna och livet på kyrkbacken. Frågelista utarbetad av Helmer Tegengren. Cultura. Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi.