I oktober 1893 omtalar en notis i Åbo Underrättelser att skepparen Johannes Mickelsson från Gullkrona i Nagu har avlidit under strömmingsmarknaden i Helsingfors. Fallet hade orsakat kaos när man misstänkt att Mickelsson drabbats av kolera och den bassäng vid Salutorget som hans sump ”Igratj” stått i hastigt hade utrymts och isolerats. Minnet av den åboländska fiskarens öde lever kvar i det egentligen absurda faktum att denna plats i hjärtat av landets huvudstad ännu i dag bär det föga tilltalande namnet Kolerabassängen.
Europa plågades från 1830-talet fram till tidigt 1900-tal av återkommande koleraepidemier. De nådde även Finland och Åbo, som första gången drabbades hösten 1831 och tog över 200 stadsbors liv. Av rädsla för att koleran skulle sprida sig begravdes offren utanför staden. Om detta minner koleragravgårdarna på Österås och i Kakolabacken – den senare upptäckt så sent som 2011 i samband med arkeologiska utgrävningar.
Rädslan för kolera var ständigt närvarande i 1800-talets samhälle. Ända till slutet av 1800-talet levde man i okunskap om hur smittan spreds, men det var uppenbart att sjukdomen vanligast förekom på platser med stor rörlighet och på folkrika platser där människor från olika regioner möttes. Koleran spreds längs pilgrims- och handelsrutter och där arméer drog fram – samt i större städer där särskilt marknaderna som lockade folk från alla håll ansågs utgöra en risk. Eftersom inget botemedel mot koleran var känt kunde i första hand endast preventiva åtgärder vidtas; med andra ord försökte myndigheterna tidvis stävja rörlighet och hindra stora folksamlingar.
Strömmingsmarknad vid ”kolerabassängen” i Helsingfors ca 1919 Foto: Ivan Timiriasew, Helsingfors stadsmuseum
Konsekvenser för marknadslivet i Finland fick framför allt de omfattande epidemier som på 1890-talet drabbade Ryssland. Eftersom marknaderna i storfurstendömet besöktes av en betydande mängd handelsmän från Ryssland försökte myndigheterna i finska städer under en rad år begränsa eller helt förbjuda marknaderna. Motiveringen var att man fruktade att de handelsvaror som fördes in i städerna österifrån – skinnplagg, tyger, frukt och annat – lätt skulle kunna ”transportera smittämnet”.
Särskilt allvarlig var situationen 1892, då höstmarknaderna i många städer i Finland indrogs. Även hälsovårdsnämnden i Åbo anhöll hos senaten om att stadens höstmarknad skulle inhiberas, eftersom ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, der koleran som bäst grasserar” som vanligt förväntades komma för att sälja sina varor. I de lokala tidningarna publicerade hälsovårdsnämnden annonser som uppmanade stadsborna att undvika ”all onödig beröring med främlingar”. Särskilt varnades för att släppa de ”med sina krampackor vandrande tatariske köpmännen” in i hemmen.
Diskursen kring den konkreta faran för kolerans spridning stärkte en redan existerande misstänksamhet mot de rörliga handlandena som myndigheter och lokala handelsmän ofta anklagade för att lura naiva köpare från de lägre samhällsklasserna att till överpris köpa varor av dålig kvalitet. Rörligheten kopplades även till andra potentiella faror som spridning av sjukdomar och samhällsomstörtande idéer – de sistnämnda för övrigt ofta metaforiskt beskrivna som just ”farsoter”. Beskrivningarna av kolerafaran fick rasifierade drag och kopplades till negativa föreställningar om ”östern” varifrån sjukdomen ansågs härstamma. I skildringar dras ofta likhetstecken mellan den rörliga handeln som ett fenomen och den bristande hygien som påstås karaktärisera de grupper som bedriver den. På 1890-talet varnades Åboborna i pressen för att handla med ”snuskiga tatarer” som säljer sina ”snuskiga tyger och kläder på hvilka hundrade smutsiga händer känna förrän den hundra första köper ett stycke”. Och för att köpa ”dåliga, af besmittade händer plockade frukter och smutsiga konfekter” som handlande ”utifrån” fört in i staden.
Å andra sidan frikänns inte heller köparen från ansvar. I t.ex. Kotka som geografiskt låg närmare ryska gränsen och där lokala handelsmän redan på 1880-talet slagit sig samman för att stävja den tatariska handeln som de ansåg vara olaglig, skuldbelades även köparna för att bidra till kolerans spridning. En artikel i tidningen Kotka hävdar år 1895 att en person som handlade med tatarer försummar sitt ansvar och med skäl kan anklagas för att sakna ”tilbörligt sinne för snygghet och renlighet”.
Koleraepidemierna i Europa började ebba ut i början av 1900-talet – främst tack vare att avloppssystem i städerna byggdes ut och gjorde vattnet renare. Nästan ett sekel av rädsla för sjukdomen hade dock bidragit till att på ett bestående sätt stärka negativa attityder gentemot såväl marknadshandeln som sådan som negativa stereotypier gentemot de etniska minoriteter som idkade rörlig handel. Den rädsloretorik som odlades kring koleran i slutet av 1800-talet kan inte förstås som sådan. Den måste betraktas mot bakgrund av det finska nationsbygge som vid samma tider var upptaget med att kategorisera vilka grupper som skulle inkluderas i nationen och vilka som var ”främmande” för den.
*Texten har tidigare publicerats som kolumn i Åbo Underrättelser 20.10.2016.